Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning till svenska: Lars Vargö

Avsnitt 8

III

Gryningen glittrade i havsvattnet vid Nishiki-ga-ura, ‘Brokadbukten’.

”Hörde du hur Akita-hunden skällde i natt?” frågade Mizuhara.

”Nej, det gjorde jag inte.” Dottern Asako hade just avslutat sitt morgonbad och satt åter vid spegeln.

”Man kunde verkligen höra dess latenta styrka i skallet …”

Fadern började åter prata om markis Inga. Bredvid honom hade det bott en berömd aristokratfamilj, men strax före kriget hade familjemedlemmarna förlorat sina privilegier. De ansågs vara sedeslösa och ha skadat den aristokratiska äran. Eftersom  alla titlar togs bort och egendomar konfiskerades efter kriget var det nog lättare att acceptera sitt öde om man redan hade råkat illa ut innan kriget var slut.

När Mizuhara åter hade varit och tittat på Igas villa tycktes han vilja återvända till det förflutna, till den tid som minnena av terummet och tehuset framkallade. Men även grannvillan, den som ursprungligen hade tillhört kejsarfamiljen och det hus de nu sov över i tycktes dra hans tankar till Igas förflutna och Mizuharas egen livsstil tidigare. I atombombernas ruiner fanns även en arkitekts öden begravda.

”Överge detta hus, och även nästa.” Mizuhara tänkte på det buddhistiska ordspråket.

När de hade lämnat Tsubaki-ya och promenerat runt staden en stund klev de på en sightseeing-buss som skulle till Moto-Hakone. När de väl hade passerat Jikkoku-passet kunde de se sjön Ashi i närheten av Hakone-passet. Snön låg kvar på Futago-yama (‘Tvillingberget’), Koma-ga-take (‘Schackpjäs-klippan’) och Kami-yama (‘Gudarnas berg’).

”Har plommonträden blommat än här i bergen?” frågade Mizuhara den mötande värdshusvärden från ‘Värdshuset i bergen’, samtidigt som de gick från bebyggelsen i Moto-Hakone förbi de höga cederträden i riktning mot Hakone-jinja, shintôtemplet.

”Inte än, det är tio graders skillnad mellan Atami och Hakone”, svarade värden.

‘Värdshuset i bergen’ var tidigare industrimagnaten Fujishimas sommarbostad. Vid infarten till residenset låg tjänarnas väntrum, garaget och båthuset. Men rummen de förevisades var förvånansvärt enkla.

”Det är verkligen anspråkslöst, som en liten stuga i bergen. Fanns det inte något särskilt hus för de företagsanställda?” frågade Mizuhara samtidigt som hans satte sig vid kotatsun, det lilla bordet med ett täcke under bordsskivan där det också fanns en värmekälla. Skjutdörrarna mot den öppna verandan var  shôji, med rispapper i stället för glas som rutor. För att avskilja rummet från ingången och nästa rum hade man satt in nya dörrar av cederträ. Urpsrungligen hade det nog suttit fusuma där, skjutdörrar av papp där.

De bjöds in att dricka te i salongen, som verkade alldeles nybyggd. Uppasserskan stillade Mizuharas nyfikenhet när hon förklarade att det hus i västerländsk stil som hade legat där hade brunnit ned året innan, i mars. Det var Fujishima-familjens drömhus som hade gått upp i rök.

De gick ut för att betrakta den jättelika trädgården. På andra sidan en samling rhododendron-buskar låg tehuset med ett antal azaleor framför. När de gick igenom en    dunge med cederträd och ut på en upphöjd gräsmatta fanns en bänk under ett cederträd som fungerade som ett slags paraply. På soffan fanns en skylt med texten ”Det självständiga cederträdet”.

Värdshusvärden pekade mot strandkanten: ”Där borta har ni de fyra cederträden. Gräsmattan är badmintonbana.”

”Nämen! Är det storasyster?”

Asako gav ifrån sig ett dämpat rop och höll upp händerna mot bröstet, som för att kväva rösten.

”Skrik inte! Titta inte”, viskade fadern med en röst som var tydligt påverkad.

På en bänk vid de fyra cederträden satt Momoko och höll om axlarna på en ung man. De hade blickarna fästa ut över insjöns vatten.

Värdshusvärden guidade dem vidare mot en annexbyggnad och en lantbyggnad, men Mizuhara hade svårt att samla tankarna.

”De har lagt på hundra år för utlänningarnas skull”. försökte han skämta.

”I det här lanthuset ville Fujishima bjuda sina gäster på riktiga lanträttet”, förklarade värden.

Plankorna i stallet verkade vara transporterade dit i efterhand och aldrig någonsin ha utsatts för hästars avföring, men det hela gav ett ursprunglig intryck. Taket hade sjunkit in och genom glipor kunde man se Gudarnas berg. Mizuhara kände sig  frusen. Asakos ansikte var också litet blåaktigt.

Kvällen gick utan att de sade särskilt mycket till varandra. Mizuhara tänkte på hus, Asako på annat. Momoko måste ha velat undvika Yugawara och Atami, även de heta källorna i själva Hakone, för at ti stället ta in på det här Värdshuset i bergen.

Asako och Momoko hade olika mödrar och var inte särskilt lika varandra. Värdshuspersonalen skulle nog inte lägga märke till att var systrar. Mizuhara hade dagen innan sagt att han och Asako skulle åka till Atami och Momoko visste förstås inte att de nu också hade tagit sig till Hakones litet avlägsna delar.

