I japansk kalligrafi finns tre stora huvudklassificeringar av de sätt man kan skriva kinesiska tecken på. Ett är den litet stela, korrekta stilen, som liknar de tryckta tecknen. Den kallas shin, 真（眞), ”det sanna”, ”det korrekta”. En annan stil är den litet mer drivna, men ändå för de flesta fullt läsbara gyô, 行, ”(ung.) det som går, rör sig eller utförs”. Det tredje sättet är den avancerade ”grässtilen”, sô, 草, som ibland är mycket svår att läsa även för japaner. Som så mycket annat i den japanska kulturen hittar man ursprunget i Kina, vilket inte innebär att begreppen används på samma sätt, eller att de följer samma tänkande.

Shin-gyô-sô kan appliceras på andra kulturella aspekter i Japan. I stort sett överallt kan man hitta kontrasterna mellan det stela, det något mjukare och det litet galna. I keramiken finns den perfekta glasyren, med släta ytor och utan minsta lilla fel. Sedan finns de litet mer vågade formerna och dessutom den riktigt grova keramiken. Samma sak med trädgårdar, arkitektur, tuschmålningar och till och med sättet att organisera sig.

Visst, man kan nog göra samma uppdelning i de flesta kulturer, men det intressanta är att det finns så mycket sô i Japan. Raku-keramiken är ett tydligt exempel på hur det jordnära, till synes ofullbordade och grova har blivit ett ideal. Och de japanska trädgårdarna gör en dygd av att inte följa räta linjer eller matematisk fyrkantighet. Ändå är de så noggrant planerade och omsorgsfullt förverkligade.

Nya aspekter framträder när man kombinerar shin, gyô, sô på kreativa sätt. Till tempel när ett tehus innehåller både det stela, fyrkantiga och det som bryter mot mönstren för att påminna om att naturen inte är fyrkantig, eller när en ny skyskrapa med stela ytor förses med ett inslag, kanske en stenträdgård, som har som huvudsaklig funktion att bryta det rätlinjiga.

Kanske finns här en av nycklarna till vad vi västerlänningar uppfattar som komplicerat eller motstridigt i det japanska samhället och den japanska kulturen. Det fyrkantiga finns där, men det gör också det mer lössläppta och det rent av grova. Ett möte eller en förhandling är nästan per definition shin. När förhandlingen är klar kanske man samlas i en något mer avslappnad form på en restaurang, gyô. Därefter släpper man hämningarna och pratar sô. När man börjar förhandla är man som stela staket. När man lämnar restaurangen rör man sig som gräset vajar för vinden.

Shin, gyô, sô påminner om begreppen tatemae och honne, det man ”förväntas säga” och det man ”verkligen tycker”. Det finns plats för båda, men inte samtidigt och på samma plats. Shin, gyô, sô, däremot, kan kombineras, även om en av aspekterna troligtvis dominerar.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 11

III

Den unge Takemiya tog ett vedträ i vardera handen och lade in dem i den öppna spisen.

”De här är precis som dom vi hade i Karuizawa”, sade han med ryggen vänd mot Momoko. Det lät som om han läste repliker ur en teaterpjäs.

”Hade ni ett hus i Karuizawa?” frågade Momoko och fortsatte att titta ut över snön.

”Ja, det hade vi.”

”Hur känns det att tänka på det då? Bittert?”

”Nej, bittert är det inte. Inte det minsta.”

”Är du säker på det?”

Den unge mannen satte sig på huk och rörde i elden.

”Om man ska använda björk till ved ska man ta dom nedre delarna av stammen”, sade Momoko.

”Ja, då blir det vackert och brinner fint.”

”Ja, den här veden ska inte användas till att koka vatten med, eller för att värma upp badvatten ….”

”En hel annan sak, jag fick en gång en kyss av ryska, en dotter till en av motståndarna till revolutionen.”

”Va? Finns det någon som har kysst min lilla Miya före mig?” frågade Momoko och vände sig mot den unge mannens ryggtavla. ”Det var allvarligt, det kan jag inte tillåta. Var kysste hon dig någonstans?”

Han sade ingenting.

”Och var kysste min lilla Miya henne någonstans? Var det i en fjällstuga, vid en öppen spis kanske? …? Vad var hon för en? Dotter till en bagare? En rysk butik? Hon gammal var hon? Kan du inte berätta? Du får inte bara sitta tyst.”

”Jag ska berätta ikväll.”

”Ikväll? Hade du tänkt stanna en natt till?”

”Här snöar det ju. Jag åker hellre till Atami.”

”Nej, det går inte. Min far och min syster är där.”

Den unge mannen vände sig plötsligt om. Momoko tittade ut genom fönstret. Han vände också blicken mot snöfallet över sjön.

