Häromdagen publicerades min artikel om Japans poesi, ”Poems that Decode Japan’s Intellectual DNA: The Ambassador’s Choice” av Red Circle i London.

Hoppas den kan vara av intresse.

 

 

Efter det andra världskrigets slut presenterade den japanske historikern Ishimoda Shô en teori om den äldre japanska aristokratins hjälteepok. Redan 1933 hade litteraturhistoriker, Takagi Ichinosuke, skrivit om den ”episk poetiska” tidsåldern i den japanska litteraturen, men Ishimoda ville placera in de japanska tidsperioderna i ett evolutionsschema enligt marxistisk modell och ansåg sig ha funnit bevis för en japansk hjälteepok i den äldre japanska litteraturen, framför allt i de dikter som den officiella krönikan Kojiki innehöll. Friedrich Engels skrev i sin bok om “Familjens, den enskilda äganderätten och statens ursprung” att alla folk har gått igenom en period som kan kallas hjälteepok. ”Det är den period som tillhör järnsvärdet, men också plogar och yxor gjorda av järn. Järnet blev människans tjänare, den sista och allra viktigaste av alla de råvaror som spelade en avgörande roll i historien, den sista – om vi undantar potatisen”.[1] De japanska historikerna var starkt påverkade av den marxistiska historietolkningen, men problemet med Ishimodas teori, enligt många av hans kollegor, var att han ansåg att det var en aristokratins hjälteepok. En aristokrati är ju per definition ärftlig och relativt statisk, medan hjältarna i de flestas tolkning var folkets hjältar, som försökte bekämpa aristokratins framväxt. Icke desto mindre förde Ishimoda intressanta resonemang, som också tvingar fram jämförelser med den äldre nordiska litteraturen och historien.

Ishimoda ansåg att alla kulturer har genomgått en period av kaos och mystik i sin första statsbildningsfas. Episk poesi, som beskrev denna period, hade sitt ursprung i ett behov som den antika aristokratin kände av att beskriva de hjältedåd och framgångar som deras förfäder hade gått igenom. Episk poesi var, enligt Ishimoda, en självständig litteraturform, avskild från sådana andra former som lyrisk poesi och drama. Den episka poesins kärna var hjältarna, som ständigt befann sig i krigssituationer. Det samhälle som den episka poesin beskrev var fyllt med oro och osäkerhet. I den episka poesin var de olika krigen beskrivna som enskilda episoder, utan något tydligt mönster eller sammanhang. Den typiske hjälten drevs inte av någon annans order, utan av ödet självt. Hjälten mötte situationerna som de kom och det var i striden som han kan ge prov på sitt mod, som var en viktig del av hans själ.

De mest typiska hjältarna kunde, enligt Ishimoda, påträffas i Homeros diktning medan det fanns fragment av en verklig japansk hjälteepok under tre- och fyrahundratalen i Kojiki. Där påträffades tre typer av hjältar, den prosaiska hjälten, som representerades av kejsar Jimmu, den episka hjälten, som kunde anas i de dikter som fanns insprängda i texten och som hyllade Jimmu. En tredje var den tragisk-romantiska hjälten, som representerades av Yamato Takeru. Det var inte en historisk period i sig, det var en övergångsperiod mellan det primitiva samhället och slavsamhället, ett stadium då stamsamhällets band fortfarande var vid liv och slaveri ännu inte hade fått fotfäste. Hjältarna framträdde ur de byledare och stamhövdingar som försökte försvara det de hade mot den framväxande centralmakten. Krönikorna Kojiki och Nihon Shoki skrevs av en ambition att glorifiera kejsarmakten, men fragmenten av hjälteepoken fanns där, ansåg Ishimoda.

 

De fragment Ishimoda pekar på är bland annat följande dikter:

 

Många människor

                befinner sig i de stora

                gropbyggnaderna i Osaka

                även om flera av dem

                är där, finns bland dem också

                de oförskräckta pojkarna från Kume

                Med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                är det dags att slå till!

 

*

 

I hirsfälten

                hos de sturska pojkarna från Kume

dras en ensam lök upp

                med rötter och allt

                så skall vi slå obevekligt slå dem!

 

                                 *

 

                Bakom staketet

                hos de sturska pojkarna från Kume

                växer en pepparplanta

                den bränner till i munnen,

                på samma sätt

                kommer jag aldrig att glömma

                att vi skall slå dem obevekligt!

 

                                 *

 

                Vi iakttog fienden

                när vi gick genom skogen

                på berget Inasa,

                sköldarna radades upp

                och vi slog dem,

                men nu svälter vi,

                ni kormorantuppfödare

                ni kormorantfiskare

                kom snabbt till vår hjälp!

