Här följer en text jag har skrivit till ett seminarium som skall hållas i början av maj:
Vandrande religiösa poeter i Japan
Buddhismen introducerades till Japan under mitten av 500-talet. Inledningsvis stötte den på motstånd från de politiska krafter som såg ett hot mot de inhemska religiösa riterna, vilka var sprungna ur shamanistiska traditioner och senare tog formen som shintoism. Genom ett edikt utfärdat 594 av den kvinnliga kejsaren Suiko (推古, 554-628, regent 593-628) fick buddhismen emellertid officiellt skydd. Redan under 600-talet var buddhismen uppdelad i de fyra sekterna Jôjitsu (成実), Sanron (三論), Hossô (法相) och Kusha (倶舎). På 700-talet etablerades ytterligare två, Ritsu (律) och Kegon (華厳). Tillsammans kallades de ”de sex Nara-sekterna”, eftersom de alla hade sina viktigaste tempel i Nara (奈良), huvudstaden mellan åren 710-784. Sekternas politiska inflytande blev så stort att detta i sig blev en viktig anledning till att kejsarhuset valde att flytta huvudstaden, först till Nagaoka och sedan 794 till Heian (平安), dagens Kyôto (京都).
Under 800-talet kom så de två viktiga esoteriska sekterna Tendai (天台) och Shingon (真言). Tendai etablerade sig på berget Hiei (比叡) i Kyôtos utkant, medan Shingon valde berget Kôya (高野), en bit ifrån Nara. Sekterna var lokalt förankrade och hade det stationära munklivet som bärande idé. I stort sett alla de viktiga buddhisttemplen placerades på berg eller i närheten av berg. Det blev rent av så vanligt att ordet ”berg” (山) även kom att få den extra betydelsen ”buddhisttempel”. Zenbuddhismens fem viktigaste tempelkategorier sorterades exempelvis i en hierarki som gick under begreppet gozan (五山), ”de fem bergen”.
Ytterligare sekter berikade den japanska buddhismen under den påföljande Kamakura-perioden (1185-1333), då kejarhuset visserligen var kvar i Kyôto, men då den reella politiska makten flyttades till Kamakura (鎌倉). De nya ledarna var militärer och de leddes av en shôgun (将軍), ”general”. Det var under denna Kamakura-period som de zenbuddhistiska sekterna Rinzai (臨済), Sôtô (曹洞), Ôbaku (黄檗) och Fuke (普化) fick fotfäste, vilket även andra sekter som ”det rena landets sekt” (浄土宗, Jôdo-shû), ”det rena landets sanna sekt” (浄土真宗, Jôdo shin-shû) och Nichiren (日蓮).
Under senare delen av 1400-talet och under i stort sett hela 1500-talet slets Japan sönder i ständiga inbördesstrider, som emellanåt även engagerade de buddhistiska sekterna. Under Ônin-kriget (応仁の乱), 1467-1477, ödelades stora delar av Kyôto och särskilda munksoldater, sôhei (僧兵), blev ett vanligt fenomen. Munksoldater hade i och för sig redan blivit en realitet under Heian-perioden och var ett ständigt oroselement.
Det var mot denna bakgrund som kringvandrandet i sig blev vanligt, också bland buddhistmunkar. Dels kunde oroligheter göra att många av säkerhetsskäl fann det för bäst att leta efter andra tempel och kloster att utöva sin verksamhet vid, dels underströk den politiska realiteten med sina strider det faktum att livet i sig var efemärt, vilket inspirerade många att skriva poesi. Buddhistisk poesi i sig har aldrig varit framträdande, om man med detta menar att troslärorna besjöngs, att dikterna fylldes med citat ur kanoniska texter eller att de blandades med buddhistiska begrepp. Det var snarare så att poeter, munkar och präster möttes på samma filosofiska arena, där naturen prisades, de mänskliga svagheterna fick förklaringar och såväl vandrandet som eremitlivet gavs nästan romantiska proportioner.