”Det snöar som bara den. Det är farligt att ta bussen på bergsvägarna. Det gör inget om jag ramlar ned i dalen och dör, men du kommer att överleva. Det är bara jag som kommer att dö. Det vill jag inte.”

”Varför skulle bara du dö?”

”Därför att du inte älskar mig.”

”Va?” Momoko tittade på honom. ”Kom hit.”

”Mm.”

Den ungen mannen kom och satte sig bredvid henne på bänken. Momoko vände hans axlar mot sig och lutade sig mot honom, som om hon ville hålla om honom mot sina knän.

”När den ryska flickan kysste lilla Miya, vad fick du för smak i din söta lilla mun?”

”Vad menar du?” Han såg förbluffad ut.

När kvinnor är kära doftar deras andedräkt på ett särskilt sätt, sögs det.” Momoko log mjukt. ”Men Miya måste ha varit liten då hon pussade honom. Hon måste ha gjort det helt plötsligt, eller hur?”

Hon lutade sig fram.

”Vilken kall näsa”, viskade han.

”Det är för att du inte är vid brasan.”

Han höll händerna om hennes hals och slöt ögonen.

”Miyas cigaretter luktar illa. Sluta och rök är du snäll.”

”Ok.”

”Gör det. Låt mig få känna doften av en som älskar första gången….”

Hon drog till  händerna som höll om henne. De korta hårstråna stacks, men de kändes helt naturligt oskyldiga. Ögonlocken och ögonfransarna luktade också fräscha. Hon drog den andra handens fingrar genom hans lugg. ”Lilla Miya är duktigt på att ljuga. Vad gulligt.”

”Jag ljuger inte.”

”Jaså? Är det sant det där med ryskan? Det hade varit så gulligt om det inte hade varit sant.”

”Jag är inte lika skicklig som du på att ljuga.”

”Jaså minsann.” Momoko höll om honom från sidan.

”Du är så lång. Du får inte bli för lång.”

”Nu är du helt omöjlig”, muttrade han och stärkte greppet om hennes hals med sin tumme.

”Miya, vet du hur man stryper någon? Vet du det?”

”Det är klart.”

”Ok, stryp mig då …” Momoko slöt ögonen och lutade huvudet bakåt.

”Du kommer att lämna mig, eller hur?”

”Nä, det kommer jag inte att göra.”

”Gör inte det.”

”En man som pratar om att bli övergiven, det är inte riktgt passande.”

”Du bara leker med mig, eller hur?”

”Tja.”

Momoko tog tag i hans händer och avlägsnade dem från sin hals.

”Det finns inte en kvinna i denna värld som bara leker med män. Jag vet det. Det kan du lita på.”

Momokos andning blev litet rosslig och tårar började välla fram. Röda märken från fingrarna syntes på halsen. Den unge mannen tryckte in sitt ansikte mot henne.

”Men du övergav ju Nishi efter att ha lekt med honom.”

”Har Nishi-san sagt det?”

”Javisst. Han sa att du var som djävulen själv. Att du var en trollpacka …”

”Han har ingen skam i kroppen. Det var inte jag som övergav honom. Var det inte han som bara utnyttjade mig kanske?”

”Men nu kommer du att bara kliva över mig?”

”Om det är någon som utnyttjar andra så är det Nishi själv. Han rymmer ju iväg med flickor ur samma årsklass och har sig. Eller hur?”

”Det är kanske för att du övergav honom. Hittade han inte dig på värdshuset i Ikao kanske?”

”Jag tycker illa om en person som kan ta med sig andra kvinnor till samma ställen där han har varit med mig.”

”Någon annan kvinna känner inte jag till.”

”Nähä. Nu pratar vi inte mer om Nishi tycker jag.” Momoko satte sin mun mot hans huvud. ”Vilket härligt hår. Det luktar mycket bättre än din mun. Vilka minnen det framkallar.”

Vid ett besök i Tokyo nyligen köpte jag den nyutkomna boken ”The People and Culture of Japan. Conversations between Donald Keene and Shiba Ryotaro”, 2016. Både Keene och Shiba är monumentala figurer på den litterära himlen. Keene (f. 1922) har skrivit bok efter bok om japansk litteratur, historia och kultur, medan Shiba (1923-1996) har skrivit en rad historiska romaner.

Mot slutet av boken frågar Keene: ”How do you think most Japanese would answer if they were asked to name the greatest person in Japanese history?” Shiba svarar Minamoto no Yoritomo (1147-1199), ”a good ruler, but he isn’t popular”, Minamoto no Yoshitsune (1159-1189), ”popular, but he was a fool”, Ôkubo Toshimichi (1830-1878), ”an excellent statesman” och Saigô Takamori (1828-1877), ”that spoiled brat”. Keene å sin sida säger att han är fascinerad av politiker som är litet egensinniga, som ”the very reckless Taira no Kiyomori (1118-1181)”, eller den härskare som gjorde slut på 1500-talets alla inbördeskrig, Toyotomi Hideyoshi (1536-1598).

