Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 39

Den unge mannen släppte på sitt grepp och började föra sin handflata ner mot Momokos bröstkorg. ”Det känns som om jag bara försöker komma ifatt din ryggtavla hela tiden. Det känns inte bra.”

Momoko blev återigen trött på hans sätt att uttrycka sig kvinnligt. Just för att han uttryckte sig kvinnligt ville hon pröva att fresta honom. Och Takemiya var lätt att fresta. Men det tog inte så lång tid förrän hon började bli arrogant. Hon var väluppfostrad, men kände att hon inte ville ge honom utrymme att tycka synd om sig själv. Hon bluffade och började låta ivrig. Hon kände ett slags manligt överlägsenhetskomplex gentemot honom. Takemiya hade nu förvandlats till en leksak för en kvinna som var äldre än honom själv. Det var litet grymt, men det var någon hon kunde leka med. Momoko älskade den unge Takemiya, men det var illusoriska känslor som liknade dem hon skulle kunna ha för en yngre kvinna av det egna könet. Det tog inte lång tid förrän Momoko mindes hennes tidigare förhållande med den unge Nishida. Han hade lutat åt att vara gay. Hennes känslor för Takemiya var inte kärlek mellan en kvinna och en man, utan just mer som en form av kärlek till en som var gay.

”Sjukt. Det är orent.” Momoko skrattade åt sig själv. Hon slängde orden också i ansiktet på honom, samtidigt som hon tyckte att det var hon som började känna sig. Takemiya uppträdde kvinnligt, men genom Momoko lärde han känna vad en kvinna var och hon tyckte sig se att detta fick honom att inte attraheras av män. Precis som man kunde förvänta sig av en yngling som hade kvinnliga drag var hans kropp mjuk, men hans kroppsbyggnad och muskler hade utvecklats på ett annat sätt. Även Momoko hade förändrats. Hennes bröst passade inte längre den silverskål som Keita hade tillverkat av en avgjutning av hennes bröst. När hon satte sitt bröst mot skålen hade hon förvånats hon över att den inte passade. Men hade hon utvecklats till en kvinna? Hon kunde ännu inte skaka av sig de känslor av fruktan och svek som fortfarande fyllde henne när det gällde kärlek mellan en man och en kvinna. Hennes inre kyla fick henne att lämna de unga män hon träffade. Takemiya var känslig och märkte att det var något som inte var som det skulle med Momoko. Hon å sin sida kunde inte tillåta sig att avslöja sina inre hemligheter för honom. Hon var tvungen att lämna honom innan han förvandlades från yngling till man. Det var hennes avsikt att göra slut här i Hakone, dit de kommit.

”Vad tänker du egentligen på?” frågade han henne viskande bakom hennes ena öra.

”Du ska inte vara så nyfiken.”

”Du sa ingenting på bussen hit heller.”

”Det beror på att jag inte har något att säga.”

”Titta på mig då, om du inget har något att säga.”

”Jag har tittat på dig.”

”Det är inte sant.”

”Det är smärtsamt att titta på dig.”

”Det är för att du tänker göra slut med mig.”

Så var det nog, men hon tänkte också på Natsuji som hade kommit hem till dem den tidigare på dagen. Så varför hade hon varit tvungen att ge sig av? Varför stod hon inte ut med att vara kvar hemma? När hon hände lämnat hemmet, satt sig på bussen och sedan på båten, hade hon inte kunna hålla sig stilla. Hon såg Keita både i hans far och hans yngre bror, denne Natsuji.  Att träffa Natsuji var plågsamt, samtidigt tyckte hon att hon var för mjäkig. Och om det var så att hennes yngre syster Asako älskade Natsuji skulle hon inte stå i vägen. Men hon ville därför inte vara överdrivet hänsynsfull. Hon var inte så säker på hur hon skulle agera. Hur som helst, hon ville slå allt ur hågen. Hon hade tagit sig till Hakone med Takemiya, men kunde inte låta bli att tänka på att Natsuji hade kommit hem till dem.

”Miya-chan,” sade Momoko. ”Har du någon gång kämpat emot din egen sorg?”

”Sorg …?”

”Är det inte sorgligt att vara med mig här kanske?”

”Inte alls, inte alls,” sade han och vred på sig. ”Men du drar ner mig i sorg. Du tänker slänga bort mig. Det kan du inte förneka.”

”Om du är så övertygad om det är det väl lika bra att vi skiljs åt,” sade hon och lade till en lögn. ”Jag fick ett brev av din mor. Hon skrev att hon ville att jag skulle försöka få dig att bli en god student.”

”Va?!” sade han förskräckt. ”Har du börjat ljuga om min familj också?”

”Jag tänkte inte på att du har både en far och en mor. Ledsen för det.”

”Jag vill inte bli att du gör slut med mig genom att säga sånt som inte är likt dig. Det räcker med att du säger att du inte älskar mig. Du har ju aldrig älskat någon över huvud taget.”

”Jag har visst älskat.”

”Dig själv ja.”

”Nä, en person som inte lever längre …” sade Momoko och tänkte på Keita. ”Min döda mor …”

”Din mor? När vi var vid Ashi-sjön, den där snöiga dan, sa du att det var din far du älskade.”

”Var det så? Men det är samma sak. Mor älskade far när hon dog.” Han tryckte sitt huvud mot hennes nacke. Hon kunde känna hans tårar rinna under öronen. Tårdroppar fuktade hennes ansikte.

”Jag vill ta död på dig på grund av min kärlek, känns det som.” Han röst skälvde.

”Gör det,” sade hon viskande. ”Det är okej.”