Momoko kramade ynglingen bakifrån, inte tvärtom.

”Vad gråter du för?” frågade han dämpat.

”Jag gråter inte.”

”Jag kan ju känna dina tårar i nacken.”

”Jaså? Det är för att du är så söt.”

Ynglingen försökte byta ställning.

”Nej, nej. Sitt alldeles stilla …” viskade Momoko och betraktade det gräddfärgade draperiet. Rummen låg på var sin sida om receptionen. Momokos rum hade varit traditionellt japanskt, men nu var det omgjort i västerländsk still och en säng hade ställts in där.

De flesta är väl förtrogna med händelserna under det andra världskriget och Japans agerande då. Hur Japan förhöll sig till andra länder under det första världskriget är mindre känt. När Storbritannien förklarade Tyskland krig den 4 augusti 1914, efter det att Tyskland hade invaderat Belgien och Luxemburg, var den japanska regeringen ganska kluven inför hur man skulle agera. En fraktion bland japanska beslutsfattare hyste stor beundran för Tyskland, inte minst på grund av att den moderna japanska armén urpsrungligen hade strukturerats enligt preussisk modell. Storbritannien å andra sidan utövade påtryckningar på Japan för att Japan i någon form skulle engagera sig i kriget mot Tyskland. Japan och Storbritannien hade ju 1902 ingått i en allians med varandra, en allians som förnyades 1911 och som varade fram till 1923. Enligt alliansavtalet skulle de två länderna stödja varandra i händelse av krig. Japan gick därför till slut med på att gå med i kriget mot att man tillerkändes rätten att ta över de tyska besittningarna  i Östasien och Stilla havet, det vill säga de som fanns på Shandong-halvön i Kina och på Stillahavsöarna.

Den 15 augusti ställde Japan Tyskland inför ett ultimatum: antingen skulle hamnstaden Qingdao (Tsingtao), som låg i den tyska koncessionen Jiaozhou på Shandong-halvön, överlämnas i japanska händer, eller så skulle Japan förklara krig. Tyskland ignorerade hotet och följaktligen förklarade Japan krig den 23 augusti. Tre dagar senare påbörjade Japan och Storbritannien en gemensam blockad av hamnstaden.Den tyska flottan hade redan lämnat sin bas och kvar var endast tre tusen tyska soldater. Under 1915 och 1916 försökte Tyskland enträget förmå Japan att sluta separat fred, men till ingen nytta. I stället undertecknade Japan ett avtal med Ryssland i juli 1916 om att ingendera parten skulle teckna ett separat fredsavtal med Tyskland. I ett hemligt avtal med Storbritannien kom Japan samtidigt överens om att Japan skulle tillerkännas rätten till de forna tyska besittningarna i Stilla havet norr om ekvatorn, mot att Japan gav samma erkännande till brittiska rättigheter i besittningarna söder om densamma.

I ”Lansing-Ishii-äverenskommelsen” av den 2 november 1917 erkände USA att Japan hade speciella rättigheter i Kina. Motkravet var att Japan skulle erkänna Kinas territoriella integritet och att den kinesiska marknaden skulle hållas öppen för alla parter. Nyväckta japanska ambitioner i Kina började samtidigt att väcka farhågor hos den amerikanska regeringen. Det hindrade inte att USA och Japan hade ett så pass förtroendefullt bilateralt förhållande att man kom överens om att japanska krigsfartyg skulle hjälpa USA att patrullera vattnen runt Hawaii i syfte att amerikanska fartyg skulle kunna komma loss och bege sig till Atlanten!

Japan byggde också jagare åt Frankrike, kommersiella fartyg åt Storbritannien och försåg såväl Storbritannien som Ryssland med ammunition. Brittiska parlamentariker, inklusive Winston Churchill, bad Japan att skicka trupper till västfronten och den japanska regeringen hade också ett tag planer på att skicka över ett hundra tusen man till Europa. Projektet föll dock på de praktiska svårigheterna att genomföra det. I stället gav den japanska flottan skydd  åt australiska och nyzeeländska trupptransporter, såväl som till franska kolonialtrupper som var på väg till Europa. 1917 agerade dessutom japanska jagare i Medelhavet, där man aktivt gav sig på tyska och österrikisk-ungerska ubåtar och skyddade allierade trupptransporter. Som mest hade Japan 17 krigsfartyg i Medelhavet och närmare 800 transporter med sammanlagt 700 000 allierade soldater eskorterades.

Det är litet svindlande att tänka på hur nära Japan stod både Storbritannien, Ryssland och USA vid tiden för det första världskriget; och hur Japan och Tyskland var fiender. Under andra världskriget blev det tvärtom.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 7

”Ska jag skrubba far på ryggen? Undrar hur många år det är sedan jag gjorde det sist …”, sade Asako och tvättade sig själv på överkroppen. Fadern låg nedsänkt i karet med det heta vattnet och använde kanten som huvudstöd.

”Ja, just ja, jag tvättade ju till och med Asakos tår när hon var liten. Kommer Asako ihåg det?”

”Ja, det gör jag. Men så liten var jag inte.”

Fadern slöt ögonen.