Inte en enda kvinna… Jag vänder mig om och tar fram en annan bok ur bokhyllan, ”Great Historical Figures of Japan”, publicerad 1978 av The Japan Cultural Institute. Av 28 kapitel ägnas endast två åt kvinnliga personligheter. Ett av kapitlen handlar om Murasaki Shikibu (973 el. 978 – 1014 el. 1031), författaren till världens första roman, ”Berättelsen om Genji”, och den samtida författaren Sei Shônagon (966 – 1017 el. 1025), ett annat kapitel beskriver ”kvinnan bakom Kamakura-shogunatet”, det vill säga Hôjô Masako (1157-1225), den första Kamakura-shogunens, Minamoto no Yoritomo, hustru.

Kvinnans plats i den japanska historien har onekligen varit undanskymd, men en av de allra viktigaste historiska figurerna var den 33:e kejsaren, Suiko (554-628), en kvinna som regerade 593-621. Egentligen var hon inte kejsare, eftersom titeln började användas först under senare hälften av 600-talet. Hon kallades i stället  ”Den stora drottningen av Yamato” eller ”Den stora drottningen som regerar över allt under himlen”. Hur som helst, det var under hennes tid som buddhismen, trots betydande inhemskt motstånd, fick tillåtelse att verka, genom ett dekret av år 594. Det är ju en inte helt oväsentlig händelse med tanke på vilken framträdande roll buddhismen har haft i formandet av den japanska kulturen.

Sedan får man inte glömma att i den japanska mytologin är det den kvinnliga guden Amaterasu, solguden, som anses vara den viktigaste.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 10

II

Det enda som hördes var det svaga ljudet av den fallande snön, som rörde lätt vid skjutdörrarnas pappersfönster. Eftersom det saknades fönsterrutor var det som om snöfallet letade sig in i rummet och kylde ner det i tystnad. När de strax före lunch lade märke till ljudet och öppnade skjutdörrarna hade det börjat snöa ordentligt. Bergen på andra sidan sjön var gömda i snö och vattenytan blev allt svårare att urskilja. Snön hade samlats på träden vid stranden och över gräsmattan låg ett vitt täcke.

”Nu är det nog bäst att åka tillbaka”, tänkte Mizuhara.

”Vi kan ge oss av när dom har åkt hem. Det är väl inte så roligt för far att stöta ihop med dom här. Syster skulle nog också bli alldeles ifrån sig.” Fadern log bittert.

”Det känns som om det är vi som gör fel. Som om vi gömde oss.”

”Ja, så är det. Ungefär som om far endast ville ta med sig mig på resan. Det är inte rätt mot syster.”

Medan de satt vid hibachin och väntade på att Momoko skulle lämna värdshuset kände Mizuhara hur kylan kröp upp utmed ryggen. Han förlorade sig i tankar kring sina tre döttrar och deras mödrar. De hade alla sina mammors ansiktsdrag och de tycktes också ha deras karaktärsegenskaper.

Men även om döttrarna hade vissa likheter med mammorna gällde detsamma även Mizuharas drag. Framför allt hans öron, hans hållning och tårnas form hade smittat av sig. Mödrarnas tre ansikten hade var för sig kombinerats med pappans drag på ett subtilt sätt.

Även barn som har fötts av samma mor, men med olika fäder, har naturligtvis också drag som både skiljer sig och liknar varandra, men i Mizuharas fall var de döttrar till tre olika mödrar, som var markant olika. Samtidigt som det där mystiskt gemensamma inte gick att förneka.

Tre kvinnor hade fött hans barn. Eller om man så vill, de tre kvinnorna hade fött sina egna barn och han råkade vara deras far. Inte ens nu, när han hade nått en ålder då han inte längre förväntades bli far igen kände han någon överdriven ånger över vad som hade hänt. Snarare en sorts tacksamhet över kvinnornas och himlens godhet. Att döttrarna hade kunnat utveckla fina sidor gick inte att bestrida. De var inte några syndens barn.

Mammorna till äldsta dottern Momoko och till Asako var döda. Kvar av dem var döttrarna och minnena av deras kärlek. Såväl Mizuhara som de två kvinnorna hade upplevt hur kärleken kunde skapa både smärta och vemod. Men för Mizuhara var det nu något som låg långt tillbaka i tiden. De döda kvinnorna var borta.

