Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

 

 

 

 

 

Nordkorea fortsätter på sin väg mot att skaffa en fullt fungerande kärnvapenarsenal, samtidigt som man hotar omvärlden med destruktion. De japanska öarna skall förvandlas till aska, den sydkoreanska huvudstaden bli ett hav av eld och USA skall få kännas vid en smärta landet aldrig tidigare har upplevt. För varje uttalat hot och för varje test reagerar omvärlden med fördömanden och sanktioner. Den negativa spiralen skruvas upp och i slutändan finns det, förutom krig, logiskt sett bara två möjliga utvägar, antingen ger Nordkorea upp eller så kommer vi till en punkt där omvärlden i praktiken ger upp.  Båda är lika osannolika.

 

Olika lösningar har länge diskuterats: direkta samtal mellan USA och Nordkorea, bistånd till den nordkoreanska ekonomin i utbyte mot att kärnvapenprogrammet läggs ned, positiva samtal i form av de s.k. sexpartssamtalen, återföreningssamtal mellan de två koreanska staterna, fredspristagaren Kim Dae-jungs solskenspolitik, hot om ”fire and fury” och ännu tuffare sanktioner. Allt har prövats och allt har misslyckats.

 

Problemet med alla dessa förslag och åtgärder är att de utgår från att den självpåtagna nordkoreanska isoleringen måste upphöra. Som forskare och experter gång på gång har kommit fram till skulle ett öppnare Nordkorea hota den nordkoreanska regimens överlevnad. Information skulle spridas till de bredare folklagren om att det var Nordkorea som började Koreakriget med en invasion söderut i juni 1950, inte USA som angrep Nordkorea. De kommer då också att förstå att de under alla år har levt under en stor lögn, som säger att sydkoreanerna lever som hundar under amerikansk imperialism och att de inget hellre vill än att befrias av sina bröder och systrar i norr. De kommer att bli varse kommunismens misslyckande och demokratins och marknadsekonomins framgångar. All information som hotar den officiella lögnen  är explosiv och ett öppet Nordkorea kommer därför aldrig att vara i regimens intresse.

 

Att den koreanska halvön ser ut som den gör idag är en följd av det andra världskriget och det därpå följande kalla kriget. Den koreanska halvön delades upp i två halvor i augusti 1945. Sovjetiska trupper gick in norrifrån och amerikanska söderifrån. De två koreanska staterna bildades därefter officiellt 1948. Nordkorea anföll Sydkorea den 25 juni 1950, efter att Stalin hade givit sitt godkännande. FN:s säkerhetsråd reagerade snabbt tack vare att Sovjetunionen bojkottade rådets sammanträden och FN-styrkor, under ledning av amerikansk militär, kunde gå in och stoppa invasionsförsöket. Sexton länder, förutom Sydkorea, deltog på sydsidan med trupper i striderna, även om det främst rörde sig om amerikanska och sydkoreanska trupper. När invasionsstyrkorna drevs tillbaka och sydsidan efter några månader stod nära den kinesiska gränsen gick ”frivilliga” kinesiska trupper in i kriget. På nordsidan var det därefter framför allt kinesiska trupper som stred innan ett stilleståndsavtal kunde undertecknas den 27 juli 1953. Avtalet undertecknades av tre generaler, en kinesisk, en nordkoreansk och en amerikansk. Den nordkoreanska regeringen har senare, vid åtminstone sex tillfällen, förklarat att de inte längre står fast vid stilleståndsavtalet. Kina har som undertecknande part därför ett särskilt ansvar för att avtalet efterlevs.

 

Det andra världskriget hade å andra sidan aldrig utvecklats som det gjorde i Östasien om inte Japan dessförinnan hade invaderat Korea och Kina. Den japanska militarismen hade i sin tur troligtvis aldrig utvecklats om inte de europeiska stormakterna, inklusive Ryssland, hade uppträtt så aggressivt som de gjorde i regionen, framför allt i Kina, under 1800-talet. Ansvaret för att Östasien ser ut som det gör idag delas av många stater och lösningen på problemen, inklusive det nordkoreanska problemet, borde ses i ett större sammanhang. Förutom spänningarna på den koreanska halvön finns det flera andra potentiellt farliga konflikter. Kina uppträder aggressivt för att försöka förmå Japan att ge upp kontrollen över Senkaku-öarna. Kinas uppträdande i Sydkinesiska sjön oroar också många. Mellan Sydkorea och Japan finns en olöst territorialkonflikt. Japan och Ryssland har ännu inte slutit ett fredsavtal och har olika åsikter om hur problemet med de ”norra territorierna” skall lösas. Relationen mellan Kina och Taiwan har element som är potentiellt farliga. De historiska frågorna återkommer allt som oftast i form av kinesiska och koreanska anklagelser mot Japan, som idag i stort sett är det enda asiatiska land som inte har deltagit i någon militär konflikt sedan slutet av andra världskriget. De egna historiska mörkrummen föredrar de anklagande länderna att inte tala om.

