Av Kawabata Yasunari

Avsnitt 50

1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

II

Mizuhara sköt upp sin resa tillbaka till Tokyo. Det berodde snarare på att Momoko hade tagit in på sjukhus än på Takemiyas självmord.

När det hade gått en viss tid hade Momoko börjat känna en viss sorg över att hon inte kunde föda Takemiyas barn, nu när han hade dött. Vad var det med denna ensamhetskänsla som inte gick att åtgärda? Hon kunde inte låta bli att undra om barnets död på något sätt också fick Takemiya att dö. Det var ett märkligt tvivel och en mystisk panikkänsla. Hon hade förvandlats till en person som inte längre kunde göra sig av med honom, han som brukade böna att hon inte skulle göra sig av med honom. Oavsett om han dog därför att han älskade henne, eller för att han hatade henne, och även om andra tyckte att hon drev med honom, eller lekte med honom, var hon tvungen att som överlevare bära med sig det som hade hänt.

Nu hade Takemiya blivit som Keita, eller kanske som hennes döda mor. Hos de döda finns inga sår som värker. Det är de levande som måste bära på dessa hjärtats sår.

Det var meningen att Momoko skulle skrivas ut från sjukhuset efter några dagar, men läkaren förvånades över hur svag hon verkade vara. Till en början hade han använt psykisk trötthet som en förevändning, men nu började han se det som något verkligt. Det såg ut som om hon hade ansträngt sig för att hålla skenet uppe, men nu inte längre kunde hindra att hon började påverkas negativt av allt som hade hänt.

”Kom inte hit …. Jag ber, kom inte hit ….”

”Jaså? Men jag kan ju inte åka tillbaka utan att ha besökt dig. Hördu? Jag är ju orolig.”

”Det finns inget att oroa sig över. Just nu har jag ingen lust att träffas. Jag vill lämnas ifred. Far, förlåt, men förstå mig….”

”Verkligen? Hur som helst. Jag kommer och hämtar dig i alla fall. Och om jobbet gör att jag inte kan komma så skickar jag Asako.”

”Asako ….? Hallå! Inte Asako. Jag klarar mig själv.”

”Ja, jag förstår att du klarar dig själv, men jag vill ju inte göra det svårt för dig.”

”Det är okej. Att göra det svårt för mig är något jag själv är bra på.”

”Nämen …. Vi kan inte prata om det här på telefon. Jag måste besöka dig.”

”Nej, gör inte det. Jag är ju barn till min mor …..”

Hennes far verkade ha överraskats  av vad hon sade. Det blev tyst i luren.

”Hallå?  Om far kommer nu kommer jag bara att vräka ur mig en massa saker och förakta mig själv också.”

Hennes far lät sig övertalas. Han åkte tillbaka till Tokyo dagen därpå. Däremot kom Keitas far på besök. Momoko fick ingen tid att sätta på sig läppstift och hon såg blek ut. Hennes kinder var stela. Men Aoki låtsades inte se något utan log brett.

”Hur har du det? Här är ett brev från Asako”, sade han och sträckte över det.

”Tack så mycket.”

”Din far åkte hem igår. Jag följde med honom till stationen och han bad mig hälsa. Och ja, han bad mig se till att inga missförstånd kring honom skulle uppstå.”

”Jaså? Jaha”, svarade Momoko kort, som om det gällde någon annan. 

”Förresten, jag pratade med läkaren tidigare idag och han sade att du kunde lämna sjukhuset när du känner för det.”

”Verkligen?” sade hon och tittade på Aoki som om hon hade fått en uppmaning. Sedan tittade hon ned i golvet och fortsatte, ”Jag hade nog tänkt samma sak.”

”Så bra”, sade Aoki och nickade. ”Du får hemskt gärna ta igen dig hemma hos mig ett tag. Mizuhara sade att han skulle komma och hämta dig….”

”Tack så mycket.” Momoko kunde inte låta bi att tycka att de hade gått litet väl långt i sina förberedelser. Hittills hade hon klarat sig själv. Det var inte utan att  hon kände hur ilskan steg i henne.

