Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 40
II
Efter det att Momoko hade varit i Hakone tillsammans med den unge Takemiya hade hon inte velat gå ut. Hon höll sig hela tiden hemma. Hon satt ofta vid symaskinen och tog sig an Asakos alla sommarkläder. Hon använde äldre plagg och gav dem nya utseenden. Asako tyckte också om att sy kläder.
”Nämen, snälla, du behöver inte göra mer. Det känns inte bra.”
”Det är bara nåt jag fick för mig att göra. Så det gör inget. Om du inte tycker om att bära dom är det okej. Du ska inte ta dom på dig bara för att vara snäll …”
Momoko var inte sarkastisk denna gång.
”Om syster gör allt det där, då blir det som om jag inte gör nåt. Det blir så konstigt.”
”Ja, så kanske det blir, Asako …”
”Det är det som om jag inte kan göra nåt annat än att tvätta.”
”Jamen kör hårt och tvätta då.”
”Okej.”
Momoko skrattade och vände sig om.
”Vad jobbig du är. Du behöver verkligen inte bry dig så.”
”Nämen … vadå?”
”Kära Asako, du är alltid så orolig och bryr dig så mycket om far. Jag märker det. Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte det. Det kan tvärtom bli så att det blir värre för far. Du märker inte det själv, Asako, eller hur?”
”Nej, det gör jag inte.”
”Nej, just det. Det händer att jag säger för mycket. Så kan det förstås vara ibland. Men, du är det väldigt lik din mor … Hon hade en tendens att vara likadan mot far … tycker du inte?”
Momoko pratade lugnt, men Asako kände sig stungen. Det var som om någon utifrån hade inspekterat dem. Som om ett styvbarn framförde kritik.
”Asako, spinner du kanske inte ett nät av hänsyn runt allt som rör far kanske? Ett vackert spindelnät, som vårsolen glittrar i och vinden rör lätt vid. Så ser det ut för mig.”
”Jag vet inte vad jag ska säga”, var det enda Asako kunde få fram. Men samtidigt frågade hon sig själv om det var så att hon kämpade för sin fars och sin systers kärlek. På sista tiden hade Asako tyckt att det nästan hade blivit otäckt att prata om deras far med Momoko.
Momoko tänkte på hur hon hade iakttagit två andra systrar då hon hade varit vid värdshuset i Gôra i Hakone. Hade den unge Takemiya återvänt till Tokyo, eller hade han hållit sig borta för att så småningom dyka upp igen? Momoko hade velat fråga värdshuspersonalen hur han hade verkat när han gav sig därifrån, men aldrig lyckats förmå sig till att göra det.
Hon undvek att titta på servitrisen och hade bara fäst blicken mot trädgården när hon ensam åt sin frukost. Värdshuset hade varit en villa som användes av företagsgruppen Fujishima och det fanns bara sju, åtta rum att tillgå för gästerna. Trädgården var på en och en halv hektar ungefär. De naturliga träden hade bevarats och utsikten vette mot dalgången. Träden bjöd på en hel del naturlig grönska och hade skötts så att man inte skulle märka hur trädgårdsmästaren hade förbättrat dem. Precis framför Momoko stod ett stort kastanjeträd. En kvinnoröst kunde höras. När hon tittade i den riktning varifrån rösten kom kunde hon se hur den äldre systern ropade på den yngre som gick före.
”De är systrar, eller hur? De liknar varandra” sade Momoko till servitrisen. ”Det är nästan kusligt hur lika de är.”
”Så är det. Och så bär de på var sitt lika stort spädbarn.”
”Verkligen. Är de tillsammans med sina makar?”
”Ja, och mormodern är här också.”
”Ser hon också likadan ut?”
Systrarna passerade framför Momoko och fortsatte nedför trädgårdstigen. Den äldre systern hade inte direkt några mjuka linjer vid ögonlocken, men hon hade stora ögon och hennes ljusa kinder var angenäma. Håret var tjockt från hårfästet, det var ett ansikte med tydliga drag. Hon kan inte ha varit mer än så där en fyra år yngre än Momoko. Barnen som båda systrarna bar på ryggen verkade ha fötts ungefär samtidigt och hade nog ännu inte nått ett års ålder. Mammorna hade värdshusets yukata på sig medan barnen hade likadana röda kimonos. Momoko utgick ifrån att det var mormodern som hade givit dem likadana kläder.
