Det brukar ju sägas att en japan, eller japanska, svarar ja på frågan om han eller hon är buddhist eller shintôist. Varför säga att man är det ena eller det andra när man kan säga att man är både och? Och onekligen är det så att det idag inte råder någon större konflikt mellan de buddhistiska sekterna och prästerna i shintotemplen. Folk kan till exempel gå till det tempel som ligger närmast när de skall välkomna det nya året och det är inte heller något problem att först gå till det ena och därefter till det andra för att be. Bristen på skarpa gränser mellan religionerna brukas också illustreras av att många japanska bröllop ofta innehåller flera ceremonier, en kristen och en shintôistisk. Begravningarna brukar tillhöra buddhistprästernas revir och i deras tempel hålls i princip aldrig några bröllop, men det beror mer på vad som anses passande när det gäller livets cykler än att man inte anser sig kunna delta i en buddhistceremoni därför att man är shintôist, eller tvärtom. Religionerna i Japan lever idag sida vid sida utan problem. Så har det inte alltid varit. Dessutom har shintôismen inte alltid varit en okomplicerad och enkel religion. Den har en ganska komplicerad historia med många olika riktningar.

Buddhismen infördes på femhundratalet via präster som kom från den koreanska halvön och den fick sitt definitiva godkännande av den kvinnliga kejsaren Suiko, som regerade mellan 592 och 628. Utövarna av dåtidens ursprungsreligion, som hade stora likheter med shintô, var motståndare till buddhismen och bjöd på ett ganska kompakt motstånd. Hela 600-talet karaktäriserades av en kamp mellan de olika religionerna, men också av aktiva försök att finna lösningar som gjorde det möjligt för dem att leva sida vid sida. I början av 700-talet började buddhistiska tempel byggas på mark som tillhörde shintôtempel, eller strax intill. Detta blev så vanligt att termen jingûji, ”shintôtempel-tempel”, myntades. Buddhistiska präster började också predika framför shintôtempel, om inte annat därför att de ansåg att de gudar som sades finnas där kunde behöva en buddhistisk välsignelse.

År 741 överlämnade det kejserliga hovet flera exemplar av Lotus-sûtran som officiell gåva till det viktiga shintôtemplet Usa Hachiman i Ôita. I detta tempel ansågs själen av den tidigare kejsaren Ôjin, den femtonde kejsaren, som levde någon gång under tredje eller fjärde århundradet, ha sin boning. Kejsaren tillbads som guden Hachiman, som ansågs ha hjälpt de kejserliga trupperna att besegra det rebelliska folkslaget Hayato i Kyûshû. Han betraktades från och med 783 också som en japansk bodhisattva och fick äran för att man lyckades färdigställa den stora buddhastatyn i Nara år 749. År 823 ansågs den förste kejsaren Jingûs själ också ha fått sin boning där och 859 byggdes ett liknande tempel i Kyôto. Hachiman har under årens lopp kommit att betraktas som krigarnas beskyddare och idag finns över 25 000 shintôtempel tillägnade just guden Hachiman.

En särskild filosofi, honji suijaku, ung. ”inkarnationer av prototyper”, helt enkelt en sammanblandning av shintôism och buddhism, började tidigt att utvecklas. Enligt dess resonemang är de japanska gudarna inkarnationer, eller manifestationer, av de indiska buddhistiska helgonen och många shintôtempel blev i enlighet med denna filosofi också beskyddare av buddhismen och de buddhistiska templen. Att de buddhistiska helgonen fick formen av shintoistiska gudar sadses bero på att det japanska folket bäst förstod religionen förklarad i denna form. Senare shintôfilosofer, som t.ex. Yoshida Kanetomo (1435-1511), ville vända på begreppen och argumenterade i stället att det snarare var shintôgudarna som var de äkta prototyperna, men trots andra teorier och en mycket stark opposition från shintôteoretiker under Tokugawa-perioden överlevde honji suijaku-filosofin ända fram till Meiji-restaurationen, då (1868) synkretistiska ceremonier förbjöds och en klar rollfördelning mellan buddhism och shintoism ansågs vara det rätta sättet att hantera religionerna.

