Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 28

Momoko kände sig förvirrad, men nu gick det inte att säga nej längre. Keita började att blanda ihop gips och Momoko sträckte ut sig på ottomanen. Det kändes som om hon skulle börja gråta och slöt därför ögonen. När Keita ville öppna hennes kläder hindrade hon honom först instinktivt ett par gånger, men gav sedan upp sitt motstånd.

”Så vacker du är.” Han ställde sig vid sidan och tvekade först litet grand. ”Det känns som om jag tvingar dig till något. Ska jag kanske låta bli trots allt?”

”Nej, gör det du ska”, sade hon, men när Keita spred ut gipset med en bambuspatel över hennes bröst protesterade hon.

”Nej fy sjutton, vad kallt.”

Hon drog ihop sina skuldror. Det kändes som om hela hon krympte. Gipset rann över bröstet. ”Det kittlas. Nej så hemskt.”

Momko kunde se i hans ögon att han besvärades av att hon rörde på sig. Hon rynkade på ögonbrynen när hon tittade upp på honom, men försökte sedan att ligga stilla. Det kittlades något fruktansvärt, men hon höll ut och blundade hårt. Hon kunde känna att Keitas hand darrade.

När det kladdiga gipset hade täckte bröstet märkte hon hur det började stelna. Det blev litet tyngre och klämde åt bröstet en aning. Hon trodde först att gipset skulle få huden att dra ihop sig, men istället började en värme att sprida sig. Hela kroppen blev varm. Hon återfick något av sig själv.

”Är det så här man gör dödsmasker?” frågade hon tyst.

”Dödsmasker …..? Jo, det tror jag.” Det var som om han fortfarande var någon annanstans.

”Men – för mig blir det en dödsskål. Jag tänker dricka det sista jag kan få ut av livet ur den.”

Momoko sade ingenting.

Keita knackade försiktigt på gipset med bambuspateln. Han väntade tills det hade stelnat. När han sedan tog bort gipset tittade han in i formen.

”I botten har det blivit en liten grop av bröstvårtan. Härligt.”

”Pinsamt. Du får inte visa den för någon.” Hon rättade till kläderna och satte sig upp. Gipsformen var mindre än hon hade trott att den skulle bli.

”Bröstvårtan i botten gör att skålen kommer att bli ostadig och ramla åt sidan. Jag kanske skulle sätta dit ben på den.” Keita funderade högt. ”Momokos lillfinger blir bra. Låt mig göra ett avtryck av ditt lillfinger också. Förr i tiden gav man ju sitt lillfinger till den man älskade, eller hur?”

Så blev det. Han gjorde en gipsform av hennes ena lillfinger också.

”Far började bränna tekoppar av lera för en fem, sex år sedan. Han blev aldrig riktigt nöjd, men han fick mig att börja tänka så här. Tack vare hans tekoppar.”

Momoko vände ryggen åt honom och började att ta bort gipsresterna från sitt bröst. Hon kände sig alldeles utpumpad. Och en stark ensamhetskänsla spred sig inom henne. Det var som om en bit av livet hade dragits ut ur henne av gipsformen: ”Är det här slutet …?”

Det kändes djupt otillfredsställande, men även varma känslor spred sig inom henne och hon ville krama om honom. Därför gjorde hon inte heller något motstånd när Keita lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. ”Nu får det vara slut på leken”, sade hon och tryckte ansiktet mot hans bröst.

Innan Keita träffade Momoko hade han ofta gått till prostituerade. Det hade han dessutom berättat för henne. Hon uppskattade hans uppriktighet, men det gjorde samtidigt ont. Varför skulle han behöva andra kvinnor? Varför skulle han behöva berätta det? Hade han aldrig velat träffa henne om han inte hade haft den erfarenheten?

De prostituerade var japanska kvinnor som ville göra allt för kamikaze-piloterna, hade Keita sagt. Även döttrar till bönderna i närheten av flygplatsen var villiga, berättade han för henne.

Keita berättade det som om det inte var något märkvärdigt, men Momoko tyckte sig kunna läsa en hel del smärta i det han sade. Därför lät hon honom hållas. Han prisade hennes egen renhet. När han nu skulle gå in i döden ville han inte att denna renhet skulle befläckas. Så tolkade hon det i alla fall. Att han gick till prostituerade innan de hade träffats var nog kanske bara impulshandlingar, ett sätt att lösa det som drev honom. Men det var ju samma Keita som också ville ha henne. Hon var splittrad och fylld av skuldkänslor. Kan man vägra at ge något åt en person som kanske var tvungen att ge sig iväg på sitt sista uppdrag följande dag? Samtidigt var det han sökte hos henne det han också hade sökt hos prostituerade. Hade han inga skrupler, eller var det så att han ville tvätta av sig sina smutskänslor hos henne? Hon kunde inte låta bli att fundera på om det inte var så att han ville respektera hennes renhet därför att det fanns krossade, smutsiga kärl där han hade gått fram. Var det inte så att han ville bli av med sina egna skuldkänslor genom att skölja sig i hennes renhet? Hon kände en svartsjuka som hon hade svårt att uttrycka i ord.

Det hade ändå varit med en viss tillfredsställelse som Momoko kunnat hänge sig åt de momentära blixtar av kärlek som slog ned från en ganska mulen himmel. Hon kunde trots allt låta sig värmas åt den glädje som detta gav henne.

”Nej, fan” släppte Keita ur sig och rullade bort från henne. Momoko blev iskall och satte sig upp.  Han klev ur sängen, fortfarande med ryggen mot henne.