”Om du gör slut med mig kommer min ondska fram. Jag ska göra slut med många kvinnor. Men på ett mycket skickligare sätt än du.”

”Jaså? Du är ju så skicklig …”, sade hon kallt även om hon blev litet förvånad över vad han sade.

”Nej, jag står inte ut. Jag klarar det inte. Hjälp mig. Du känner mig inte,” sade han och skakade plötsligt på henne. ”Tror du att det går att göra slut med mig? Även om du blir djävulen själv kan du inte göra slut med mig.” Han tog ett grepp om hennes hals med sin arm och drog till hårt. Sedan skakade han på henne. ”Gör du slut ändå? Va? Gör du slut ändå?”

Momoko blev yr och uppfattade bara att han det kom en massa ilskna ord ur hans mun. Hon hamnade liggande på magen och tappade andan av hans grepp. Det gjorde ont och hennes medvetande försvann medan kroppen skakade. Plötsligt släppte han greppet. Momoko tog ett djupt andetag, men kände sig alldeles bedövad.  Hon kunde känna hans fumliga händer, men också att hon höll på att förlora medvetandet igen. Hon blev tom och kall och förstod inte varför han gjorde det han gjorde.  Sedan somnade hon.

När hon vaknade på morgonen var hon tvungen att stappla hon till badet. Medan hon tvättade sig kände hon att halsbandet saknades kring halsen. Han hade tagit det med sig när han försvann. På något sätt kändes det bra. Hon hade inte en tanke på att hon kunde ha dött. Hon visste inte vad som hade hänt, men hon var inte rädd. Hon bara tvivlade på att hon hade somnat av sig själv.

 

 

På senare tid har aktörer i Sydkorea blivit allt aktivare i att kritisera Japan för händelser som skedde under den förra hälften av nittonhundratalet. Statyer av s.k. bekvämlighetsflickor har satts upp framför den japanska ambassaden i Seoul och konsulatet i Busan, bilaterala överenskommelser har övergivits, den sydkoreanske talmannen har bett den japanske kejsaren att personligen ta de drabbade kvinnor som fortfarande lever i hand och be om ursäkt, japanska företag som under kriget använde koreaner i tvångsarbetare i Japan har fått tillgångar konfiskerade, frågan om den japanska örlogsflaggans användande har kommit upp på bordet igen och nu senast har lokala politiker i provinsparlamentet i Gyeongi-do föreslagit att produkter från 284 japanska företag skall påtvingas en stämpel som säger ”krigsförbrytelseföretag”.

Det som skedde under den japanska koloniseringen av Korea och det sätt som Japan behandlade Korea var på många sätt förskräckligt, men när man jämställer dagens Japan med dåtidens Japan gör man enligt mitt sätt att se på det helt enkelt fel. Japan har efter krigsslutet 1945 uppträtt på det sätt som de allierade och omvärlden hoppades på. Landet blev en demokrati, det blev en framgångsrik marknadsekonomi och ett land som försvarade frihandeln. Det blev en ansvarsfull medlem av FN-systemet och det blev ett generöst givarland. 1965 normaliserades förhållandet till Sydkorea i ett bilateralt avtal som fick till följd att Japan bidrog till industrialiseringen av Sydkorea med olika former av ekonomisk kompensation. Idag säger många i Sydkorea att det var ett orättvist avtal och att Japan borde ha gjort mer. Det kan man tycka, men ett avtal är ett avtal och det kan inte jämföras med de ojämlika avtal som de europeiska länderna påtvingade Japan i mitten av 1800-talet eller det avtal som Japan påtvingade Korea 1876 (Kanghwa-avtalet).

Japan och Sydkorea kom 2015 överens om att omförhandla ett gammalt avtal som specifikt behandlade de s.k. bekvämlighetsflickorna. Både 1965 års avtal och avtalet 2015 sade att de besvärliga frågorna länderna emellan och som avtalen täckte därmed var lösta. Det dröjde emellertid inte länge förrän den sydkoreanska regeringen förklarade att avtalet från 2015 inte var bra och därför inte giltigt. Jag kan förstå att officiella företrädare i Japan blir både besvikna och trötta. Det finns ju någonting inom avtalsrätt, civilrätt och internationell rätt som heter pacta sunt servanda, ”avtal skall hållas”. Att man i efterhand tycker att ett avtal inte är bra framförhandlat och därför ber att få förhandla om det är en sak, men i det här fallet tycks det mera som att det rör sig om ett pågående drev mot Japan som får energi av de inrikespolitiska poäng som kan plockas.

Sydkorea kan bättre. Det är också en demokrati och liksom Japan ett fantastiskt land med en fascinerande kultur och en väl fungerande samhällsstruktur. Japan och Sydkorea borde stå sida vid sida och möta de säkerhetspolitiska och andra utmaningar som kommer från länder som Kina och Nordkorea – något som inte minst den amerikanska administrationen både före och efter Trump har understrukit. Att sätta stämplar som säger ”krigsförbrytarföretag” på japanska produkter är helt enkelt ett lågvattenmärke som inte tar hänsyn till den utveckling som har skett i Japan de senaste drygt sjuttio åren. Dessutom har Japan, till skillnad mot vad som brukar påstås, faktiskt tydligt bett sina grannländer om ursäkt för vad som skedde före 1945. Såväl premiärministern som talmannen gjort det exempelvis i mycket tydliga ordalag 1995 (Murayama) och 1993 (Kôno).

De spänningar som nu har skapats mellan Sydkorea och Japan är destruktiva och tjänar inget gott.