Shintoismen påverkade buddhismen starkt under Heianperioden 794-1185, den period som blev så viktig för den tidigaste genuint japanska litteraturen. De esoteriska buddhistiska sekterna Tendai och Shingon har båda tagit in viktiga inslag från shintôismen och utvecklat starka synkretistiska drag i sina ceremonier. Flera shintôsekter har i sin tur sitt ursprung i de buddhistiska sekterna, exempelvis Sannô Ichijitsu Shintô, som utvecklades ur Tendai-sekten, och Ryôbu Shintô, som kom från Shingon-sekten.

Sannô shintôuppstod genom en kombination av guden Sannô, som hade sin boning vid Hieitemplet på berget Hieis östra sluttning och de buddhistiska gudomarna som tillbads i Tendaitemplet Enryaku-jipå samma bergs övre delar. De shintôistiska gudarna Sannô och Amaterasu Ômikami kom att betraktas som lokala manifestationer av Sâkyamuni (jap. Shaka) och Mahâvairocana (jap. Dainichi). Sektens grundare, Tendaimunken Tenkai (1536-1643), sade rent av att alla buddhistiska och shintôistiska gudomar var manifestationer av Amaterasu Ômikami. Att dessa teorier kom att få inflytande visades bland annat av att Tokugawa-shogunatets grundare, Tokugawa Ieyasu (1543-1616), begravdes i enlighet med denna synkretistiska sekts ritualer.

Ryôbu shintô, ”dualistisk shintô”, uppstod ur viljan att kombinera buddhismen med shintôtraditionerna vid shintôismens viktigaste tempel vid Ise. Termen ryôbu, kommer från de två viktigaste mandala-målningar som används inom Shingonsekten. Dessa två målningar motsvarar enligt Ryôbu-shintoismen de två inre templens struktur vid Ise-helgedomen, det yttre templet (gekû) och det inre (naikû). Ryôbu shintô stötte dock på motstånd, och det var inget motstånd som helst. Kejsarfamiljens religiösa traditioner, som var djupt förbundna med Isetemplet, kom att verka som en hämmande faktor, eftersom kejsaren trots allt ansågs härstamma direkt från Amaterasu Ômikami och alla associationer till buddhistiska gudomar var därför endast försök att späda ut den rena shintoistiska läran, åtminstone enligt de mest konservativa shintôprästerna.

Det fanns också andra shintôsekter som försökte försvara shintoismen mot det buddhistiska inflytandet. Watari shintô fick sitt namn av filosofen Watari Ieyuki (1256-1351), men var en religion som utvecklades bland de shintôpräster som hade ansvare för Isetemplet på 12- och 1300-talen. De förfäktade i sin gemensamt författade skrift, Shintô gobusho, ”Shintôs fem böcker”, att buddhismen borde förpassas långt ut i periferin och egentligen inte hade något med det verkliga shintôs ursprung att göra. Watari själv argumenterade att det fanns en ursprunglig gudom långt före kosmos bildande.

En annan sekt, Yuitsu shintô, ”den enda shintôn”, också kallad Yoshida shintôefter filosofen Yoshida Kanetomo (1435-1511), uppstod ur den kritik som riktades mot det alltför stora buddhistiska inflytandet i shintôreligionen. Sekten baserade sig på de tankar som flera generationer av shintôfamiljen Yoshida[1]hade utvecklat och menade att alla fenomen, inklusive religioner och filosofier som konfucianismen, daoismen och buddhismen, hade sitt ursprung i shintôismen. I Yoshida shintô fanns vidare en uppdelning mellan exoterisk och esoterisk shintô. Den förra hade de historiska krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720) som sina grundläggande skrifter, medan den senare baserade sig på esoteriska skrifter som endast de invigda kunde ta del av och som hade uppenbarats i den tidigaste mytologin. Yoshida Kanetomo blev en dominerande shintôfilosof och teolog under sin levnad och det var hans sekt, Yoshida shintô, som fick äran att arrangera Toyokuni Hideyoshis begravningsriter 1598. Yoshida shintôstod för utbildningen av de flesta shintôpräster under Tokugawaperioden, men även denna sekt förlorade sitt inflytande efter Meijirestaurationen.

