Japan’s Historic Moment: Global Challenges Necessitate Policy Evolution

It is commonly known that the Japanese have adopted thousands of Chinese characters into their written language. What is less known is that there are a number of Chinese characters that have been invented in Japan and which are not in use in the Chinese language. Below you will find most of them.

Chinese written characters invented by Japan:

喰う         kura(u), ku(u)             eat, drink, receive (a blow)

〆             shime                         adding up; bundle; ream; seal

                shime(te)                    totaling

                shime(ru)                   sum up

                kan                             81/3  pounds

匁             momme, me               a measurement

毟る         mushi(ru)                    pluck, pick, tear

俤             omokage                    = 面影, visage, face; trace, shadow; memory

俥             kuruma                      rickshaw, jinricksha

俣             mata                          crotch, thigh, groin

働く         hataraku                    work, labor; do, act, commit, practice

凩             kogarashi                  wintry wind

凧             ikanobori, tako          kite

凪             nagi                           lull, calm

                na(gu)                       become calm, die down

叺             kamasu                     straw bag; tobacco pouch

噺             hanashi                     = 話, (n) talk, chat, conversation

塀             hei                             wall, fence

嬶             kakâ, kaka                 wife (vulgar)

峠             tôge                           mountain pass; crisis, climax

杢             moku                         wood worker

枠             waku                         frame, framework; reel, spindle, spool

枡             masu                         = 桝 measuring box

栃             tochi                          horse chestnut

栂             tsuga                         hemlock, hemlock-spruce

柾             masa, masame         straight grain

                masaki                       spindle tree

梻 shikimi                   = 樒, a tree whose branches are placed on Buddhist graves

椚             kunugi                       a kind of oak used for charcoal

榊             sakaki                        sacred Shintô tree

樫             kashi                         evergreen oak

畑             hatake, hata             = 畠,field, plantation, garden; one’s specialty

燵             tatsu                          a foot-warmer

瓧             dekaguramu             decagram, 10 grams

瓩        kiroguramu                kilogram, 1000 grams

瓱             deshiguramu            decigram, 1/10 gram

甅             miriguramu               milligram, 1/1000 gram

笹        sasa                           bamboo grass

簓             sasara                        bamboo whisk; broken end of a bamboo stalk

粁        kiromêtoru                 kilometer

籾        momi                         unhulled rice

粍        mirimêtoru                 millimeter

糎        senchimêtoru            centimeter

縅す      odo(su)                       = 脅かすobiyakasu    threaten, frighten, intimidate

膵        sui                             pancreas

蓙        goza                          mat, matting

裄        yuki                          sleeve length

褄        tsuma                       skirt

迚        totemo                     very; some way or another

辻        tsuji                           crossroad, street crossing; road side

鎹        kasugai                    iron clamp

閊える   tsuka(eru)                 =支える, be obstructed, be blocked, be choked, break down

鞆        tomo                         archer’s arm protector

鯱        shachihoko               dolphin-like fish

            shachi                      killer whale

鱈        setsu, tara                codfish

鰯        iwashi                       sardine

鯰        namazu                     fresh-water catfish    

Av Kawabata Yasunari

Avsnitt 50

1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

II

Mizuhara sköt upp sin resa tillbaka till Tokyo. Det berodde snarare på att Momoko hade tagit in på sjukhus än på Takemiyas självmord.

När det hade gått en viss tid hade Momoko börjat känna en viss sorg över att hon inte kunde föda Takemiyas barn, nu när han hade dött. Vad var det med denna ensamhetskänsla som inte gick att åtgärda? Hon kunde inte låta bli att undra om barnets död på något sätt också fick Takemiya att dö. Det var ett märkligt tvivel och en mystisk panikkänsla. Hon hade förvandlats till en person som inte längre kunde göra sig av med honom, han som brukade böna att hon inte skulle göra sig av med honom. Oavsett om han dog därför att han älskade henne, eller för att han hatade henne, och även om andra tyckte att hon drev med honom, eller lekte med honom, var hon tvungen att som överlevare bära med sig det som hade hänt.

Nu hade Takemiya blivit som Keita, eller kanske som hennes döda mor. Hos de döda finns inga sår som värker. Det är de levande som måste bära på dessa hjärtats sår.

Det var meningen att Momoko skulle skrivas ut från sjukhuset efter några dagar, men läkaren förvånades över hur svag hon verkade vara. Till en början hade han använt psykisk trötthet som en förevändning, men nu började han se det som något verkligt. Det såg ut som om hon hade ansträngt sig för att hålla skenet uppe, men nu inte längre kunde hindra att hon började påverkas negativt av allt som hade hänt.

”Kom inte hit …. Jag ber, kom inte hit ….”

”Jaså? Men jag kan ju inte åka tillbaka utan att ha besökt dig. Hördu? Jag är ju orolig.”

”Det finns inget att oroa sig över. Just nu har jag ingen lust att träffas. Jag vill lämnas ifred. Far, förlåt, men förstå mig….”

”Verkligen? Hur som helst. Jag kommer och hämtar dig i alla fall. Och om jobbet gör att jag inte kan komma så skickar jag Asako.”

”Asako ….? Hallå! Inte Asako. Jag klarar mig själv.”

”Ja, jag förstår att du klarar dig själv, men jag vill ju inte göra det svårt för dig.”

”Det är okej. Att göra det svårt för mig är något jag själv är bra på.”

”Nämen …. Vi kan inte prata om det här på telefon. Jag måste besöka dig.”

”Nej, gör inte det. Jag är ju barn till min mor …..”

Hennes far verkade ha överraskats  av vad hon sade. Det blev tyst i luren.

”Hallå?  Om far kommer nu kommer jag bara att vräka ur mig en massa saker och förakta mig själv också.”

