Masaoka Shiki brukar beskrivas som den poet som myntade begreppet haiku. Poesiformen hade visserligen funnits under många hundra år som en del av den länkade poesin, renga. Den inledande strofen, hokku, hade samma struktur som en haiku. Många japanska poeter skrev och publicerade hokku, men hokku var ändå en del av något annat, mycket längre. Vad Shiki gjorde var att ge legitimitet åt den fristående hokkun, som han kallade haiku.

Den stad i Japan som mest förknippas med Shiki är Matsuyama, där han föddes den 14 oktober 1867. Det förnamn han fick var Tsunenori, men som poet valde han själv flera andra pseudonymer. Den han blev mest känd för var Shiki, som är ett sätt att uttala tecknen 子規, hototogisu, en göksort som på engelska har fått det föga poetiska namnet ”lesser cuckoo”. En hototogisu låter på ett helt annat sätt än vår gök och har prisats i japansk poesi sedan sjuhundratalet. Enligt legenden ville den aldrig sluta sjunga och höll på så länge att den till slut hostade blod. Shiki drabbades och dog av tuberkulos och hostade blod även han.

I Matsuyama finns ett Shiki-museum, som har gjort mycket för att samla föremål som har med honom att göra, inte minst olika texter. Inför 100-årsminnet av Shikis död gav man ut en speciell antologi, som innehöll ett urval av hans dikter i såväl original som i engelsk översättning, gjord av ”The Shiki-Kinen Museum Volunteers”. Antologin heter ”If someone asks …”, varifrån nedanstående dikter är hämtade. Den första dikten är Shikis allra första bevarade haiku. Den skrevs när han var 18 år och fanns i ett brev till en vän.

雪ふりや棟の白猫聲ばかり / yukifuri ya mune no shironeko koe bakari

snow –

white cat on the roof ridge

just its voice

 

ねころんで書よむ人や春の草 / nekoronde fumi yomu hito ya haru no kusa

a man reading

lying down

spring grass

 

蟲の音を踏みわけ行や野の小道 / mushi no ne o fumiwake yuku ya no no komichi

clearing my way

through the chirping of insects

path in the field

 

菜の花やぱっと明るき町はつれ / nanohana ya patto akaruki machi hazure

canola flowers (sv. Rapsblommor)

sudden brightness

at the edge of town

 

駒の尾に春の風吹く牧場哉 / koma no o ni haru no kaze fuku makiba kana

a colt’s tail

in the spring wind

pasture

 

紫陽花や壁の破れをしぶく雨 / ajisai ya kabe no yabure o shibuku ame

hydrangeas –

rain pounding on

the bare patch in the wall

 

秋風やちびて短き旅の杖 / akikaze ya chibite mijikaki tabi no tsue

autumn wind –

my travelling staff

worn short

 

二度よりは通らぬ汽車や花芒 / nido yori wa tôranu kisha ya hanasusuki

the train passes through

only twice a day

flowering silver grass

 

啼きながら蟻にひかるる秋の蝉 / nakinagara ari ni hikaruru aki no semi

crying

as it’s dragged away by ants –

cikada in autumn

 

柿くへば鐘が鳴るなり法隆寺 / kaki kueba kane ga naru nari hôryûji

biting into a persimmon

a bell resounds

Hôryûji (ett berömt tempel i Nara)

 

垣低し番傘通る春の雨 / kaki hikushi bangasa tôru haru no ame

the low fence

a plain umbrella passes (bangasa är egentligen ett japanskt paraply av oljat papper)

spring rain

 

余命いくばくかある夜短かし / yomei ikubakuka aru yo mijikashi

how much remains

of my life

the nights are short

 

新米や妻に櫛買ふ小百姓 / shinmai ya tsuma ni kushi kau kobyakushô

freshly harvested rice

the peasant buys

a comb for his wife

 

向きあふて鳴くや鶉の籠二ツ / mukiôte naku ya uzura no kago futatsu

facing each other

the quails call out

from two cages

 