”Jag tänkte att det kanske börjar bli dags för Asako att bilda familj. Jag funderar på hur jag ska ordna det.”

”Va? Familj …?

”Just det.”

”Vem ska jag bo med? Eller ska jag bo ensam?

Asako fortsatte att tvätta sig medan hon pratade. Hon uttryckte sig försiktigt, men det hon sade verkade ha effekt på faderns resonemang.

”Finns det ingen som du skulle vilja bo tillsammans med än?” frågade han, som om han ville pröva sina tankar.

”Nej, det gör det inte.” Dottern tittade på sin far.

”Nåja. Asako kan bo ensam om hon vill. Eller helt låta bli, det spelar ingen roll. Men det kanske blir lättare om Asako får ett eget hem. Jag är ju arkitekt och skull vilja ordna det så att mina döttrar får var sitt hus, som ett slags testamenterat arv.”

”Hus som ett arv ….?” frågade dottern utan att verka särskilt entusiastisk. Hon skakade på huvudet. ”Nej, det vill jag inte”, sade hon och klev ned i badet. ”Vad kallt det har blivit.”

”Det är okej. Som jag brukar säga, det blir aldrig som man har tänkt sig, men arkitekter tänker på ett speciellt sätt. De har inte så stort handlingsutrymme. Den som beställer ett hus bestämmer också var huset ska byggas, vilket material det ska vara, vad det ska användas till, storlek och kostnad. Sedan ska snickarna, murarna och möbelexperterna säga sitt … Hittills har nog markis Igas självupptagenhet tagit priset. Vad jag menar med ett testamenterat arv är ett hus som blir precis som jag vill ha det. Att jag får det som jag har tänkt från första början. Det får man nästan aldrig.”

Det verkade som om fadern ändå ville undvika ordet testamente på grund av det vemod det förde med sig.

Fadern slogs av hur vacker hans dotter var. Han tänkte också på Akita-hunden i trädgården. Det var visserligen inte särskilt passande att jämföra sin egen dotter med en hund, men levande varelser var så vackra, tyckte han. Hundens skönhet var förstås av ett helt annat slag.

Hunden var fastbunden i sin koja. Djur byggde inga egna hus, men de bon som djur byggde var tillverkade på ett naturligt sätt och var inga komplicerade arkitektoniska strukturer.De förstörde inte den naturliga miljön genom att vara anskrämliga. Stadskulturen runt Atami var ett bra exempel på hur mänsklig arkitektur kunde förstöra miljön. Området gick inte längre att rädda. Vetenskapens framsteg bidrog onekligen också till människans elände och det var tveksamt om den moderna arkitekturen ökade den mänskliga lyckan. Mizuhara hyste ofta en hel del tvivel. Arkitekter världen över tvivlade ofta på den samtida arkitekturen och frågade sig om de moderna husen skulle kunna bli något som senare generationer kunde uppfatta som vackra, lika vackra som de själva kunde tycka äldre strukturer var.

När Mizuhara betraktade sin dotters vackra kropp undrade han å andra sidan hur han skulle kunna skapa något hus som passade denna vackra varelse. Han förvånades över sin brist på självförtroende. Han hade kanske glömt allt det fina som fanns alldeles intill honom. Det han älskade. Han hade tvingats lämna sitt eget hus på grund av en eldsvåda och den nuvarande bostaden var bara temporär.

Att skapa ett hus som passade en kimono, som i sin tur passade dottern, var knappast möjligt för en enkel människa som han själv, tänkte han. Det var bara gudarna som hade förmågan att skapa naturlig skönhet, och en nakenhet som föll sig lika naturlig som hos djuren. Det var den utgångspunkt som arkitekterna hade gemensamt. Hur som helst, det var många år sedan Mizuhara hade delat bad med Asako. Och om det var någon som skulle kunna skapa ett hus som passade dotterns dagliga liv var det hennes far. Vem hon skulle dela huset med var något som han för tillfället fick sluta tänka på.

I det trånga gemensamhetsbadet var det snarare fadern som började känna sig besvärad och han höll sig på sin kant. Synen av dottern gjorde att han hade börjat tänka på den tid som flytt och på sitt testamente. Han klev klev upp ur badet och återvände till rummet. Han fann en kvist från jinchôge-busken på bordet, en kvist som dottern hade lagt där. Hon tyckte uppenbarligen om att vara på värdshuset, men hur var det med honom själv? Det gick att höra hur gästerna på våningen ovanför pratade om den skicklige shamisen-spelaren Shinnai-Onoe-Itahachi. Geishan som var där lät inte som om hon var särskilt ung.

Asako klev i sin tur upp ur badet och gick mot spegeln. Det var också länge sedan fadern hade kunnat se sin dotter göra makeup.

”Far”, ropade Asako från spegeln, ”vad ville far egentligen säga förut?”

”Va?”

”Far verkade ha något att berätta, var det inte därför far lät mig följa med. Det gör mig lite orolig.”

Fadern teg.

”Hur många hus ska far egentligen konstruera som testamente? Två? Tre?”

”Vad menar du?”

”Om det bara är Asako och storasyster blir det ju bara två. Men har inte far en dotter i Kyoto också?”

Fadern såg plötsligt bestört ut. Lyckligtvis kom just då uppasserskan med maten. Asako satte sig vid hibachin och fingrade på kvisten medan maten dukades upp. Jinchôge-busken har små tubformade blommor som är åt det lila hållet. På insidan lyser den skära färgen svagt. Fadern fäste också blicken på blommorna.