Hennes far lät sig övertalas. Han åkte tillbaka till Tokyo dagen därpå. Däremot kom Keitas far på besök. Momoko fick ingen tid att sätta på sig läppstift och hon såg blek ut. Hennes kinder var stela. Men Aoki låtsades inte se något utan log brett.

”Hur har du det? Här är ett brev från Asako”, sade han och sträckte över det.

”Tack så mycket.”

”Din far åkte hem igår. Jag följde med honom till stationen och han bad mig hälsa. Och ja, han bad mig se till att inga missförstånd kring honom skulle uppstå.”

”Jaså? Jaha”, svarade Momoko kort, som om det gällde någon annan. 

”Förresten, jag pratade med läkaren tidigare idag och han sade att du kunde lämna sjukhuset när du känner för det.”

”Verkligen?” sade hon och tittade på Aoki som om hon hade fått en uppmaning. Sedan tittade hon ned i golvet och fortsatte, ”Jag hade nog tänkt samma sak.”

”Så bra”, sade Aoki och nickade. ”Du får hemskt gärna ta igen dig hemma hos mig ett tag. Mizuhara sade att han skulle komma och hämta dig….”

”Tack så mycket.” Momoko kunde inte låta bi att tycka att de hade gått litet väl långt i sina förberedelser. Hittills hade hon klarat sig själv. Det var inte utan att  hon kände hur ilskan steg i henne.

”Från och med nu kommer det att bli väldigt kallt, typiskt för Kyoto vi den här tiden, men det är väldigt fint mot slutet av hösten och början av vintern. Det är rent av många som tycker att Kyoto är bäst på vintern” sade Aoki vänligt. ”Du borde se Kyoto täckt av snö.”

”Jag skulle gärna besöka Nishiyama, när jag väl har lämnat sjukhuset. Varje dag har jag tittat på solnedgången över Nishiyama genom fönstret.”

”Jaså? Idag blir det också en fin solnedgång”, sade Aoki. ”Vi kanske skulle åka mot Saga från Arashiyama. När man pratar om Arashiyama brukar alla tänka på dem som trängs där för att titta på körsbärsblommor eller höstlöv, men det är faktiskt väldigt fint på vintern. Jag tror det var i maj detta år som jag vandrade på en liten väg mot norra Saga. Den började bakom trädgården i Tenryû-templet och fortsatte uppför Kameyama-parken vidare över Ogurayamas bergskam. Men det kanske skulle bli för mycket för Momoko-san.”

Momoko vek ihop ärmarna på sin sovrock. Den hade tillhört Aokis fru non hon var ung, liksom den vadderade kimonon och jackan till den. Även sängkläderna. När hon tänkte på att det faktiskt hade varit Keitas mor fick hon svårt att titta upp.

”Jag måste gå, men är det inget jag kan hjälpa till med?” frågade Aoki och reste sig upp från den stol han suttit på.

Momoko frågade honom plötsligt. ”Aoki-san, jag har en yngre syster här i Kyoto. Det har väl far berättat?”

”Jo, jag hörde det”, sade han och vände sig om. ”Jag har även träffat henne.”

”Hon är väl fortfarande ung?”

”Så är det.”

”Jag är ganska säker på att det står något om henne i det här brevet som Asako har skrivit”, stammade Momoko fram. ”Skulle Aoki-san inte kunna ordna så att jag kan träffa henne?”

”Va …? Jag …? Ja, jo, det skulle jag väl. Jag kan prata med henne om det på något sätt.”

Momoko öppnade brevet från Momoko när Aoki hade gått. Men det stod ingenting om den yngre systern i Kyoto. Det verkade inte heller som om Asako kände till att Momoko hade lagts in på sjukhus. Hennes far hade nog kommit tillbaka till hemmet i Tokyo vi det här laget. Troligtvis hade han inte sagt något till Asako om Momoko. 

Momoko tog med sig det hon hade fått låna från Aoki och flyttade över till Aokis hus. Och efter några dagar begav de sig tillsammans till Arashiyama. De klev ur bilen strax före bron Togetsukyô.

”Jag sade på telefonen att det gick att höra smågöken framåt kvällen, men det är fortfarande tidigt, så vi kan väl gå litet bland klipporna där borta”, sade Aoki och tittade på Momoko.

Hon nickade. ”Jag minns att jag fick äta goda bambuskott här när jag var barn. Snart kanske jag kan får höra smågöken också….”

”Smågöken ja”, sade Aoki när de gick över bron. ”Medan Momoko-san låg på sjukhuset gick jag och såg en film som heter ”De fyra friheterna”. Den lämnade efter sig ett märkligt intryck. USA besegrade Tyskland och Italien för att rädda de fyra friheterna. Det var en krigsfilm. I slutet dog båda diktatorerna Hitler och Mussolini tillsammans med sina älskarinnor. Hitler begick självmord i bunkern under sitt residens, men det gick inte att hitta hans lik. Mussolini greps när han försökte fly till Schweiz och dödades. Både hans och älskarinnans lik visades i filmen. Mussolini med sitt stora ansikte hängde med öppna ögon, men hans kropp verkade ha multnat litet. Och dessutom hängde de två liken upp och ned. Älskarinnans jacka hade vänts ut och in över henne och magen blottades.”

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 49

Det verkade på något sätt som om Momoko och den unge mannen hade bytt plats när hon blev havande. Hon hade sett på honom litet grand från ovan, för att sedan själv bli den som han såg ned på. Momoko kunde känna hur hon som kvinna hade en svag punkt, vilket var något hon inte kunde stå ut med. Det var likadant när hon första gången blev omfamnad av Keita. Helt plötsligt kände hon sig nedknuffad. Hon undrade om det var  hennes öde att vara född till en kvinna som måste ta hela tiden ta emot förnedrande behandlingar från män.

