Kokugaku och Mito

PÅ 1600-talet var det allt fler filosofer som resonerade kring den japanska nationens identitet. Två filosofiska strömningar kom att dominera, kokugaku, ”nationella studier” och mito, ett namn som kommer från staden Mito. Kokugaku är ett samlande namn för de textanalyser och nytolkningar av klassisk japansk litteratur som började göras under 1600-talet. Framför allt fyra forskare har kommit att stå som huvudbärare av denna ideologiska strömning, som förfäktade en återgång till ”det genuint japanska”: Kada no Azumamaro (1669-1736)[1], Kamo no Mabuchi (1697-1769)[2], Motoori Norinaga (1730-1801)[3]och Hirata Atsutane (1776-1843)[4]. En annan viktig kokugaku-filosof var shingon-prästen Keichû (1640-1701)[5], som fick i uppdrag av Tokugawa Mitsukuni (1628-1700), daimyô i Mito län och sonson till den förste shogunen Tokugawa Ieyasu (1543-1616), att sammanställa en annoterad text av Manyôshû, den klassiska poesiantologin. Texten, Manyô daishô ki, sammanställdes under åren 1683-90 och enligt författaren hade poeterna och deras dikter i antologin kommit att skymmas av historiens vindlingar. Den humanism de gav uttryck för kom emellertid på ett avgörande sätt att ge inspiration till flera senare stora klassiska verk, enligt Keichû.

Kada no Azumamaro kom från en familj av shintô-präster och grundade en skola i Kyôto för att sprida kokugaku-filosofins idéer. Han var bland annat lärare till Kamo no Mabuchi, som också kom från en shintô-familj.  Mabuchi ansåg att Manyôshû-poeterna hade skrivit en mycket högstående poesi, som hade skapats utan de förorenande idéer konfucianismen och buddhismen senare införde i Japan. Waka-poesin stod för en direkt och lättförståelig kommunikation med läsaren. Senare poesi var konstlad och falsk. Denna typ av resonemang var grundläggande för kokugaku-skolan.

Motoori Nobunaga var en av Mabuchis studenter, men var inte lika entusiastisk över Manyôshû, men redan innan han träffade Mabuchi hade han kommit att imponeras av Keichûs litterära synsätt. Han studerade Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, ibland beskriven som världens färsta egentliga roman, och fann att den var fylld av mono no aware, ”det som berör”, en finstämmig känslighet som gjorde att subjekt och objekt kommunicerade väl i denna form av litteratur. Denna känslighet stod, enligt Motoori, att finna i all äkta japansk litteratur och högstående litteratur var ett uttryck för konstnärlighet snarare än ideologi.

Det tog Motoori närmare 34 år att sammanställa sitt livsverk, kommentarer kring Kojiki (den historisk krönika som sammanställdes 712), och publicerade under namnet Kojiki-den. Enligt Motoori visade språket i Kojiki att den stod högt över den nästföljande krönikan Nihon Shoki (720) i renhet och kvalitet. Nihon Shoki hade skrivits på kambun, endast kinesiska tecken, medan Kojiki var skriven på en mer ursprunglig japanska. Motoori sade till exempel att de äldsta japanska texterna aldrig använde uttrycken dô eller michi, ”väg”, för att uttrycka de rätta moraliska vägarna, just därför att författarna redan levde i enlighet med dem. Denna äldre sundhet kallade han dock kodô, ”den gamla vägen”. Eftersom de äldsta japanerna levde utan att behöva trassla in sig i moraliserande teorier om hur man skulle leva stod de över det konfucianska Kina i utvecklingen, ansåg Motoori.

Mito-skolan fick sitt namn efter staden Mito, strax nordost om dagens Tôkyô, där länsherren Tokugawa Mitsukuni (1628-1700) hade sitt säte. På dennes initiativ påbörjades samanställandet av det första egentliga nationalhistoriska verket, Dainihonshi, ”Det stora Japans historia” (eller ”Japans stora historia”). Verket sade sig bevisa att Japan tidigare hade styrts av en kejsare med verklig politisk makt och underminerade på sätt och vis därmed shogunatets auktoritet Trots att verket var nationalistiskt till sin karaktär skrevs det på klassisk kinesiska. Såväl kokugaku-skolans som mito-skolans teoretiker skrev annars på japanska. Mito-skolan skilde sig från kokugaku-skolan i det att den inte nödvändigtvis förkastade Kina och dess kultur. Kineserna kritisierades för att de inte hade hållit sig till en enda kejsarlinje, utan hade haft en rad olika dynastier. Den klassiska kinesiska filosofen Mencius kritiserades för sitt resonemang att det fanns situationer då uppror mot makthavare var motiverade. Mito-filosoferna ansåg samtidigt att man kunde lära av det utländska, om det hade någon nytta för det genuint japanska.