På 1980-talet uppstod det väldiga slitningar mellan Japan och USA på grund av en skev handelsbalans till Japans fördel. De japanska företagen började köpa amerikanska företag och i takt med de japanska framgångarna började också klagomålen att hagla från amerikanskt håll. Några kongressledamöter slog sönder japanska radioapparater på trappan till kongressen med släggor och en senator sade att man inte skulle ha släppt två atombomber över japanska städer, man borde ha släppt fyra … De böcker som hade prisat den japanska företagsmodellen, som till exempel Ezra Vogels ”Japan as Number One. Lessons for America” (1979), ersattes av böcker som ansåg att Japan ägnade sig åt orättvisa handelsmetoder, som till exempel Clyde V. Prestowits´”Trading Places. How we are giving our future to Japan and how to reclaim it” (1988).

När den amerikanska exporten gick som tåget efter det andra världskrigets slut var det få som klagade på någon ensidig handelsbalans från amerikansk sida, men när de amerikanska företagen hamnade i bakvattnen på effektivare utländska företag började de protektionistiska tongångarna att bli allt vanligare. Det drabbade också den svenska stålindustrin, som var betydligt effektivare än den amerikanska i slutet av 1980-talet. Från USA:s sida krävde man att svenska företag skulle ingå i s.k. VRAs, ”Voluntary restraint agreements”, det vill säga att de skulle begränsa sin export om de ville undgå amerikanska motåtgärder. På svensk sida hävdades det att sådana avtal stred mot det multilaterala handelsavtalet GATT (General Agreement on Tariffs and Trade), vilket i sin tur resulterade i en rad stämningar i amerikanska domstolar om subventioner och dumping. De amerikanska advokaterna var och är oerhört skickliga och även om svenska (och japanska) företag hade rätt i sak kostade rättegångarna storas summor och verkade handelshindrande.

Japan anklagades också för att ha en undervärderad valuta, ungefär som Kina anklagas för samma sak idag, men efter den s.k. Plaza-överenskommelsen 1985, som var första gången centralbankerna i de fem största ekonomierna agerade gemensamt för att manipulera valutorna, blev den japanska yenen i ett slag betydligt dyrare. Överenskommelsen blev också ett slags startskott för den japanska ekonomins väg mot stagnation och deflation, även om det var flera orsakssammanhangen som hängde ihop.

Idag talar den nytillsatte amerikanska presidenten på ett sätt som påminner om 1980-talet. När det går dåligt för amerikanska företag är det omvärldens fel. Då är det bättre att stänga gränserna i stället för att analysera varför man eventuellt hamnar efter i konkurrensen. Ett handelskrig gynnar ingen, vilket också påpekas om och om igen världen över. Det är inte längre så att exportvarorna produceras i bara ett land, framför allt inte de mer tekniskt avancerade produkterna. Det är snarare ett komplicerat nät av komponenter och tjänster från flera länder som till slut leder till en slutlig produkt.

President Trump har under sin kampanj också sagt att bland annat Japan måste betala mer för de amerikanska baser som finns i landet. Han verkar helt omedveten om att Japan redan betalar över 70 procent av kostnaderna och att det är billigare för den amerikanska militären att ha sina baser i Japan än i USA. Därtill finns det ju en aspekt som Japan egentligen borde ta betalt för, nämligen den att man gör det möjligt för amerikansk militär att ha sina trupper och sin utrustning i Kinas direkta närhet. Den amerikanska sjunde flottan har sin hemmabas i Yokosuka i Japan och det beror inte på japansk illvilja eller slughet, utan på att det är betydligt billigare, effektivare och mera logiskt för USA att ha den i västra Stillahavet än att ha den i Honolulu eller San Diego. Om USA drar sig tillbaka från de japanska baserna skadar man bara sina egna intressen. Det vore lika intelligent som att slå sönder radioapparater på kongressens trappa med släggor.

7.

降る音や耳も酸う成る梅の雨

Furu oto ya mimi mo suu naru ume no ame

Fallande ljud / öronen blir också sura / i plommonregnet

Bashô anspelar här på en annan betydelse av tecknen för plommon 梅 (egentligen en typ av aprikos) och regn 雨, som i sammansatt form, 梅雨, läses tsuyu eller baiu, som båda betyder ‘regnperioden’. Under regnperioden känns allt blött och ganska tungt. Det är inte alltid det regnar, men regnet hänger hela tiden i luften. Då och då fullständigt vräker det ned och ljudet av det kraftiga regnet skapar olika känslor. Ume brukar också användas till att göra umeboshi, 梅干し, ‘torkade’ / ‘inlagda’ plommon/aprikoser, som är väldigt sura.Det svenska ordet ‘sur’ passar därför bra här, eftersom det kan användas i tre olika betydelser: dåligt humör, genomblöt och sur smak.

8.

杜若にたりやにたり水の影

Kakitsubata nitari ya nitari mizu no kage

Svärdsliljan / dess skugga i vattnet / liknar verkligen ett kaninöra

Kaninöra nämns inte, det står bara ‘den liknar, den liknar’, men liknelsen är så välkänd att ordet inte behöver nämnas.

9.