 

Kojiki och Nihon Shoki beskriver samma episoder på litet olika sätt, trots att de sammanställdes med endast några års mellanrum. I Kojiki är exempelvis underkuvandet av Kumaso-folket en enda hjältes, Yamato Takeru, verk. Kumasos två ledare beskrivs som nästan jämbördiga hjältar, och visas respekt. Yamato Takeru väntar i flera dagar på det rätta tillfället och bröderna Kumasos hus är väl bevakat av soldater. Tillfället kommer när bröderna Kumaso skall vara värdar för en stor bankett. Yamato Takeru går in förklädd som en kvinna och dödar först den äldre brodern med sitt svärd, mitt under bankettens höjdpunkt. När han skall till att dräpa även den yngre brodern, ber denne först att få veta hans rätta identitet. Fram till denna händelse har han hetat prins O-usu. Men nu får han av den slagne motståndaren namnet Yamato Takeru, ”Den modige från Yamato”. Därefter klyvs han som en mogen melon av hjältens svärd.

I Nihon Shoki är det bara en fiende att dräpa och Yamato Takeru dödar honom inte förrän mot slutet av banketten, då motståndaren har blivit ordentligt berusad. När Kumaso-ledaren förstår att han skall dö ber han ödmjukt att få ge sin överman namnet Yamato Takeru.[2]

Berättelserna om Yamato Takeru i de båda japanska krönikorna har starka likheter med en nordisk hjälte, Lemminkäinen, såsom han beskrevs i det finska eposet Kalevala. Den stora skillnaden är att medan Lemminkäinen tycker om att slåss gör Yamato Takeru det egentligen inte. Yamato Takeru dödade bröderna Kumaso vid en bankett. Lemminkäinen tog sig in på ett bröllop, där han dödade ledaren för Pohja-folket. Yamato Takeru fick ett magiskt svärd och en säck av sin faster. Säcken skulle endast öppnas vid verklig fara. Lemminkäinen fick ett särskilt svärd och en magisk rustning från sin mor. Rustningen skulle användas när särskilda faror hotade. När Lemminkäinen jagades av Pohja-folket förvandlade han sig till en gigantisk fågel och dödade sina fiender med sitt svärd. Yamato Takeru förvandlades till en vit fågel när han dog. Båda hjältarna vandrade omkring till synes utan mål och de mötte såväl fiender och övernaturliga väsen utan synbar planering.

Det finns andra likheter mellan nordisk och japansk mytologi. De japanska källorna beskriver en jättelik korp, Yata-garasu, som leder kejsar Jimmu på sina härtåg. I den nordiska mytologin åtföljs guden Oden alltid av de två korparna Hugin och Munin, som kommer med nyheter om världen runt omkring. I Kojiki finns dessutom en beskrivning av ett ”världsträd”, Tsuki-trädet, vars övre grenverk sträcker sig över himlen och de lägre grenarna sprider sig över jordbruksbygderna. I den isländska eddan talas ju om världsträdet Yggdrasil, som alltid grönskar vid Urds källa.[3]

Det är inte bara Yamato Takeru som beskrivs som hjälte i de japanska krönikorna. En hjältarnas urtyp är Tottori-be-no-Yorozu:

”(Kejsarens) tjänstemän skickade flera hundra soldater för att omringa honom. Yorozu blev uppskrämd och gömde sig en bambudunge, där han band rep om bambustammarna och drog i dem för att få bambun att röra sig (på olika håll). Därmed gjorde han förföljarna osäkra på var han befann sig. Soldaterna lurades och rusade fram mot bambuträd som rörde sig, samtidigt som de skrek ”Här är han!”. Då sköt Yorozu iväg sina pilar och inte en enda missade sitt mål. Soldaterna blev räda  och vågade inte längre närma sig.  Yorozu spände så av sin bågsträng och tog pilbågen och sprang mot kullarna. Soldaterna följde efter och sköt mot honom från båda sidor av floden. Alla missade. Några soldater sprang dock före Yorozu och lade sig ned vid flodbädden och sköt mot honom. De träffade honom vid ena knät. Yorozu spände sin båge igen och lät pilarna flyga. (…) Han dödade över trettio män. Sedan tog han sitt svärd och högg sin pilbåge i tre delar. Svärdet böjde han sönder och sedan slängde han det i floden. Med en dolk som han hade vid sidan stack han så sig själv i halsen och dog.”[4]

Yorozus hund lade sig vid sin husses sida och svalt sig själv till döds. Männen från Yamato var så imponerade av Yorozus mod och hundens lojalitet att de två begravdes tillsammans. Som historikern och litteraturvetaren Ivan Morris sade: ”I den japanske heroismens mystik finns det ingenting som når sådan framgång som misslyckande.”[5] Denna sanning har kommit att bekräftas om och om igen under den japanska historien. Även om det skulle vara fantasifullt att tala om en japansk hjälteepok var 500- och 600-talen en period då mycket av det ursprungligt japanska hamnade i konflikt med de nya lärorna från fastlandet.

 

 

 

 

 

[1] Ishimoda Shô, Kodai kizoku no eiyû jidai – Kojiki no ichikôsatsu, Ronshû shigaku, Sanseidô, 1948, sid. 237-317. Takagi Ichinosuke, Nihon bungaku ni okeru jojishi jidai, omtryckt i Yoshino no ayu, Iwanami shoten, 1973 (1960), sid. 90-119. Friedrich Engels, The Origin of the Family, Private Property, and the State, New York, 1972, sid. 152.