Under Tokugawaperioden, 1603-1867, fjärmades shintô alltmer från buddhismen och närmade sig i stället neokonfucianismen, som var en dominerande filosofi bland de styrande under hela denna period. Samtidigt började filosoferna inom den s.k.kokugaku-skolan (”nationella studier”) att bli alltmer intresserade av shintô, eftersom de genom sina språkvetenskapliga studier ansåg sig hitta det ursprungliga japanska samhälle som enligt dem fanns innan buddhism och konfucianism introducerades.

Hayashi Razan (1583-1657), en rådgivare till fyra shoguner, var den förste att bygga en filosofi inom vilken shintô och neokonfucianismen kunde existera sida vid sida. Han var en stark anhängare av den kinesiske filosofen Zhu Xis läror, som i Japan kom att kallas shushigaku, men han hade också studerat zenbuddhism. Razan mötte den förste Tokugawashogunen 1605 och gjorde ett så starkt intryck på honom att han två år senare blev anställd som rådgivare. 1633 fick han plats i shogunatets viktigaste råd och 1635 var han med och författade den viktiga lag som skulle reglera de militära familjernas regler för sitt sätt att uppträda, Buke shohatto, ”Militärfamiljernas lagar”. Han var också med om att formulera utrikespolitiken, sätta sin prägel på de protokollära reglerna och driva shogunatet mot en alltmer kristendomsfientlig hållning. Efter hans död gick ansvaret för konfuciansk rådgivning inom shogunatet i arv inom Hayashifamiljen och 1790 gjordes den neokonfucianism han hade varit med om att formulera till officiell politik och senare omvandlades Hayashifamiljens akademi, till ett officiellt shogunalt lärosäte som gick under namnet Shôheikô. I sina skrifter argumenterade Hayashi Razan för att shintô och den ”kejserliga vägen” stod i samklang med varandra och var viktiga för samhällets bestånd.

En annan, liknande filosofisk skola grundades av Yamazaki Ansai (1619-82), en zenmunk som blev både neokonfucian och en stark förespråkare för allt som var förknippat med shintô. Hans idéströmning kom att kallas Suika shintôoch var en sammanblandning av Watari shintô, Yoshida shintô och Zhu xis neokonfucianism,shushigaku. Ansai var en ganska dogmatisk moralist och han fäste stort avseende vid ett koncept som kallades tsutsushimi och som bäst kanske översätts med ”självbehärskning” eller ”seriositet”. Han var också mycket noga med att de överordnade i den sociala hierarkin skulle respekteras. Ansai menade att precis som shushigaku den lämpligaste väg till social ordning och medborgarnas välbefinnande i Kina så var shintô inget annat än Japans bästa väg mot samma mål. Han förespråkade att både neokonfucianism och shintô skulle ligga till grund för all utbildning. Suika shintô hade starka nationalistiska drag och Ansais tankar citerades om och om igen av dem som låg bakom Meiji-restaurationen 1868. Termen suika, ”dygd och bevarande”, var hämtat från an av Watari shintôs skrifter.

Det fanns också flera andra filosofer under Tokugawaperioden som tolkade shintô på ett sätt som var mer eller befriat från buddhistiskt inflytande, samtidigt som de var starkt påverkade av neokonfucianismen, t.ex. Kumazawa Banzan (1619-91), Ishida Baigan (1685-1744), Masuho Nokoguchi (1656-1742), Kamo no Norikiyo (1798-1861) och Inoue Masakane (1790-1849).