Att Takemiya gav sig iväg var ett själviskt manligt beteende som bara var värt förakt. Fostret fanns inne i den kvinna som hette Momoko. Att inte föda det, var det en kvinnas självförsvar, eller en hämnd som var riktad mot honom?

Det var på sjukhuset som Momoko tog emot brevet från Asako. Takemiya hade inte flytt för att ställa till det för Momoko. Han hade bara dött. Om han flydde eller inte var egentligen oväsentligt. Han tog sitt eget liv och lämnade Momoko kvar med en gåta. Det är möjligt att han begick självmord i tvivel om att han själv var far till barnet eller av svartsjuka. Det är också möjligt att han inte tvivlade på det, utan att han blev så förskräckt över att bli far att han ville utplåna sin egen existens. 

”Det är ditt och bara ditt barn. Jag är en inbillning, ett spöke”, hade han sagt, som om han inte ville tillhöra denna värld.

Momoko kunde inte för sitt liv föreställa sig Takemiya som en far och kände det till och med som om hon i likhet med den heliga Marias jungfrufödsel hade varit utsatt för ett mirakel. Och i den förvåning och förvirring som ett icke planerat havandeskap medförde var trots allt Takemiyas ord smärtsamma att höra.

Att Momoko togs in på sjukhus var något som Keitas far ordnade. Han hade sagt att hon inte verkade må bra. ”Momoko-san, du ser väldigt trött och sliten ut. Jag ser det som mitt ansvar att ta hand om dig om du blir sjuk här i Kyoto. En gammal bekant till mig är en välrenommerad läkare. Han kan utföra en ordentlig läkarundersökning om du tar dig hit.”

Mizuhara, hennes far, höll med, ”Absolut, också med tanke på att Asako, som alltid är så frisk, fick en lungsäcksinflammation….”

Läkaren sade att han misstänkte att det var något med lungorna eller njurarna och därtill psykisk utmattning. Han rekommenderade att hon skulle tas in för observation tre, fyra dagar. Han sade ingenting om havandeskapet. Det var en till åren kommen läkare och för att inte skapa en pinsam situation för Momoko tog det ett tag innan han pratade sanningen. Momoko anade att det hade skett vissa konsultationer med både Keitas far och hennes egen far. Att det skulle vara något med lungorna eller njurarna var redan från början något de använde som en förevändning. Varken Aoki eller Mizihara nämnde något om havandeskap eller kirurgiskt ingrepp. Det var väl typiskt för så erfarna män, tänkte Momoko. De låtsades båda som om det regnade. Och de ringde inte till henne, varken före eller efter operationen. De begravde det hela i mörker.

Det var som om hon var ett barn och de som vuxna inte behövde konsultera henne. Men det var så dags nu. Under normala omständigheter hade Momoko reagerat mycket starkt mot en vuxenkomplott av det här slaget, men nu vara hon bara trött och tom efter att ha  förlorat barnet. Läkarens diagnos om psykisk utmattning var nog något som nu stämde.

De sängkläder och kimono hon använde på sjukhuset var lån från Aokis hem. ”Det var verkligen länge sedan min fru hade dem, men det är bara bra om de kan komma till användning. De är ju gamla så jag hoppas du ursäktar att de är litet omoderna, men det är också kul att se att en ny generation kan använda dem”, sade Aoki när han betraktade Momoko.

Momoko kunde inte riktigt förstå varför Aoki ville hjälpa henne, den kvinna som hade varit tillsammans med hans son som dog i kriget, en kvinna som hade blivit havande med en man som själv mer var som ett barn. Men hur det än var med det hade både Aoki och hennes far förstått att Momoko var med barn och i hemlighet pratat om vad de skulle göra. För Momoko kändes det oerhört pinsamt gentemot Aoki.

Från det att Momoko började förstå att hon bar på ett foster hade hon börjat känna sig varm inombords, vad det nu berodde på. Den värmen fanns kvar hos henne även efter det att hon hade förlorat barnet.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 48

Det börjar närma sig slutet på romanen, men resonemangen som Kawabata nu låter en av huvudpersonerna, den äldre systern Momoko göra om självmord är onekligen av intresse med tanke på att han själv tog livet av sig 1972.

Momoko hade märkligt nog inte heller skrivit till Takemiya, inte ens ett vykort. Berodde det på att de två hade ett sådant underligt förhållande. Det var egentligen typiskt för den unge Takemiya att inte lämna efter sig något skriftligt. Det kan tyckas som att det endast hade varit något flyktigt eller tomt hos honom, men det kan också ha varit för att göra hans eftermäle renare, rikare och tydligare. De flesta som lämnar efter sig något skriftligt efter självmordet vrider på sanningen eller förskönar sin egen situation, det visste även Momoko.

Alla djur och växter dör och vissnar utan att lämna ord efter sig. Så är det även med klippor och vatten. När Momoko åt socker i tron att det var cyankalium skrev hon först inget meddelande. Och hennes gamla dagböcker brände hon.

När hon läste i sin yngre systers brev att ”Miya-chan sade ingenting”, satte hon händerna i en bönegest och lät tårarna falla.

”Du tyckte säkert att vi i vår familj inte räckte till. Men, det får vara. Tack, Miya-chan.”

Asako hade skrivit i sitt brev att det nog var bäst attt Momoko inte kom tillbaka till Tokyo på ett tag.

”Du är klok, kära lilla du. Tack för ditt påpekande. Du lär ju inte döda någon.”

Hon hörde att Asako hade besökt Takemiyas grav.

”Varför …..? Istället för mig …..? För att be om ursäkt för storasysters synder …..?”