[2] Kojiki, Ki-207-211.

[3] Kojiki, Ki-153, 211, 223, 319-320. Björn Collinder, Den poetiska eddan, Forum, sid. 45.

[4] Nihon Shoki, Ge-164-66.

[5] Ivan Morris, The nobility of failure, Meridian Books, 1975, sid. 15.

 

Japans verkliga identitet har alltid förbryllat utomstående betraktare. Är det ett land där den kinesiska kulturen har haft ett avgörande inflytande, eller är det ett av de få länder i Kinas absoluta närhet som har kunnat stå emot de kinesiska impulserna tack vare sin egen starka kultur?

Allt som utmärker den kinesiska kulturen har påverkat Japan. Samtidigt har Japan lyckats utveckla en egen identitet, som redan tidigt var så säregen att man i de tidigaste kinesiska krönikorna förundrades över de märkliga företeelser som kunde iakttagas på de japanska öarna. Enligt San Guo Zhi, ”Krönikan om de tre staterna”, i avdelningen Wei Shu, ”Boken om Wei”, som beskriver tvåhundratalets Japan, fanns där ett samhälle som styrdes av en mystisk härskarinna. I de japanska krönikorna Kojiki (sammanställd 712) och Nihon Shoki (720) kallades hon Himiko. Hon sades ibland använda magiska krafter och uppenbarligen rörde det sig om en shaman, som också hade lyckats skaffa sig ett starkt politiskt mandat.

Det var ett mycket strikt samhälle: ”Om någon bryter mot lagen, blir den mindre grova brottslingen av med sin hustru och sina barn genom konfiskation. Den grövre brottslingen avrättas tillsammans med sitt hushåll och övrig släkt.”[1] Det var också ett samhälle som redan var uppdelat i tydliga sociala klasser: ”Viktiga personer (taijin) har fyra eller fem fruar. De lägre stående (geko) endast två eller tre. (…) När lägre stående personer möter högre stående på vägen måste de stanna och dra sig undan. Om de vill tilltala (de högre stående) måste de knäböja och ha båda händerna på marken. På så sätt visar de respekt.”[2]

Det samhälle som beskrivs i krönikorna motsvarar i historien det som brukar beskrivas som Yayoi-periodens slut. Människor har funnits på de japanska öarna i tiotusentals år och perioden fram till ca 300 f.Kr. brukar gå under namnet Jômon-perioden, uppkallad efter särskilda repmönster som har återfunnits på tidigt lergods. Under Jômon utgjordes Japan av flera samhällen, vilka i huvudsak livnärde sig på jakt, fiske och insamlande av vad som var användbart i skogarna runt omkring. Sentida arkeologi har funnit att det i slutet av Jômon även fanns primitivt jordbruk. Vilka dessa människor var är osäkert, men ett visst släktskap med de altaiska och övriga sibiriska folkslagen är troligt.

Mellan 300 och 200 f.Kr. skedde stora förändringar. Politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut. Sakta men säkert kom en helt ny typ av människa, väl förtrogen med större mer avancerade samhällen och med kunskap om såväl järnframställning som risodling. Någon bronsålder har aldrig kunnat påträffas i Japan, utan det mesta, inklusive hästar och andra dragdjur, kom samtidigt. De ursprungliga folken på de japanska öarna trängdes undan av de tekniskt mer avancerade fastlandsmänniskorna, som också hade utvecklat effektiva vapen att förstärka sina argument med.

Det område som först befolkades av de nya invandrarna var nordvästra Kyûshû. Därefter spred man sina samhällen österut, mot vad som idag är kusterna kring inlandshavet Seto mellan Honshû och Shikoku. Ganska snart hade man nått de bördiga områdena kring vad som idag är Osaka, Kyôto och Nara. Denna tid kallas Yayoi-perioden (ca 300 f.Kr. – ca 300 e.Kr.),[3] som hade en mer avancerad samhällsstruktur än den föregående Jômon-perioden och då även beväpnade strider om landområdena blev vanliga. Det var dock först i och med den andra stora invandringsvågen mot slutet av Yayoi-perioden, som den största samhällsförändringen skedde. Den andra vågens invandrare kom samma väg som den första, men var ännu mer fostrade i stridskonstens nödvändighet för att överleva. De förde med sig ännu mer avancerade vapen, ännu skickligare hantverkare och ännu bättre järnframställningstekniker. Samhällena på Kyûshû och runt inlandshavet Seto rustades till den grad att arkeologer har funnit för bäst att beskriva tiden efter 300 e.Kr. som en ny historisk period, Kofun-perioden, ”De äldre gravarnas period”.