De tre döttrarna hade inte heller haft det lätt på grund av vad som hade skett. Men han trodde ändå på döttrarnas kärlek. Han visste inte vilka spår och hur djupt de sorger och glädjeämnen människan upplever sätter sig. Denna osäkerhet ökade med åren. Det var nog alla bara bubblor eller små krusningar på ytan av livets stora flöde.

Vad gällde mamman till dottern i Kyoto hade det varit ombytta roller. Innan hon blev mor till Mizuharas barn hade hon fött en annan mans barn. Och inte nog med det, ytterligare en man och ett barn skulle komma in i hennes liv. Denna kvinna levde fortfarande. För Momokos och Asakos mödrar hade Mizuhara varit den ende mannen i deras liv.

På ett sätt som är typiskt för människorna i Kyoto rådde inga bittra känslor mellan kvinnan i Kyoto, hennes dotter och Mizuhara. Snarare kände de en viss närhet till varandra.

Mizuhara visste att Asako hade  varit i Kyoto för att söka upp sin yngre halvsyster. Han ville prata om henne med Asako och hade därför bett Asako följa med på resan. Men i Atami hade Asako hunnit före med att ta upp frågan och i Hakone hade närvaron av Momoko rört till det. Asako hade ju redan listat ut hur det förhöll sig. Det kanske räckte med det?

Av de tre kvinnorna hade Mizuhara varit mest fäst vid Asakos mor. När även Sumiko, som hon hette, hade dött återstod bara kvinnan i Kyoto. Mizuhara var osäker på vad Asako skulle tycka och hade därför svårt att prata om henne. Hade inte Asako haft för avsikt att också träffa mamman till den yngre systern när hon hade åkt till Kyoto? Det subtila ljudet av fallande snö fick honom att känna en viss längtan efter kvinnan i Kyoto.

”Asako, om du slumrar till blir du förkyld”, sade Mizuhara och rörde vid hennes axlar. Asako öppnade sin rödsprängda ögon. Hon hade legat med ansiktet lutat mot armarna på hibachins kant.

”Har inte syster åkt än …? Det är nog bra om hon inte vet att vi är här. Det blir väl lugnare utan att hon vet något? Far skulle nog också bli lite ställd om ni träffades.”

”Det går inte att ta sig hemåt i den här snön.”

”Men syster är väl här, på värdshuset? Hon ger sig väl inte av och dör mitt i snöstormen?”

”Ska du börja nu igen …?”

”Jag trodde verkligen att de skulle ta dubbelt självmord. Far pratade ju om självmord också. Det var inte bra.”

Mizuhara kom att tänka på Momokos unga mor och hennes självmord. Han skakade på huvudet.

Den japanska konstitutionen godkändes av parlamentet den 3 november 1946 och trädde i kraft året därpå. Den mest kända och omdiskuterade paragrafen är förstås artikel 9 som bland annat säger att Japan för alltid skall avsäga sig rätten att använda krig och våld som sätt att lösa internationella konflikter (”…the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as a means of settling international disputes.”).

Det brukar heta att det var den allierade ockupationsmyndigheten, det vill säga i praktiken den amerikanska, som dikterade konstitutionen och att japanska företrädare inte hade några möjligheter att påverka texten. I det stora hela är det korrekt, men texten var klar först efter det att två japanska försök hade gjorts att skriva om Meiji-konstiutionen, som var grunden för det japanska statsskick som rådde sedan konstitutionen antogs den 11 februari 1889. Förslagstexterna låg alldeles för nära Meiji-konstitutionen, ansåg General Douglas MacArthur, som var Supreme Commander for the Allied Powers (SCAP). Han tillsatte därför en kommitté inom sin egen ockupationsmyndighet, som fick nio dagar (!) på sig att författa en helt ny text. Deadline sattes till den 12 februari 1946. Därefter skulle den japanska regeringen och det japanska parlamentet få möjlighet att ta ställning till formuleringarna. Det kom också en hel del motförslag och slutresultatet blev något av en kompromiss, även om huvuddragen överlevde.

Kommitténs arbete hemligstämplades och det tog flera decennier innan det blev känt att en ung kvinna, endast 22 år, deltog i arbetet. Hon hette Beate Sirota Gordon och var dotter till Augustine och Leo Sirota, den senare en känd konsertpianist. Föräldrarna lämnade Europa när judeförföljelserna tilltog och bosatte sig i Japan. Beate växte upp i Japan och blev helt flytande i japanska. Hennes uppgift i kommittén blev bland annat att ansvara för formuleringarna till den viktiga paragrafen 24, som gav kvinnorna i Japan rättigheter som över huvud taget inte hade funnits i den tidigare konstitutionen. Hennes insatser ledde till att artikel 24 i den japanska konstitutionen ser ut som den gör. Den lyder:

”Marriage shall be based only on the mutual content of both sexes and it shall be maintained through mutual cooperation with the equal rights of husband and wife as a basis. With regard to choice of spouse, property rights, inheritance, choice of domicile, divorce and other matters pertaining to marriage and the family, laws shall be enacted from the standpoint of individual dignity and the essential equality of the sexes.”