Som en reaktion på den synkretistiska shintôismens anammande av buddhistiska läror måste också Fukko shintô, ”den återupplivade shintôismen”, nämnas. Dess främsta förespråkare var Keichû (1640-1701), Kamo no Mabuchi (1697-1769), Motoori Norinaga (1730-1801) och Hirata Atsutane (1776-1843) nämnas. Deras kokugaku, ”nationella studier”, var en av grundstenarna i den moderna japanska nationalismen.

1800-talet var synnerligen viktigt för shintôs utveckling. Efter Meiji-restaurationen blev shintô statsreligion och ett system med nationella shintôtempel inrättades. Denna statsshintô upplöstes efter det andra världskriget, och ersattes av Jinja shintô, ”tempelshintô”. Jinja shintôetablerades egentligen redan under Meiji-perioden som distinktion till sekteristisk shintô, Kyôha shintô, och avsåg all shintô som utövades i de allmänna shintôtemplen, varav det fanns närmare 110 000 vid slutet av andra världskriget. Kyôha shintôavsåg de tretton shintôistiska sekter som erkändes av Meijiregeringen som oberoende religiösa organisationer.[2]När regeringens kontroll över religionerna avskaffades 1945 växte också antalet shintôsekter, varav många kom att klassificeras som nya religioner, medan andra sågs som gamla ”folkreligioner”, populära sammanblandningar av shintôistiska seder och bruk.[3]

När Kejsar Naruhito senast kröntes i en shintôceremoni kan det vara intressant att tänka tillbaka på den komplicerade historiska bakgrund som shintôismen har. Att bara säga att den är en ursprunglig japansk naturreligion är att förenkla det hela – men vem orkar hålla reda på alla sekter och sammanslagningar som har skett under årens lopp? Det kanske är därför som japanerna tror på allt för att vara på den säkra sidan.

[1]Yoshida-familjen hade tidigare namnet Urabe och var tidigt ansvarig för shintôritualer i det kejserliga hovet.

[2]De tretton sekterna kunde i sig inorganiseras under fem olika klassifikationer: 1) ”ren” shintô, som hade tre sekter som alla underströk vikten av vad som stod i krönikan Kojiki; 2) konfuciansk shintô, som bestod av två sekter som även lade tonvikt vid konfucianismen; 3) två ”reningssekter” som fäste stor vikt vid misogi, den shintôistiska reningsriten; 4) tre sekter som kan beskrivas som ”bergssekter” och som tillbad heliga berg; samt 5) två rena helgbrägdarörelser.

[3]Shintô är känd som  en religion som sätter naturen i centrum, som skapar tempel kring märkliga formationer i naturen såsom klippor, berg, grottor, öar eller träddungar etc.  Däremot är det mindre känt hur religionen praktiseras. Det viktigaste för shintô är det heliga rummet. Den äldsta kända formen av ett shintôtempel var en bit mark som markerades med en fyrkant av småsten och ytterligare avgränsades med ett rep. I templets centrum fanns en större sten, en pelare eller ett träd. Det typiska shintôtemplet, jinja, består annars av en eller flera träbyggnader med omgivande trästaket, tamagaki. Ingången till templet markeras med en eller flera torii, särskilda portar vars ursprung troligtvis finns i de tidigare shamanistiska ritualerna hos de altaiska folkslagen och på vilka ofta hänger tjocka rep med vita pappersremsor,shimenawa, klippta i sick-sack. Det mesta i den sinnliga världen kan förklaras vara en kami, en gudom. Det finns en rad olika kami inom shintô, inte minst kejsarna. Viktigare naturfenomen som vind, sol, vatten, berg och träd är kami, men en kami kan också finnas i föremål som har tillverkats av människan. Tidigare historiska personligheter kan också förklaras vara kami.