人問ハバマダ生キテ居ル秋の風 / hito towaba mada ikiteiru aki no kaze

if someone asks

say I’m still alive

autumn wind

 

 

 

TICAD är nog en av de mer okända internationella akronymerna. Det står för Tokyo International Conference on African Development och var från början en konferens som hölls 1993 i syfte (enligt organisatörerna) att dels fokusera på de afrikanska ländernas utvecklingsbehov och dels att skapa ett forum för dialog mellan afrikanska politiska företrädare och internationella givaraktörer. Förutom den japanska regeringen står flera andra aktörer bakom initiativet: UN-OSAA (United Nations Office of the Special Advisor on Africa), UNDP (United Nations Development Programme), AUC (African Union Commission) och Världsbanken.

Grundläggande princip för konferenserna och det samarbete det står för är att de afrikanska utvecklingsprojekten skall ”ägas” av de afrikanska länderna själva, även om det sker i samarbete och dialog med internationella aktörer. Det är framför allt menat att vara ett samarbete mellan Asien och Afrika. Japan har agerat som den viktigaste organisatören för konferenserna, som hittills har hållits sex gånger, nu senast 2016. Under de tjugotre år som har gått har huvudfokus utvecklats på flera olika sätt, från att ligga på relativt enkla, direkta biståndsinsatser till ett mer komplicerat nät av åtgärder som hör ihop, till exempel för ekonomisk tillväxt och miljömässig hållbar utveckling.

Att givarländerna inte bara öser in bistånd utan tanke på vilka effekter det kan ha på de afrikanska länderna, exempelvis på de afrikanska företagens möjligheter att själva komma med lösningar eller själva tillfredsställa de behov som finns, är något som den zambiska forskaren Dambisa Moyo påpekade i sin bok ”Dead aid: why aid makes things worse and how there is another way for Africa” (2010). Ett exempel hon tog upp var hur ett afrikanskt företag som producerade myggnät för att skydda sig mot malariamyggor,  gick omkull när ett europeiskt givarland skänkte ett jättelikt antal gratis. Det var en åtgärd som var väl menad kanske, men den förstörde möjligheterna för det den afrikanska företaget att sälja sina produkter.

Det japanska TICAD-inititiativet, är värd mer uppmärksamhet, kanske främst för att det utgår ifrån just dialog och förmågan att lyssna på de verkliga behoven, i stället för ensidigt främja åtgärder som riskerar att stjälpa istället för att hjälpa.

 

 

Här följer nästa avsnitt av Kawabatas roman. Det är ett ganska bra exempel på hur de japanska könsrollerna såg ut på femtiotalet. 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 2

Regnbågen sträckte sig mot sjöns östra sida och Asako uppfattade det som om tåget gick i samma riktning.

”På den här sidan är det gott om raps- och vickerfält. När de blommar på våren och regnbågen visar sig får man verkliga lyckokänslor”, sade mannen.

”Det måste vara vackert”, svarade Asako.

”Det är något mystiskt med vinterns regnbåge. Det är som om tropikernas blommor skulle visa sig när det är kallt, som om en kung skulle bli kär efter det att han blivit avsatt. Det är kanske därför regnbågen har brutits av från sin källa …”

Precis som mannen hade sagt var regnbågen avbruten. Det var bara den nedre delen som visade sig, högre upp försvann den in i de snöfyllda moln som täckte himlen mot strandlinjen på andra sidan sjön. En ljusstrimma tog sig fram ut en spricka i molntäcket och reflekterades i vattnet.

Regnbågen sträckte sig bara så långt som denna ljusstrimma nådde. Det var en jättelik regnbåge som såg ut att stå rakt upp. Den andra änden av denna himlens pilbåge måste ha legat långt borta. Naturligtvis fanns bara den ena änden. Kalla den gärna en rot, men en regnbåge har ju inga rötter, den svävar. Det såg ut som om den kunde ha haft sitt ursprung på vilken sida av sjön som helst.  Det var inte tydligt om den övre delen försvann innan den försvann in i molnen, eller om den upplöstes dessförinnan.