I slutet av Tokugawa-perioden började kokugaku-filosofins fokus att skifta något och fick en starkare ideologisk prägel, inte minst med hjälp av Hirata Atsutanes verk. Atsutane lär aldrig ha träffat Motoori, men ansåg sig själv vara dennes verklige lärjunge. Kokugaku var enligt Hirata ett studium av de äldre japanska klassikerna och det äldre japanska samhället som bedrevs ur en nationalistisk vinkel där shintoismen utgjorde grundstenen. De äldre texterna skulle användas för att verifiera ”Gudarnas väg”, det vill säga Shintô. Han skapade en shintoistisk kosmologi som innefattade själens frälsning efter döden och en kosmogoni där gudomen Musubi no kami (”the God of Procreation”) regerade över alltings produktion, var föregångare till allt, källan till all existens, såväl gudomlig som mänsklig. Denna kosmogoni stod över alla andra länders läror om himlakropparna. Många aktivister vid tiden för Meiji-restaurationen såg sig som lärjungar till Hirata Atsutane. Tron på Musubi no kami skulle gestalta sig i att tjäna kejsaren, som hade nedstigit från gudarnas boning.

 

[1] Kada no Azumamaro (1669-1736) var filosof och poet. Han föddes i Kyôto och växte där upp i det berömda shintô-templet Fushimi Inari. Han publicerade studier om Shintô och Manyôshû. Han argumenterade att kokugaku borde ersätta konfucianismen som den japanska feodalstatens officiella ideologi. Azumamaros waka-poesi finns samlade i antologin Shunyôshû, som publicerades 1798.

 

[2] Kamo no Mabuchi (1697-1769) var förutom kokugaku-filosof och waka-poet och är mest känd för sina studier av Manyôshû, den äldsta antologin av japansk poesi sammanställd på sjuhundratalet. Han kombinerade Keichûs filologiska forskningsmetoder med Kada No Azumamaros (1669-1736) etiska system och underströk behovet av enkelhet och spontanitet. Som poet skrev han i den så kallade Manyô-stilen, men misslyckades med att försöka återuppliva chôka-poesin. Kamo no Mabuchi föddes i Tôtômi i vad som nu är Shizuoka-prefekturen och flyttade 1733 till Kyôto, där han studerade tillsammans med Kada no Azumamaro och undervisade i klassiska studier. Han undervisade bland annat shogunen Tokugawa Yoshimunes (1684-1751, regerade 1716-45) andre son, waka-poeten Tayasu Munetake (1715-71). Han skrev omfattande kommentarer och analyser av Manyôshû, Ise Monogatari och Berättelsen om Genji. Hans kanske främsta verk, Manyôkô (publicerades 1760-68) diskuterar Manyôshûs lingvistiska aspekter och litterära värde. Förutom Motoori Norinaga (1730-1801) var hans främsta lärjungar Katô Chikage (1735-1808), Katori Nahiko (1723-82) och Murata Harumi (1746-1811), alla viktiga kokugaku-forskare och waka-poeter.

 

[3] Motoori Norinaga (1730-1801) föddes i Matsusaka i Ise-provinsen och står som författare till över 90 titlar och 260 volymer. Hans tänkande genomsyrades av att han såg människan som mycket emotionell till sin natur och han kände en stark vördnad för shintoismen och dess mytologi. Han ägnade stor energi åt analyser av den första historiska krönikan, Kojiki, som färdigställdes år 712, men var också en mycket flitig forskare på det filologiska området. Dessutom var han praktiserande läkare, efter att ha studerat medicin i Kyôto mellan 1752 och 1757. I Kyôto studerade han de kinesiska klassikerna under auktoriteten Hori Keizan (1688-1757), men också shingon-prästen Keichûs (1640-1701) verk, i huvudsak kommentarer kring klassiker inom litteraturen och studier av det japanska språket. Keichûs metodologi kom at bli viktig för anhängarna av kokugaku. Motoori studerade därtill den berömde konfucianske filosofen Ogyû Sorai (1666-1728) noga.

Motooris första verk av betydelse, Ashiwake obune, som skrevs mot slutet av hans tid i Kyôto, förde ett initierat resonemang kring poesiformen waka. Enligt Motoori var poesi en instinktiv uttrycksform för känsliga personer som drevs av intensiva känslor, ett sätt att uttrycka sig varken hade med politik eller med moral att göra.

Vid sin återkomst till Matsusaka 1757 började Motoori att praktisera medicin, men började samtidigt att undervisa i klassisk litteratur i sin bostad. Efter några år publicerde han två studier i japansk litteratur. Den första, Shibun yôryô, var en studie av Genji Monogatari, som enligt Motoori fylldes av det litterära idealet mono o aware, ung. ”det som berör”. I den andra studien, Isonokami sasamegoto, vidareutvecklade han sitt resonemang kring detta begrepp och dess relevans för waka-poesin.