På båda sidor om trädgårdsstigen var det fullt av azaleor och andra blombuskar. De hade ännu inte börjat blomma, men de täckte systrarna från brösten och nedåt. De gick också under grönskande unga lövverk, som fortsatte ända bort till andra sidan. På håll var det lätt att tro att de unga mammorna var tvillingar. Det såg ut som om de flöt omkring i grönskan med barnen på ryggen. Momoko tyckte sig plötsligt se en målning med ett gudomligt motiv. Men när systrarna vände om och kom promenerande tillbaka såg de istället ganska grova ut, knubbiga med kraftiga nackar. Eftersom barnen hängde på ryggen gick det också att se kvinnornas ryggmuskler.
”Jojo”, Momoko gjorde narr av sig själv.
Att hon liknade dem och att de bar på barn på ryggen gav Momoko en behgalig känsla, men samtidigt kastade den unge Takemiyas försvinnande en skugga över hennes tankar. Om det nu var det faktum att hon inte liknade sin yngre syster Asako, eller om det var Guds försyn eller något slags mänsklig triumf, det visste hon inte, men Momoko hade en hel del att fundera på.
Senare hade Takemiya ringt flera gånger, men Momoko hade inte tagit emot samtalen. Han hade även besökt deras hus. Hushållerskan hade vägrat släppa in honom och när han inte vill gå därifrån erbjöd sig Asako att prata med honom.
”Ja gärna, men ska du behöva dras in i det …? Säg vad som helst, att din äldre syster ha dött om det blir nödvändigt.”
”Nämen!”
”Då fattar han nog.”
Efter en timme kom Asako upp på andra våningen med en besvärad min. ”Syster, vi trodde Takemiya skulle vara ensam, men han har sällskap av den där Nishida också.”
”Jaså? Det visar verkligen att de fortfarande är barn.”
”Och dessutom två till. De är fyra stycken.”
”Verkligen?”
”De säger att de sympatiserar med Takemiya och att de ska ta livet av sig alla fyra och att de vill träffa dig. De lyssnar inte.”
”Säg att jag är nöjd, de borde tacka mig …”
”Syster, jag tror det är farligt om du skulle gå ut till dom.”
”De är alla snälla pojkar.” Momoko rynkade på ögonbrynen.
”Det har gått tio år. Om det är någon som har fått lida så är det jag som kvinna …”
Asako sade ingenting utan tittade bara på sin syster.
”Tiden läker alla sår brukar man väl säga? Men tiden är hela tiden på männens sida, säger ett portugisiskt ordspråk. — För att göra något åt min svaghet i kärlek har jag tänkt att jag måste kämpa emot, men då har jag också förstått hur djup min kärlek kan bli. Asako, du borde också vara försiktig.”
Asako gick till fönstret och tittade ner på gatan. De unga männen var inte längre där.
”Du har verkligen fått färg,” sade Momoko.
”Ja, det är från tennisen …”
”Du har blivit jättemörk.”
”Ja, men jag gillar verkligen sommaren.”
”Du är väl alltid tillsammans med Natsuji på tennisklubben, eller?
”Nää.”
Momoko satte sig vid symaskinen igen, innan Asako lämnade fönstret.
Så gick tio dagar och Asako drabbades av akut lungsäcksinflammation och hamnade på sjukhus.
Natsuji kom på besök. Momoko förstod att ingen hade berättat för honom att Asako hade blivit sjuk. Det skulle nog bli för känsligt för Asako, ansåg Momoko.
”Jag måste ge mig av på ett ärende åt min far, till biblioteket. Det tar inte lång stund. Ska du inte följa med? Syster är inte hemma.”
Natsuji nickade när han fick höra det. ”Ja. Det är sommarlov och jag tänkte hälsa på innan jag åkte tillbaka till Kyoto. Jag har ett meddelande från min far till Momoko också. Han vill att du ska komma på besök och att du kanske kunde följa med när jag åker tillbaka.”
”Jaså? Det var snällt.”
När Momoko kom tillbaka efter ärendet till biblioteket låg Natsuji och vilade på gräsmattan i skuggan av körsbärsträdet.
”Natsuji-san, är du född på sommaren?” frågade Momoko när de gick mot den breda gatan genom Uenoparken.
”Ja, det är jag. Precis som mitt namn, ’Sommarbarnet’, antyder, i augusti. Därför är jag känslig för hettan.”
”Kyoto är väl hett nu?”
”Absolut. Men jag gillar sommaren.”
”Är det därför du har blivit brunbränd, genom att spela tennis?”, sade Momoko och höll tillbaka ett leende.
”Så är det. Jag har nästan fått för mycket färg.”
Momoko kom att tänka på att hans äldre bror Keita hade blivit ordentligt brun när han var i det militära. Hon kände doften av sommarmannen, doften av Keita.
Hon lämnade sakta Natsuji och började gå hemåt. Hon ville dra sig undan och var också trött av de heta solstrålarna.
Lars Vargö 