”Från och med nu kommer det att bli väldigt kallt, typiskt för Kyoto vi den här tiden, men det är väldigt fint mot slutet av hösten och början av vintern. Det är rent av många som tycker att Kyoto är bäst på vintern” sade Aoki vänligt. ”Du borde se Kyoto täckt av snö.”

”Jag skulle gärna besöka Nishiyama, när jag väl har lämnat sjukhuset. Varje dag har jag tittat på solnedgången över Nishiyama genom fönstret.”

”Jaså? Idag blir det också en fin solnedgång”, sade Aoki. ”Vi kanske skulle åka mot Saga från Arashiyama. När man pratar om Arashiyama brukar alla tänka på dem som trängs där för att titta på körsbärsblommor eller höstlöv, men det är faktiskt väldigt fint på vintern. Jag tror det var i maj detta år som jag vandrade på en liten väg mot norra Saga. Den började bakom trädgården i Tenryû-templet och fortsatte uppför Kameyama-parken vidare över Ogurayamas bergskam. Men det kanske skulle bli för mycket för Momoko-san.”

Momoko vek ihop ärmarna på sin sovrock. Den hade tillhört Aokis fru non hon var ung, liksom den vadderade kimonon och jackan till den. Även sängkläderna. När hon tänkte på att det faktiskt hade varit Keitas mor fick hon svårt att titta upp.

”Jag måste gå, men är det inget jag kan hjälpa till med?” frågade Aoki och reste sig upp från den stol han suttit på.

Momoko frågade honom plötsligt. ”Aoki-san, jag har en yngre syster här i Kyoto. Det har väl far berättat?”

”Jo, jag hörde det”, sade han och vände sig om. ”Jag har även träffat henne.”

”Hon är väl fortfarande ung?”

”Så är det.”

”Jag är ganska säker på att det står något om henne i det här brevet som Asako har skrivit”, stammade Momoko fram. ”Skulle Aoki-san inte kunna ordna så att jag kan träffa henne?”

”Va …? Jag …? Ja, jo, det skulle jag väl. Jag kan prata med henne om det på något sätt.”

Momoko öppnade brevet från Momoko när Aoki hade gått. Men det stod ingenting om den yngre systern i Kyoto. Det verkade inte heller som om Asako kände till att Momoko hade lagts in på sjukhus. Hennes far hade nog kommit tillbaka till hemmet i Tokyo vi det här laget. Troligtvis hade han inte sagt något till Asako om Momoko. 

Momoko tog med sig det hon hade fått låna från Aoki och flyttade över till Aokis hus. Och efter några dagar begav de sig tillsammans till Arashiyama. De klev ur bilen strax före bron Togetsukyô.

”Jag sade på telefonen att det gick att höra smågöken framåt kvällen, men det är fortfarande tidigt, så vi kan väl gå litet bland klipporna där borta”, sade Aoki och tittade på Momoko.

Hon nickade. ”Jag minns att jag fick äta goda bambuskott här när jag var barn. Snart kanske jag kan får höra smågöken också….”

”Smågöken ja”, sade Aoki när de gick över bron. ”Medan Momoko-san låg på sjukhuset gick jag och såg en film som heter ”De fyra friheterna”. Den lämnade efter sig ett märkligt intryck. USA besegrade Tyskland och Italien för att rädda de fyra friheterna. Det var en krigsfilm. I slutet dog båda diktatorerna Hitler och Mussolini tillsammans med sina älskarinnor. Hitler begick självmord i bunkern under sitt residens, men det gick inte att hitta hans lik. Mussolini greps när han försökte fly till Schweiz och dödades. Både hans och älskarinnans lik visades i filmen. Mussolini med sitt stora ansikte hängde med öppna ögon, men hans kropp verkade ha multnat litet. Och dessutom hängde de två liken upp och ned. Älskarinnans jacka hade vänts ut och in över henne och magen blottades.”

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 49

Det verkade på något sätt som om Momoko och den unge mannen hade bytt plats när hon blev havande. Hon hade sett på honom litet grand från ovan, för att sedan själv bli den som han såg ned på. Momoko kunde känna hur hon som kvinna hade en svag punkt, vilket var något hon inte kunde stå ut med. Det var likadant när hon första gången blev omfamnad av Keita. Helt plötsligt kände hon sig nedknuffad. Hon undrade om det var  hennes öde att vara född till en kvinna som måste ta hela tiden ta emot förnedrande behandlingar från män.