Efter att ha träffat kokugaku-filosofen Kamo no Mabuchi (1697-1769) blev Motoori alltmer intresserad av det äldre Japan, framför allt tiden före Heian-perioden (794-1185). Hans studier av Kojiki blev alltmer seriösa och 1764 började han skriva på sitt livsverk, Kojiki-den, ung. ”Tolkning av Kojiki”, som blev färdig 1798 och då omfattade 44 volymer. Det var den första egentliga studien av denna viktiga krönika. Han skrev också ett stort antal andra verk, tolkningar av den japanska mytologin, filologiska arbeten, politiska analyser av shintô-religionen, essäsamlingar och egen poesi m.m.

 

[4] Hirata var den fjärde sonen till en lägre rankad samuraj från Akita och började sina studier genom at studera den form av konfucianism (Suiga el. Suika Shintô) som undervisades av neokonfucianen Yamazaki Ansai (1619-82). Hans intresse inriktade sig senare på den kinesiske filosofen Zhuangzi, på daoismen och på Motoori Norinagas verk. Hirata började så propagera för ett slags kejsardyrkan och behovet av att återupptäcka det genuint klassiska Japan. I sitt verk Kamôsho var han starkt kritisk mot den konfucianske tänkaren Dazai Shundai (1640-1747). Han inbjöds att undervisa inom en annan gren av shintoismen, Yoshida Shintô. Bland hans främsta lärjungar kan man hitta Ôkuni Takamasa (1792-1871) och Suzuki Shigetane (1812-63).

 

[5] Keichû (1640-1701) var en shingon-präst, filosof och poet som föddes i Settsu (idag den del av Hyôgo-prefekruen. Han gick i kloster vid elva års ålder och ägnade en hel del energi åt studier i klassisk kinesiska, japansk litteratur och den speciella form av sanskrit som används för att skriva buddhistiska formler och texter, Siddham. Keichû var en god vän med waka-poeten och forskaren inom klassisk litteratur, Shimokôbe  Chôryû (1624-86) och är mest känd för sina studier i klassisk litteratur och lingvistik. Keichûs studier av äldre texter och hans analyser av olika former av kana har varit avgörande för att rätt kunna läsa och förstå även de mest komplicerade texterna. Det kanske viktigaste av hans verk var kommentarer om Manyôshû som han publicerades under titeln Manyô daishô ki på 1680-talet. Han bidrog även med analyser av Genji monogatari, Kokinshû och Ise monogatari. Keichû tillskrivs ett objektivt sätt att analysera sina texter och hans ideologiskt befriade och neutrala studier sades ligga till grund för kokugaku-filosofernas forskning. Även om han räknas som en anhängare av kokugaku-skolan gjorde hans buddhistiska bakgrund att han inte riktigt kunde ta samma avstånd från det icke-japanska som många av hans kolleger.

 

Neokonfucianismen

De kinesiska munkar som besökte Japan under Kamakura- och Muromachi-perioderna förde inte endast med sig kunskaper om buddhismen och buddhistiska skrifter. De var även väl bevandrade i konfucianismens läror. Shushigaku är den japanska termen för den neokonfucianism som formulerades av filosofen Zhu Xi (1130-1200) och fick fotfäste i Kina under slutet av Song-dynastin (960-1279). Neokonfucianismen var mer metafysisk i sin karaktär än den tidigare konfucianismen, som i huvudsak baserade sig på de ”fem klassikerna” och lade stor tonvikt vid studier av de ”fyra böckerna”. [1]

Neokonfucianismen var också tydligt påverkad av både daoism och buddhism. Huvudbegreppen var li och qi. Li  (jap. ri) var den grundläggande principen för all existens och styrde också naturlagarna och de sociala normerna. Li fick aldrig någon fysisk form, funktion eller rörelse utan att kombineras med qi (jap. ki). Qi däremot kunde ta sig formen av yin eller yang eller något av de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Grunderna för hur qi utvecklades fanns i li. När li och qikombinerades kondenserades qi och ting och varelser skapades. När principerna separerades upphörde deras existens.

I Kina uppstod efter Zhu Xis död en konflikt mellan dem som betraktade li som substans och grunden för all existens och dem som i stället betraktade li som naturlag och social norm. Denna strid påverkade emellertid inte neokonfucianismen i Japan på samma sätt. Zhu Xis skrifter kom till Japan  under tidig Kamakura-period, men studerades främst under Muromachi-perioden och då i huvudsak av zenbuddhistiska munkar i Gozan-templen. I slutet av perioden kunde man se hur neokonfucianismen påverkade de lagar som skrevs av lokala feodalherrar, men det var ändå under Tokugawa-perioden som shushigaku fick ett ordentligt fotfäste och kom att utvecklas till officiell doktrin för shogunatet.

