Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 32
II
Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.
”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.
”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.
Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.
Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.
”Är tant här varje dag?” frågade han henne.
”Jodå, jag kommer varje dag.”
”Hur många är ni?”
”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”
”Bara två?”
”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”
”Vad får ni för det?”
Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.
”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”
”Två hundra yen per dag kanske?”
”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”
”Hundra yen?”
”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”
”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.
”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.
Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.
En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.
Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”
”Verkligen?”
”De var väl raka i ryggen?”
”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”
”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”
När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.
”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”
”Det låter kul.”
”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”
De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.
”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.
”Något att längta efter,” sade Asako.
”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”
”Men vi som bara besöker Kyôto …”
”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”
”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”
”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”
”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”
”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.
Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.
Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.
”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”
”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”
”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝画史, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).
”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”
”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”
”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”
Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.
Lars Vargö 