Som rapporterats i media inträffade nyligen en jordbävning med flera döda som resultat i Osaka, Japan näst största stad. Många pratar om den stora jordbävning som någon gång framöver kommer att drabba Tokyo, den senaste riktigt destruktiva jordbävningen där inträffade ju 1923. Även om det inte går att förutspå när den nästa skall komma är det otvivelaktigt så att den kommer att inträffa.

En förödande jordbävning drabbade visserligen Kobe 1995, men Kansai-området har annars i modern tid ansetts säkrare än Kanto-regionen. Den senaste jordbävningen i Osaka är kanske ett tecken på att det kommer att komma fler i Kansai. Tittar man i de historiska annalerna har det varit tidpunkter då jordbävningar var särskilt frekventa i Kansai-området, det vill säga Osaka-Kobe-Kyoto-Nara. Den historiska krönikan Nihon Shoki (720) har flera referenser till jordbävningar i västra Japan, särskilt på senare hälften av 600-talet:

År 416, 14 juli, enligt månkalendern: ”En jordbävning inträffade.”

År 599, 27 april: ”En jordbävning förstörde alla hus, så order utfärdades om att alla skulle offra till Jordbävningsguden.”

År 642, 8 oktober: ”En jordbävning inträffade, med regn.” 9 oktober: ”En jordbävning inträffade, med starka vindar.”

År 664, mars: ”Denna vår inträffade en jordbävning.”

År 675, 3 november: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 677, 14 juni: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 678, december: ”Denna månad inträffade en jättelik jordbävning i Tsukushi. Jorden öppnade sig i sprickor som var bredare än två famnar och längre än 300 famnar. Många av böndernas hus i alla byar förstördes totalt. En jordbrukares hus fanns på toppen av en kulle. På kvällen när jordbävningen kom rasade kullen . Men huset var oskadat och de som befann sig där förstod inte att kullen hade rasat och att deras hus hade flyttat på sig. När det blev ljust igen upptäckte de vad som hade hänt och var mycket förvånade.”

År 679, 11 oktober: ”En jordbävning inträffade.” 14 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 680, 23 september: ”En jordbävning inträffade.”

År 681, 24 juni: ”En jordbävning inträffade.” 2 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 682, 7 mars: ”En jordbävning inträffade.” 17 juli: ”En jordbävning inträffade.” 12 augusti: ”En jordbävning inträffade.”

År 684, 14 oktober: ”Under vildsvinets timme (22:00) inträffade en jättelik jordbävning. Över hela landet skrek män och kvinnor högt och kunde inte skilja öst från väst. Berg rasade samman och floder rusade fram. De offentliga byggnaderna i provinserna och distrikten , ladugårdar och hus som tillhörde vanliga människor, tempel, pagoder och shintohelgedomar förstördes i antal som inte går att räkna. Som en följd av detta dog många människor och djur. De heta källorna i Iyo torkade upp och slutade att flöda. I Tosa-provinsen svaldes hela 500 000 shiro av jordbruksmark av havet. Äldre män sade att det aldrig tidigare hade varit en så stark jordbävning. Den natten hördes ett mullrande ljud som påminde om trummor i öst. Vissa sade att ön Izu hade ökat 300 famnar i yta på två sidor, i norr och i väst, och att en ny ö hade bildats. Det trumliknande ljudet var det som uppstod när gudarna skapade ön.”

År 685, 10 december: ”En jordbävning inträffade. Den började i väst.”

År 686, 19 januari: ”En jordbävning inträffade.” 17 november: ”En jordbävning inträffade.”

 

 

 

 

 

Toppmötet mellan den amerikanske presidenten, Donald Trump, och den nordkoreanske ledaren, Kim Jong-un, var onekligen både historiskt och sensationellt. Det tog dock inte lång tid förrän tvivlen på ett verkligt genombrott uppenbarade sig. Till att börja med var den deklaration som de båda undertecknade inte särskilt rik på konkreta åtgärder, utan var mer av ett slags önskelista i generella termer. Trump verkar ha varit mer intresserad av sin egen historiska roll än att se till att Nordkorea verkligen skrev under på konkreta åtaganden. Än så länge kanske det ändå är bäst att ge processen litet tid, för att se om det är ytterligare ett exempel på nordkoreanskt taktiskt spel eller en verklig förändring.

Många förvånades över att Trump utan vidare förband sig att upphöra med ”provokativa krigsspel”, det vill säga militärövningar som behövs om det skall finnas någon trovärdighet i USAs försvarsförpliktelser gentemot Sydkorea. Om det leder till att Nordkorea verkligen avvecklar sina kärnvapen kanske det var ett smart utspel, men eftersom det tycks ha skett utan föregående konsultationer med Sydkorea verkar det ha tagit många på sängen och kan vara direkt farligt. Förspelet till Koreakriget 1950-1953 var ju ett olyckligt beslut av president Truman att dra tillbaka amerikansk trupp från den koreanska halvön efter bildandet av de två koreanska staterna 1948.