Shushigaku är av stor vikt för den japanska idéhistorien, eftersom den ledde till de viktiga motreaktionerna kogaku, ”den äldre läran”, som strävade efter en återgång till de äldre kinesiska filosofernas läror, och kokugaku, ”den nationella läran”, som snarare idealiserade de äldsta tidernas Japan. Även begreppet kokutai, ”nationell kropp”, som användes för att ge kejsarsystemet en speciell legitimitet påverkades starkt av neokonfucianismen. Shushigaku och dess betoning på studier kan också ses som en förutsättning för det relativt noggranna studiet av västerlandet under Tokugawa-perioden.

Konfucianismen och buddhismen levde i stort sett i harmoni med varandra fram till senare hälften av 1500-talet, då Fujiwara Seika (1561-1619) i konfucianismen fann ett system som kunde användas som praktisk etik för att främja moralen i samhället och i buddhismen snarare såg en religion som var världsfrånvänd. Samurajklassen var välvilligt inställd till zenbuddhismen, men började också se neokonfucianismens meriter när det gällde att upprätthålla sträng disciplin. 1607 anställdes Hayashi Razan (1583-1657) som konfuciansk rådgivare hos shogunen och tilldelades medel att grunda en privat skola och ett konfucianskt tempel i Edo. Razan var den som var huvudförfattare till Buke shohatto, ”de militära husens lagar”, den uppförandekodex för hela shogunatet som också var avsedd att stärka centralmaktens kontroll över feodalherrarna (daimyô). Grundtanken bakom de 13 artiklarna som regelverket innehöll var att förhållandena mellan samhällets olika sociala skikt tydligt måste definieras och att dessa roller måste bevaras på bästa sätt. Att konfucianismen emellertid inte var fientligt inställd till buddhismen illustreras av att medförfattare till Buke shohatto var flera zenmunkar från Gozan-templen, framför allt en zenmunk som gick under namnet Sûden (1569-1633). Buke shohatto började ignoreras under Tokugawa-periodens senare hälft, men då hade den redan haft ett avsevärt inflytande på de andra lagar som skrevs, inte minst feodalherrarnas egna lokala regelverk.

Under de s.k. Kansei-reformerna på 1780- och 90-talen erkändes shushigaku som shogunatets officiella lära och den förblev så fram till Meiji-restaurationen 1868. Shushigakubetraktade lojaliteten mot dem som stod över de vanliga samhällsmedborgarna i den sociala hierkarkin som själva grundpelaren i samhället. Denna lojalitet var till och med viktigare än den annars så viktiga lydnaden och vördnaden som skulle riktas mot medborgarens föräldrar. Lojaliteten skulle inte vara riktad mot en feodalherre som sådan, utan mot staten, eller förläningen, som en samhällelig organisation i vilken individer av rang ingick. Vissa, framför allt inom den s.k. Mito-skolan, hävdade dock att kejsaren skulle ägnas särskild vördnad, något som kom att utnyttjas inför de sociala omvälvningar som skedde under Meiji-restaurationen.

Ett annat kännetecken för neokonfucianismen i Japan var den förening som skedde mellan shintoismen och konfucianismen. Påverkan var ömsesdig även om det inom shintoismen framför allt var Suika shintô som anammade Zhu Xis idéer i dess japanska tolkning. Shushigaku kom också att utmärka sig för den betoning som lades vid filologiska studier. Det unikt japanska skulle verifieras och de filologiska studierna ledde i sin tur till fördjupade studier i historia, filosofi och naturvetenskaperna.

De första faserna i ”japaniseringen” av neokonfuciansimen återfinns i de arbeten som tre filosofer författade – Kumazawa Banzan (1619-1691), Yamaga Sokô (1622-1685) och Yamazaki Ansai. Alla tre hade en tendens att fästa särskild tonvikt vid Japans egen identitet och låta subjektiva känslor ta överhanden. Sokô ansåg att det japanska samhället var den ”centrala nationen” i denna värld. Han argumenterade att Japan var världens centrum. Som exempel och ett slags bevis för detta pekade han på den obrutna linje av kejsare som inte hade störts av revolutioner, ett folk som betraktade nationen som det betraktade sina egna förfäder, ett kejsarhus som hade anammat fastlandskulturens goda sidor, men förkastat de sämre, och en litteratur som inte var underlägsen någon annan litteratur, även om dess ursprung och inspiration många gånger kunde hittas på annat håll (läs: Kina). Han framhöll också det japanska hantverket och Japans olika konstverk som fina exempel på den japanska överlägsenheten.

Ansai började som neokonfucian, men blev senare förespråkare för en särskild form av shintô, ”ren shintô”. Han jämställde de shintoistiska myterna om Japans tillkomst med kinesisk kosmologi och hävdade att om Japan skulle angripas av kinesiska trupper som leddes av de gamla filosoferna Konfucius och Mencius, vore det varje japans plikt att försvara sig mot även dessa stora tänkare. Den japanska nationen sattes i främsta rummet.