Den svävande synvillan förstärkte regnbågens lyster. Dess sprakande vemod hade kanske kallat på molnen för att kunna gömma sig i himlen. Asako funderade fram och tillbaka under det att hon betraktade skådespelet.

Molnen var mäktiga. Högst upp var de blytunga. Vid strandlinjen på andra sidan tycktes de rulla tillbaka mot ett lutande djup, som var orörligt.Regnbågen visade sig inte mer under resten av färden mot Maibara.

Mannen tog ned en resväska från bagagehyllan. Den verkade vara fylld av saker till barnet. Blöjor var prydligt hopvikta, par om par. Det gick att se skära ombyten också.

”Ska jag …?”, frågade Asako när mannen såg ut att vilja byta blöjor på barnet, ”…hjälpa till?”, ville hon fortsätta, men det skulle ha låtit så konstigt. Hon svalde sina ord i stället.

”Nä, flickebarnet är jag nog vanare vid”, sade mannen utan att ens titta upp. Han lade en tidning på de varma vattenrören och en ny blöja på den i sin tur.

”Nämen!” Asako lät sig imponeras.

”Jag sa ju att jag var van”, skrattade mannen, ”har ni själv gjort det någon gång?”

”Nej, men jag fick lära mig det i skolan.”

”I skolan …? Ja, där får man nog lära sig ett och annat.”

”Jodå. Men det går ju att se hur andra gör det också. Vi är ju kvinnor …”.

”Det förstår jag. Annars tvingas man lära sig saker nuförtiden som ingen egentligen vill lära sig.”

Mannen kände på blöjan. Asako såg att det satt en adresslapp med namnet Ôtani på väskan.

Ôtani hade blivit van med det han höll på med. Han torkade flickan tre, fyra gånger. Asako tittade bort när hon såg att barnet var litet röd i skinnet. Ôtani lyfte på rumpan och satte dit en ny blöja utan att tveka när han väl hade vikt ihop den gamla. Så knäppte han knapparna i blöjbyxan.

”Inte illa”, sade en av passagerarna längre bort. Alla som kunde hade tittat på.

Ôtani svepte en filt runt barnet, stoppade ned den smutsiga blöjan i en plastpåse och tog fram en stor puderask från ena hörnet av resväskan. I asken, som var gjord av läder, låg en tunn plåtburk och i plåtburken en termos och en nappflaska med måtten väl markerade.

Resväskan var indelad i tre sektioner. Den ena sidan var avsedd för saker som var till för mjölken. I mitten fanns torra blöjor och ombyten och på den andra sidan plastpåsar.

Asakos känslor vandrade från beundran till att tycka synd om mannen. Men hon fortsatte att le medan hon tittade på när barnet drack mjölken.

”Ja nu har man fått skämma ut sig också”, sade Ôtani. Asako skakade på huvudet.

”Inte alls. Ni skötte er mycket bra.”

”Det är nämligen så att flickans mamma bor i Kyoto …”

”Jaså?”

Mamman är väl skild från den här pappan, tänkte Asako, men det passade sig inte att fråga.

Ôtani såg ut att vara kring de trettio. Tjocka ögonbryn och kraftig skäggväxt, som syntes även efter det att han hade rakat sig. Kinderna var blåvita mot öronen. Han verkade vara välvårdad. På de fingrar som höll om barnet kunde man också se svart hårväxt.

När barnet hade druckit ur sträckte Asako fram sötsaker gjorda av torkade plommon.

”Hon kanske inte får äta såna här?” frågade hon och visade dem för Ôtani.

”Jodå, såna tar vi emot.”

Ôtani tog en bit  och stoppade i munnen på barnet.

”Det ser ut att vara Sazare-kulor från Kyoto.”

”Ja, det är kejsarkulor.”

Asako väntade sig att få se hur barnets ena kind skulle puta ut och trodde sedan att hon hade svalt den hel när hon inte såg något, men barnet tuggade ändå i sig sötsaken på något sätt.