夕顔に見とるるや身もうかりひょん

Yûgao ni mitoruru ya mi mo ukari hyon

Jag tittar på flaskkurbitsens blommor / och kroppen börjar / flyta omkring

Det japanska verbet ukareru 浮かれる betyder ‘att bli/vara på riktigt gott humör’, men också ‘att flyta’. Flaskkurbitsen har en så märklig form att Bashô blir som förhäxad, men också av dess blommor, som på japanska kallas ‘kvällsansikte’ och är vita och lyser upp på ett speciellt sätt mot de mörkgröna bladen.  Han fylls dels av glädje, men också av känslan att han glömmer allt runt omkring sig, att han flyter.

10.

岩躑躅染むるやほととぎ朱

Iwa tsutsuji somuru namida ya hototogishu

Klipp-azaleorna / har de färgats av / gökens tårar?

Här använder Bashô sig återigen av tekniken kasuri, han låter uttalet av tecknet 朱, som uttalas ‘shu’ och betyder ‘blodröd,’ ersätta sista stavelsen i ordet ‘hototogisu’, den japanska göken, som sägs sjunga tills den hostar blod.

11.

しばし間も待つやほととぎす千年

Shibashi ma mo matsu ya hototogisu sen-nen

En kort stund / att vänta på göken / bara tusen år

Det finns ett uttryck som heter ‘matsu wa sen-nen’ och kan betyda både ‘väntan tar tusen år’ och ‘tallen lever i tusen år’. Ljudet av den japanska göken, hototogisu, som inte låter som den svenska göken, utan är mer melodiskt, är så viktigt för poeten att han inte bryr sig om det så skulle ta tusen år att vänta på att få höra det.

12.

秋風の遣戸の口やとがり声

Aki kaze no yarido no kuchi ya togari-goe

Höstvinden / mot skjutdörrens öppning / en genomträngande röst

‘Yarido’, är ett av flera ord som finns för skjutdörr(ar). ‘Yari’ kan i sig betyda ‘lans’ eller ‘hillebard’ om det skrivs med tecknet 槍 och förstärker betydelsen av ‘genomträngande’.

 

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 6

Tsubaki-ya kunde endast ta emot åtta gästande par åt gången, även om man räknade samman huvudbyggnaden, annexet och tehuset. Ändå var trädgården stor. Asako tyckte inte att annexet Inayaka-ya riktigt passade som en del av ett onsen-värdshus.

”Men här är lugnt och skönt. Det är som att ha kommit till ett bondhus på landet. Det känns familjärt på något sätt …”

”Ja, verkligen. Inga utsmyckningar. Det känns uppfriskande.”

Det var ett i själva verket ett hus som hade transporterats dit från landsbygden och restaurerats. Men det fanns ingenting i huset som kändes konstlat.

”Så naturligt och fridfullt …”, sade Asako och såg sig om i rummet. ”Nämen, titta, inte ens en ranma (en snidad avlång träpanel ovanför de skjutdörrar som skiljer två rum).”

Ett rum som var åtta stråmattor stort var avgränsat från ett annat rum som mätte sex mattor med hjälp av en trädörr. I dörren fanns ett två fot högt pappersfönster insatt. På sidorna som vätte mot syd och väst fanns små fönsterlösa skjutdörrar av papp, inte högre än att de nådde till midjan.

Det trä som fanns i såväl skjutdörrarna som i taket var sotfärgat. Det fick lampfötterna att också se mörka ut. Pelaren till alkoven och golvet inne i den var de enda ställena där träslaget var av en annan färg. Stråmattornas ytor verkade vara av det grövre slaget.

Mizuhara bytte om till en vadderat kimonojacka och gick ut i trädgården för att ta sig en titt på tehuset. Asako fick inte tid till att ta på sig något annat.

Till sexmattsrummet i annexet hörde också ett litet terum som var fyra och en halv matta stort. Ett badrum och ett riktigt kök fanns där också, inte bara ett handfat med rinnande vatten.

”Här kan man ju bo”, sade Mizuhara och klev rakt ut på den lilla bron där man kunde se upp mot huvudbyggnaden. Den var byggd i västerländsk stil. Mizuhara hade inte kunnat titta på vare sig huset eller trädgården på mycket länge. På det platta området i trädgårdens utkant fanns en hundkoja med en mycket imponerande hund i.

”Vilken stilig Akita-hund” sade Mizuhara och gick fram och klappade den på huvudet.

Hunden hoppade upp med frambenen på honom. Det verkade vara det sätt den hälsade på alla gäster. Den hade en svagt brunfärgad päls. Öronen pekade rakt uppåt och den litet mörkare svansen var böjd som på en spetshund. Mizuhara tog tag i öronen och kramade huvudet. Det var en mycket fin hund och Mizuhara ville ropa högt så att det hördes över hela Atami att man borde veta och visa uppskattning över att det fanns en äkta Akita i grannskapet.

”Jinchôge-busken … den har en så söt, vårliknande doft. Den blommar redan”, sade Asako. Det var en doft av välbehag som hon ville sprida vidare.

”Titta, kan far se hur Nanten-bambun skjuter skott under de röda plommonblommorna? Är de inte lite sena förresten?”

”Jo, det stämmer. De vita har redan blommat ut i stort sett.”

”De lever verkligen upp till sin röda färg. Det är som om de vore små kardinalfärgade persikoblommor.”