Att Takemiya gav sig iväg var ett själviskt manligt beteende som bara var värt förakt. Fostret fanns inne i den kvinna som hette Momoko. Att inte föda det, var det en kvinnas självförsvar, eller en hämnd som var riktad mot honom?

Det var på sjukhuset som Momoko tog emot brevet från Asako. Takemiya hade inte flytt för att ställa till det för Momoko. Han hade bara dött. Om han flydde eller inte var egentligen oväsentligt. Han tog sitt eget liv och lämnade Momoko kvar med en gåta. Det är möjligt att han begick självmord i tvivel om att han själv var far till barnet eller av svartsjuka. Det är också möjligt att han inte tvivlade på det, utan att han blev så förskräckt över att bli far att han ville utplåna sin egen existens. 

”Det är ditt och bara ditt barn. Jag är en inbillning, ett spöke”, hade han sagt, som om han inte ville tillhöra denna värld.

Momoko kunde inte för sitt liv föreställa sig Takemiya som en far och kände det till och med som om hon i likhet med den heliga Marias jungfrufödsel hade varit utsatt för ett mirakel. Och i den förvåning och förvirring som ett icke planerat havandeskap medförde var trots allt Takemiyas ord smärtsamma att höra.

Att Momoko togs in på sjukhus var något som Keitas far ordnade. Han hade sagt att hon inte verkade må bra. ”Momoko-san, du ser väldigt trött och sliten ut. Jag ser det som mitt ansvar att ta hand om dig om du blir sjuk här i Kyoto. En gammal bekant till mig är en välrenommerad läkare. Han kan utföra en ordentlig läkarundersökning om du tar dig hit.”

Mizuhara, hennes far, höll med, ”Absolut, också med tanke på att Asako, som alltid är så frisk, fick en lungsäcksinflammation….”

Läkaren sade att han misstänkte att det var något med lungorna eller njurarna och därtill psykisk utmattning. Han rekommenderade att hon skulle tas in för observation tre, fyra dagar. Han sade ingenting om havandeskapet. Det var en till åren kommen läkare och för att inte skapa en pinsam situation för Momoko tog det ett tag innan han pratade sanningen. Momoko anade att det hade skett vissa konsultationer med både Keitas far och hennes egen far. Att det skulle vara något med lungorna eller njurarna var redan från början något de använde som en förevändning. Varken Aoki eller Mizihara nämnde något om havandeskap eller kirurgiskt ingrepp. Det var väl typiskt för så erfarna män, tänkte Momoko. De låtsades båda som om det regnade. Och de ringde inte till henne, varken före eller efter operationen. De begravde det hela i mörker.

Det var som om hon var ett barn och de som vuxna inte behövde konsultera henne. Men det var så dags nu. Under normala omständigheter hade Momoko reagerat mycket starkt mot en vuxenkomplott av det här slaget, men nu vara hon bara trött och tom efter att ha  förlorat barnet. Läkarens diagnos om psykisk utmattning var nog något som nu stämde.

De sängkläder och kimono hon använde på sjukhuset var lån från Aokis hem. ”Det var verkligen länge sedan min fru hade dem, men det är bara bra om de kan komma till användning. De är ju gamla så jag hoppas du ursäktar att de är litet omoderna, men det är också kul att se att en ny generation kan använda dem”, sade Aoki när han betraktade Momoko.

Momoko kunde inte riktigt förstå varför Aoki ville hjälpa henne, den kvinna som hade varit tillsammans med hans son som dog i kriget, en kvinna som hade blivit havande med en man som själv mer var som ett barn. Men hur det än var med det hade både Aoki och hennes far förstått att Momoko var med barn och i hemlighet pratat om vad de skulle göra. För Momoko kändes det oerhört pinsamt gentemot Aoki.

Från det att Momoko började förstå att hon bar på ett foster hade hon börjat känna sig varm inombords, vad det nu berodde på. Den värmen fanns kvar hos henne även efter det att hon hade förlorat barnet.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 48

Det börjar närma sig slutet på romanen, men resonemangen som Kawabata nu låter en av huvudpersonerna, den äldre systern Momoko göra om självmord är onekligen av intresse med tanke på att han själv tog livet av sig 1972.