”Vad är det med dig? Du verkar ju inte klok.” Det var som om hennes blod frös till is. Keita gick och satte sig på ottomanen och knep ihop ögonen.

”Var bussig och förstör gipsformen.”

Momoko kände sig förorättad och blev tvärilsken. ”Aldrig i livet!” skrek hon.

Detta blev deras avsked innan han dog. Det verkade som om ”bröstskålen” verkligen hade tillverkats, men Momoko fick aldrig se den. När en vecka hade gått förflyttades Keita till flygbasen Kanoya i södra Kyûshû, Han dog i striderna över Okinawa.

Nu hade fem år gått. När hon tänkte på hur Keita hade gjort en form av hennes bröst och tillverkat en silverskål var det som om det hade varit en märklig dröm. Hon visste inte vad hon skulle tro egentligen, men det var onekligen så att ett kärlekspar kunde göra de mest konstiga saker. Att göra en silverskål i form av ett bröst tillhörde nog ett barnstadium egentligen.

Momoko hade svårt att se på Natsuji och Asako som om inget hade hänt.

”Natsuji, är den där mössan din äldre brors mössa?”

”Ja, det är det- Den var lite för liten för mig egentligen, men när jag väl tog på mig den blev det ändå bra”, svarade Natsuji efter att ha vänt sig om.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 27

Den kejserliga villan Katsura

1

En ambulans märkt med ett rött kors hade hastigt kört in bland trängseln i Maruyama-parken med sina sirener påslagna.

”Det är någon som har ställt med ett gräl, full som bara den. Han verkade skadad. Det rann blod ur det öppna såret.”

Både Momoko och Asako hade lett åt det långsamma sättet någon hade sagt detta, på Kyoto-dialekt. Men när de efter ett tag tänkte på vad som hade sagts var det som om brutaliteten i det som hade hänt började tränga in hos Momoko. När hon såg Natsuji och Asako bakifrån kunde hon inte se någon större likhet med sig själv i Asako, men Natsuji såg precis ut som den äldre brodern Keita. Hon kände igen sig i Asako och började känna litet svartsjuka.

Natsuji höll skolmössan i ena handen mot höften. Det måste vara hans äldre brors gamla mössa, tänkte hon. Natsuji skulle själv ta examen nästa år. Det kanske berodde på att det var onödigt att tillverka en ny mössa, men Momoko trodde absolut att han hade fått ärva den. Momoko kände hur det spände över bröstet och hennes bröstvårtor hårdnade. Hon kom att tänka på  ”bröstskålen”. Vad hade hänt med den?

Den hade haft formen av hennes eget bröst och det var Keita som hade tillverkat den. Den vara tillverkad av silver. Den var inte avsedd att användas som en vanlig skål och Keita hade kallat den ”bröstskålen”. De hade kysst varandra då. Keita hade hållit sin arm om henne och fört ned sina fingrar och vidrört hennes bröst. ”Nej, låt bli”, hade Momoko sagt och böjt sig bort och försökt rätta till sina bröst.

”Åh, mor!” ropade Keita.

Keitas grepp blev starkare. När hon försökte fösa bort hans hand tog han i stället tag i hennes och tryckte mot brösten.

”Mor! Åh, mor!” upprepade han och höll ett stadigt grepp om Momokos arm.

”Mor …?” Momoko tyckte att hans röst ekade inom henne på något sätt. Ett rop som kom långt bortifrån. Hennes huvud bedövades och hon kände sig yr.

”Mor …?” Det var som om hon ropade på sin egen mor. Hon kände sig svagare. Den andra armen, som Keita hade haft runt hennes axlar, flyttade han nu också till hennes bröst, som han greppade med bägge händerna.

”Vad märkligt.” Keita satte sin panna mot henne. ”Jag ropade just på mor. Det kändes verkligen som om hon var där. Som att jag träffade henne och med tillförsikt kunde möta döden.” Keita skulle kanske verkligen dö dagen därpå. Han var ju stridspilot.  Och han hade ingen mor längre.

För Momoko brast kärlekens murar. Att Keita kände närheten till sin mor av hennes bröst gjorde henne litet skamsen. Hon dränktes i ett slags överjordisk värme. Keitas ord fick henne att minnas sin egen mor, som hade dött när Momoko var barn.

”Varför känner jag ett sånt lugn?” frågade Keita. ”På sista tiden har jag varit ganska uppriven. Jag har onekligen skrämts av att jag kanske ska dö. Det förstår jag nu.”

Momokos båda bröst blottades.

”Åh!” sade Keita dämpat och satte sin panna mellan brösten och tryckte ihop dem med sina händer.

”Ah …” Momoko ryste till och reste sig hastigt från ottomanen, men hennes ben bar henne knappt. Hon frös som av rädsla, men tog tag om hans huvud, vilket dämpade hennes märkliga känslor.

Keita tittade upp med tårfyllda ögon. ”Momoko, kan du inte låta mig ta mått på dina bröst?”

”Va?” Hon förstod inte alls vad han menade.

Keita förklarade att han ville göra en silverskål som såg ut som ett av hennes bröst. ”Sedan vill jag dricka mitt livs sista droppar ur den.”

Momoko blev rädd.

”Förr i tiden brukade man ju dricka en sista skål. Det gör man nu med, när kamikaze-piloterna ger sig av. De häller upp kall sake åt oss. Låt mig tillverka en skål för detta avsked. Jag vill skiljas från livet genom den.”