En eventuell revidering av den nu gällande japanska konstitutionen diskuteras vitt och brett, både i Japan och i andra länder. Framför allt gäller det artikel 9, som i princip förbjuder Japan att inneha väpnade styrkor. Artikeln har tolkats om flera gånger och i praktiken gäller inte förbudet längre, men artikeln är fortfarande kvar i dess ursprungliga lydelse, vilket ställer till med vissa problem. Japan har ju onekligen väpnade styrkor. Den engelska versionen lyder:

Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
In order to accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

En konstitution som inte diskuteras lika ofta är Japans första, som antogs, eller rättare sagt proklamerades år 604. Den sägs ha skrivits av regenten Shôtoku Taishi (574-622), men det är mera sannolikt att den skrevs på hans initiativ. Shôtoku Taishi har sagts vara initiativtagaren till mycket av det goda i Japan, bland annat sushi och han var onekligen en viktig person i den japanska historien. Förutom konstitutionen med sina 17 artiklar tog han också initiativ till ett hierarkiskt system med 12 olika grader i den japanska kejserliga byråkratin. Graderna markerades med olika  färger på de huvudbonader som de högre funktionärerna skulle bära. Shôtoku Taishi var den som såg till att en rättsordning enligt rådande kinesisk modell fick ordentligt fotfäste i Japan. Han gav sitt stöd till såväl konfucianismen som till buddhismen och även om en del av hans gärningar kan vara efterkonstruktioner var det under hans tid som en japansk stat fick tydliga konturer.

De sjutton artiklarna i den första konstitutionen bör nog snarare ses som ett slags moralfilosofiska påbud än som juridiskt hållbara lagparagrafer, men för att vara drygt fjortonhundra år gamla känns de fortfarande ganska aktuella. Genom att läsa dem förstår man faktiskt litet mer varför de östasiatiska länderna och kulturerna har formats som de har gjorts. Här följer de i komprimerad form (och i mycket fri översättning):

§1

Harmoni skall värderas högt och ansvarslös opposition undvikas. Alla människor har egenheter och få personer är verkligt vidsynta. Därför finns det de som inte åtlyder sina härskare och grälar med sina grannbyar. Men när de som styr är harmoniska och de som styrs är vänliga då kan man diskutera saker på ett konstruktivt sätt.

§2

De tre skatterna skall respekteras, det vill säga Buddha, den buddhistiska lagen och det buddhistiska prästerskapet. Få människor är onda i sig. De flesta kan lära sig den rätta vägen.

§3

När kejserliga påbud proklameras, följ dem. Härskaren är som himlen och hans undersåtar som jorden. När himmel och jord har intagit sina platser och de fyra årstiderna får ha sin gång då skapas en naturens ordning. Om jorden försöker ta himlens plats kommer allt att gå fel.

§4

Ministrar och högre funktionärer måste prioritera sitt eget uppträdande. Ty om de själva inte uppträder korrekt kommer undersåtarna inte att följa deras instruktioner. Då uppstår lagbrott. Om rangordningen följs inom byråkratin kommer regerandet att fungera.

§5

Klagomål och stämningar som lämnas in måste bedömas på deras egna meriter. Om den som får ansvaret för att ta hand om klagomålen börjar se mutor som främsta motivet för sitt agerande kommer de rikas klagomål att bli som stenar som slängs i vattnet, de möter inget motstånd, medan de fattigas blir som vatten som slängs på en sten, de får ingen effekt. Den fattige kommer då inte att förstå vart han skall vända sig och kommer inte att uppträda som han skall.

§6

Straffa de onda och belöna de goda. Detta har varit en utmärkt princip sedan äldre tider. Dölj därför inte de godas kvaliteter och underlåt inte att straffa felaktigheter. Smicker och lurendrejerier är effektiva vapen för dem som vill störta regeringen och korrumpera befolkningen. Onda människor är varken lojala mot regenten eller mot folket. Allt de gör är att ställa till oreda.

§7

Var och en har sina uppgifter. Låt inte ansvarsuppgifterna beblandas. Se till att hitta den som lämpar sig bäst för en uppgift. De kloka härskarna i äldre tider såg till att det var den som bäst lämpade sig för en position som fick den, snarare än att denna person endast gavs den uppgift han helst skulle vilja ha.

§8

Ministrar och högre funktionärer skall närvara vid hovet från tidig morgon till sen kväll, eftersom det knappast räcker med en dag för att lösa alla uppgifter. Om man kommer sent kan akuta ärenden inte skötas. Går man tidigt kan arbetet inte avslutas.

§9

Förtroende är grunden till att allt skall bli rätt. Om regenten och de som regeras litar på varandra kan man uppnå vad som helst. Om de inte litar på varandra slutar allt i ett enda misslyckande.