Jag skrev tidigare om att det var vanligt med romaner som följetonger i japanska tidningar. Inspirerad av detta tänkte jag göra detsamma i denna blogg. Här följer därför en hittills oöversatt roman av nobelpristagaren i litteratur 1968, KAWABATA Yasunari (1899-1972). Originaltiteln är Niji iku tabi (虹いくたび). Ordagrant: ”Regnbågen, hur många gånger?”.  Efter att ha fått tillstånd att publicera den som följetong 1998 publicerades det inledande kapitlet visserligen i tidskriften Hikari, vol. 4, nr. 1 (1998), men sedan blev det inte så mycket mer. Tidskriften har dessutom legat på is under ett antal år. Kanske kan den återuppstå någon gång, men jag tror att en blogg passar följetongsformatet lika bra. Det blir inte varje dag, eller varje gång, utan litet då och då, tills dess att romanen i sin helhet finns tillgänglig. På japanska publicerades den första gången i olika avsnitt i tidskriften Fujin kôron, (ung.) ”Husmodern”, från marsnumret 1950 till och med aprilnumret 1951.

Det är en roman i typisk Kawabata-stil, litet romantisk, lågmäld och med ett vackert språk på japanska. Det är tågresor, tunnlar, snö och mänskliga relationer. Inget hotfullt och ingen thriller direkt, men ändå litet konstigt att den inte har översatts.

Alltså,

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 1

Vinterns regnbåge

1.

Asako kunde se regnbågen på andra sidan Biwa-sjön. Det var mellan Hikone och Maibara. Så här mot slutet av året var tåget inte så fullt. Hur länge hade regnbågen funnits där? Det såg ut som om den plötslig steg upp ur den vattenyta som Asako satt och betraktade genom tågfönstret.

När mannen mitt emot henne också upptäckte regnbågen höll han upp sitt lilla barn mot försntret och ropade ”Chiiko, Chiiko, regnbågen, regnbågen, titta, en regnbåge”.

Asako hade hamnat mitt emot denne man i en sektion med fyra platser när hon klev på i Kyoto. Mannen hade barnet med sig, så de var tre. Asako satt lutad mot fönstret och mannen satt vid mittgången. När de kom ut ur Higashiyama-tunneln lade han barnet på sätet bredvid sig och ordnade så att hans egna knän fungerade som huvudkudde.

”Litet för högt”, mumlade han och vek ihop sin överrock.

Asako blev lite ängslig för att han inte skulle kunna göra en bädd av rocken, men det visade sig vara fel. Rocken gjorde att barnet kom i höjd med knäna. Över sig fick barnet en mjuk filt med blomstermönster på. Hon rörde på sina armar, samtidigt som hon såg upp på sin far.

Innan Asako hade klivit på tåget hade hon betraktat mannen med barnet i famnen. Det såg ut som om de reste ensamma och när hon satte sig mitt emot dem vare hon övertygad om att hon skulle behöva hjälpa till på något sätt.

”Det är ovanligt med en regnbåge på vintern”, sade mannen och höll upp flickan mot fönstret igen.

Det var det första någon av dem sade något till varandra och den plötsliga kommentaren gjorde Asako  litet konfunderad.

”Nej, så är det inte. Så märkligt är det inte”, ändrade mannen sig, ”nu kan vi redan se Maibara, men på Hokuriku-banan, som delar sig vid Maibara, där kunde vi se flera regnbågar – men då åkte vi åt andra hållet, från Kanazawa Mot Maibara och Kyoto. Utmed Hokuriku-banan kan man se många regnbågar, men de är små. När man komner ut ur tunneln brukar det finnas en liten regnbåge vid de låga bergen. Och när man ser havet syns en regnbåge mellan kullarna och stranden. Det var för tre, fyra år sedan, jag minns inte riktigt vilken månad det var, men Kanazawa var täckt av puderlik snö och det var kallt, så det måste ha varit på vintern.”