Beate var den enda kvinnan i kommittén och hennes olika textförslag ansågs till en början vara alltför radikala, men hon lyckades ändå få ett avgörande inflytande på arbetet. När hemligstämpeln på kommitténs arbete långt senare togs bort kunde hon också få det allmänna erkännande hon förtjänade. Tack vare hennes kunskaper i japanska fick hon även uppdraget att tolka de förhandlingar som skedde mellan SCAP och den japanska regeringen. Erfarenheterna finns beskrivna i biografin The Only Woman in the Room, som har John Dower som medförfattare och publicerades 2014. En annan bok, Last Boat to Yokohama, sammanställd av Nassrine Azimi och Michel Wasserman, publicerades 2015 och är en fascinerande skildring av Beate Sirota Gordons liv och verksamhet. Som chef för både Japan Society och Asia Society gjorde hon betydande insatser för kulturutbytet mellan USA och Asien.

 

För ett antal år sedan var det populärt att prata om ”asiatiska värderingar”. Den grundläggande tanken var att  länderna i Asien styrdes av upplysta despoter eller autokratiska regimer, som hade det allmännas bästa för ögonen. Demokrati var det litet si och så med, men samhällena var organiserade i hierarkier som skapade en gemensam värderingsgrund. För länge sedan ondgjorde sig Karl Marx över ”det asiatiska produktionssättet”, som han såg som en ineffektiv övergångsfas i samhällsutvecklingen. En annan Karl,  Karl August Wittfogel drev tesen om att det fanns en särskild ”orientalisk despotism”, som inte nödvändigtvis var ond i alla dess delar (”Oriental despotism: A Comparative Study of Total Power”, 1957). Despotierna var relativt harmoniska, men det var också väldigt svårt att genomföra moderniseringar och förändringar. Ur det västerländska perspektivet var detta ett tecken på efterblivenhet, medan det ur det asiatiska perspektivet snarare var ett tecken på visdom.

Ett liknande sätt att förklara skillnaderna mellan Öst och Väst var att de asiatiska länderna, framför allt de östasiatiska, fäste särskilt avseende vid konfucianska principer. Den konfucianska ideologin menade att harmoni skall råda i riket och att vägen till denna harmoni var att alla delar av samhället respekterade att det fanns hierarkiska strukturer inom familjer och klaner, mellan äldre och yngre, kvinnor och män, politiska makthavare och olika yrkeskategorier . Fursten hade himlens mandat att styra, men han kunde behålla mandatet endast om han hade folkets bästa för ögonen.

Den första japanska konstitutionen med sina sjutton artiklar var enligt den historiska krönikan Nihon Shoki (720) författad av Prins Shôtoku år 604: Den började med formuleringen att harmoni skall råda i riket, vilket var ett tydligt konfucianska inslag. Samtidigt underströk den att även buddhismen skulle respekteras. Vidare skulle individualismen underställas den kollektiva nyttan. Enligt vissa, exempelvis tidigare viceministern i dåvarande (tidigt 1990-tal) ministeriet för internationell handel och industri, Fukukawa Shinji, reflekterades de asiatiska värderingarna även i sättet att leda företag. I Europa, menade han i en artikel 1997, var det betydligt viktigare med tydliga och specifika kontrakt i affärsrelationerna, medan det i asiatiska företag var viktigare med reciprocitet och ömsesidigt förtroende i affärsrelationerna.

Diskussionen om de asiatiska värderingarna är inte lika synlig idag som för tjugo, eller trettio år sedan, men onekligen har tankarna inte försvunnit. Ett land som man hela tiden diskuterar, oavsett om det är asiatiska värderingar eller specifikt nationella sådana, är Japan. Vad är det som gör att mycket av det vi diskuterar som stora problem i Sverige, som till exempel köerna i akutsjukvården, kommunikationernas effektivitet och polisens resurser inte tycks vara lika stora problem i Japan? Problem finns förstås alltid i alla samhällen, men väntetider på ett halvt eller till och med ett helt dygn på en japansk akut är nästan en omöjlighet. Snarare går maxgränsen vid en timme. Tågen går på minuten i Japan och när det gäller snabbtågen till och med på sekunden, oavsett väder. Poliser finns det överallt utan att de upplevs som påträngande. Är det helt enkelt så att tänkandet kring  personalresurser är annorlunda och beror detta i så fall på existensen av asiatiska värderingar?