§10

Låt oss kontrollera våra egna känslor och inte bli förbittrande om andra inte håller med. Ty alla människor har hjärtan och varje hjärta har sina benägenheter. Vad andra tycker är fel kan vara något man själv tycker är rätt. Vi är inte ofelbara vise män, men vi är inte heller hopplösa dårar. Vi är alla vanliga människor som är visa ibland och litet dåraktiga andra gånger. Även om vi tycker att vi har rätt är det bättre att följa majoritetens åsikter.

§11

Lär känna förtjänster och otjänster och belöna och straffa efter deras verkliga värde. Det är däremot inte alltid så att en förtjänst måste belönas eller en otjänst bestraffas. Ni som är höga funktionärer i regeringen måste se till att grunderna för era beslut om belöningar och straff är tydliga och lätta att förstå.

§12

Låt inte den lokala aristokratin beskatta folket. Det kan inte finnas två herrar i ett land. Folket kan inte ha två ledare. Den som styr är den ende härskaren för hela riket och de tjänstemän han utnämner är hans undersåtar. Hur skall de kunna tillåtas att utfärda skattepålagor på eget initiativ?

§13

Alla som får förtroende att utföra plikter måste göra det på lika villkor. Arbetet kan ibland avbrytas på grund av sjukdom eller tjänsteresor, men så fort någon återvänder till sina uppgifter måste han se till att han tar reda på vad ärendena gäller och aldrig hindra ett arbete genom att skylla på okunskap.

§14

Var inte avundsjuk, ty om vi är avundsjuka på andra kommer de att bli avundsjuka på oss. Det finns inga gränser för vad avundsjukan kan ställa till med. Om andra är mera lämpade än vi blir vi avundsjuka. Men hur kan regeringen fungera om vi inte hittar dem som är bäst?

§15

En funktionär måste se till vad som är för det allmännas bästa och aldrig sätta sin egna intressen främst. Om någon styrs av privata skäl blir den personen oftast förbittrad och misslyckas med att agera i harmoni med andra. Förbittring är i slutändan detsamma som att störa ordningen och leder ofta till omstörtande verksamhet.

§16

Sätt människor i tvångsarbete under vissa årstider. Det är en urgammal och vis princip. På vintern när  människor är sysslolösa kan de användas, men inte på vår och höst när de är upptagna med jordbruk eller mullbärsodlingar. Annars kommer det att finnas varken mat eller kläder.

§17

Beslut om särskilt viktiga ärenden skall aldrig tas av bara en enda person. De måste diskuteras av flera, förutom när det gäller smärre och oväsentliga ärenden. När ärendena är viktiga måste diskussionen breddas.

För några år sedan uppstod en debatt i japanska tidningar om ett fenomen som kallades Edo shigusa (江戸しぐさ), det vill säga den etikett som sades vara förhärskande i storstäderna under Edo-perioden (1603-1868), framför allt bland köpmännen. Debatten uppstod därför att vissa ansåg att den typ av hänsyn som människorna visade varandra och som beskrevs med detta begrepp var något som behövde bli en del av undervisningen i dagens skolor. Edo shigusa var också något som användes för att förklara hur det kunde komma sig att människorna uppträdde så disciplinerat i de områden som drabbades av jordbävningen och tsunamin i mars 2011.

Shigusa skrivs oftast fonetiskt しぐさ, men kan också skrivas med de kinesiska tecknen 仕草 eller 仕種 och betyder ”agerande”, eller ”uppträdande”.

Som exempel på Edo shigusa brukar man nämna ett antal fenomen som egentligen också är mycket vanliga i Väst, till exempel kasa kashige, ”paraply-lutande”. Om två personer möter varandra på en trottoar och båda håller ett paraply i handen lutar de paraplyerna åt sidan så att de inte krockar. Ett annat liknande exempel är kata hiki, ”axel-tillbakadragande”. Två  personer som möts vänder sig litet åt sidan så att de inte går in i varandra. Ett tredje exempel är kobushi koshi ukase, ”knytnäve-höft-resa-sig-till-hälften”, det vill säga, om flera personer sitter på rad på en bänk i en tunnelbanevagn flyttar de ihop litet grand, ungefär lika mycket som en knytnäves bredd, för att ge plats åt någon som vill sitta.

Detta är ju egentligen något som mycket väl kan hända även på allmänna platser i Stockholm. Vad som är mer ovanligt är kanske ukatsu ayamari, ”tanklösa misstag/felaktigheter”. Om en person exempelvis trampar på en annans fot ber även denna person om ursäkt för att han/hon inte höll undan sin fot i tid.

Under Edo-perioden ansåg man, säger de som menar att Edo shigusa är något man bör ta efter, att ett barn redan vid tre års ålder borde kunna lära sig grundläggande artigheter av sina föräldrar genom att dessa föregår med gott exempel. Det finns ett uttryck som säger mitsugo no tamashii hyaku made, ”själen hos ett barn på tre år varar till hundra”. För att barnet skulle förstå vad som var rätt och fel skulle man dessutom öva och återigen öva socialt uppträdande  så att det vid sex års ålder uppträdde korrekt utan att ens fundera på det. Till exempel att ställa skorna på den plats de skulle stå på.