                      Varje kami har en särskild kraft, som kallas tama, och det är egentligen denna kraft som tillbeds i shintôböner och andra ritualer. En tama kan vara god och fredlig, nigimitama, eller den kan vara ond och våldsam, aramitama. I människorna finns tama i form av själen, tamashii, som lämnar kroppen när människan dör. En kamis tama tillkallas när en shintôritual inleds. Den prisas och ombeds ge sitt beskydd och ges gåvor i form av mat, sake. Därefter får den åter beröm innan den kan återvända till sin boning. En kami har ingen fysisk begränsning och kan nedkallas på flera platser samtidigt.

                      Viktigt för shintô är också de reningsceremonier som utförs. En form kallas misogioch syftar till rening efter förorening, kegare, som har skett genom kontakt med orena företeelser som t.ex. sjukdom och död. En annan form av rening är harai (ellerharae), som syftar till att återställa relationer mellan människor och människor, eller mellan människor och föremål, efter det att något fel har begåtts. Vid den senare typen av rening erbjuds alltid någon form av symbolisk kompensation.

                      Dagens shintô har fastställda ritualer som gäller för i princip samtliga shintôtempel och som finns nedtecknade i skrifter som har publicerats av Jinja Honchô, shintôtemplens nationella huvudorganisation.

 

 

 

Det japanska utrikesministeriet har precis publicerat årets diplomatiska blåbok i sin engelska version. Det japanska originalet publicerades redan i våras. Blåboken behandlar den japanska diplomatin och de internationella händelserna året före, dvs 2018 och kan därmed tyckas vara litet inaktuell, men den innehåller många värdefulla upplysningar och fakta på sina 370 sidor och är bra att känna till när man analyserar årets händelser ur det japanska perspektivet. Det är ju till stor del ett policydokument och den japanska utrikespolitiken brukar inte svänga särskilt mycket.

Avsnittet om Iran är ett exempel. Där beskrivs hur den amerikanska politiken förändrades med president Trump och att USA lämnade överenskommelsen JCPOA (the Joint Comprehensive Plan of Action) som Iran i juli 2015 undertecknade tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Tyskland, övriga EU, Ryssland, Kina och USA. Blåboken skriver ”IAEA has been continuously verifying and monitoring Iran’s compliance with the agreement’s terms, and the agency has reported that Iran is fulfilling its commitments under the agreement even after the announcement by the U.S. on its withdrawal from the JCPOA.” Därefter konstaterar man att ”Japan supports the JCPOA”.

Det är en tydlig markering från japansk sida, även om man som brukligt är uttrycker sig mycket neutralt och försiktigt. Japan är beroende av olja från Iran och har efter USAs beslut att dra sig ur begärt att få vissa undantag från de återinförda amerikanska sanktionerna, och även fått det.

Den pågående bilaterala konflikten med Sydkorea om de s.k. bekvämlighetskvinnorna och de koreanska arbetare som tvingades till Japan under kriget beskrivs naturligtvis också och blåboken avslutas med publicerandet av olika aktuella dokument och en detaljerad ‘fact-sheet’.

I inledningen av Blåboken beskriver Japan sin utrikespolitiks ‘sex prioriterade områden’:

1. Ett stärkande av den japansk-amerikanska alliansen och arbetet med att vidga nätverket av andra allierade och vänskapligt sinnade länder.
2. Utvidgning av relationerna med grannländerna.
3. Främjande av den ekonomiska diplomatin.
4. Hantering av de globala problemen (terrorism och våldsbejakande extremism, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, utökat samarbete inom FNs ram, mänskliga rättigheter, främjande av kvinnornas position, klimatförändringarna och mycket annat).
5. Bidrag till fred och stabilitet i Mellanöstern.
6. Främjande av ett ‘fritt och öppet Indo-Pacific’.