Det var en mycket gammal familjegrav. Det var väl något som passade en vacker ung man. Han fanns nu inne i hennes kropp. Rörde vid hennes hud. Hans arm hölls i ett grepp om Momokos nacke. Han fanns inte i graven. Just nu fanns han ingenstans. Men det fanns något som plötsligt gav Momoko gåshud. När Takemiyas barn lämnade hennes kropp och dog var det vid samma tid som han tog självmord. Barnet och fadern dog samtidigt. Asako hade inte berättat vilken dag eller vid vilken tidpunkt han hade tagit självmord, men Momoko kände det på sig. Det var som en blixt hade slagit ned.

”Det var nog vid samma tidpunkt. Så var det nog.”

Momoko hade låtit blodet rinna ur sin kropp och ett liv släckas. Hon kunde inte avgöra om det hade varit en pojke eller flicka, men far och barn var skilda åt, han i Hakone, barnet i Kyoto. Och de kallade på döden samtidigt. Var inte det ett mystiskt tecken? Om det finns en väg mot dödsriket bar nog den unge pappan nu på sitt barn på vägen dit. Samtidigt som han viskade, ”Jag är ju bara ett barn”.

I början tänkte Momoko inte närmare på att hon betraktade Takemiya som ett barn. Att skaffa ett barn med honom var inget som hon ens fantiserade om. Och att se honom som en far gick bara inte. Det var snarare som om Momoko hade piskats med vår skapares försyn och genom livets kraft gjort även denna yngling till far.

Men hon tänkte faktiskt föda barnet. Självfallet skulle hon inte ha något med Takemiya att göra. Hon tänkte ta hand om barnet själv. Och hon tänkte även lämna sin fars hus. Hon var osäker på om hon skulle berätta för Takemiya att hon var med barn, men samtidigt hade de ju skilts från varandra innan hon upptäckte att hon var det. Det var ödets ironi. Att han hade tagit ett strupgrepp på henne hade varit smärtsamt, men plötsligt tyckte att hon att hon skulle berätta. Att han skulle bli förvånad det hade hon förstått. Och att det inte skulle vara lätt för honom att tro på det. Men att han skulle säga att det inte var hans barn och att hon lurade honom, det hade hon inte förväntat sig.

I efterhand kunde hon förstå att han tvivlade på det. Även om hon var uppriktigt mot honom. Takemiya var ju bara en i raden av män hon hade varit tillsammans med. Han kanske trodde att hon var älskarinna till den unge Nishida. Han måste ju ha trott att det snarare var någon som var mer vuxen som var far till barnet. Det var nog naturligt att han tänkte så.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 47

Vid flodbanken

”Att triviala saker tröstar oss beror på att triviala saker oroar oss”, var något Momoko upprepade för sig själv flera gånger. Hon tyckte allt kändes trivialt. Var det rent av så att den unge Takemiyas död också var trivial? Att hon inte födde hans barn, var inte det trivialt? Att Momoko över huvud taget levde berodde på att hennes fostermor, Asakos riktiga mor, hade bytt ut cyankaliumet mot socker. Så enkelt var det. Egentligen oerhört trivialt.

Hon insåg nu att om man varit allvarligt sjuk och känt att man också varit nära döden skapade det ett särskilt känslodjup. Men att vara allvarligt sjuk är inte begränsat till kroppslig smärta. Det kan gälla även själslig sjukdom. Momoko hade flera gånger drabbats av det. Även nu. Efter hennes mors död fortsatte det, hon blev inte av med det. Och när hennes pojkvän Keita dog blev det värre. Det människor säger, ja till och med det gudarna säger, tolkar människor på det sätt de vill. Vilka svårigheter man än går igenom tolkas det av människan på det sätt som hon själv vill. Hon skapar egna ursäkter och letar om och om igen efter ord som hon själv tycker passar. Men ord som uttrycker en verklig känsla bottnar i en verklig erfarenhet.

”Vad nu då, vad är det för fel på dig …?” hade Keita sagt när han kramade henne för första gången och sedan stötte bort henne.

När den unge Takemiya fick höra av Momoko att hon väntade hans barn hade han upprepat, ”Det är inte mitt barn, det kan inte vara mitt barn”, och flytt. Om det nu berodde på att det var Momoko som uttalade detta fruktade budskap. Nu var båda männen döda. Det var som om hennes ord utdelade straff, som om hon meddelade dödsdomar. Keita dog i kriget. den unge Takemiya tog livet av sig. Lägger man till det barn som hon hade burit på var det tre döda.

”Men Keita stupade i kriget. Det var inte mitt fel. Miya-chans självmord var inte heller mitt fel”, sade hon tyst till sig själv. ”När Keita dog ville jag själv dö … Och att det var socker jag åt var inte veroende på mig. Och innan Miya-chan dog hade han tänkt döda mig. Att han inte hade styrka nog i sin arm och att jag klarade mig berodde inte heller på mig.”

Vems fel det än var det ett faktum att tre liv hade släckts. Och Momoko levde.

”Du är inte en person som dör …” sade hon flera gånger, nästan sjungande till sig själv. Ekot av hennes ord rengjorde hennes själ.

Poeten Ikuta Shungetsu, som dränkte sig själv i Setos inlandshav på grund av en olycklig kärlek, lämnade kvar följande rader om den kvinna han älskade: ”Du är inte en person som dör, du är hustru till livets kärlek”.

”Du är inte en person som dör”, hade den unge Takemiya tydligt sagt till hennes syster Asako. Det var något hon tänkte på efter hans död. ”Även om jag dör kommer jag att vara glad om hon kan leva vidare.” När Momoko hörde att han hade sagt så blev hon först förebrående och vände det emot honom när han kom för att döda henne. Men när han väl hade dött fick orden en annan innebörd och fick henne även att minnas hennes egen mors självmord. I den kyliga värld som omfattade hennes mors självmord kunde hon inte känna vare sig skuld eller ånger för varken Keitas eller Takemiyas dödsfall. Mot fadern Mizuhara brann däremot en ilska hos henne.