”Reste han med barnet då också”, undrade Asako. Men när hon tänkte efter kunde ju inte det här barnet ha varit fött då, för tre, fyra år sedan.

”Men regnbågen förknippar man på något sätt med våren, eller sommaren.”

”Ja, så är det. De där färgerna hör inte riktigt vintern till.”

”Ska ni resa till Kanazawa från Maibara?”

”Idag?”

”Ja,”

”Idag ska vi hem till Tokyo.”

Barnet satte sina händer mot rutan.

”Förstår hon vad en regnbåge är? Ni visade henne …” sade Asako, som tvivlade på det.

”Ja, det vet man aldrig”, sade han. ”Nej, det gör hon nog inte. Hon begriper nog inte det.”

”Hon ser den väl ändå?”

”Ser gör hon nog, men småbarn kan inte se saker som ligger långt borta. Hon verkar inte heller särskilt medveten om regnbågen. Hon behöver ju inte heller se något egentligen. Hon har inget begrepp om det som ligger långt bort, vare sig i tid eller rum. Åtminstone inte hon här.”

”När föddes …?”

”Hon är precis nio månader”, sade mannen och vände barnet i riktning mot Asako. ”Chiiko kan väl inte se regnbågen? Det går ju inte. Tanten klagar på dig.”

”Nej, men, klagar gör jag väl inte…? Jag tänkte tvärtom att barnet måste vara lyckligt som kan resa med sin pappa på ett tåg. Och hållas upp mot en regnbåge fast hon är så liten.”

”Det lär hon inte komma ihåg.”

”Men det räcker om hennes pappa kommer ihåg det och berättar för henne senare.”

”Ja, jovisst. Det kan jag göra När hon blir större kommer hon att få åka en hel del utmed Tôkaidô-banan.”

Asako tittade på flickan, som log glatt.

”Men”, fortsatte mannen, ”hon kommer kanske inte att få se så många regnbågar över Biwa-sjön, hur mycket hon än kommer att åka utmed Tôkaidô.  Ni tänker säkert som ni gör därför att ni själv är lycklig. Det är ju mot slutet av året och vi vuxna brukar ju tänka att om man ser en stor regnbåge blir det kommande året ett bra år. Eller hur?”

”Jo.”

”Asako hade verkligen tänkt i de banorna. Hon lockades av den regnbåge hon såg, långt borta över sjöns vattenyta. Hon ville förflytta sig till den plats dit regnbågen sträckte sig. Egentligen ville hon också resa till andra sidan sjön bara för att se hur det var där. Hon reste själv en hel del med tåg, men hade aldrig varit på andra sidan Biwa-sjön. Hon hade inte ens tänkt på det. Det brukade vara så fullt med passagerare på Tôkaidô-banan, men få som skulle resa dit bort.

 

För första gången på 41 år säljs det fler böcker än tidskrifter hos japanska bokhandlare. Japan är ju mangans hemland och tittar man in i bokaffärerna dignar bokhyllorna av tidskrifter och tecknade serier.  Att böckerna vinner tycker åtminstone jag är bra, men även böckernas försäljning har gått ned, med 1,6 procent jämfört med året före. Tidskrifternas försäljning å sin sida minskade med hela 7,7 procent. En av anledningarna är att fler och fler läsare övergår till digitala versioner, men man kan ju fråga sig om det är lättare att läsa tidningar och tidskrifter digitalt än böcker. Troligtvis är det kostnaderna som styr.

Även i Japan har annars bokhandlarna genomgått en kris och utbudet tycks ha förändrats mot fler tidskrifter och färre seriösa böcker på hyllorna. Om den trenden kan brytas vore ju bra, men det är nog så att det tryckta ordet i pappersformat, oavsett innehåll, har fått en verklig konkurrent i det digitala utbudet. Än finns det fantastiska bokaffärer i Japan, inte minst i Tokyo. Min favorit är Tsutaya i Dankanyama, som inte bara har ett fantastiskt utbud, inklusive en trevlig vinbar, (http://real.tsite.jp/daikanyama/english/), den är dessutom öppen till två på nätterna, varje dag i veckan. Bokhandelskedjan Maruzen är inte så dum den heller, till exempel den nära Tokyo Station, i byggnaden Marunouchi Oazo. Kinokuniya har en bra bokhandel i Shinjuku, vid Times square. Yaesu Book Center på Shinkansen-sidan av Tokyo Station är också ett säkert kort. För att inte tala om alla antikvitetsbokhandlare vid Jinbochô i Kanda.