Banzan angrepp, till skillnad mot Ansai och Sokô, inte neokonfuciansimens anspråk på universalitet och hans metafysik följde i stort sett Song-konfucianismens resonemang. Han pekade dock på Japans speciella kokoro, ”hjärta”, Japan själ. Japan var ett land ”av gudar”, men inte som en absolut enhet i sig, utan i relation till omvärlden och dess olika ideologiska system.

[1] De fem klassikerna är Yi jing, ”Förändringarnas bok”, Shu jing, ”Dokumentens bok”, Shi jing, ”Sångernas bok”, Li jing, ”Riternas bok” och Chun qiu, ”Vår- och höst-annalerna”. De fyra böckerna är Daxue, ”Den stora läran”, Zhongyong, ”Moderationens doktrin”, Lun yu, citat från Konfucius, och Mengzi, ”Mencius”.

Det japanska samhället under Edoperioden 1603-1867 var på många sätt stelt och rigoröst, men under den stela ytan hände samtidigt en hel del.

Samhällsklasserna var i princip låsta i sina förhållanden till varandra och det var med få undantag omöjligt att förflytta sig uppåt på samhällsstegen. Högst stod samurajerna, under dem kom bönderna, som trots att de ofta levde i största fattigdom ansågs utgöra en grundstomme för samhällets fortlevnad och värderades högt. Under bönderna i sin tur kom hantverkarna och längst ned på skalan återfanns köpmännen. En hantverkare kunde omöjligen bli samuraj, men en samuraj kunde under vissa omständigheter lämna sin status och leva som vanlig stadsbo eller bonde. Hantverkarna och köpmännen levde i stort sett identiska liv i de stora städerna och i den särskilda stadskultur som utvecklades nådde litteratur, teater och andra kulturformer imponerande höjder. Samurajerna var ofta välutbildade och kunde även göra sig kända som skickliga författare, poeter och filosofer. De var väl bevandrade i den konfucianska filosofin. Klassisk kinesiska blev de utbildade japanernas latin och många kunde skriva grammatiskt korrekt kinesiska även om de inte kunde tala detta språk.

Bland de typiska stadsborna, som samlades under begreppet chômin, hittade man skickliga romanförfattare, skådespelare, konstnärer och poeter. Från 500- till 1200-talet hade de främsta japanska konstverken, med undantag av vissa bildrullar, haft anknytning till buddhismen. Under 1300-talet kom också många konstverk med icke religiösa motiv, främst kanske som tuschmålningar. Samurajfamiljerna hade till viss del med denna utveckling att göra. Kanô-skolan, i stort sett bara konstnärer som tillhörde familjen Kanô, arbetade ofta på uppdrag av de främsta samurajätterna. Efter de stridande staternas period blev det allt vanligare med sekulariserad konst och religionen tvingades också släppa sitt grepp om mycket av den arkitektur som utvecklades.

Zenbuddhistiska ideal spreds samtidigt till de breda samhällsskikten. Samtliga tempel och församlingar registrerades för första gången minitiöst och det visade sig att Rinzai-sekten hade färre proselyter än Sôtô, trots att inflytandet på det officiella Japan troligtvis var större. En tredje zenbuddhistisk inriktning, Ôbaku-sekten, introducerades under Edo-perioden och fick sitt center i templet Mampukuji i Uji. Templet grundades 1661. Fram till 1740 innehade endast kinesiska präster tjänsten som abbot vid detta tempel. Därefter, fram till 1786 alternerade kinesiska och japanska präster, och först därefter dominerades sekten helt av japanska religiösa ledare. Ôbaku-sekten är egentligen en kombination av Nembutsu-traditionen, det vill säga recitation av mantrat Namu Amida Butsu, ”Helgad vare Amithaba”, och den zenbuddhistiska meditationen. Ôbaku-munkar blev kända som mycket skickliga kalligrafer.

Viktiga zenbuddhistiska lärare under Edo-perioden var Takuan Sôhô (1573-1645), Bankei Yôtaku (1622-93) och Hakuin Ekaku (1686-1769). Takuan förklarade att svärdsmannaskap och zen hade många gemensamma punkter och Bankei var outröttlig i sina ansträngningar att sprida zen till de breda folklagren. Hakuin insisterade att adepterna inom zen först måste se in i och förstå sin egen natur och därefter reflektera över paradoxala gåtor eller frågor, s.k. kôan, för att bryta det konventionella tänkandet. De flesta kôan inom zen har hämtats från traditionen av kinesiska mästare, men Hakuin använde också sin egen, senare mycket välkända kôan, ”hur låter ljudet av en han som klappar?” Hakuin skrev flera viktiga texter och hans inflytande på Rinzai-sektens rutiner är fortfarande stort. Han är känd som en skicklig konstnär inom tuschmåleriet.[1]