Vid nio års ålder skulle barnen veta hur man uttryckte sig korrekt gentemot andra människor och behärska de viktiga artighetsfraserna. Om man inte använde artigheterna i hemmet skulle man knappast göra det utanför hemmet heller, sades det.

Vid tolv års ålder skulle barnen, enligt Edo shigusa, kunna skriva som en vuxen så att de redan då var kapabla att ta över familjens affärsverksamhet om föräldrarna plötsligt råkade illa ut. Och vid femton års ålder skulle barnen fullt ut kunna skilja på vad som var rätt och fel, det vill säga då var de i praktiken vuxna.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 30

III

På tillståndsbeviset som de hade fått för att kunna besöka den kejserliga villan i Katsura fanns Mizuharas, Momokos, Asakos och Natsujis namn, fyra stycken, men Mizuhara och Momoko kom aldrig. Att arkitekten Mizuharas namn fanns där var nog mest för att kunna få tillståndet, men att Momoko aldrig kom var något Asako hade svårt att förstå. När hon kom till Natsujis hus vid Sanjô, tredje gatan, hade Momoko inte varit där.

”Min äldre syster var tvungen att åka till stationen för att möta en person som kom från Tokyo”, sade Asako och rodnade. Det var visserligen sant, den unge Takemiya hade kommit för att söka upp Momoko.

”Din far då?”

”Far åkte till Nara. Jättejobbigt att båda två har gjort lite som de vill.” Asako tänkte på vad Momoko hade sagt.

De två bytte tåg vid Shijô-Ômiya för att sedan kliva av vid Katsura. Sedan var de tvungna att gå tillbaka en bit till Katsura-floden.

”Det bästa är egentligen att ta bussen till flodbanken och sedan gå utmed bambustaketet vid annexet”, sade Natsuji.

Men Asako föredrog att gå mitt i kornfältet, märkligt nog. Där fanns även blommande grönsaksväxter. De kunde också höra lärkor och tittade därför upp båda två. Området tillhörde en flack del av Kyoto. Runt omkring kunde de se bergen Arashiyama, Atagoyama mitt emot Ogurayama och långt i fjärran Hieizan. Även Kitayama i norr var synligt. Däremot var Higashiyama, bergen i öst, höljda i dis.

Asako betraktade vårlandskapet. ”Det hade varit bra om syster hade kommit …”

”På vägen hem från Saami-restaurangen igår kväll pratade far och Momoko en hel del”, sade Natsuji.

”Om vad då?” frågade Asako och vände sig om.

”Jaa … om att ha blandat ihop cyankalium och socker. Inte så mycket annat.  De pratade om livet och döden om vad människan vill, om att styras av en annan kraft. Jag hade ingen större lust att lyssna.”

”Svalde syster verkligen en dos socker i tre att det var cyankalium? Det undrar jag.”

”Även om det var något hon hade hittat på var det ju intressant, men jag tror faktiskt att det var sant.”

”Ingen hos oss visste något om det.”

”Hennes mor gjorde verkligen något storstilat.”

”Ja, kanske det. Men det skulle nog vilken förälder som helst ha gjort om deras barn hade cyankalium att tillgå.”

”Det hade ju varit fel att bara ta bort det. Då hade hon ju kunnat skaffa nytt.”

Natsuji fortsatte: ”Men min äldre bror hade sitt cyankalium hela tiden på sitt skrivbord. Ända tills huset brann ner … När jag hörde vad Momoko berättade undrade jag om inte min bror hade gett henne det.”

Asako ryckte till. ”Verkligen?”

”Att hon berättade det var nog en form av protest, mot oss.”

”Nej, det kan det inte ha varit.”

”Hur som helst, precis som Momoko sa så är människolivet inte mycket mer än så. Ibland går det fort. Hon tvingades att äta socker och kunde därför leva vidare. När jag sen tittade på henne igår kväll såg hon ut att vara mycket vackrare .”

De kom fram till ett litet samhälle, inte mer än en by. Vid en vit mur som delvis hade fallit sönder blommade kerria, en gul rosenbuske.

”När min bror skulle ge sig iväg för att dö verkade det som om han först brände sina dagböcker och brev. Det fanns inget annat kvarlämnat heller. Men om Momoko kommer hem till oss kommer hon nog att få se silverskålen. Militären skickade tillbaka den.”

”Far verkade inte ha känt till så mycket om din äldre bror. Det var vad hon sa i alla fall.”

”Så var det nog, men min far sa att han hade varit beredd att välkomna Momoko-san in i familjen. Och jag tror att han hade pratat om det med Mizuhara-san.”

Hennes far hade nog tänkt ge hennes hand till Keitas familj, tänkte Asako. För att läka såren som Keita hade orsakat.

De två kom fram till Katsura-villan. I gräset framför huvudporten blommade maskrosor och klöverblommor i skuggan av tallarna. Framför bambuhäcken blommade även flera kamelior.