 

De flesta som skriver haiku i Japan brukar använda sig av särskilda lexika, små uppslagsböcker för att hitta lämpliga årstidsuttryck, kigo (季語), ”årstidsord”. En haiku skall ju helst alltid ha ett ord eller ett uttryck som gör att man förstår vilken årstid dikten handlar om. Det finns två sorters uppslagsböcker, den ena heter saijiki (歳時記), ”årstidskrönika” och den andra kiyose (季寄せ), ”årstidssamling”.  Skillnaden brukar beskrivas som att en saijiki beskriver årstidsuttrycken och lämnar några exempel på haiku där de används, medan en kiyose endast beskriver uttrycken. Men det stämmer inte längre. Numera finns mängder av exempel i båda kategorierna och det är egentligen mer eller mindre en smaksak vad man kallar sitt lexikon.

När det gäller haiku finns det fem årstider, till de fyra vanliga läggs nyåret, som är en så viktig helg i Japan att den har fått status som en särskild årstid. Allt man gör för första gången på det nya året beskrivs med hjälp av ordet hatsu (初), ”första gången”. Efter tolvslaget gäller det till exempel att göra en s.k. hatsu-môde (初詣), ett första besök till ett tempel, buddhistiskt eller shintoistiskt. Men även ”det första snöfallet” får prefixet hatsu: hatsu-yuki (初雪).

En amerikansk haikupoet, William J. Higginson (1938-2008), gjorde ett försök att skapa en särskild almanacka för haiku på andra språk, i första hand engelska, ”Haiku World. An International Poetry Almanac” (Kodansha International, 1996).  Higginson var en mycket sympatisk och skicklig haikupoet, men att skapa en haikualmanacka på engelska är nästan omöjligt. I Japan är kulturen homogen och traditionerna desamma vare sig det är i norra eller södra Japan, även om klimatet skiljer sig ganska avsevärt mellan Okinawa och Hokkaidô. Därför finns det också lokala saijiki och kiyose. Vad som är ett vårtecken i det kalla norr är ju inte alltid ett vårtecken i det varma söder. På engelska är ju skillnaderna ännu större. Det räcker med att jämföra naturens  olika variationer i Kanada och Australien för att första vilken utmaning det är att hitta ord som beskriver årstiderna. Julen är ett bra exempel. Vilka ord är lämpliga för att ge associationer till den, ett ymnigt snöfall eller extrem hetta? Men  Higginson löste det hela genom att ge flera exempel på julhaiku:

Christmas Eve; / hanging her ornaments / without her (Ce Rosenow, USA)

Christmas Eve … / in the snowbank / a full-grown angel print (Elizabeth S Jaques, Kanada)

Christmas Eve – / lonely granny at the station: / shelter till midnight mass. ( Pachnik Zoltán, Ungern)

without blinking / a row of dolls – / Christmas (Mitsuko Yusa, Japan)

6:30 / nurse in a santa clause hat / suppository in hand (Lesley Einer, Arizona, USA)

 

 

 

 

I japanska dagstidningar är det regel att i stort sett varje dag publicera ett avsnitt av en roman som en del av en följetong. I den kända tidningen Asahi Shimbun publiceras t.ex. just nu Natsume Sôsekis (1867-1916) Wagahai wa neko de aru, ”Jag är en katt”. Det var den roman som gjorde att Natsume slog igenom som författare. Den publicerades första gången 1905, just som följetong i samma tidning. Att man nu publicerar den igen är för att hedra hundraårsminnet av hans bortgång. Dagens avsnitt i tidningen är nummer 164.