Momoko hade märkligt nog inte heller skrivit till Takemiya, inte ens ett vykort. Berodde det på att de två hade ett sådant underligt förhållande. Det var egentligen typiskt för den unge Takemiya att inte lämna efter sig något skriftligt. Det kan tyckas som att det endast hade varit något flyktigt eller tomt hos honom, men det kan också ha varit för att göra hans eftermäle renare, rikare och tydligare. De flesta som lämnar efter sig något skriftligt efter självmordet vrider på sanningen eller förskönar sin egen situation, det visste även Momoko.

Alla djur och växter dör och vissnar utan att lämna ord efter sig. Så är det även med klippor och vatten. När Momoko åt socker i tron att det var cyankalium skrev hon först inget meddelande. Och hennes gamla dagböcker brände hon.

När hon läste i sin yngre systers brev att ”Miya-chan sade ingenting”, satte hon händerna i en bönegest och lät tårarna falla.

”Du tyckte säkert att vi i vår familj inte räckte till. Men, det får vara. Tack, Miya-chan.”

Asako hade skrivit i sitt brev att det nog var bäst attt Momoko inte kom tillbaka till Tokyo på ett tag.

”Du är klok, kära lilla du. Tack för ditt påpekande. Du lär ju inte döda någon.”

Hon hörde att Asako hade besökt Takemiyas grav.

”Varför …..? Istället för mig …..? För att be om ursäkt för storasysters synder …..?”

Det var en mycket gammal familjegrav. Det var väl något som passade en vacker ung man. Han fanns nu inne i hennes kropp. Rörde vid hennes hud. Hans arm hölls i ett grepp om Momokos nacke. Han fanns inte i graven. Just nu fanns han ingenstans. Men det fanns något som plötsligt gav Momoko gåshud. När Takemiyas barn lämnade hennes kropp och dog var det vid samma tid som han tog självmord. Barnet och fadern dog samtidigt. Asako hade inte berättat vilken dag eller vid vilken tidpunkt han hade tagit självmord, men Momoko kände det på sig. Det var som en blixt hade slagit ned.

”Det var nog vid samma tidpunkt. Så var det nog.”

Momoko hade låtit blodet rinna ur sin kropp och ett liv släckas. Hon kunde inte avgöra om det hade varit en pojke eller flicka, men far och barn var skilda åt, han i Hakone, barnet i Kyoto. Och de kallade på döden samtidigt. Var inte det ett mystiskt tecken? Om det finns en väg mot dödsriket bar nog den unge pappan nu på sitt barn på vägen dit. Samtidigt som han viskade, ”Jag är ju bara ett barn”.

I början tänkte Momoko inte närmare på att hon betraktade Takemiya som ett barn. Att skaffa ett barn med honom var inget som hon ens fantiserade om. Och att se honom som en far gick bara inte. Det var snarare som om Momoko hade piskats med vår skapares försyn och genom livets kraft gjort även denna yngling till far.

Men hon tänkte faktiskt föda barnet. Självfallet skulle hon inte ha något med Takemiya att göra. Hon tänkte ta hand om barnet själv. Och hon tänkte även lämna sin fars hus. Hon var osäker på om hon skulle berätta för Takemiya att hon var med barn, men samtidigt hade de ju skilts från varandra innan hon upptäckte att hon var det. Det var ödets ironi. Att han hade tagit ett strupgrepp på henne hade varit smärtsamt, men plötsligt tyckte att hon att hon skulle berätta. Att han skulle bli förvånad det hade hon förstått. Och att det inte skulle vara lätt för honom att tro på det. Men att han skulle säga att det inte var hans barn och att hon lurade honom, det hade hon inte förväntat sig.

I efterhand kunde hon förstå att han tvivlade på det. Även om hon var uppriktigt mot honom. Takemiya var ju bara en i raden av män hon hade varit tillsammans med. Han kanske trodde att hon var älskarinna till den unge Nishida. Han måste ju ha trott att det snarare var någon som var mer vuxen som var far till barnet. Det var nog naturligt att han tänkte så.