 

 

 

Idag kröntes kejsar Naruhito (徳仁) som den 126:e japanske kejsaren, om man även inkluderar de kejsare som enligt krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720)  regerade i Japan under den period som brukar hänföras till mytologin. Den förste kejsaren Jimmu (神武, ung. ”gudarnas tappre krigare”) nedsteg enligt legenden från himlen år 660 f.Kr. och det är först fyra- eller femhundratalet e.Kr. som man med säkerhet kan börja tala om historiska kejsare. Det var den den trettiosjätte kejsaren Kôtoku (孝徳), som regerade 645-654, som började införa särskilda namn på regeringsperioderna. Kôtoku kallade sin första period, 645-650, för Taika (大化), ”den stora förändringen” och den andra, 650-654, för Hakuchi (白雉), ”den vita fasanen”. De flesta kejsare därefter har haft särskilda namn på sina regeringsperioder och precis som Kôtoku i de flesta fall också flera namn som följt på varandra. De nya namnen har proklamerats för att markera att något nytt har inträffat eller för att markera att t.ex. de naturkatastrofer som inträffat skall sorteras under en tidigare regeringsperiod. I modern tid är det först i och med kejsar Meiji (明治, ”upplyst styre”, regerade 1868-1912) som det blev vanligt med endast ett regeringsnamn per kejsare.

Kejsar Meiji hette egentligen Mutsuhito (睦仁), medan regeringsperioden kallades Meiji. Det var först efter hans död som han började att kallas kejsar Meiji. Den nuvarande kejsar Naruhitos regeringsperiod heter ju Reiwa (令和, ”ordningsam harmoni”, eller ”ärad harmoni”), och det namnet kommer även att bli hans postuma namn när väl den dagen kommer.

Från och med idag skriver de japanska tidningarna Reiwa år 1 parallellt med 2019 som årsangivelse. Alla officiella dokument och diplom o.s.v. använder också ”Reiwa år 1”, eller om man skall vara noga ”Reiwas första år”, Reiwa gan’nen (令和元年).

Kröningen är inte helt okontroversiell. Japans moderna konstitution tillåter inte att statliga funktioner sammanblandas med religiösa sådana. Anledningen är förstås att shintoismen användes som officiell religion under den period då Japan dominerades av militarism och expansionism. Dagens kröning har ju onekligen starka shintoistiska inslag. Å andra sidan finns inga tydliga regler i konstitutionen för hur en kejsare skall krönas, eller ens om han skall göra det. Och egentligen är det väl inte värre än att våra ärkebiskopar döper nya medlemmar av kungafamiljen i den kristna tron. Någon form av ceremoni som visar på tradition brukar man vilja ha. Kejsarkröningen kommer knappast heller att bli ett evenemang som upprör särskilt många. Kejsarhuset är populärt i Japan och har ungefär samma ställning i opinionsmätningarna som vårt kungahus.

Det kinesiska tecknet 徳 i kejsar Naruhitos namn betyder ”godhet” och ”dygd”, men också ”en makt som inger respekt”. Det är samma tecken som det andra tecknet i Kôtoku, vars första tecken 孝 betyder ”(sonlig) vördnad/fromhet”. Det andra tecknet i Naruhito 仁 har liknande betydelser, ”dygd”, ”välvilja”, ”mänsklighet”, eller bara ”person”. Alla dessa tecken har använts i olika kombinationer flera gånger under historiens lopp.

Det har blivit allt populärare med böcker i minimiformat. Små noveller och essäer publiceras i tunna pocketformat för att man snabbt och lätt skall kunna ta till sig innehållet, till exempel vid en kort resa med tåg eller buss. Ofta är det klassiker, men det är också nyskrivet material. Fenomenet finns också i Japan, på japanska, men för inte så länge sedan började ett brittiskt förlag att ge ut böcker med Japananknytning på engelska, Red Circle (https://www.redcircleauthors.com). Hittills har förlaget gett ut tre böcker: Stand-in Companion av Kazufumi Shiraishi, Backlight av Kanji Hanawa och Tokyo Performance av Roger Pulvers.