Det var tidigare vanligt med följetonger också i svenska tidningar, men numera är det mycket sällsynt, vilket är synd. Kanske beror det på att författarna inte tycker om stressen av att hela tiden behöva skicka in nya avsnitt, även när inspirationen tryter. För de japanska författarna verkar vara brukligt att skriva romanen vartefter publikationen sker. Ibland med bara ett par avsnitts försprång, eller inte ens det. I många författarbiografier kan man i alla fall läsa att de har varit stressade över att hela tiden behöva känna publikationsflåset i nacken. Rimligtvis blir kvaliteten lidande av den korta framförhållningen, men det verkar inte gälla Natsume Sôseki. Han klagade också, men hans romaner läses fortfarande och är av mycket högstående litterär kvalitet.

Den japanska premiärministern, Abe Shinzô, och hans regering har drivit på för att fler kvinnor skall komma in på arbetsmarknaden och uppmuntrat en jämställdhetsdebatt i syfte att vitalisera det japanska samhället. Den japanska ekonomin behöver fler arbetande kvinnor, men därmed också flera möjligheter till barnpassning och ökad jämställdhet inom familjerna för att det skall bli möjligt. Naturligtvis är det inte bara av ekonomiska skäl som den traditionella familjen, med en hårt arbetande man som befinner sig många timmar om dygnet på sin arbetsplats och en hårt arbetande kvinna, som får axla ansvaret för barn och hem, behöver ges nya möjligheter. Familjerna själva vill också kunna umgås mer, dela på de olika uppgifterna och se till att det blir en bättre kontakt mellan barn och föräldrar.

En haikupoet som i sina dikter ofta beskriver den traditionella familjens olika sidor är Nishimura Kazuko (född 1948). I en diktsamling som kom ut för ett år sedan (ふらんす堂、シリーズ自句自解Iベスト100) skriver hon själv kommentarer till sina dikter för att de skall bli lättare att förstå. Ett exempel:

熱燗の夫にも捨てし夢あらむ

atsukan no / tsuma ni mo suteshi / yume aramu

Het sake, har min man också  övergivna drömmar ?

(Jag undrar om min man också känner att han har varit tvungen att överge sina drömmar när han dricker sin heta sake)

”Det hade gått åtta år sedan vi gifte oss. Jag tycker att det är naturligt att två människor som lever tillsammans, men som en gång inte kände varandra, i hemlighet överger sina drömmar. När jag var ensam hade jag en del drömmar om framtiden, men gav upp när jag förverkligade en dröm tillsammans med honom. Min man tyckte om att dricka het sake efter arbetets slut. Han sade aldrig något till mig, men jag undrar om han också kände att han hade varit tvungen att överge sina drömmar.”

 

 

Idag är det 60 år sedan Japan blev medlem av Förenta Nationerna. Den japanska regeringen ansökte om medlemskap redan 1952, när San Francisco-avtalet trädde i kraft och de allierades ockupation av Japan därmed upphörde. Men Sovjetunionen fördröjde inträdet och gick med på det först när man hade återupprättat diplomatiska förbindelser med Japan 1956.

Japan är inte en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd och syns inte alltid i rubrikerna när olika FN-insatser diskuteras, men faktum är att landet bidrar med 9,7 procent av FN:s årliga budget och därmed är den nästa största bidragsgivaren till FN-systemet. USA är störst med 22 procent och Kina den tredje största bidragsgivaren med 7,9 procent. Sverige betalar omkring en procent, eller ca 210 miljoner kronor.

Sverige tar från och med den 1 januari nästa år plats som en av de icke-permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Medlemskapet sträcker sig över en tvåårsperiod. Japan å sin sida är sedan ett år tillbaka icke permanent medlem för elfte gången. Sverige och Japan sitter därmed samtidigt under ett år. Tittar man på Sveriges och Japans utrikespolitik och ambitioner när det gäller vad man vill göra via FN är det uppenbart att vi står nära varandra och är naturliga samarbetspartners. Vi borde rent av kunna samarbeta ännu mer än vi gör.