Den orientaliska despotism som Wittfogel diskuterade hade visserligen ett viktigt inslag av personalkrävande jordbruk, särskilt när det gällde risodling och irrigation, men det behöver inte vara så att mycket personal i dagens samhälle har med konfucianism eller kontrollerad despotism att göra, utan kan lika väl bara vara ett logiskt välfärdstänkande och ekonomiska kalkyler kring vad som är mest lönande och effektivt. För mycket personal kan förstås vara slöseri med resurser, men frågan är om inte långa köer, underdimensionerade järnvägar och brist på poliser leder till ett ännu större samhällsekonomiskt slöseri. Det vimlar av privata sjukhus och järnvägar i Japan, så förstatligande är inte nödvändigtvis en del av lösningen. Det rör sig snarare om principen att kunden alltid skall komma i första hand. Det är i alla fall ett viktigt inslag i de japanska värderingarna.

 

© Kommentarer och tolkning från japanska: Lars Vargö

13.

七夕のあはぬこころや雨中天

Tanabata no awanu kokoro ya uchûten

Tanabata / de älskande två kan ej mötas / himlen full av regn

Tanabata är ursprungligen en kinesisk festival som hålls den 7 juli varje år. Den sägs ha importerats till Japan år 755 och firats sedan dess. I Japan är det den dag på året då den kvinnliga guden Orihime och den manliga Hikoboshi kan träffa varandra. De är djupt förälskade, men tvingas att resten av året befinna sig på skilda håll. Gudarna är egentligen stjärnorna Vega (Alfa Lyrae), den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Lyran, och Altair (Alfa Aquilae), den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Örnen. Denna gång, den 7 juli 1666, kunde Bashô inte se stjärnorna på grund av den regnfyllda himlen.

14.

たんだすめ住めば都ぞけふの月

Tanda sume sumeba miyako zo kyô no tsuki

En sak är klar / bor jag någonstans är det i Kyôto / med dagens måne

Den här dikten kan tolkas på många sätt och är en lek med ord. ‘Sume’ kommer från verbet ‘sumu’ som kan kan betyda ‘klar’, men också ‘att bo’住む. ‘Miyako’ 都 har betydelsen ‘huvudstaden’, men tecknet kan också uttalas ‘kyô’, det vill säga samma uttal som för det ord som kommer därefter, kyô 今日, ‘idag’. Det är också fullt möjligt att tolka dikten som ‘En sak är klar / där jag befinner mig är huvudstaden / för dagens måne’.

15.

影は天の下照姫か月の顔

Kage wa ame no shita teru hime ka tsuki no kao

Ljuset / är det Shita-teru-hime / som är månens ansikte?

‘Kage’ kan betyda skugga, men här syftar det snarare på ‘tsuki-kage’, 月影 månljuset, eller ‘omokage’, 面影 en bild.  Shita-teru-hime är dotter till den shintoistiske guden Ôkuninushi, härskaren över Izumo-provinsen. Hon beskrevs som en vacker prinsessa, men var också den mytiske modern till waka-poesin och nämns som sådan i den kejserliga antologin ‘Kokin woka-shû’, 古今和歌集 , ‘Waka-poesi från nu och förr’, som blivit klar år 920.

16.

荻の声こや秋風の口うつし

Ogi no koe koya akikaze no kuchi-utsushi

Vassruggens röst / låter som om den härmar / höstvinden

‘Kuchi-utsushi’ kan också betyda ‘att mata med munnen’, vilket ger ytterligare en dimension till dikten. Håller vasstråna på att mata varandra när ger ljud åt höstvinden?

17.

寝たる萩や容顔無礼花の顔

Netaru hagi ya yôgan burei hana no kao

Vilande klöverblommor / ganska oförskämt / att inte visa ansiktena

‘Yôgan-burei’ 容顔無礼 betyder att ha en ‘oförskämd uppsyn’, men Bashô leker med det nästan likalydande uttrycket ‘yogan-birei’ 容顔美麗, ‘att vara vacker’. Blommorna hänger mot marken när de vilar.

18.

月の鏡小春に見るや目正月

Tsuki no kagami koharu ni miru ya me-shôgatsu

Fullmånen / sedd en brittsommardag / nyårsfest för ögonen

‘Tsuki no kagami’ betyder ordagrant ‘månens spegel’, men är ett uttryckssätt för fullmånen. ‘Koharu’ avser en varm dag under månkalenderns oktobermånad.  ‘Spegel’ och ‘miru’, ‘att se’, är ord som hör ihop i den klassiska japanska poesin. De är s.k. engo 縁語, ‘besläktade ord’ som skall användas tillsammans. 

19.