På tre, fyra och femhundratalen byggdes jättelika gravar för de styrande. Ju senare desto större och tekniskt mer avancerade. De metoder som användes visade klart och tydligt att Japan hade lämnat de primitiva samhällenas stadium. Från och med femhundratalet rörde det sig om politiskt mycket utvecklade samhällen, som också hade kunskap om kinesisk filosofi och det kinesiska skriftspråket, även om detta ännu inte användes generellt i Japan. Den kinesiska krönikan Sui Shu, ”Boken om Sui”, som beskriver det japanska samhället någon gång på fyra-, fem- och sexhundratalen, säger om japanerna att ”de har inga skrivna tecken och förstår endast pinnar med märken och rep med knutar. De tillber Buddha och har erhållit buddhistiska skrifter från (den koreanska staten) Paekche. Detta var första gången de lärde känna den kinesiska skriften. De är väl förtrogna med spådomskonsten och har stark tro på shamaner, både manliga och kvinnliga.”[4]

De lagar som skrevs eller följdes under Kofun-perioden var en blandning av primitiva seder och mer avancerat tänkande, som hade tagit intryck av den kinesiska rättsfilosofin. En uppdelning gjordes i ”brott mot gudar” (ama tsu tsumi) och ”statsbrott” (kuni tsu tsumi). Det var ett brott mot gudarna att förstöra diken och vattenfördämningar, att utan lov öppna slussportar, att plantera där redan var planterat, att utan grund sätta upp pålar för att markera egendom, att flå djur levande, eller ”baklänges”, eller att förbanna någon med hjälp av exkrement. Brotten mot staten, eller samhället, var mer förknippade med vad som ansågs vara tabu, eller vad som egentligen bröt mot det gudomliga och magiska: Det var brottsligt att att skära i levande kött, att ha sex med ens egen mor, eller dotter, att bo tillsammans med någon från ett tidigare äktenskap, eller att först vara tillsammans med en ung kvinna och sedan med hennes mor, att ha sex med ett djur, eller att använda magik och därmed ”orsaka död åt husdjur”.

I Kojiki finns beskrivningar på hur en prins Takehaya Susa-no-o förolämpade Amaterasu Ômikami, den viktigaste guden i den shintoistiska mytologin, på just det sätt som var förbjudet: ”Han var utom sig av segervittring, förstörde jordvallarna mellan risfälten hos Amaterasu Ômikami och fyllde igen dikena. Han bajsade och spred sin avföring på väggarna där den första frukten hade avsmakats (…) När Amaterasu Ômikami  var inne i den heliga vävsalen och övervakade vävandet av de heliga klädedräkterna öppnade han ett hål i taket och sänkte ned en befläckad ponyhäst som hade flåtts baklänges (…) De åttahundra gudomarna diskuterade tillsammans (om händelsen) och dömde prins Takeaya Susa-no-o att betala ett hundra fat med förlåtande gåvor. Dessutom dömdes han att raka av sig sitt skägg och klippa bort naglarna på sina händer och fötter. Han utsattes så för exorcism och stöttes bort med hjälp av en gudomlig utdrivning.”[5]

Att fördrivas från bygemenskapen eller från det samhälle man levde i var en vanlig form av bestraffning. Ett alternativ var att dömas till ett liv som träl eller slav. I Nihon Shoki finns en beskrivning under kejsar Richûs regeringstid (400-talet) hur en muraji, en högre tjänsteman från Azumi, hade planerat uppror tillsammans med en prins. Kejsaren förklarade att straffet vanligtvis var döden, men vissa omständigheter gjorde att han ville mildra straffet till brännmärkning. Därefter skulle murajin tvingas att tjäna som träl. Han fick ett tydligt och outplånligt märke i närheten av ena ögat. ”Följaktligen började människorna på den tiden att kalla honom för Azumi-ögat. Fiskare i Nojima(som också hade varit inblandade i affären) benådades, men fick börja arbeta som grovarbetare i spannmålsmagasinen i Komoshiro i Yamato.”

En annan man vars hund bet ihjäl en av kejsarens fåglar blev brännmärkt i ansiktet och tvingades att börja arbeta som fågeluppfödare inom det s.k. be-systemet, en organisation av yrkesgrupper som sorterade direkt under centralmakten.[6] De flesta av dem som dömdes till brännmärkning tvingades att arbeta i dessa be-grupper, som innehöll allt från rena slavarbetare till personer i kejsarens absoluta närhet.[7] En be kunde vara en hel by, som arbetade för centralmakten. Det kunde också vara temporära arbetarlag på större byggnadsprojekt, keramiker och andra hantverkare, vakter och militärer, personer som var särskilt duktiga på att tolka kinesiska skrifter och hovfunktionärer. Gemensamt för dem var att de i beskrivningen av sina yrken och uppgifter, med vissa undantag, hade beteckningen be, ”avdelning, enhet”. Det var ett av flera sätt för den framväxande kejsarmakten att markera ett slags äganderättsförhållande till olika samhällsfunktioner. Om kejsaren inte kunde kontrollera hela landet, kunde han åtminstone kontrollera vissa delar av befolkningen och sedan gradvis och medvetet knyta dessa närare varandra under en gemensam administration.