Till detta kom att fogas en zenbuddhistisk tradition, där munkar eller präster som nått sitt första ”uppvaknande” (kenshô, 見性), på vägen mot full ”upplysning” (satori, 悟), var tvungna att få händelsen verifierad av fler än en zenmästare. En abbot vid ett tempel kunde ju ha haft fel när han godkände adeptens nya status, men det kunde också vara startskottet till ett nytt sökande, där adepten själv ville ta över som abbot vid ett tempel eller där han ville fördjupa sin insikt och fann att han hade kommit tillvägs ände där han befann sig.
Vandrandet underlättades av att vägnätet snabbt byggdes ut under Tokugawa-perioden (1603-1867) och faciliteter för övernattning etablerades över i stort sett hela Japan. Bakgrunden till detta var att Tokugawa-shogunerna krävde av sina drygt två hundra länsherrar att de skulle tjänstgöra några månader varje år i den nya huvudstaden Edo (江戸, dagens Tôkyô, 東京). Länsherrarna kunde färdas flera veckor på vägarna med ett följe av flera hundra, ibland över tusen personer.
En rad olika kategorier munkar och präster började frekventera landsvägarna och de orter som bildades utmed dem: Kôya hijiri (高野聖), ”heliga män från Kôya”, komusô (虚無僧), munkar som vandrade runt och spelade på bambuflöjter, shakuhachi (尺八), såväl som gannin bôzu (願人坊主), tiggarmunkar som utförde religiösa ceremonier mot betalning. Många gånger klädde sig icke-religiösa personer ut sig som munkar för att utnyttja möjligheterna till att få allmosor eller för att gömma sig.
Komusô-munkarna hade sitt ursprung i den zenbuddhistiska Fuke-sekten, men var även en tillflykt för samurajer som av olika anledningar inte längre hade någon länsherre att tjäna. Dessa blev ett slags samuraj-munkar och tillerkändes en särskild priviligierad status av myndigheterna, eftersom de när som helst kunde inkallas till militärtjänst. De behövde exempelvis inte betala färjavgifter. De hade också möjlighet att ta del av olika teaterföreställningar utan att betala. De bar på stråhattar som täckte deras ansikten och de behövde aldrig visa sina ansikten. Frestelsen blev förstås stor för andra att låtsas vara komusô och inte sällan uppstod problem och bråk där de kom. Även äkta komusô kunde uppträda buffligt och de var inte alltid väl sedda. Myndigheterna förbjöd dem därför att vara fler än två på sina vandringar och de fick inte heller övernatta på samma ställe mer än en natt.
Trots vägtullar och olika former av kontroller mellan de olika provinserna blev Japan ett land i ständig rörelse. Länsherrar, postbud, präster, rövare och skådespelare samsades om utrymmet. Även poeter vandrade runt för att träffa adepter och delta i olika former av diktsessioner. En mycket populär poesiform var renga (連歌), den länkade poesin, där flera poeter turades om att skapa poesi enligt fastställda mönster. En renga började alltid med en hokku (発句), ”den inledande strofen”, som skulle bestå av sjutton ljudtecken uppdelade i tre delar, 5-7-5. Dessa ljudtecken översätts ofta som stavelser, men ett japanskt ljudtecken, onji (音字), kan representera hela ord och är betydligt innehållsrikare än stavelser på västerländska språk. En hokku fyllde funktionen av att vara en hälsning från den högst rankade poeten vid en diktsession till värden för evenemanget. Den skulle dessutom innehålla en årstidsangivelse. Den länkade dikten följde sedan ett fastställt mönster som var mycket komplicerat.
Många av de munkar och präster som inte gick runt och muckade gräl utvecklade en betydande skicklighet inom sådana konster som poesin och måleriet. Deras berömmelse spreds lätt och ledde i sig till såväl inbjudningar som till att noviser sökte sig till dem för att få undervisning. Särskilt de zenbuddhistiska munkarna utvecklade en betydande skicklighet inom poesin, som naturligtvis inte bara var länkad poesi. Det fanns även andra former.