時雨をやもどかしがりて松の雪

Shigure o ya modokashigerite matsu no yuki

Sen höstskur / irriterar / tallarnas snö

Här finns det möjligheter till flera tolkningar. Oseko Toshiharu har översatt dikten ‘A wintry shower / Has changed at last into snow / On the impatient pines’.  Jane Reichhold å sin sida har översatt den ‘a winter shower / the pine is unhappy and / waiting for snow’. Poeter i Japan brukar säga att det är litet orättvist att lövträden förvandlas i vackra färger under  hösten, medan tallarna måste vänta tills snön täcker dem för att man skall tycka att årstidernas förändringar har givit dem en ny, vacker skepnad. Under tiden ser de ganska ledsna ut när det regnar. Som i så många andra dikter använder Bashô ord som får olika betydelser beroende på vilka tecken som användes. ‘Matsu’ kan betyda ‘tall’ om det skrivs med kinesiska tecknet 松, men ‘att vänta’ om det skrivs 待つ。

20.

萎れ伏すや世はさかさまの雪の竹

Shiore fusu ya yo wa sakasama no yuki no take

Nedböjd av snö / har världen / vänts upp och ned

Bashô anspelar på en berättelse inom Nô-teatern, ‘Take no yuki’ 竹の雪, ‘Snön på bambun’, där en mor finner sin ihjälfrusna son under en snötäckt bambu. Ett barn som dör före en förälder tillhör en värld som har vänts upp och ned. 

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 9

Flammornas färg

I

De kunde höra ljudet av en motorbåt där de satt i rummet och väntade på frukosten. Asako kunde inte låta bli att titta på sin far.

”Den ska nog också åka och hämta varor”, sade han. De hade båda sett en båt komma med leveranser kvällen före.

Genom de allt ljusare pappersfönstren i skjutdörrarna kunde Asako se ett gulaktigt sken fladdra. När hon öppnade dörrarna ut mot trädgården stod trädgårdsmästarn där och brände högar av vissnat gräs. Den sjudande hettan från elden bildade en stor ring på gräsmattan.

Sjön Ashi låg stilla. På andra sidan låg vattenbrynet fortfarande i mörker. Berget ovanför hade ännu inte fått någon färg. Det hade heller inte reflekterat någon kvällssol. Genom träden kunde de se båten färdas utmed den närmaste strandlinjen.

”Titta, det finns folk som åker båt fast det är så här kallt”, sade Asako. Trädgårdsmästaren  såg också ut över sjön. ”De åker fram och tillbaka med leveranser”, sade han.

”Levererar de varor med båt?”

”Det blir för tungt att ta dom landvägen. Det där är nog frun från byn här bakom.”

Morgondunklet började skingra sig mellan träden. De kunde ana en kvinna iklädd en sober kimono i båten.

”Jag skulle inte ha något emot att pröva att leva på det där sättet – åka och handla med båt”, sade Asako, som om försökte hitta något sätt att stilla sin oro.

”Stäng dörren, det är kallt”, sade fadern. Flammorna började åter att dansa i skjutdörrarnas nedre pappersfönster.

Även denna morgon kände Asako sig orolig och ljudet av motorbåten gjorde inte henne lugnare.

”Är det verkligen varutransporter? Båten igår var ju en roddbåt. Det där är ju en motorbåt.”

Asako var inte riktigt nöjd med förklaringarna och öppnade försiktigt en glipa mellan skjutdörrarna. Hon ville med ena ögat först försäkra sig om att  storasystern inte hade hunnit ut i trädgården innan hon öppnade dörrarna igen.

Motorbåten åkte i riktning mot Kojiri. Man brukade kunna se berget Fuji på andra sidan sjön, men det var molnigt. Båten de hade sett dagen före hade tråcklat sig genom stranddungarna, men motorbåten åkte rakt ut mot sjön som om den svepte reflektionerna av trädtopparna.

”Det är ju storasyster. Ja, det är hon, precis som jag trodde.”

Hon tog tag i skjutdörrarna. ”Det är hon. Det är dom där två. Far, de har gett sig ut på sjön fast det är så kallt. Storasyster har blivit tokig.”

Sjön var helt fri från vågor, varför motorbåten snabbt drog upp en vattensvans och försvann i fjärran. Momoko satt intull den unge mannen i fören. Vid bergen på andra sidan tecknade molnen en svag linje.

”Far …”. Asako vände sig om. Fadern undvek hennes vädjande ögon.

”Stäng sa jag ju.”

”Ja, ja.” Asako fortsatte att försöka följa båten med stona ögon.

”Asako, nu ber jag dig, stäng skjutdörrarna.”

”Förlåt”. Asako gick tillbaka till hibachin med sina tankar.

”Vad ska far göra?”

Pappan satt tyst.

”Vi kan väl inte bara lämna syster så där utan vidare? Det går fortfarande att höra motorbåten. Jag blir alldeles ifrån mig. Jag kunde inte somna igår kväll heller.”