I slutet av 1500-talet och under förra hälften av 1600-talet framträdde två fenomen som skulle få stor betydelse för den populära konsten i Tokugawas Japan: tryckkonstens utveckling och tillskapandet av officiellt godkända glädjekvarter. Kring sekelskiftet 1600 producerade jesuiterna i Nagasaki kristen litteratur i tryckt form. I Kyôto utvecklades tryckkonsten med hjälp av flyttbara trä- och koppartyper (en teknik som ursprungligen hade importerats från Korea). På 1620-talet kom en teknik varvid en hel sida kunde tryckas från ett enda träsnitt. Nästan allt tryck efter 1650 skedde på detta sätt. Verk skrivna med huvudsakliga inslag av de fonetiska alfabeten blev allt populärare, särskilt alldagliga berättelser som gick under namnet kanazôshi, ”kana-pamfletter”. En rad bokförlag såg också dagens ljus och böcker såväl som pamfletter behandlade allt från religion, moralfrågor, historia till rena underhållande små berättelser. Författaren Ihara Saikaku (1642-1693) från Ôsaka blev oerhört populät med sina cyniska, realistiska, men samtidigt humoristiska romaner om livet i storstäderna. På 1700-talet blev Takizawa Bakin (1767-1848) och Jippensha Ikku(1766-1831) mycket populära. Rena guideböcker till glädjekvarteren och pronorgafiska bilder och berättelser fick också stor spridning.

En särskild kategori böcker kom att kallas ukiyo-zôshi, ”pamfletter från den flytande världen”. Ukiyo var ursprungligen ett buddhistiskt begrepp som betecknade livets flyktighet, men kom i stället att beskriva det för samtiden mest moderna och lättsamt behagliga. Ukiyo-e var en typ av träsnitt med liknande ursprung.[2] Dessa träsnitt beskrev stadsbornas liv på ett realistiskt, men samtidigt fantasieggande sätt. Tidigare träsnitt hade varit monokroma, men ukiyo-e använde sig av komplicerade flerfärgstryck där flera träsnitt användes till samma bild. En av de tidigaste och skickligaste träsnidarna var Hishikawa Moronobu (?-1694), men de mest kända konstnärerna var utan tvekan Kitagwa Utamaro (1753-1806), Katsushika Hokusai (1760-1849) och Andô Hiroshige (1797-1858).

Utamaro är mest känd för sina kvinnoporträtt. Hokusai gjorde sig känd för sina ”trettiosex vyer av berget Fuji”, men var också en mycket skicklig människoskildrare. Hiroshige är fortfarande berömd för sina ”Femtiotre stationer utmed Tôkaidô”. De erotiska träsnitten var också mycket vanliga.

Glädjekvarteren samlades i särskilda områden, kuruwa, där speciella regler, eller rättare sagt brist på normala regler, gällde. Det största och mest kända glädjekvarteret var Yoshiwara i Edo. De prostituerade kom från de lägre samhällsklasserna, men i kuruwa gällde ett från det övriga samhället skilt rangordningssystem, i vilket kvinnor av låg börd kunde ges de respektfyllda och högstående titlarna taiyû och tenjin. Kunderna å sin sida lämnade sina sociala prositioner bakom sig när dt trädde in i en kuruwa. Pengar hade större betydelse än kundens normala arbete. För många stadsbor bjöd kuruwa på mer frihet innanför murarna än utanför. Människor bedömdes också på grundval av hur de behandlade de prostituerade. Köpmännen var väl ansedda kunder och uppträdde de dessutom som eleganta gentlemen sades de bli särskilt uppskattade. De olika händelser innanför murarna gav upphov till en rik litteratur, med dramatiska berättelser, romantiska snyfthistorier såväl som cynisk samhällskritik. I berättelsen Naniwa Monogatari, ”Berättelser från Naniwa” (publicerad 1655 av okänd författare) kan man till exempel läsa hur kurtisaner gavs ett särskilt människovärde genom sina sällsynta kunskaper i populära sånger (kouta), dans och stränginstrumentet koto. Många av de prostituerade kunde själva skriva väl.

Både humor, parodi och satir fick annars framträdande plats i litteraturen under Edo-perioden. Shôwa, ”roliga berättelser”, fylldes av lättsam humor och bitska samhällskommentarer. Andra berättelser handlade om präster som bröt mot förbudet att äta kött eller gav utlopp för sin sexuella lust. En av de allra mest kända berättelserna, Kinô wa kyô no monogatari, ”Det som hände igår är dagens berättelser”, publicerades omkring 1620 av okänd författare.