 

Östasien är idag en ekonomiskt välmående region, som när som helst kan trasas sönder på grund av territorialkonflikter och historiska skelett i garderoberna. Det saknas en säkerhetspolitisk struktur med fungerande tvistlösningsmekanismer. En anständig samtalston saknas också. Det saknas dessutom tillfällen där östasiatiska politiker kan umgås på samma prestigefria sätt som det exempelvis gör för politiker i Norden. Japan och Sydkorea är två väl fungerande demokratier där personer som egentligen är ideologiska meningsfränder uppträder som om de  vore bittra fiender.

 

Nordkorea är bara ett av problemen i Östasien, om än det utan jämförelse farligaste. Men dess lösning ligger inte i att det hanteras isolerat, det ligger i att det förs in i ett större sammanhang. Vad som behövs som ett första steg kan vara en stor internationell fredskonferens, vars syfte är att rädda ansiktet på samtliga parter genom överenskommelser som höjer sig över de bilaterala låsningarna. Det har gång på gång visat sig att försök till bilaterala avtal endast föder extremnationalistiska reaktioner i respektive land. Om man däremot försöker få till stånd en multilateral försoningsprocess, i vilken även ett fredsavtal på den koreanska halvön är målet, kan eventuellt vägen mot varaktig stabilitet öppna sig.

Idealistiskt, naivt, good luck, what else is new … osv. Men någonting måste göras som ändrar fokus.

I japansk tidiga historia finns det flera exempel på högt uppsatta personer som har spelat tokiga för att undvika att lönnmördas eller röjas ur vägen, inte minst under Heian-perioden (794-1185), då det kejserliga hovet var fullt av intriger. Men även i modern japansk historia har det förekommit. Den japanske nationalisten, islamologen och filosofen Okawa Shûmei (https://en.wikipedia.org/wiki/Shūmei_Ōkawa), var en av de anklagade under Tokyo-rättegången efter slutet av det andra världskriget. Han stod åtalad som ledande ideolog för den japanska militarismen. Hans mest kända verk publicerades 1926 under titeln Nihon oyobi nihonjin no michi, ”Japans och japanernas väg”. Det lästes vitt och brett och trycktes om 46 gånger innan kriget tog slut.

Under Tokyo-rättegången satt han på de anklagades bänk bakom generalen Tôjô Hideki, som hade varit premiärminister under flera år. Plötsligt lutade Okawa sig framåt och slog till Tôjôs hjässa med sin handflata. Han gjorde även andra saker som betraktades som tokiga, bland annat ropade han att ”indierna kommer” och att rättegången var en enda stor fars. Han kom ofta klädd i pyjamas och gick barfota. Ibland grät han högt i en näsduk. Hans uppträdande tolkades först som exempel på att han bara låtsades vara tokig, men en amerikansk psykiater förklarade honom oförmögen att genomgå rättegången och placerade honom i stället på ett mentalsjukhus. Där passade han på att översätta hela Koranen till japanska. Han släpptes redan 1948 medan många av hans medanklagade avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff.

Okawas märkliga uppträdande finns på Youtube:

På svenska har vi inte så många synonymer till ordet plötsligt. Oväntat, oförmodat, med ens, utan förvarning, som en blixt från klar himmel, abrupt, är några uttryck som skulle kunna fungera.  Kanske kan vi komma upp till ett tiotal, eller några fler om vi anstränger oss. På japanska hittar man utan vidare över fyrtio stycken:

totsuzen (突然), niwaka ni (俄かに), totsujo (突如), futo (不図, med variationerna futto, fu–utto), fui ni/to (不意に・と), ikinari (行成り), gûzen (偶然), tachimachi (忽ち), patto (ぱっと), satto (さっと), ichiyaku (一躍), kyû ni (急に), dotto (どっと), gazen (俄然), yaniwa ni (矢庭に), tomi ni (頓に), gakun to (がくんと), pokkuri (ぽっくり), nyutto (にゅっと, med variationerna nutto, nûtto, notto, nyotto), gabatto (がばっと, med variationerna gabato, gahato, kabato), batto (ばっと), hyokotto (ひょこっと), hyokkori (ひょっこり), totsu to shite (突として), hyoito (ひょいと), pattari (ぱったり), furatto (ふらっと), potto (ぽっと), hitato (ひたと), gutto (ぐっと), kururi (くるり), dashinuke ni (出し抜けに), tôtotsu (唐突), kotsuzen (忽然), kotsuen (忽焉), omoigake ni (思いがけに), omomuro ni (徐ろに), yaora (やおら),  hatato (はたと, med variationen hattato), toppatsuteki (突発的に), nemimi ni mizu (寝耳に水), shûzen to (驟然と) och sotsuji (率爾). Det finns säkerligen fler.