Man brukar säga att kvinnor som är begränsade till sina liv i hemmen njuter av den minsta lilla resa. Att resa tillsammans med de närmaste ger också en känsla av trygghet och passar många av dem. Mizuhara hade sett det hos sin hustru och det verkade som om dottern Asako var likadan. ”Nej så söt”, sade hon när hon upptäckte och grep tag i en citron . Det fanns bara en citron på trädet och den var liten och grön.

”I markis Igas trädgård här bredvid fanns det mimosablommor som blommade när jag var där. Undrar vad det var för månad. När man kom till trädgården gick det vita påfåglar på gräsmattan och på kanten av den lilla dammen satt två eller tre mexikanska vildänder. De verkade frysa och såg inte så pigga ut, så det måste nog ha varit vinter. Ja någon damm var det inte precis, mera ett varmt utomhusbad. De födde upp havsänglar där också. Det var populärt med tropiska fiskar och dem kunde man köpa på varuhusen. När markisen ville pröva att låta de leva i det varma vattnet visade det sig gå jättebra. De växte och blev stora. Mimosorna med. De kanske inte är så ovanliga idag, men första gången jag såg några var hos markisen. Han var intresserad av allt möjligt. Och i hans stora badhus flög det omkring tropiska fåglar.”

”Verkligen?”

”Han var speciellt intresserad av tropikerna. Vid det rinnande vattnet i badet lade han ut stenar från som han hade hämtat ända från Amazon-floden.”

Fadern gick i riktning mot markisens ägor under det at han pratade.

Asako lät inte så övertygad. ”Från Amazon-floden?”

”Just det, från Brasilien. Röda stenar var det. När de stoppade ned dem i det varma vattnet släppte tropikfiskarna sin spillning över dem. Vid ena muren växte massor av tropiska växter också. Det var överväldigande grönt och fullt av blommor. Även inne i badhuset. Sidan som vätte mot trädgården bestod bara av en stor glasruta. Det gick visserligen inte att se igenom den, men det blev väldigt ljust på dagen. För oss skygga japaner blev det kanske litet väl ljust och det var många som tyckte att det inte var riktigt passande. Men det gav onekligen en känsla av att befinna sig i tropikerna. Högt till tak var det också. Och stolar fann utplacerade litet här och där. Man kunde röra sig alldeles naken och lägga sig var som helst. Och förstås glida ned i det varma vattnet och koppla av. Man fick inte vara blyg. Men kröp man ned i vattnet var det ju bara huvudet som stack upp.”

Från den högra sidan av Tsubaki-yas huvudbyggnad kunde man skymta den vita markisvillan litet svagt i mörkret.

”Den var mycket vitare förr. Men man tyckte att den skulle bli ett alltför lätt mål för flygbombningarna och det ledde till en hel del bråk. Man kunde ju se den från långt håll. Hur som helst, villan gav ett alldeles för skrytsamt intryck ändå. Den var någon form av protest. När markisen kom tillbaka från att ha varit i väst lät han dra upp alla träden i trädgården. Han tog bort alla stenar och anlade gräsmattor i stället. Han kanske inte precis ville bryta med tidigare genrationer, men han omvandlade ändå en typisk japansk trädgård till en typisk västerländsk. Det ursprungliga huset lät han också riva utan krusiduller. Han ville ha en villa som var typisk för varmare breddgrader och leva som man gjorde i tropikerna. Inomhustemperaturen höll han mycket hög året igenom, sjuttio grader i det varmvatten som leddes i rör under golvet och i väggarna. Det gjorde att det blev sprickor. Han hade inte forskat ordentligt kring vilka träslag som kunde tåla värmen bäst. När jag kom in i huset första gången kändes det inte bra.”

”Var det verkligen hela sjuttio grader?”

”Det kanske det inte var, men det kändes så. Markisen gick omkring och dikterade i bara skjortan, även mitt i vintern. Han hade tagit med sig två maskinskriverskor från USA, andra generationens japaner. Det han skrev var på engelska och han brukade skicka sina texter till tidskrifter i utlandet.”

”Jaså? Var han forskare?”

”Ja, han var biolog. Men han brukade jaga också. Och en gång var han i Egypten och reste runt i ett litet flygplan. Han var en aristokrat som höll sig borta från Japan så mycket han kunde. Han var dessutom mera känd utomlands än här. Han tyckte det var för trångt i Japan. Till och med deprimerande. Den här herrgårdsliknande byggnaden bröt därför medvetet mot omgivningen …”

Mizuhara och fortsatte ”… men det blev ju hans fall också, självklart.”

Mizuhara tittade upp mot ett cylinderformat torn, där det fanns ett rum.

”När jag besökte honom fanns det en kolibri där. Från början var det två stycken, men en hade dött.”

”Det sägs att de flyger så snabbt att man inte kan se vingarna. Den är väldigt liten, eller hur?”

”Just precis.”

Lyktorna i Tsubaki-ya tändes och lyste nu upp trädgården. Mizuhara tog det som en signal att de borde gå tillbaka.

”Jag fick till och med se deras sängkammare. Den vackra sängen och toalettsakerna var onekligen annorlunda, men det märkligaste var skorna. Om man drog undan en gardin vid sidan av sängen kunde man se skohyllor med fyrtio, femtio par skor som tillhörde markisinnan. Hon var också en andra generationens japanska, uppvuxen i USA. Det kanske förklarade hennes intresse för skor. Det var ju deras livsstil. Sängkammaren var precis som badrummet, helt otänkbart för vanliga japaner. Stora halvmåneformade fönster. Mycket ljust och färgrikt.”