Den mest kände poeten, alla kategorier och alla tider, var Matsuo Bashô (松尾芭蕉, 1644-1694). Han var en eftertraktad hokku-poet, men skrev bland annat även haibun (俳文), en form av reseberättelser där prosa och poesi blandades. Hans mest kända reseberättelse, Oku no hosomichi (奥の細道), ”De smala vägarna i de inre delarna”[1] beskriver en nästan 200 mil lång vandring runt delar av huvudön Honshû. Bashôs hokku var ofta inledningen på en s.k. haikai-no-renga (俳諧の連歌), uppsluppen länkad poesi. Denna utvecklades senare till att bli den kända diktformen haiku (俳句), där de övriga länkade stroferna kopplades bort och den inledande hokku-dikten blev helt fristående.
Bashô levde större delen av sitt liv ensam, inte minst i den hydda vid Sumida-floden som han var så fäst vid, men han studerade även för zenmästare och använde zazen (坐禅, ”sitta zen”) som meditationsmetod. Han inledde sin reseberättelse kallad Oi no kobumi (笈の小文), ”Anteckningar från resebokhyllan” (1687-1688) på följande sätt:
Bland de hundratals skelettdelar och de nio öppningar som människokroppen utgörs av finns själen. Min kallar jag tillfälligtvis ”Munken Fûra”, vilket betyder att den är tunn och med lätthet dras med av vinden. Sedan länge tycker min själ om tokiga verser. De har blivit en last för livet.
Ibland har min själ misströstat och haft för avsikt att lägga verserna åt sidan. Ibland har den känt en överdriven stolthet över att ha uppnått sublima nivåer. Den har ständigt varit obeslutsam och alltför ivrig. Vid ett tillfälle försökte den få ro genom att inträda i offentlig tjänst, men detta satte poesin stopp för.
Vid ett tillfälle frösökte den upplysa sig själv ur sin egen dumhet genom filosofiska studier, men även då stod de tokiga verserna i vägen. Till slut insåg den att ingen kunskap och ingen konstart i världen kunde hindra den från att anträda de tokiga versernas väg.
Saigyô i waka-poesin, Sôgi i renga-poesin, Sesshû i måleriet och Rikkyû i teceremonin, har alla ett gemensamt. De har det konstnärligt förfinade som genomgripande faktor i allt de gör. De följer också naturens vilja och känner intimitet med de fyra årstiderna. I allt de ser finns blommornas skönhet, i allt de tänker finns månen närvarande. Den som inte ser blommorna i det han iakttar kan räknas till barbarernas skara. Den som i sitt hjärta inte lämnar utrymme för blommor tillhör djurens kategori. Genom att lämna barbariet och avlägsna sig från djuren kan man förändras och bli en del av naturen.
Det var i början av oktober (i Kejsar Jôkyôs fjärde år, 1687), när skyarna var oroliga och jag själv, ett höstblad i vinden, inte visste vart det skulle ta vägen och därför gav sig ut på resa.
De första skurarna föll
när jag beslöt mig för
att gå under beteckningen
”vandrare”
som värdshus
fick kameliablommorna duga[2]
Detta citat kan sägas väl representera de vandrande religiösa poeterna i Japan. Deras tänkande är en blandning av ett åtrått eremitliv, naturdyrkan, förakt för det alltför organiserade samhällslivet och en tro på att poesin är en del av den nödvändiga vägen mot upplysningen.
En viktig tidig munkpoet i denna tradition var Saigyô Hôshi, ”Prästen Saigyô” (西行法師, 1118-1190). Hans familj var känd för sina generationer av skickliga militärer och han utvecklade själv betydande kunskaper i bågskytte och stridsteknik. Han anträdde tjänsten som livvakt i det kejserliga hovet, där han snabbt också blev betraktad som en respekterad poet. Saigyô var emellertid föga intresserad av de möjligheter till rikedom som en karriär inom hovet kunde erbjuda och valde istället att söka eremitlivet. En nära släktings plötsliga död blev den slutliga anledningen till att han lämnade sin tjänst för att istället avlägga munklöften. Han hade redan hunnit gifta sig, men hans fru stödde honom genom att bli nunna vid ett Shingon-tempel på berget Kôya.