Hon var förlåtande gentemot sin ungdoms agerande. Men två män var döda. Ingen av dem hade dött en naturlig död. Tvärtom. Vad skulle hon kunna göra åt det? Och bådas död hade skett utan att de var förlåtna. Vad skulle hon kunna göra åt det? När Momoko var i Asakos ålder gjorde hon inte som Asako och läste både ”Lady Chatterleys älskare” och ”Det fulländade äktenskapet”, men hur skulle Asako någonsin kunna förstå hur Momoko kände det?

Det var i ett brev från Asako som hon hade fått veta att den unge Takemiya hade tagit självmord. Det var ett försiktigt skrivet brev, men med ett meddelande som var rakt på sak. Takemiya hade dött i bergen i Hakone. Att det var ett område som hade med Momoko att göra var uppenbart. Momoko hade åkt tillsammans med Takemiya till sjön Ashi tidigt på våren och till Gôra på försommaren. Han hade säkert valt något ställe i närheten. I Asakos brev stod det bara Hakone. Och han hade int elämnet efter sig varken dagbok eller testamente, eller något annat skriftligt meddelande.

Det är möjligt att han hade skrivit något och sedan rivit sönder det. Men han hade inte skickats något brev till Momoko och troligtvis aldrig skrivit något. När hon tänkte efter var han inte typen som skrev dagbok heller.

_________________________

Det är inte så långt kvar på denna roman. Jag kommer att försöka avsluta den så fort jag kan för att sedan gå över till det jag egentligen har velat använda bloggen till: att skriva kommentarer om olika aspekter av Japan, det japanska samhället, historien och kulturen. Jag kommer har för avsikt att vara betydligt aktivare än hittills. / Lars

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 46

II

I Aokis nya tehus var Mizuhara och Momoko de enda gästerna. Mizuhara hade inte pratat om sina ritning till huset, inte ens på vägen tillbaka från Silverpaviljongen och templet Hônen-in.

Mizuhara tittade på Momoko bakom sig . ”Med tanke på hur tehuset är byggt är det fråga om arkitekten själv kan gå in så här, iklädd västerländska kläder …”

”Men Asako var väl också här med västerländska kläder.”

”Nja, jag tänker ändå på vår värd. Det ger ett märkligt intryck.”

Aoki log när de kom. ”Häromdan pratade jag med teaffären. Det finns dom som har teceremonin som mycket seriös hobby och känner att dom måste konsultera instruktionsböcker om allt, även det dom måste ha på sig innan dom  deltar. En temästare följde alla regler mycket noga innan han började, den ena saken efter den andra. Men det var en stor och kraftig karl. När han skulle lyfta på tekannans lock använde han för mycket kraft och förstörde hållaren för locket, om det nu var en Kiseto eller Oribe.”

”Där ska man ju vara lätt på handen. Han var inte uppmärksam på vad traditionen sade.”

”Eller hur? Han var från Tokyo, men hans namn blev snabbt känt här i Kyoto.”

”Jag menar, trycka dit locket för hårt. Sånt gör man ju bara inte.”.

”Nej, verkligen. Även om någon skulle tvinga en att krossa locket så gör man det bara inte.”

Aoki knackade på hållaren till locket två, tre gånger.

”På tal om västerländska kläder, jag fick höra av mästaren Urasenke att numera när det kommer gäster till honom är nästan alla män klädda västerländskt. Före kriget var det ingen som skulle komma på tanken att ta sig igenom porten till mästaren i västerländska kläder. Det vore detsamma som att inte visa respekt. Det var snarare gästerna som höll på etiketten. Något annat hade ansetts oförskämt …”

”Verkligen. Nuförtiden har det till och med blivit populärt bland unga ligister nere i Ginza att lära sig teceremonin. Dom kommer in i teaffärerna där och frågar vad inköpspriset på en teskål från Shino kan vara ….”

”Ja, man kan ju fråga sig hur vi också uppför egentligen. Men med tanke på att kriget tog min son, vårt hem brann upp och jag drog mig tillbaka hit till Kyoto och lät bygga ett tehus utan några traditioner att luta sig mot  … ursprunget är ändå i Korea.”

”Men även om man brukar räkna Rikyu till Momoyamaperioden föddes han ju under de stridande klanernas period…. Yoshii Isamu har till och med skrivit en dikt om det.”

”På Rikyus tid fanns inga atombomber. Men de flesta kanske ändå beställde skyddsrum hellre än tehus.”

”Jag har besökt Hiroshima och Nagasaki som arkitekt och sett  förödelsen där. När jag går runt Kyoto och dess gränder med samma ögon blir jag ju litet skrämd över vad som skulle kunna ha hänt med en atombomb här.”

”Visst är det så. Det är sådana hemskheter man kan fundera på när man lugnt sitter och väntar på yudôfu, den tofurätt som är så berömd här…”

Aoki pratade medan han vispade upp teet.

”Yudôfu-restaurangen vid Nanzenji ligger här i närheten. Jag brukar gå dit ganska ofta. Det är fint när man sätter sig på en fällstol vid trädgårdsdammen och betraktar höstlöven runt omkring i skymningen. Jag brukar ta mig ett glas för mig själv. Och te häller jag då och då upp åt mig själv. Det är lite pinsamt.”

På golvet låg en kopia av Kako genzai ingakyô, ett buddhistiskt uppslagsverk i arton kapitel. När Mizuhara hörde talas om att Aoki hade ett exemplar i Kyoto bade hade han bett att få se det.

”Ingakyô har din pappa beställt”, sade Aoki vänd mot Momoko. ”Det är en skrift med bilder på golv från Tempyôperioden, på sjuhundratalet. Det är nästan omöjligt att skapa detaljer här i huset som stämmer överens med den tiden, men tack vare din far … Det är inte riktigt som ett tehus skall vara, men det är snarare det som gör det så intressant.”