Mizuhara tvekade en kort stund, men fortsatte sedan att prata om det annorlunda köket och tvättstugan. De gick förbi tehuset och över bron vid dammen igen.

”Åh, nu minns jag. Det där körsbärsträdet kallas kôkan-zakura, ‘röd-kallt körsbärsträd'”, sade han och skrattade till.

De japanska författarna Mishima Yukio (1925-1970) och Kawabata Yasunari (1899-1972) stod ganska långt ifrån varandra när det gäller det litterära innehållet, men de hade god kontakt och hyste stor respekt för varandra. Den japanska tidningen Asahi Shimbun hade häromdagen en artikel som berättade att en tidigare okänd inspelad intervju med Mishima hade påträffats i arkivet hos mediaföretaget TBS (Tokyo Broadcasting System). Intervjun, som var på 80 minuter, hade utförts av översättaren John Bester endast några månader före Mishimas självmord. Kassetten med inspelningen hade etiketten ”Förbud att publicera”.

Intervjun gav en verkligt unik bild av hur Mishima tänkte, enligt Asahi Shimbun. Han sade bland annat att de romaner han hade skrivit ”hade alla med döden att göra, från första början”. Han var också självkritisk och sade att hans egen litteratur var som oljemålningar, hela duken var täckt av färg. Han avskydde att lämna tomrum någonstans, ungefär som i traditionella japanska tuschmålningar, där konstnärerna också utnyttjade omålade delar av papperet för att skapa effekter.

Mishima uttryckte sig berömmande om Kawabata, men sade att ”det finns en del skrämmande hopp i hans texter. Helt plötsligt hoppar han till en helt annan rad. Och det finns ingenting emellan. Jag kan inte skriva på det sättet. Det gör mig bara rädd.”

Mishima och Kawabata skrev ofta brev till varandra. De har givits ut på förlaget Shinchô-sha 新潮社 under titeln 「川端康成・三島由紀夫　往復書簡」’Kawabata Yasunari och Mishima Yukio, Breven till varandra’ (1997). Boken gavs ut på franska år 2000 under titeln ‘Kawabata-Mishima Correspondance’, Biblio förlag.

 

Här följer några fler av Bashôs dikter:

4.

京は九万九千くんじゅの花見哉

Kyô wa kuman kusen kunju no hanami kana

I Kyôto idag måste det vara / minst nittionio tusen människor / som ser på blommorna

Om en japansk poet inte skriver vilka blommor det rör sig om kan man vara ganska säker på att det är körsbärsblommor det är fråga om. Bashô leker här litet grand med två av dåtidens uttryck. Det ena är  ‘Kyô ha kuman hassen ke’, 京は九万八千家, som ordagrant betyder ‘Kyôto har 98 000 hushåll’, men egentligen har innebörden ”Kyôto har en mycket stor befolkning”. Det andra är ‘kissen kunju’, 貴賎群集, ”en samling människor, rika som fattiga”. Tekniken kallas ‘kasuri’ 掠り, ”en liten bit, någon procent, utnyttja litet grand” och innebär i haikai-poesin att man lånar en bit av något känt och ger det en annan innebörd. Han skriver alltså 99 000 snarare än 98 000 för att understryka hur många som är ute för att njuta av körsbärsblommorna.

5.

花は賎のめにもみえけり鬼莇

Hana wa shizu no me ni mo miekeri oni-azami

Även de riktigt fattiga / kan se / de blommande tistlarna

‘Oni-azami’ betyder egentligen ‘djävulstistel’, men kan också översättas ‘plym-tistel’ och är ett annat namn för ‘mori-azami’, ‘skogstistel’. Här anspelar han på en fras i en dikt i den klassiska tanka-antologin Kokin-Wakashû: 目に見えぬ鬼神 ‘me ni mienu kishin’, ‘en osynlig ilsken gud’.

6.

五月雨に御物遠や月の顔

Samidare ni on-mono-dô ya tsuki no kao

De tidiga sommarregnen / har hållit mig borta från dig / månens ansikte

‘On-mono-dô’ var ett uttryck man använde i betydelsen ‘det var längesedan’

 

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

I Sverige har vi diskussioner om vi skall förbjuda nyårsraketer eller inte. Anledningen är att vissa personer riktar pjäserna mot varandra, vilket självklart kan vara livsfarligt. Jag har aldrig tyckt om de höga ljuden av nyårsraketerna och har i stället tyckt att det mer dämpade japanska sättet att fira nyår är att föredra. Där förekommer över huvud taget inga fyrverkerier under nyårsnatten. I stället slår man över hela landet  i tempelklockor efter tolvslaget (joya no kane 除夜の鐘) och det dova ljudet låter harmoniskt i mina öron. Klangen manar rent av till litet eftertanke.