På fyra- och femhundratalen var det i Yamato, i nuvarande Naras närhet, som denna centralmakt alltmer började att befästas. Yamatos ledare använde naturligtvis även andra metoder för att stärka kontrollen av landet. Bevakade spannmålsmagasin, miyake, började till exempel att installeras på strategiskt viktiga platser. Många av dessa miyake utgjorde ett slags krigsskadestånd i de småskaliga krig som ständigt utkämpades om de relativt få slättmarker som fanns. De utvecklades till väl beväpnade samhällen i sig och var en viktig orsak till att Yamato-härskarna kunde bryta det motstånd det stötte på och försvåra att allianser mot dem bildades. Det fanns också särskilda jordbruksfält som hamnade under Yamatos kontroll, trots att avståndet kunde vara stort till Nara-slätten och trots att den mark som konfiskerades oftast var den bästa och mest eftertraktade. Strategin visade sig vara effektiv tack vare den brutalitet med vilken den upprätthölls och den vapenmakt som fanns bakom. Ambitionen, att bygga en japansk kejsarmakt som kunde mäta sig med såväl den kinesiska centralmakten som  de koreanska smårikena, var tydlig från och med femhundratalet.

I såväl Kojiki som Nihon Shoki finns beskrivningar av den administrativa indelningen av Japan under kejsar Seimus tid, en tid som kanske motsvarade 300-talet. Där står att det fanns 120 kuni, ”vilket motsvarar guvernörerna i Kina”. För varje enhet om åttio familjer tillsattes en iniki som bychef. Det fanns tio iniki under varje kuni. I Kojiki står också hur kejsar Seimu tog initiativ till inrättandet av ett system med kuni-no-miyatsuko, ett slags guvernörer för varje distrikt. Han instiftade också en tjänstemannakategori som lydde under kuni-no-miyatsuko och som kallades agata-nushi. En sådan var ansvarig för varje agata, en områdesindelning som också hamnade under kuni. Nihon Shoki är mer detaljerad och introducerar en mängd olika termer och titlar för samma tidpunkt.

Eftersom det ansågs viktigt för de första historieskrivarna på sex- och sjuhundratalen att bevisa att Japan var ett land med gamla anor samt att de administrativa systemen hade vuxit fram ur mödosamma funderingar och erfarenheter under århundradenas lopp, och inte genom ett plötsligt inflöde av idéer från kontinenten, blev begreppsförvirringen i de japanska böckerna stor.

En väl dokumenterad statsbildning kan sägas ha funnits i Japan från 600-talets inledning. Den förste japanske kejsaren, Jimmu, sägs dock ha nedstigit från himlen till Kyûshû år 660 f.Kr. I Kojiki och Nihon Shoki står sedan beskrivet hur de kejserliga trupperna erövrade landet genom att slå ned allt motstånd som fanns i öster. En klassisk kinesisk historisk cykel består av 1200 år. Om författandet av de två krönikorna skedde 712 respektive 720 och författarna ville efterdatera japanska nationens bildande var det naturligt att använda sig av en sådan tidsenhet.  Använder man en hel historisk cykel före den klassiska japanska statens bildande i början av sexhundratalet hamnar man i närheten av 660 f.Kr. Det är också lätt att inse att det låter bättre i historieböckerna om den förste japanske kejsaren kom nedstigande från himlen direkt till Kyûshû i stället för att ha sitt urspung bland de förfäder som kom med båtar till ön från den koreanska halvön.

De första politiska klanerna i Japan, uji, aristokratiska familjer som växte fram tillsammans med den första statsmakten, har beskrivits som ett slags ursprungliga jordbrukssamhällen.[8] Uji hade emellertid inte särskilt mycket med jordbrukssamhället att göra utan var i stället grundstenar i det mycket hierarkiska och politiska samhälle som växte fram på femhundratalet. Bland dem skapades en indelning i hög och låg aristokrati, men båda kategorierna hade tillgång till slavar eller trälar. En chef för en uji kallades ko-no-kami eller ibland också uji-no-kami och valdes inte alltid genom att ujimedlemmarna samsades om en ledare utan minst lika ofta genom centralt påbud. Det kunde till och med vara så att medlemmar i en uji saknade direkt släktskap med varandra. I Shinsen shôjiroku, ett register som upprättades under åren 814-15, finns detaljerade beskrivningar av hur uji-organisationen såg ut. Där står hur olika uji bildades, vilken bakgrund de hade och när de fick mottaga sina officiella titlar, kabane. 1182 uji indelades i tre kategorier: kôbetsu, som hade släktskap med kejsarfamiljen, shinbetsu, som kom från gudarna (kami) och shoban, uji som hade utländskt påbrå. De flesta bönder och hantverkare saknade efternamn, men i de senare folkregistren kunde de katalogiseras under namnen på de olika uji som fanns. Genom organiserandet av be-grupper kom också olika förgreningar av uji att spridas ut i landet.[9]

År 604 kungjordes vad som har kommit att kallas Japans första konstitution, de sjutton artiklar vars författande tillskrivs prins Umayado, senare posthumt kallad prins Shôtoku (574-622). Artiklarna bär tydliga drag av kinesiskt tänkande och innehåller inte minst konfucianska formuleringar, till exempel att ”harmoni skall råda inom riket”, och skrivningar om kejsarens centrala roll. Samtidigt med de sjutton artiklarna kungjordes också ett nytt system för de titlar som makthavarna skulle få bära. De gamla systemet med ärftliga kabane och uji övergavs och i stället infördes ett belöningssystem som var byggt på meriter snarare än på släktskap eller medlemskap i en uji. Det nya systemet kallades ”de tolv graderna av hattar” (kan’i jûnikai), en beskrivning som kom av att hov- och andra högre byråkrater tvingades bära hattar i olika färger för att markera sin rangordning. Rangerna var indelade i sex huvudgrupper, som fick sina namn ur den konfucianska läran: toku, ”högtstående moral”, jin, ”godhet”, rei, ”anständighet”, shin, ”trohet”, gi, ”rättfärdighet”, och chi, ”visdom”.