Oron för vad det hela skall leda till märks också i Japan. Inte heller med den japanska regeringen tycks några föregående konsultationer om militärövningarna ha ägt rum. Kan det rent av vara så att Trump är beredd att dra tillbaka trupp från både Korea och Japan som goodwill och utan några större motåtgärder från Nordkoreas sida? Japan har hamnat i något av ett dilemma. Dels vidtar den amerikanska ledningen åtgärder som kan få ödesdigra konsekvenser för Japan, dels är den japanska regeringen inte aktivt involverad i förhandlingsprocessen.

Japan har hotats av Nordkorea på det mest groteska sätt. Man har till och med talat om att utplåna de japanska öarna. Och det är över eller nära japanskt territorium som många av medeldistansmissilerna har flugit. Att inte involvera Japan i förhandlingar om regionens framtid är bara av den anledningen inte särskilt kreativt.

Det ser nu ut som om det kan bli ett toppmöte mellan Japans premiärminister Shinzo Abe och den nordkoreanska ledaren. Förberedelser tycks ske för ett möte i samband med   Eastern Economic Forum i Vladivostok 11-13 september. Det är i så fall det tredje toppmötet mellan Nordkoreas och Japans regeringschefer. Det första skedde 2002 och det andra 2004. Vid båda tillfällena var det möten mellan Junichiro Koizumi och Kim Jong-il, Kim Jong-uns far, och båda gångerna besökte den japanske premiärministern Pyongyang.

Det första mötet ledde till ”The Pyongyang Declaration”, en text som var betydligt mer konkret än texten från Singapore-mötet. Hade Nordkorea levt upp till den hade saker och ting sett mycket annorlunda ut. Men Nordkorea hade inte det minsta intresse av att följa det man lovade. Istället utvecklade man både missiler och kärnvapen. Det är en sak att lova vitt och brett, en annan att göra det man lovar.

Det kan vara på sin plats att åter läsa The Pyongyang Declaration:

Japan-DPRK Pyongyang Declaration of September 17, 2002

Japanese Prime Minister Junichiro Koizumi and Chairman Kim Jong-Il of the DPRK National Defense Commission met and had talks in Pyongyang on September 17, 2002.
Both leaders confirmed the shared recognition that establishing a fruitful political, economic and cultural relationship between Japan and the DPRK through the settlement of unfortunate past between them and the outstanding issues of concern would be consistent with the fundamental interests of both sides, and would greatly contribute to the peace and stability of the region.

1. Both sides determined that, pursuant to the spirit and basic principles laid out in this Declaration, they would make every possible effort for an early normalization of the relations, and decided that they would resume the Japan DPRK normalization talks in October 2002.
   Both sides expressed their strong determination that they would sincerely tackle outstanding problems between Japan and the DPRK based upon their mutual trust in the course of achieving the normalization.
2. The Japanese side regards, in a spirit of humility, the facts of history that Japan caused tremendous damage and suffering to the people of Korea through its colonial rule in the past, and expressed deep remorse and heartfelt apology.
   Both sides shared the recognition that, providing economic co-operation after the normalization by the Japanese side to the DPRK side, including grant aids, long-term loans with low interest rates and such assistances as humanitarian assistance through international organizations, over a period of time deemed appropriate by both sides, and providing other loans and credits by such financial institutions as the Japan Bank for International Co-operation with a view to supporting private economic activities, would be consistent with the spirit of this Declaration, and decided that they would sincerely discuss the specific scales and contents of the economic co-operation in the normalization talks.

   Both sides, pursuant to the basic principle that when the bilateral relationship is normalized both Japan and the DPRK would mutually waive all their property and claims and those of their nationals that had arisen from causes which occurred before August 15, 1945, decided that they would discuss this issue of property and claims concretely in the normalization talks.
   Both sides decided that they would sincerely discuss the issue of the status of Korean residents in Japan and the issue of cultural property.

3. Both sides confirmed that they would comply with international law and would not commit conducts threatening the security of the other side. With respect to the outstanding issues of concern related to the lives and security of Japanese nationals, the DPRK side confirmed that it would take appropriate measures so that these regrettable incidents, that took place under the abnormal bilateral relationship, would never happen in the future.
4. Both sides confirmed that they would co-operate with each other in order to maintain and strengthen the peace and stability of North East Asia.
   Both sides confirmed the importance of establishing co-operative relationships based upon mutual trust among countries concerned in this region, and shared the recognition that it is important to have a framework in place in order for these regional countries to promote confidence-building, as the relationships among these countries are normalized.
   Both sides confirmed that, for an overall resolution of the nuclear issues on the Korean Peninsula, they would comply with all related international agreements. Both sides also confirmed the necessity of resolving security problems including nuclear and missile issues by promoting dialogues among countries concerned.
   The DPRK side expressed its intention that, pursuant to the spirit of this Declaration, it would further maintain the moratorium on missile launching in and after 2003.

Both sides decided that they would discuss issues relating to security.