”Att mina egna ritningar nästan stämmer överens med bilder från sjuhundratalets Japan är onekligen en märklig lyckokänsla.”

”Jag var lite tveksam att ta fram buddhistiska bilder, men vi kan ju se dem som en form av minnesceremoni för Keita. Momoko har ju varit vänlig nog att också komma …”

När Momoko tittade på den primitiva bilden av en liten Buddha, som nästan såg ut som en vänlig docka, började olika känslor röra sig hos henne.

Aoki fortsatte under det att han snurrade med tevispen av bambu, ”När jag läste Keitas dagböcker insåg jag att jag som far inte hade riktigt förstått min son, att jag inte hade förstått att uppskatta honom ordentligt. Det var nog något som han led av och gav honom ensamhetskänslor. Det kanske ofta är så, mellan föräldrar och barn.”

”Ja, kanske det. Mellan mig och mina döttrar är det nog definitivt så”, sade Mizuara utan att titta på Momoko.

”Men, om båda generationerna är vid liv blir det en helt annan sak.”

”Ja, vem vet.”

”Det kanske inte lämpligt att fråga det när Momoko är här, men var det så att Mizuhara-san gav sitt godkännande till Momokos och Keitas kärleksförhållande?”

”Varsågod.”

”Tack”, sade Momoko framåtlutad.

Mizuhara tvekade en aning, ”Jaa, jag vet inte jag … jag var nog inte helt på det klara med hur det var. Jag ville nog att hon skulle få välja själv också.”

”På så sätt. Men det uppfattar jag som att du av dit godkännande. Tack.”

”Du behöver inte tacka.”

”Jag visste nästan ingenting, men det kan just bero på att jag inte riktigt förstod min son…  Själviskt av mig och det gjorde det ju inte lättare för Momoko-san precis. Om det nu gäller en minnesceremoni för min son, eller ånger hos en förälder, det blir litet grand som att möta den döde igen. När vi sågs i våras på restaurang Saami och jag tackade och bad Momoko-san om ursäkt … och sade att det tillhör det förflutna, medan Momoko-san sade att det inte är något som bara passerar. Det har levt kvar hos mig.”

”Då bör nog även jag tydligt godkänna den kärlek som Momoko kände för Aoki-sans son Keita”, sade Mizuhara.

”Tack, men det är nog så att både Mizuhara-san och jag själv kommer litet väl sent, Keita är ju död …”

Aoki torkade försiktigt av teskålarna med kupade händer. De gick alla tillbaka till vardagsrummet för kvällsmåltiden, som bestod av många smårätter. För att njuta av höstlöven var det en bättre plats. Momoko hade svårt att samla sig och tyckte att ingenting egentligen smakade något.

Mizuhara satte på sig ett par träskor och gick ut genom trädgården till tehuset igen. ”Titta så kamelian blommar vid staketet”, hördes han säga.

Aoki tittade på Momoko. ”Momoko-san, du kan väl vara kvar i Kyoto ett tag.”

”Tack, det vill jag gärna.”

”Jag har förstått att Natsuji hälsar på då och då.”

”Ja, det kan nog hända igen ….”

”Jag förstår.” Aoki såg yngre ut än han var och hans ögon var livfulla. Men de mörknade när han fortsatte, ”Momoko-san, är det inte något som bekymrar dig?”

Momoko rodnade plötsligt. Det var som om han såg igenom henne.

”Om det är något som tynger hjärtat lyssnar jag gärna. Vad som helst. Jag är beredd på allt nuförtiden. Det är som om jag har tagit självmord.”

Momoko lyfte sina händer och knäppte dem över magen.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 45

”Men hon spelar ju tennis.”

”Det är på grund av hennes sociala status.”

Att Asako plötsligt skulle utsätta sig för intensiva rörelser och spela tennis för Natsujis skull var nog i själva verket var ganska allvarligt, tänkte Momoko.

”På grund av hennes status. Det låter verkligen gammalmodigt”, fortsatte Momoko. Hon tänkte på vad som hade egentligen sagt och fick ur sig ett besvärat skratt. Igår hade uppasserskans far varit ubåtskapten, idag måste pensionsutbetalningarna till honom ha upphört och han var tvungen att skötas om av sin dotter, som dessutom hade två barn. I morgon kanske till och med Momokos villkor skulle ändras. Det var en föränderlig värld.

”Finns det någon i dagens Japan som hakar upp sig på den sociala statusen. Du ansvarar för tre personer. Det är ju den verklighet du lever i.”

”Så är det. Men varken mitt arbete eller min kropp känns verklig. Det enda som är verkligt är att jag måste skaffa mat till fyra personer…”

Uppasserskan berättade att hon gärna hade kunnat sälja huset hon bodde i och börja med någon annan form av  arbete, men i huset fanns det också tre andra familjer och de skulle nog inte kunna flytta på sig. Hennes berättelse var inte ovanlig. Det fanns gott om liknande historier. Men den änka som Momoko hade framför sig såg bra ut och hon kunde inte låta bli att säga: ”Du borde gifta dig.”

”Dumheter. Det finns gott om unga kvinnor och även om jag skulle tycka att en medelålders man vore bra är det ingen som vill ha ytterligare tre personer att ta hand om. Dessutom finns det knappast någon som har så mycket plats.”

”Jo, om det är någon som blir kär i en är det ju en sak, men att behöva jobba då man blir sjuk är det nog inte många i dagens värld som vill.”

”Verkligen. Du kan väl hitta på något.” Även denna dotter till en marinofficer kunde kosta på sig att skämta.