Prins Shôtoku var också viktig för spridandet av buddhismens läror i Japan. Han låg bakom ett kejserligt påbud 594 om offentligt stöd till de buddhistiska sekterna och han såg till att centralmakten gav ekonomiska bidrag till byggandet av de viktiga templen Asukadera (Hôkôji), Shitennôji och Hôryûji.

Buddhismens införande hade stött på kraftfullt motstånd från vissa mäktiga uji, som såg den nya religionen som ett hot mot Japan. Shintoismen fanns ännu inte som en definierad och tydlig religion, utan bestod av ett antal riter och ritualer som i sina enklaste former kunde betraktas som primitiva och i sina mest avancerade former som uttryck för en unik japansk religion. ”Boken om Wei” beskrev det på följande sätt:

”Närhelst de skall företa sig en resa eller genomföra ett projekt av något slag, eller när någon diskussion måste avgöras, använder de benbitar för att spå om resultatet skall bli bra eller dåligt. (…) När de skall be klappar män av vikt helt enkelt sina händer, i stället för att knäböja eller buga sig.”[10]

Spådomskonsten finns väl beskriven i Kojiki och Nihon Shoki. Där kan man också se hur pass väl förankrade de shamanistiska ritualerna var i det tidiga japanska samhället. Kojiki beskriver på ett ställe en en seans som utförs av den kvinnliga guden Amaterasu Ômikami:

”Hon band sitt hår i knutar. I hårknutarna, på såväl vänster som höger sida, och i bandet som höll uppe håret, samt på sina båda armar, fäste hon magatama.[11]På ryggen hade hon ett koger för fem hundra pilar. Hon satte även på sig kraftfulla skydd för armarna och började skaka övre delen av sin pilbåge. Hon stampade med sina fötter och lyfte benen högt. Hon sparkade i marken som om hon sparkade i lätt snö och hon skrek med en våldsam kraft.”[12]

En annan kvinna, Ame-no-Uzume-no-Mikoto, fäste ett band av välsignade växtfibrer runt sitt huvud, höll bambukvistar i sina händer och ”blev sedan gudomligt besatt, visade sina bröst och tryckte ned sina kjolband till sitt könsorgan”. Innan hon blev besatt (kamugakari) hade nogranna förberedelser gjorts och såväl magatama som särskilda klädesplagg av bark hängts upp i träden runt omkring, där också en stor spegel hängdes.[13]

De tidigaste shintôtemplen var just inhägnade områden som förklarades heliga och inom vilka präster, eller shamaner, utförde ritualer som bar stora likheter med shamanismen i nordöstra Asien och Sibirien. Där fanns också den fågelsymbolism som framträder i skrifter som Kojiki och Nihon Shoki. Framför alla shintôtempel står idag portar som går under namnet torii, ”boplatser för fåglar”. Vid de sibiriska shamanernas gravar sattes ofta stavar med små träfåglar av trä upp och när en shaman dog sades hans hans själ ibland ta formen av en fågel. Liknande fågelpålar har påträffats vid arkeologiska utgrävningar i Japan.[14] En shaman kunde också använda tråfåglar av trä för att driva ut onda andar ur sjukdomsdrabbade hushåll. Fåglarna användes endast en gång och det ansågs farligt att närma sig dem för andra än shamanen.[15] Typiskt nog beskriver japansk mytologi hur hjälten Yamato Takeru förvandlades till en fågel efter sin hjältetragiska död.

I Nihon Shoki kan man läsa om hur heliga krukor användes i tidiga japanska religiösa ceremonier. Krukorna användes bland annat i ett slags spådom där de sänktes ned i floder för att se om fisk kom uppflytande eller inte.[16] Krukor användes också i tidiga begravningsceremonier, först genom att den begravde helt enkelt sattes i fosterställning i stora krukor, därefter genom att krukor placerades runt vissa större gravar. Andra gravar kunde innehålla krukskärvor, som om krukorna symboliskt hade slagits sönder vid bergravningen för att visa att livet nu hade tagit slut. De s.k. nyckelhålsgravarna, de gigantiska gravar som från luften ser ut som nyckelhål, kan om man så vill också tolkas som jättelika krukkärl.