Redan tidigt fanns det en koppling mellan Sverige och Japan i FN. Organisationens andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld var nämligen fascinerad av japansk haiku och skrev själv ett antal, som publicerades postumt i boken Vägmärken. Inte minst för några veckor sedan uppmärksammades Hammarskjölds haiku i ett föredrag som Kaj Falkman höll på FN-universitetet i Tokyo.

En annan internationellt framstående person som har intresserat sig för haiku är den tidigare ordföranden för Europeiska rådet, Herman Van Rompuy. Han har bland annat givit ut sina haikudikter i två flerspråkiga volymer (Haiku, vol 1, 2010, Haiku vol 2, 2013, båda på förlaget PoezieCentrum, Gent). Tre exempel:

The storm subsided. / From a broken branch / I pick an apple (s. 80, vol. I)

My friend in a coma / while the clouds keep watch / and the corn ripens (s. 114, vol. I)

On our planet / there always is a sunny spot. / Still we stay put. (vol. II, s. 90)

 

 

 

Den japanska gästfriheten, omotenashi, är välkänd. När man väl tar emot en gäst finns enligt traditionen inga gränser för vad man bör göra för att ens  gäst skall känna sig välkommen. Följande haiku av Bashô kan tyckas alldaglig, men bakom den finns en djupare tanke.

霜を踏んでちんば引くまで送りけり

Shimo o funde / chinba hiku made / okurikeri

Jag gick i frosten tills jag haltade, för att ta farväl

(Jag trampade i skarsnön så länge att jag till slut haltade, när jag följde honom långt bort på vägen för att ta farväl)

Det är en förväntad artighet i Japan att man följer sin gäst till utgången, till hissen, till porten eller till den punkt där det faller sig naturligt att skiljas. I det här fallet skrev Bashô en liten anteckning till dikten där han förklarade att det var hans vän, samurajen Tsuchiya Shiyû (土屋四友), som han följde en lång bit bort på den frostbelagda vägen. Samurajen ”skulle bege sig till Kamakura”, enligt Bashô.

Bashô anspelar egentligen på en berättelse i en Noh-teaterpjäs om en fattig samuraj vid namn Sano Genzaemon Tsuneyo (佐野源左衛門常世), som en kväll med ett kraftig snöfall fick besök av en vandrande präst som han inte kände. Först vägrade han att släppa in honom, eftersom han var så fattig att han egentligen inte hade något att erbjuda, men hans fru övertalade honom om motsatsen. Prästen hade ju ingen annanstans att ta vägen. Så Sano bad trots allt prästen till slut komma in och gav honom dessutom en skål hirs att äta. Någon ved hade han inte att göra upp en eld med. Den hade tagit slut. Men han hade flera krukväxter, bonsaiträd, som han hade skött med varsam hand under många år. Det var ett aprikosträd, en tall och ett körsbärsträd, alla i miniatyrstorlek. Sano tvekade inte utan avvände dem som ved till en brasa att värma sig vid.

Sano berättade sedan för prästen att den klan han tjänade som samuraj hade beslagtagit alla hans egendomar, men att han trots detta var beredd att när helst plikten kallade bege sig ”till Kamakura om något skulle hota regeringen där”. Inte långt därefter kom verkligen en inkallelseorder och Sano red till Kamakura på sin magra häst. Väl framme visade det sig att den vandrande prästen i själva verket hade varit den politiske ledaren Hôjô Tokiyori (1227-1263). Denne var så imponerad av Sanos tidigare gästfrihet och hans nu visade lojalitet att han gav order om att Sano skulle återfå sina egendomar. Inte nog med det. Han skulle dessutom få tre stycken till. Dessa egendomar gavs namnen ”Aprikosen”, ”Tallen” och ”Körsbärsträdet”.

Detta är bakgrunden till det japanska ordspråket Iza, Kamakura to iu toki niwa, ung. ”Om något händer så ställer jag upp”.