Momoko förvånades över sig själv, att hon i själva verket hade rekommenderat en änka till en sjöofficer att bli ett slags konkubin hos någon. Dessutom förundrades hon över att hon hade börjat tänka på Keitas far som en lämplig person åt henne. Aoki levde ju ensam och det skulle det ju inte drabba någon annan. Hon kanske skulle kunna ta hand om bröstsmärtorna. Men det var ju en märklig tanke. Hur kom det sig att hennes sympati för uppasserskan fick henne att tänka på Keitas far? Ingen av dem kunde ju betraktas som omoralisk. Det var hennes egna tankar som var besudlade, kände hon själv.

”Men, du tar verkligen väl hand om de dina. Även om det skulle vara tufft nu kommer det säkert en tid då du känner att du gjorde rätt att ta hand om dem”, sade Momoko med vänlig röst och fortsatte, ”men för dig kanske det är svårt att känna vad som är viktigast just nu.”

”Ja, vad är det som är viktigt för mig? Det är nog bara du som ställer den frågan. För mig är det viktigaste för tillfället att se till att ditt rum blir städat och fint. Längre än så tänker jag inte …”

Hon vek ihop Momokos halsduk, hängde upp hennes ytterrock och räckte fram en varm shibori och lämnade rummet. Momoko satte sig med en varm tekopp i handen och tänkte på just ingenting.

”Momoko!” Det var Takemiya som plötsligt visade sig. Han sköt upp fusuma-dörren och klev in i rummet. Hans hår hade blivit längre.

”Miya-chan …..” ropade Momoko lugnt, ”kom och sätt dig här.”

Han satte sig i formell ställning på andra sidan bordet. Han såg tunn och sliten ut, men hade färg i ansiktet.

”Nu är jag här”, var allt han sade.

”Jaha, välkommen.” Momoko såg förbryllad ut. ”Miya-chan, visst åkte du och besökte Asako på sjukhuset?”

”Japp, jag var där.”

”Varför då?”

”För att lämna tillbaka ditt halsband …”

”Tack för det, men vore det inte bättre att lämna tillbaka mina saker direkt till mig? Min syster har ju inget med det att göra.”

”Visst. Men sen ville jag säga farväl till Asako också.”

”Farväl …? Vad då farväl …?”

”Jag tänker lämna denna världen”, sade han tystlåtet.

”Jaså? Tänker du ta livet av dig?”

”Ja.”

”Eftersom jag inte blir särskilt förvånad, gick du till henne för att hon skulle bli det?”

”Nej, så var det inte …”

”Men tycker du inte att det är märkligt att du går till min syster innan du går till mig? Asako är ju en människa som alltid visar sympati …”

”Jag är inte ute efter sympati. Jag ville bara tacka henne.”

”Och vad ville du tacka henne för?”

”Även om jag skulle dö så är jag ändå glad att åtminstone hon kommer att leva. Och sen kände jag inte till att hon var sjuk. Så jag ville hälsa på henne.”

Momoko blev alldeles stel. ”Att du är glad att åtminstone hon kommer att leva, innebär det att du har kommit hit för att döda mig?”

”Så är det.” Han nickade och ögonen blixtrade till. ”Jag kan inte tänka längre. Men det är väl inte så märkvärdigt?”

”Nej, det är inget märkvärdigt. Döda mig gärna om du vill, Miya-chan, men det behöver du inte. Jag har ofta tänkt på att göra det själv …”

”Nu driver du med mig.”

”Miya-chan, jag har länge tänkt säga det, men visst är det så att du har haft en homosexuella relation? Jag har förstått att det är så. Varför tänker du inte döda honom, utan mig?”

Takemiya svarade inte.

”Lev som en man. Detta blir mina avskedsord. Som homosexuell kan du ju inte få barn, eller hur?”

Det Momoko sade fick ingen större effekt på honom.

”Om jag dör här kommer du inte att ha något liv.”

”Jag vill inte bli förskjuten av dig.”

”Jaså? Okej, och hur tänkte du döda mig? Genom att strypa mig …? Du har ju velat strypa mig många gånger…”

”Det klarar jag inte. Det förstår även jag.” Han ställde sig upp på ostadiga ben och gick bakom Momoko och lade armen om hennes nacke. Momoko gjorde inget motstånd. ”Är det här okej? Om det blir plågsamt eller om du inte vill så säg till. Då lättar jag på taget …”

Hans arm skakade.

”Du är ju lite märklig. Visa mig ditt ansikte …” sade Momoko och tyckte att han uppträdde som ett barn. Han stack fram sitt ansikte över hennes högra axel och lät tårarna droppa på bordet.

”Miya-chan, nu får du lägga av”, skrek hon med svag röst när det kändes som om han började dra till ordentligt med sin arm.

”Ditt barn … Du har ditt barn i mig”, sade hon.

Han släppte inte förvånande sitt tag, medan Momoko kände bitterhet över sina egna ord.

Takemiya fick en helt annan ton och tryckte sitt ansikte mot hennes rygg. ”Barn? Lögn. Om du ljuger… Du sa ju att jag var som ett barn.”

”Du är inget barn.” Momoko kände hur pulsen steg när värmen från hans ansikte började kännas i ryggen.

”Min mor dog efter det att jag föddes. Vill du döda mig innan det sker?” sade Momoko med vänlig röst.

”Men, du ljuger, eller hur?” upprepade han.

”Nej, jag ljuger inte. Sånt ljuger man inte om.”

”Hm.” Han tog bort både sitt huvud och sin arm från henne.

”Men, Momoko, det är ju inte mitt barn. Så är det. Det är inte mitt.”

”Men, Miya-chan …” Hon var alldeles blöt.

”Eller hur? Det är inte mitt barn. Jag är ju själv ett barn.”