Glädjekvarteren i Yoshiwara nådde sin höjdpunkt när det gällde respekt och anseende under regeringsperiderna An’ei (1772-80) och Tenmei (1781-89) och var välkända över hela Japan. Vanliga medborgare i Edo betraktade Yoshiwara med stolthet, även om de själva aldrig skulle få se en glimt av någon av de mest berömda kurtisanerna. Bland naturkatastrofer, svält, bondeuppror, inflation och en tidvis korrupt regering framstod Yoshiwara som en välkommen oas, inte bara för männen utan även för kvinnorna, som i de träsnitt med kvinnomotiv som spreds fann modeller för hur de skulle klä och sminka sig. Runt Yoshiwara utvecklades dessutom en viktig lokal ekonomi. Klädesaffärer, keramiker, perukmakare, pantaffärer, kammakare och, inte minst, restauranger levde också på de frekventa kunderna. De flesta köpmän såg i Yoshiwara en viktig marknad för sina produkter.

I maj 1787 uppgick Edos sammanlagda befolkning till 1 285 300 medborgare. I Yoshiwara bodde 14 500 människor . Av dessa var 8 200 män och 6 300 kvinnor. Av kvinnorna var 2 500 prostituerade eller s.k. kamuro, barnuppassare. Yoshiwara drog till sig betydande inkomster och var tillsammans med teaterdistriktet och fiskmarknaden de viktigaste stadsdelarna för ekonomiska transaktioner.

På 1600-talet fanns flera rika köpmän som ekonomiskt underhöll de främsta kurtisanerna med hjälp av ett dumdrygt slöseri med pengar. På 1700-talet ansågs det mindre passande att skryta med sina inkomster och flera av de dyrbaraste kurtisanerna tvingades dessutom sänka sina priser. En särskild term för männens estetiska känslighet kom att utvecklas, tsû, (ung.) ”elegans” Män betraktades som särskilt goda kunder om de kunde visa att de verkligen förstod tsû. Dessa kunder uppmuntrades, medan yabo, ”skitstövlar”, aktivt motarbetades. Begreppet tsû spreds till andra delar av samhället och kom till slut att beteckna personer som hade god bildning, var gentlemen och allmänt hövliga. Ett annat estetiskt begrepp var iki, som stod för det eleganta och förfinade, framför allt när det jämfördes med det grova. Iki användes ursprungligen under regeringsperioden Genroku (1688-1704) och stod då för det som var oförstört, men samtidigt småkokett, med ett inslag av arrogans, och det som hade ”själ”. En illustration på vad som menades med verklig iki sades vara en kvinnas nybadade fot, som av misstag sattes ned i en lerpöl. Tyger med iki var svagt randiga, gröna i mörkare beige eller hade andra icke uppseendeväckande färger. Iki betecknade inte ett statiskt tillstånd, utan representerade hela tiden  kontrasten mellan det mest eleganta och dess motsats, den grova och bisarra verkligheten.

Termerna iki och tsû användes i huvudsak i Edo. Förenklat kan man säga att iki var ett uttryck för ett estetiskt medvetande, medan tsû kom att stå för ett socialt beteende. I Ôsaka var det i stället begreppet sui som användes och som på samma sätt hade sitt ursprung i glädjekvarteren. Suikunde också betyda att en man visade prov på sofistikerad förståelse för mänskliga relationer och kunde ta hänsyn till andra.

Under Muromachi-perioden visade samtliga samhällsklasser intresse för samma typ av teaterföreställningar. Sarugaku, en humoristisk teaterform som senare utgjorde grunden för nô-teatern, var särskilt populär. Under Edo.perioden var preferenserna däremot olika. Samurajklassen beskådade oftast nô och kyôgen, medan övriga stadsbor föredrog kabuki och bunraku, dockteatern. Kabuki hade till att börja med kvinnliga skådespelare, men dessa förbjöds 1629 att uppträda på scenen, varför yngre män som ännu inte hade kommit i målbrottet fick spela kvinnorollerna. Denna wakashu kabukiförbjöds i sin tur 1652 (i Kyôto dock inte förrän 1661). Sedan dess har vuxna män spelat samtliga roller.

I litteraturen och på teaterscenen återkom ständigt konflikten mellan giri, ”plikt” och ninjô, ”mänskliga känslor”. Hela samhället genomsyrades av kravet på pliktskänsla och underkastelse, giri, ”plikt”. Samtidigt fanns en särskild mottaglighet för det tragiskt mänskliga och det vackert känsliga, ninjô, ”mänskliga känslor. De två begreppen stod inte nödvändigtvis i konflikt med varandra utan hade snarare en kompletterande funktion. I teaterns värld fanns det framför allt två sätt att lösa konflikten mellan giri och ninjô, som oftast uppstod hos olyckligt förälskade par. Antingen begick man dubbelt självmord eller så föredrog man att leva på de villkor ödet avgjorde. Det älskande paret kanske flydde tillsammans, för att senare arresteras för äktenskapsbrott. Eventuellt begick endast mannen självmord, medan kvinnan fick förlåtelse. I ovanliga fall kunde en präst ge dem bägge syndernas förlåtelse.