Saigyô spenderade de flesta av sina resterande dagar som vandrande präst. Han besökte tempel över hela landet och lämnade hela tiden dikter efter sig. Under ett besök i Kamakura blev han emellertid ombedd av shogunen att föreläsa om bågskytte och militärtaktik. Detta gjorde han med sådan bravur att han belönades med en skupltur av en katt i silver. När han lämnade shogunens palats överlämnade han dock gåvan till en liten pojke som lekte utanför porten.
Många av hans dikter samlades posthumt i en diktsamling benämnd Sanka-shû (山家集), ”Bergshemmets samling”. Där skildrade dikterna ofta det enskilda livet i form av övernattningar i olika bergstempel:
Är det en vinterskur?
undrar jag när jag vaken
i min bädd
hör löven som inte
står emot stormen[3]
eller
Djupt in i bergen
har rådjuret vant sig
vid att vara nära,
det får mig att förstå
hur långt det är till världen[4]
En vandrande munkpoet i modern tid var Taneda Santôka (種田山頭火, 1882-1940). Han var son till en rik jordägare, som inte bara var engagerad i lokalpolitiken, utan också inblandad i ständiga kärleksaffärer. Fadern var nästan aldrig hemma och när han vid ett tillfälle spenderade några nätter hos en älskarinna tog hans fru livet av sig genom att kasta sig ned i familjens brunn. Santôka hämtade sig aldrig från chocken att se sin döda mor lyftas upp ur brunnen och misslyckades i stort med allt han därefter företog sig, allt utom poesin.
1902 började han läsa litteratur vid ett privat universitet i Tokyo och började skriva under pseudonymen Santôka (”Bergstoppens eld”; hans riktiga förnamn var Shôichi). Han främsta intresse visade sig dock vara alkohol och till slut var han tvungen att lämna universitetet när han inte längre kunde betala skolavgiften. Hans far försökte reparera vad som hade hänt genom att grunda ett sakebryggeri tillsammans med Santôka 1907, men ett bryggeri var troligtvis den sämsta av alla lösningar och konkursen var ett faktum redan 1915.
Santôka flyttade till Tokyo 1919 och försökte sig på ett antal olika arbeten, som han misskötte. Han skrev framför allt haiku, men i en stil som ofta var fri och där han ofta bröt mot regelverket 5-7-5. I slutet av december 1924, drygt ett år efter den förödande jordbävning som ödelade stora delar av Tokyo den 1 september 1923, hade Santôka drivit sig själv till att ta självmord. Han ställde sig redlöst berusad framför ett ankommande tåg, som lyckades stanna bara någon meter ifrån honom. Personer i närheten tog honom till ett zentempel, vars abbot, i stället för att föreläsa om det fördärvliga liv Santôka levde, erbjöd honom att stanna i templet så länge han ville. Detta ledde till att han 1925 kunde förordnas som zenbuddhistisk präst. Året därpå påbörjade Santôka en rad pilgrimsvandringar till olika delar av Japan. Allt han hade med sig var sina svarta prästkläder, en tiggarskål som buddhistmunkar använde och en stor rund stråhatt till skydd mot sol och regn. Precis som vandrande religiösa poeter i äldre tider besökte han ett antal tempel och zenmästare. Han träffade även poeter och var en frekvent deltagare i olika diktevenemang.
Santôkas poesi började publiceras vitt och brett och hans rykte som en ovanligt intressant poet spred sig. Även som vandrande zenmunk kunde han emellertid inte avhålla sig från sake och alkoholen blev till slut också hans död.
För att citera Santôka-kännaren John Stevens:
Renouincing the world, drifting here and there, living close to nature, settling now and then in a hermitage, and dying alone is a type of spirituality especially appreciated by the Japanese. (…) A life of travel is an abandoning of all that seems permanent or stable; life is reduced to absolute essentials, in the present moment, free of ordinary restrictions or contraints.[5]
Santôka skrev om i stort vad som helst:
Polisstation,
trädet på gården släpper
i hemlighet sina löv[6]
Spindeln bygger sitt nät
jag försäkrar mig
om mig själv[7]
Även i tiggarskålen
faller hagel[8]
Till en dikt fogade han kommentaren: ”1931. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna ned mig i Kumamoto, men hur jag än försökte gick det inte. För mig finns bara att vandra, till den ena vandringen efter den andra.”