Till detta land med starka och märkliga shamanistiska traditioner kom så buddhismen med dess sina olika sekter på femhundratalet. I Nihon Shoki står det, att ”de inre skrifterna”[17] och ”de yttre”[18] kom till Japan via Paekche i två vågor. De senare kom under kejsar Ôjins tid[19] (…) de förra under kejsar Kinmeis tid”.[20] Under det trettonde året av kejsar Kinmeis regeringsperiod, det vill säga år 552, presenterade kungen av Paekche en förgylld kopparstaty av Buddha till den japanske kejsaren. Med statyn kom också buddhistiska texter och ett särskilt gåvobrev:

”Denna doktrin är den främsta av alla, men den är svår att förklara, och svår att förstå. Varken hertigen av Zhou eller Konfucius  hade någon kännedom om den. (…) Från Indien har den kommit till de tre kungadömena, där det inte finns någon som inte har tagit emot den med vördnad, såsom påbjudet. (…) Din tjänare har därför skickat en av sina trotjänare, Nuri Sachi, att förmedla denna doktrin till det Kejserliga Landet (…) för att fullfölja vad som nedtecknats att Buddha har sagt: ’Min lag skall spridas österut’ ”[21]

                Den japanske kejsaren gladdes enligt krönikan åt denna gåva och en av hans rådgivare, Iname-no-Sukune Soga-no-Ôomi, ansåg att doktrinen skulle spridas vidare i Yamato och att buddhismen skulle göras till statsreligion. Detta motsatte sig två andra rådgivare, Mononobe-no-Ômuraji Okoshi och Nakatomi-no-muraji Kamako, vilka resonerade:

”De som har regerat i vårt kejsardöme har alltid varit noga med att tillbedja de 180 gudarna från himmel och jord under vår, sommar, höst och vinter. Om vi skulle börja tillbedja främmande gudar (är vi räda för att) nationens gudar kommer att ge oss vårt straff.”[22]

                Buddhastatyn gavs ändå till Iname-no-Sukune, ”som ett experiment”. Han placerade statyn i sitt eget hus i Oharida, som gjordes om till ett tempel. Strax efter bröt dock en epidemi ut i riket. Denna skylldes nu på statyn, som därför slängdes i Naniwa kanal, varefter templet brändes upp för säkerhets skull. Tjugofem år senare skickade Paekche återigen buddhistiska texter till Japan. Samtidigt kom också ”en asket, en meditativ munk, en nunna, en recitatör av mantra, en tillverkare av buddhastatyer och en tempelarkitekt”.[23] Ytterligare sju år senare, under kejsar Bidatsus trettonde år (584), var det flera central placerade personer, som deklarerade att de hade gått över till den nya tron, däribland en viss Soga-no-Umako-no-Sukune, som byggde ett tempel i Ishikawa. Myndigheterna var inte välvilligt inställda till buddhisterna, men gick ändå med på att de nyomvända skulle få behålla både tro och tempel.

Avgörande för buddhismens framtid i Yamato var att den kejsare som efterträdde Bidatsu, kejsar Yômei,[24] själv konverterade till den nya religionen. Hans efterträdare, kejsar Sujun,[25] såg sedan till att buddhisttempel byggdes och att såväl mark som slavar överlämnades till de nya templen. Munkar och nunnor skickades till Paekche för att studera och inom en relativt kort tidsrymd blev buddhismen officiell. 623 genomfördes en inventering av hur många tempel, munkar och nunnor det fanns i riket och resultatet blev 46 tempel, 816 munkar och 569 nunnor. Det skulle dock dröja innan buddhismen spreds till de bredare folklagren. På 600-talet var det fortfarande en religion som tillhörde eliten. En viktig person i buddhismens vidare utbredning i Japan var munken Gyôki (uttalas också Gyôgi), som predikade en icke institutionaliserad, lättförståelig buddhism till de lägre sociala skikten. Hans religion kom att kallas”hushållsbuddhism”, att jämföra med den ”stats- och klanbuddhism” som etablerade sig hos den politiska maktens.[26]

År 645 genomfördes en statskupp, Taika-restaurationen, mot klanen Soga, som hade byggt upp ett avsevärt inflytande i Yamato-hovet tack vare buddhismens tillväxt. Soga-familjen ansågs ha gått för långt i sin makthunger och börjat identifiera sin egen klan med Yamato-staten. Statskuppen syftade också till att en gång för alla bryta de gamla uji-klanernas makt. Ett nytt administrativt system för distriktens indelning skapades, hushållsregister upprättades, viss omfördelning av jordägendomarna genomfördes och ett system med allmän beskattning av män infördes. De nya makthavarna, som själva kom ur den gamla eliten, strävade efter att införa ett rent kinesiskt statsskick, inspirerat av den nya Tang-dynastins (618-906) lagar. Reformerna genomfördes inte i en handvändning utan fortsatte under hela senare hälften av sexhundratalet. Japans nya statsskikt, ritsuryô-staten, såg dagens ljus.[27]