Stand-in Companion, har översatts till engelska av Raj Mahtani och behandlar bekanta och alltid aktuella teman som kärlek, vänskap och sökandet efter meningen med livet. Hayato, en japansk industridesigner, upptäcker att detta är områden som kommer att finnas kvar även i samhällen som domineras av högteknologi, artificiell intelligens och androider.

Backlight är en berättelse, baserad på en verklig händelse, om en sjuårig pojke som försvann i en skog full av björnar i Hokkaido 2016. Han irrade omkring för sig själv i hela sex dagar innan han kunde hittas. Att han hamnade där över huvud taget berodde på att föräldrarna tyckte att det var ett lämpligt straff att lämna honom i skogen sedan han hade varit olydig. Tanken var väl att han skulle hämtas efter några timmar, men då var han borta.

Tokyo Performance beskriver en händelse i en tid då internet ännu inte hade uppfunnits. En japansk TV-kändis, en kock, får ett telefonsamtal i direktsändning som förändrar hans liv för evigt.

Det rör sig om böcker på 43, 50 och 32 lättlästa sidor och innehållet har litterär kvalitet. Själv tycker jag i och för sig om att läsa betydligt tjockare böcker, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att Red Circles utgivning visar sig vara ett lyckat projekt. Vi behöver böcker i alla format.

Ibland uppstår dramatik när man besöker Japan. Jag har just kommit tillbaka från en dryg vecka i Tokyo och är full av intryck. Till att börja med drabbades Tokyo och den japanska östkusten av den värsta tyfonen på många år. Förödelsen var omfattande och tyvärr miste drygt sextio människor sina liv. Fortfarande saknas människor. Det var framför allt jordskred och översvämningar som stod för destruktiviteten, men naturligtvis gjorde de extremt starka vindarna också sitt. Men det föll så mycket regn att meterhöga fontäner skapades ur avloppsbrunnar i städerna. Floder svämmade över och hela stadsdelar och landsbygdsområden förvandlades till sjöar.

Man kan inte låta bli att imponeras över det nödvändiga lugn och den effektivitet som myndigheterna numera visar i svåra situationer som denna. Japan drabbas hela tiden av naturkatastrofer. Denna gång var det en tyfon, den 19e i ordningen i år, andra gånger är det tsunami eller jordbävningar. Det verkar som om det har skett en hel del förändringar i beredskapsarbetet och förberedelserna för stundande katastrofer efter den massiva kritik man fick efter jordbävningen i Kobe 1995, då över 6 000 människor dog. Då var självförsvarstyrkorna förhindrade att delta fullt ut i räddningsarbetet på grund av att de begränsningar som lagstiftningen satte. Denna gång gjorde de mycket viktiga insatser. Nödvändig information gavs dessutom hela tiden till allmänheten på alla TV-kanaler och annan media och denna information bidrog till att minska antalet döda och skadade. Röjningsarbetet pågår fortfarande och det känns nästan som om Japan ständigt behöver städa upp efter naturens nycker.

Tyfonen drabbade landet samtidigt som världsmästerskapen i rugby pågick i Japan. Ett par matcher fick ställas in, men den viktiga matchen mellan Japan och Skottland kunde genomföras som planerat. Det japanska laget gjorde en sensationell insats, kämpade sig till en seger och tog sig för första gången till kvartsfinal. Det var rent av första gången som ett asiatiskt lag lyckades med denna bedrift. Vinsten gav många välkommen energi efter allt tråkigt som hade hänt. Vad som var litet slående var inte bara det sätt Japan vann på, utan också att det japanska laget hade flera spelare som var födda utomlands. Japan är ju känt för att vara etniskt homogent och det faktum att laget istället kunde visa upp en etnisk mångfald tror jag är något som kan ses som representativt för landets moderna utveckling. Japan är inte längre det slutna land det en gång varit.