”Ja, jag märkte det. Men jag ville se om jag kunde hitta henne här …”

”Jaså? Men hur ska far nu kunna hitta henne igen?”

”Det kanske jag inte kan, men igår, nej i förrgår, när jag sa att jag ville bygga ett hus åt dig sa du att jag skulle göra det åt storasyster också, eller hur?”

”Ja, jag frågade om det inte fanns en storasyster i Kyoto också och om det skulle vara två eller tre hus.”

”Nåja …” Fadern fick svårt att uttrycka sig.

”Jag skulle gärna bygga ett hus till Momoko också, men jag tvivlar på att hon skulle vilja bo i det.”

”Varför skulle hon inte vilja det? Skulle jag vara den enda som skulle bo i ett hus som far lämnade efter sig som ett testamente? Inte syster? Varför då?”

”Det har jag lite svårt att svara på. Det kanske beror på att det var med Asakos mor jag gifte mig.”

”Jaså?” Asako skakade på huvudet. ”Nej, jag vill inte höra talas om något sånt. Det är ju ganska fegt, eller hur?”

”Det kanske det är”, sade han nickande, som om han talade med sig själv. Men hans ord var tydliga. ”Jag hade två kärleksförhållanden, men gifte mig bara en gång. Det första barnet blev jag fråntaget, men inte det andra. Även om jag inte har pratat om det tror jag Asako känner till det.”

Asako hade svårt att få fram några ord.

”Varför blev far inte fråntagen det andra? Var det för att mor fanns?”

”Nej, så var det inte. Det var för att det första barnets mor dog. Självmord.”

Pappan pratade som om han ville kräkas upp gift. Dotterns sömnlösa ögonlock skuggades av ett vackert veck.

”Om far har tre döttrar med tre mödrar, innebär det att jag är det enda legitima barnet?”

”Ja, jag vet inte … hur man ska se på det … det är ju ett sätt att se på det, gärna det.”

”Det är synd om far.”

”Oavsett om man bor tillsammans, eller om man blir utestängd, så är ens barn trots allt ens barn. Det finns inget som kan klippa de biologiska banden.”

”Hur väl man än vill är det väl likadant med en styvmor. Hon kan väl aldrig vara något annat än en styvmor?”

”Nej, visst. Om både föräldrar och farmödrar bara tycker synd om ett barn är det nog mest synd om dom själva.”

”Men det är fars verk alltihop.”

”Ja, så är det visserligen, men människors öden går inte alltid att betrakta som räkenskaper.”

”Är den motorbåt syster åker med just nu också en ödets båt? Finns det inget vi kan göra åt det?”

”Det har jag inte sagt. Men menar Momoko verkligen allvar med den där pojken?”

”Det kan inte jag veta.”

”Hon är nog på gränsen, tror jag. Momoko har fått sin mors temperament och försöker hela tiden leva ut sina känslor. Hon kämpar på, ibland blir hon förtrollad av något, men den där pojken gör hon sig nog av med.”

”Även om hon skulle vilja göra sig av med honom … är hon seriös av sig. Men just nu har hon två pojkvänner. Far, den hon är med idag heter Takemiya. Att ha två stycken så där utan vidare … jag förstår mig inte på henne.”

Asako fick svårt att prata och drog ihop sina axlar. Hon verkade skämmas för sin syster. Pappan verkade litet tagen på sängen.

”Det är inte allvar. Så länge hon inte hittar de verkliga såren i sitt bröst går det nog inte att hindra henne från att leka med elden. Har inte Asako någon som känslorna svallar för?”

”Storasysters sår i bröstet … ? Det kanske är så att hon inte kan öppna sig för någon annan än hennes verkliga mor?”

”Det är nog snarare hennes vinnarinstinkt”, sade fadern undvikande. ”Om någon lever farligt, som om hon höll knivar i munnen, är det för att såren gör ont. Det är kanske som att ta självmord litet i taget. Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Självmord? Skulle storasyster …?” Asako spetsade öronen och ryste med hela kroppen när hon hörde det ordet. Det skrämde henne.

”Far, det går inte att höra ljudet av motorbåten längre. Hon kanske har åkt ut på sjön för att ta livet av sig. Tänk om de ska begå dubbelt självmord?”

Asako reste sig omtumlad upp och öppnade skjutdörrarna.

”Tänk om det är så? Far, jag kan inte se båten längre.”

Fadern försökte låta opåverkad. ”Nej, dom har nog bara åkt för långt bort för att vi ska kunna höra det.”

”Långt? Vart då?” Asako tittade bort mot Kojiri. ”Jag kan inte se den. Det finns inte en bår på sjön. Jag går till stranden och tittar.

Hon satte på sig trätofflor som stod i trädgården och rusade iväg. Askan från släckta elden yrde kring hennes fötter.