Den store dramatikern Chikamatsu Monzaemon (1653-1724), som skrev för både jôruri, en ursprunglig berättande teaterform, och kabuki, använde sig ofta av snarlika handlingar, som uppskattades därför att de var väl kända och inte bjöd på några egentliga överraskningar. Chiakamatsu var också en mästare i användningen av michiyuki, ”färden på vägen”, resan mellan två världar, passagen mellan verkligheten och den andliga flyktens mål. Michiyuki i sin typiska form beskrev det älskande parets flykt undan den grymma samtiden till dett drömrike, dit de tog sig med hjälp av det dubbla självmordet.

En annan populär underhållningsform för s.k. vanligt folk var katarimono, berättelser sjungna tillsammans med enkelt ackopanjemang. Det kom med tiden att kombinerasmed dockskådespel i konstarter som kallades både jôruri och sekkyô (eller sekkyôbushi). Under Heian och Kamakura hade sekkyô varit formella, ceremoniella berättelser som framördes av buddhistmunkar. Finstämd kinesisk prosa blandades med delar av buddhistiska texter och hade mer uppfostrande än underhållande syfte. Under Muromachi populariserades och sekulariserades sekkyô och började även innehålla yviga gester och ackompanjemang av klapperinstrument, sasara, vilka gav föreställningarna ett mer dramatiskt innehåll. Vid 1700-talets början använde sekkyô sig av dockor och musikackompanjemang.

Jôruri är den samlande termen för ett flertal äldre teaterformer, vilka alla hade musikackompanjemang. Det vanligaste intrumentet var shamisen, ”tre strängar”. Tre jôruri-former var särskilt populära: dockteatern där recitatören hade den viktigaste rollen, reguljära scenframträdanden med skådespelare och vanliga gatuföreställningar. Författarna till jôruri var normalt okända stadsbor. Författarna till dockteatern arbetade oftast tillsammans och var också mer än någon annan teaterform goda representanter för hur stadsborna tänkte. De använde sig av välbekanta normer och uttryckssätt, som lätt kunde uppfattas av publiken. En jôruri-föreställning hade antingen tre eller fem akter. Fem akter innebar att det var ett historiskt stycke, medan tre akter vanligtvis gav en vink om att det rörde sig om vardagsdramer. Utan jôruri hade kabuki knappast kunnat utvecklas till den teaterform den är idag.

[1] Skillnaderna mellan Rinzai- och Sôtô-sekterna var och är inte särskilt dramatiska och innebär främst variationer i meditationsteknikerna. I Rinzai sitter munkarna med knäna i rät linje utmed meditationsbänkens kant och med ansiktena vända mot varandra (meditationshallen består av två sidor med en mellanliggande korridor). I Sôtô sitter de i stället med ansiktena vända mot väggen. I Rinzai sitter de mediterande på hopvikta täcken, medan Sôtô använder sig av små runda kuddar. Hos båda sekterna sker meditationen med halvslutna ögon och hos båda varvas meditationen med kinhin(också kallad kôgyô), vandring kring meditationshallen på led. I Sôtô går munkarna mycket tyst, i Rinzai snabbt och målmedvetet.

[2] Idag känner få till skillnaden mellan ukiyoe, ”den flytande världens bilder” och nishikie, ”brokadbilder”. Från Genroku-perioden (1688-1704) till Meiwa-perioden (1764-1772), färgades konstverken för hand. De kallades då ukiyoe. Från och med konstnären Harunobu (Suzuki Harunobu, 1725?-70) lades färg till genom att använda separata färgblock. Dessa konstverk kallades nishikie. Att köpa ett träsnitt var billigt, endast 16 mon, vilket motsvarade vad en tallrik soba kostade. För hålla priserna nere använde konstnärerna inte mer än fem färgblock, eftersom träblocken var relativt dyra.

LYSSNA PÅ NYA JAPANPODDEN

Det är råttans år, turisterna flödar in och i skiftet juli-augusti ska Tokyo stå värd för de olympiska spelen. Japan kommer att vara i världens fokus under 2020 och vad kan då passa bättre än att Japanpodden gör en nystart?  

Skaran av medarbetare har utökats med tre verkliga japanveteraner – Göran Edman, Hans Rhodiner och Lars Vargö. Producent är som tidigare Jon Thunqvist. 

Se fram emot reportage, nyheter, intervjuer och studiosamtal om allt som har med Japan att göra – hur går ekonomin, varför kan Japan och Sydkorea inte hålla sams, vilka är de nya spännande författarna, ska robotar sköta äldrevården i framtiden, vad händer med kärnkraften? Och mycket, mycket annat. 

 

Om du håller koll på oss, så håller vi koll på Japan.

Lyssna den 30 januari (eller när du vill).

Japanpodden finns där poddar finns – och på nya hemsidan: japanpodden.se