Självförakt
Min ryggtavla
på väg mot
höstskurarna?[9]
Även inom den japanska klassiska Nô-teatern påträffar man ofta vandrande religiösa poeter. En präst som under sin vandring påträffar andar, spöken och övernaturliga fenomen har rent av varit något av ett favorit-tema för Nô-teaterns textförfattare. Teaterformen är extremt långsam i sitt uppförande, men texterna kan också ses som poesi i sig.
Teaterstycket Sotoba Komachi (卒塔婆小町), skrivet av Kan’ami Kiyotsugu (観阿弥清嗣, 1333-1384)[10] beskriver hur munkar från berget Kôya på sin väg till Kyôto för att besöka heliga platser där stöter på en äldre kvinna som sitter på en buddhistisk stupa. En av munkarna börjar förklara för kvinnan att det är mycket respektlöst att sitta på stupan och ber henne flytta sig därifrån. Kvinnan svarar dock med ord som djupt imponerar på munkarna och får dem att förstå att det inte är vem som helst de pratar med. Kvinnan reciterar så en lång dikt, som imponerar på dem ännu mer. När de frågar vem hon är visar det att hon är den mytiska poeten Ono-no-Komachi (小野小町, hon sägs ha levt någon gång från mitten av 800-talet till början av 900-talet). Hon var känd för sin skönhet och hennes poesi var högtstående.
Efter en stunds dialog förvandlas hennes uppträdande och en ond ande tar över hennes själ. Anden är en tidigare älskare som hämdlystet försöker plåga henne för det som hade hänt under deras livstid. Han hade nämligen friat till Ono-no-Komachi, som hade svarat att han måste besöka henne ett hundra nätter innan hon kunde tänka sig att acceptera frieriet. Han lyckades genomföra nittionio besök men avled innan han kunde genomföra det hundrade och sista. Denna nesa drev honom till det eviga ursinnet.
När hon med munkarnas hjälp lyckas återta sin själ och driva bort den onda anden börjar hon predika om nödvändigheten av kontinuerliga böner för att man senare skall kunna förvandlas till en buddha. Teaterstycket är representativt för ett antal aspekter av den klassiska japanska synen på religion, präster, munkar, vandring, andevärlden, poeter och poesi. Det finns inga tydliga gränser dem emellan. Pilgrimsfärder är nödvändiga för att rena sinnet, samtidigt som det vilar faror på vägen. Den som åtminstone emellanåt tar avstånd från den världsliga dimensionen och kombinerar vandring och poesi åtnjuter stor respekt.
[1] Har publicerats i ett antal olika versioner. Se exempelvis The Narrow Road to Oku, Donald Keene & Miyata Masayuki, Kodansha International, 1996 eller den svenska översättningen av Vibeke Emond: En färd i det inre av landet, Ellerströms, 2004.
[2] Nihon koten bungaku taikei 46, Bashô bunshû, Iwanami shoten kankô, 1979 (1959), s. 52. Lars Vargö, Månen i brunnens botten, Carlssons, 1995, s. 13-14.
[3] Jfr Burton Watson, Poems of a Mountain Home, Columbia University Press, 1991, s. 91.
[4] Ibid. s. 174.
[5] Mountain Tasting. Zen Haiku by Santôka Taneda, Weatherhill, 1980, s. 16.
[6] Lars Vargö, Taneda Santôka Kushû, Geirin Shobô, 2002, s. 82.
[7] Ibid. s. 23.
[8] Ibid. s. 10.
[9] Ibid. Denna dikt, skriven med endast fonetiska tecken (うしろすがたのしぐれてゆくか) har flera tolkningsmöjligheter. Verbet shigureru kan också betyda ”att gråta hejdlöst”. Han kan därför också vara på väg mot den ständiga snyftningens vandring.
[10] Koyama Hiroshi, Satô Kikuo, Satô Kenichirô, Yôkyoku-shû, vol II, Shôgakukan 1975, s. 72-83. Arthur Waley, The Noh Plays of Japan, Unwin, 1921, Tuttle, 1976, s. 87-98.
Lars Vargö 