Ett måste i Japan är att besöka något tempel någon av de första dagarna på nyåret. Det är buddhisttemplen som har stora hängande klockor, medan shintotemplen har långa rep man skall dra i för att få stora bjällror att låta. Många besöker både buddhisttempel och shintotempel. Vid de förra turas besökarna om att gå fram och dra en hängande stock bakåt för att sedan låta den träffa klockan. Från början var tanken att ett tempel skulle slå i klockan 108 gånger, en gång för varje världsligt begär. I de traditionella japanska samhällena, särskilt på landet, hade tempelklockorna också en viktig funktion genom att den också kunde användas för att varna för faror. Fortfarande slås det också i tempelklockorna varje dag för att markera femslaget på eftermiddagen.

Nu förs en debatt i Japan om tempelklockornas användning på nyårsnatten. På flera ställen har grannarna klagat på det höga ljudet och på vissa ställen har också templen slutat med traditionen på grund av dessa klagomål. Några tempel har i stället börjat slå i klockorna på eftermiddagen på nyårsafton. Andra tycker att ett stycke Japan försvinner om man slutar med traditionen, som trots allt har fortgått i ett antal århundraden.

Det är inte särskilt troligt att man helt slutar att slå i tempelklockorna för att markera att det nya året har börjat, men det är onekligen intressant att konstatera att det vi diskuterar i Sverige är väsensskilt från det man diskuterar i Japan.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 5

Drömmens ruiner

I

I Atami blev det mycket vanligt efter kriget att villor som tidigare hade tillhört kejsarfamiljen, aristokratin eller industriledarna hade gjorts om till värdshus. Tsubaki-ya, ‘Värdshuset Kamelian’, var tidigare en sommarvilla som tillhörde en prinsfamilj. Prinsen i fråga var dessutom amiral i flottan.

Asakos far pekade genom bilfönstret strax innan de kom fram till Tsubaki-ya.

”Där, i de där villorna som inte riktigt ser ut som värdshus, ser du de där två värdshusskyltarna, bredvid varandra? De som står mitt emot varandra … Det där huset på ena sidan tillhörde en prinsfamilj, det andra tillhörde en markis som en gång var en del av kejsarhuset, men som sedermera sjönk i rang. Han skadade benet under kriget. Nu är han utpekad som krigsförbrytare och har blivit dömt till straffarbete, sägs det.”

När pappan hade stigit ut ur bilen stod han kvar en stund framför porten till Tsubaki-ya och såg sig omkring.

”Förr promenerade jag ofta här och stod ibland och tittade på villan genom porten. Man fick aldrig gå in. Porten var alltid stängd.”

Vägen gick upp mot villan och en plommonträdgård. Man kunde också vandra vidare till Jikkoku-passet, ‘De tio distriktens bergspass’. Det lilla berget på höger sida var sänkt i skymningsmörker, men genom de mörka tallarna steg en vit ånga från de heta källorna. I det svaga mörkret såg det ut som om levande väsen rörde sig.

”På det här berget finns också industrimagnaten Fujishimas villa. Inte kan man tro att det finns något hus där? Det är helt gömt i berget. De byggde det så att man inte skulle kunna se det från något håll”, fortsatte han.

”För att ta sig till huset måste man ta sig igenom en tunnel .. och det sägs att det satt en stor järndörr vidd mynningen till tunneln. Det var ju under kriget … De var nog mest rädda för inhemska våldsamheter kan man tänka.”

Vägen var byggd så att den följde berget där det var som bredast. Tsubaki-ya låg vid foten av berget. Huvudbyggnaden hade två våningar om man betraktade huset från vägen, men tre våningar om man såg det från trädgården.

”Annexet Inaka-ya, ‘Värdshuset på landet’, är tystare, så vi har iordningställt ett rum åt er där”, sade värdshusvärden och ledde dem på en stenbelagd stig som gick dit.

”Vad är det för blommor?” frågade Asako när hon stannade till.

”Det är körsbärsblommor”, svarade värden.

”Körsbär? Är det kan-zakura, kärsbärsträd som blommar när det är kallt? Nej, det kan det inte vara …”

”Nej, kan-zakuran blommade i slutet av januari i år. Den har redan blommat ut.”

”Vet far vad det är för körsbärsträd?”

Pappan såg ut att ha funderat på saken sedan Asako hade ställt frågan, men kom inte på något bra svar. ”Vad kan det vara? Jag kommer inte riktigt på det just nu. Men någon sorts kan-zakura måste det vara.”

”Jodå, det är en sakura där bladen visar sig först och blommorna sedan”, förklarade värden. ”Blommorna hänger nedåt. Det ser ut som om de är vissna redan när de blommar som bäst.”

”Verkligen? De liknar kaidô-blommor, en typ av äppelblom.”

Det var som Asako trodde. Körsbärsblommorna de tittade på var röda. De blommade i mjuka klasar. Och löven var redan framme. Det såg ut att vara kaidô.

Skymningen var vacker, om än litet molnig. Blommorna tog plats i den mer tveksamma grönskan.

”Titta, änder vid källvattnet”, ropade Asako.

”Man kunde se mexikanska vildänder vid markis Igas damm här bredvid förut. Undrar var de är nu?” sade fadern.

Körsbärsblommorna stod vända mot källvattnet. Vid dammen fanns en annan byggnad som såg ut som om den flöt på vattnet. Det var tehuset. Det var baron Narita, också han från en känd industrifamilj, som hade byggt det, visste värdshusvärden att berätta.

”Jag skulle gärna vilja titta på det, om det inte är några gäster där nu”, sade fadern.

Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherre Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara.

Det fanns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att ge råd vid ombyggnadsarbetena.