Vad beror det på? Det ligger nära till hands att tro att det japanska samhället under många sekler har varit så regelstyrt, att så fort den dagliga rutinen bryts, uppfattas det som att det är något som sker plötsligt. Eller att ständiga jordbävningar , tyfoner och tsunami skapat en känsla av att  det som man tror är bestående när som helst kan försvinna. ”Plötsligt kom inte tåget”, ”plötsligt fanns det gott om plats”, ”plötsligt fanns det inga taxibilar att tillgå”, ”plötsligt sade han emot chefen”, ”plötsligt kom mannen hem direkt efter jobbet”,  ”plötsligt skakade jorden”, ”plötsligt kom det en flodvåg”, ”plötsligt blåstes ställningen ned” o.s.v.

Något för en plötslig doktorsavhandling?

Den 19 january 1977 benådade president Gerald Ford på sin sista ämbetsdag en kvinna vid namn Iva Toguri D’Aquino, som tidigare hade dömts  för förräderi mot den amerikanska staten. Benådningen skedde utan kommentar, men den berömde professorn och japanologen Edwin Resichauer, som var amerikansk ambassadör i Tokyo 1961-1966, skrev i sin introduktion till Masayo Duus bok  ”Tokyo Rose: Orphan of the Pacific” (Kodansha, 1979) att anklagelserna mot henne hade varit ”a disgrace to American justice”.

Vem var Iva Toguri D’Aquino och vad hade hon gjort?

Hon föddes i Los Angeles 1916, dotter till japanska immigranter som drev en grönsakshandel där och döptes till Iva Ikuko Toguri. Hon tog examen i zoologi från University of California 1940 och drömde om att studera vidare till läkare. Sommaren 1941 besökte hon Japan för att kunna hälsa på en faster som hade blivit sjuk, men innan hon hade möjlighet att återvända till USA angrep japanska flygplan Pearl Harbor. Hon blev fast i Japan. Hon var inte flytande i japanska, men blev tvungen att försöka hitta arbete. 1942 fick hon också jobb på nyhetsbyrån Domei, med uppgift att bevaka amerikanska radioutsändningar. Hon utsattes hela tiden för påtryckningar att avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap, men vägrade.

I slutet av 1943 började hon arbeta för Radio Tokyos propagandasändningar som riktades till de amerikanska militära styrkorna i Stilla havet. Hon gick under namnet ”Orphan Ann”, vilket alluderade till en populär tecknad amerikansk serie som började publiceras på 1920-talet, ”Little Orphan Annie”. Utsändningarna använde också namnet ”Tokyo Rose”, som var ett samlande namn på flera radioröster.

1945 gifte hon sig med en japan av portugisiskt ursprung, Felipe D’Aquino, som också jobbade på Domei. Radiosändningarna var lättsamma och blandades bland annat med jazzmusik, men de var förstås i första hand ämnade att demoralisera de amerikanska soldaterna och sjömännen. Efter krigsslutet arresterades hon av de allierade ockupationsmyndigheterna och anklagades för att vara ”Tokyo Rose”. Hon hävdade dock att hon inte hade ägnat sig åt propaganda, utan tvärtom hade försökt att hålla sig borta från politiskt innehåll. Den  amerikanska armén och justitiedepartementet avfärdade också anklagelserna mot henne hösten 1946 och hon släpptes.

1948 återupptog emellertid det amerikanska justitiedepartementet fallet, sedan bland annat den inflytelserike radiokommentatorn och kolumnisten Walter Winchell (1897-1972) hade piskat upp stämningarna mot henne. Winchell gjorde sig känd för att prata illa om personer han inte tyckte om och han blev senare en stark anhängare av senatorn och kommunistjägaren Joseph McCarthy.

Under rättegången mot henne hävdade hon att hon aldrig hade sagt något som kunde uppfattas som illojalt mot USA, ett påstående som också stöddes av flera amerikanska vittnen, som själva i egenskap av krigsfångar hade tvingats arbeta med sändningarna. Toguri D’Aquino hävdade i förhör med FBI att hon aktivt hade försökt minska sändningarnas effektivitet som propaganda. En utskrift av detta förhör fick användas som bevis av försvaret. Trots detta dömdes hon till ett tioårigt fängelsestraff och tio tusen dollar i böter. Hon släpptes efter sex år och började därefter att driva en grönsakshandel i Chicago. Tack vare att president Ford benådade henne, flera år efter det att hon hade släppts ur fängelset, kunde hon återfå sitt amerikanska medborgarskap. Hon dog 2006 nittio år gammal. Hennes man återvände till Japan direkt efter hennes rättegång och de sågs aldrig därefter.

Det finns ett antal böcker på engelska om Iva Taguri D’Aquino, en har till och med titeln ”Tokyo Rose – The True Story About Iva Toguri: An American Patriot” (Tom Ellerbe, 2014).

På något sätt känns hennes fall aktuellt idag med alla personliga påhopp från inflytelserika personer i det amerikanska mediaflödet.