Systemets bärande idé var att en regerande aristokrati skulle organiseras som en hierarkiskt uppbyggd byråkrati, vilken skulle tjäna det kejserliga hovets, och därmed landets, intressen. De lägre folklagren tilldelades odlingsbar mark och en enhetlig beskattning för alla infördes. I beskattningen ingick även att bidra med arbetskraft till vissa större byggnadsprojekt. En allmän folkräkning började hållas vart sjätte år. Ett nytt rättssystem definierade hundratals olika former av brott och de straff som skulle följa på dem. Det fanns tjugo ”grader” av bestraffningar: fem former av spöstraff med lätt käpp, fem former av spöstraff med tung käpp, fem olika längder av fängelsestraff, tre olika former av exil, och två former av dödsstraff (strypning eller halshuggning). Byråkrater och buddhistmunkar, eller nunnor, gavs immunitet mot kroppslig bestraffning. Riktigt grova brott som förräderi kunde dock leda till att hela familjer utplånades, oavsett börd. Ritsuryô-systemet levde vidare, med ständiga tillägg och justeringar, under i stort sett tre sekler. Den sista lag som togs inom den gamla rättsordningen infördes så sent som 967.

[1] Lars Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State, Stockholm, 1982, sid. 100. Se också San Guo Zhi, Wei Shu, vol. III. Felicia Bock, Engi-shiki, procedures of the Engi era, Tokyo, 1970, vol. 1, sid. 2. Tsunoda Ryûsaku, Wm Theodore de Bary, Donald Keene, Sources of Japanese Tradition, Columbia University Press, 1958, sid. 7.

[2] Ibid.

[3] Yayoi är namnet på en utgrävningsplats.

[4] Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State”, sid. 131. Användningen av märkta pinnar och rep med knutar för att förmedla olika budskap förekom även bland folkslagen I nordöstra Sibirien. Se t.ex. J. Stadling, Shamanismen i norra Asien – några drag ur shamanväsendets utveckling bland naturfolken i Sibirien, Populära etnologiska skrifter, Nr 7, P A. Norstedts & Söner, 1912, sid. 127.

[5] Nihon koten bungaku taikei, vol. 1, Kojiki norito, Iwanami Shoten 1973 (1958), Kurano Kenji & Takeda Yûkichi (Red.), sid. 79-85.

[6] Nihon Shoki, I-307, Jô-426.

[7] Att tala om kejsare så tidigt som på fyra- och femhundratalen är litet riskabelt, eftersom det troligtvis snarare rörde sig om politiska ledare för konkurrerande samhällsstrukturer. De historiska krönikorna har dock indelat historien i kejsarnas regeringsperioder och även om det är uppenbart att man inte kan tala om något kejsarhus förrän mot slutet av femhundratalet är det för enkelhetens skull praktiskt att använda krönikornas tidsbeskrivningar.

[8] Se exempelvis Ryôsuke Ishii, A history of political institutions in Japan, University of Tokyo Press, 1980, sid. 4; Robert Karl Reischauer, Early Japanese History, Gloucester, 1937, vol. 1, sid. 8-10; Shida Jun’ichi, Uji ni tsuite, Rekishi Kôron, nr. 9, 1980, sid. 66-77.

[9] Vargö, op.cit. sid119-30.

[10] Tsunoda, de Bary, Keene, op.cit. sid. 7

[11] Komma- eller djurtandsformade smycken av sten eller ben.

[12] Kojiki, Ki-75.

[13] Allt detta är typiskt shamanbeteende. Speglar, arm- och huvudband användes av shamaner i Sibirien och shamanerna bland våra egna samer kunde ibland hålla seanser där de visade sina ädlare delar. Ibland hölls seanser där shamanerna var helt nakna. Se E.J. Lindgren, The shaman dress of the Dagurs, Solons and Numichens in N.W. Manchuria, Geografiska annaler, XVII, 1935, sid. 365-378; Mircea Eliade, Shamanism- arcaic techniques of ecstacy, Princeton University Press, 1972 (1951), sid. 224; Hugh Murray, Historical account of discoveries and travels in Asia – from earliest ages to the present time, Edinburgh, 1820, vol. III, sid. 449.

[14] Bland annat i Ikegami i södra Ôsaka.

[15] Stadling, op.cit. sid. 116-118. Ueda Masaaki, Nihon bunka no genten, Kodansha, 1973, sid. 79-83.

[16] Det står inte vad krukorna innehöll, men någon form av giftig substans måste det ha varit.

[17] Naikyô, dvs buddhistiska skrifter.

[18] Gesho, icke buddhistiska skrifter, dvs de kinesiska klassikerna.

[19] Troligtvis fyrahundratalet.

[20] Kejsar Kinmei levde 509-571, regerade 539-571.

[21] Nihon Shoki, Ge-100-01.

[22] Op.cit, Ge-102.

[23] Op.cit, Ge-140.

[24] ?-587. Regerade 585-87.

[25] ?-592, regerade 587-92.

[26] Nihon Shoki, Ge-210. Ichiro Hori, Folk religion in Japan, sid. 86-88. Ishimoda Shô, Nihon kodai kokka ron, sid. 89-165. Se också Inoue Kaoru, Gyôki, Tokyo, 1971 (1959).

[27] Ritsuryô (kin. lü ling) betyder helt enkelt ”lagar och förordningar”.