Momoko sträckte på sig. ”Så är det. Det är mitt barn, inte ditt, Miya-chan …”

”Fan också.” Takemiya reste sig upp och gick en fem, sex steg bakom Momoko. Han tittade på henne. ”Du ljuger … Jag låter mig inte luras.”

”Åh …!” fortsatte han, satte båda händerna mot sitt ansikte och lämnade rummet.

Momoko rörde sig inte. Hon mindes när hon först hade kramats om av Keita och sedan stötts bort. Det var en känsla av att falla ned mot en obeskrivlig botten av både hat och sorg. Var det av svartsjuka Takemiya hade rusat därifrån, eller av feghet?

”Jag är bara ett barn” var obehagliga ord som fortfarande ringde i hennes öron. En känsla av kyla spred sig hos henne.

 

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 44

Höstlöv

I

Momoko var i sällskap med sin far när de gick från Ginkakuji, Silvertemplet, via templet Hônen-in, och vidare tillbaka mot värdshuset vid Sanjô, ‘Tredje gatan”.

”Jag vet inte vem som sa det, men att gå runt i Kyôto är som att vandra på en högplatå. Idag har det verkligen varit så.” Fadern stannade och tittade upp mot himlen. Det var en klar höstdag.

De gick söderut från Ginkakuji vid sidan av bergen i östra Kyôto och stötte snart på den mörka porten in till Hônen-in. Irisblommorna i en damm som låg där hade ännu inte haft sin andra blomning och den berömda kamelian blommade inte heller, men i trädgården med de röda japanska lönnarna kunde de höra ljudet av porlande vatten i den vita sanden. I templet fanns många kamelior och det sades att abboten i templet hade skrivit ett antal haiku om dem.

Templet Jûrenzan Anrakuji i närheten av Hônen-in, med sin legend om Matsumushi, Suzumushi och de fem ringarnas pagod, var något Momoko kände till. Likaså historierna om kejsar Gotoba, prästen Hônens lärjunge , Anraku och Jûren. De två munkarna Anraku och Jûren hade avrättats och prästen Hônen tvingats i exil på ön Sado. Idag är templet förfallet och övervuxet med gräs.

Söder om Anrakuji ligger Shishi-ga-tani, ”Vildsvinsdalen” och templet Reikanji. De fortsatte från Reikanji utmed kanalen mot templet Nyakuôji och kom så småningom fram till zentemplet Nanzenji. Aoki bodde i närheten av detta tempel. Aokis far hade sagt att körsbärsblommorna vid Nyakuôjis kanal hade en ovanligt fin färg, till och med för att vara i Kyôto.

Både Momoko och Asako hade tidigare sagt att de tyckte att den stora lönnen vid Nyakuôji var särskilt vacker. Där kunde man stå länge och betrakta himlen genom de täta små bladen. En klassisk japansk naturscen. Momoko ville egentligen stanna kvar ett tag och njuta, men barnet hon bar på vägde på hennes sinne. När hennes far sa att han ville titta in hos Aoki tog hon farväl och gick före tillbaka till värdshuset. Där arbetade nu en ny uppasserska, som inte var där när de hade besökt Kyôto tidigare på våren. Den unga kvinnan var dotter till en tidigare kommendör i marinen, berättade hon själv.

”Han var fast anställd. Egentligen en ganska dum tjänst …”

”Men kommendör blir ju inte vem som helst. Vad gjorde han för något?”

”Han blev utnämnd till befälhavare på en ubåt. När kriget tog slut var han gammal och hade egentligen inget att göra som kunde vara till nytta. Han blev inkallad igen och sa att han ville dö ute på havet.”

”Ja, om det skulle bli krig igen och en blockad uppstod utmed Koreas och Kinas kuster … Men har inte Japans alla ubåtar redan sänkts?”

”Ja, jag har ingen aning. Jag har inte hört någonting.”

När Momoko reagerade över att det var dottern till en kommendör fick hon också höra  att kvinnans man hade dött i kriget. Och att hon hade två barn. Det äldsta gick i andra klass. Momoko tittade på henne.

”Men, oj, du som ser så ung och vacker ut. Du måste ju vara yngre än vad jag är. ”

”Inte då. Det är ju snarare du som ser ung och vacker ut …”

Hennes ögonlock var litet utbuktande, men annars var hon en typisk skönhet från Kyôto, med ett långsmalt ansikte. Hon var den enda dottern. Hennes man, som hade dött i kriget, hade varit ett fosterbarn och hennes mor var också död. Den förre kommendören kunde inte hjälpa till med barnen så hon fick klara allt själv.

”När man får dra hela lasset själv kan man inte bekymra sig så mycket om hur man klär sig. Istället för att önska sig egna saker kommer ju alltid barnen emellan. Inkomsten räcker inte till ett inneboende hembiträde … Jag brukar ta sista spårvagnen hem. Barnen kan jag bara titta på när jag stressar på morgnarna. Och så måste jag göra i ordning en lunchbox och kvällsmat åt dem innan jag ger mig iväg. Den äldsta är en flicka. Hon klarar sig bättre, även om hon känner sig övergiven ibland. Man får stå ut. Deras morfar var ju med och förlorade kriget.”

Momoko svarade att hon kunde förstå att det inte var lätt att ensam ta hand om ett hushåll på fyra personer med ett jobb på ett värdshus.

”Hade jag bara haft ett barn och vi varit två hade det nog fungerat. Så tänker jag ofta. Men hade jag varit helt själv hade det inte varit roligt heller,” sade kvinnan.

”Jaså?” svarade Momoko tvekande. Hon tänkte på Keita som hade dött i kriget och hur det skulle ha varit om hon hade varit tvungen att själv ta hand om deras barn. Nu var det den unge Takemiyas barn som hon bar på. Skulle hon behöva börja jobba nästa år när det hade fötts?

Värdshusflickan hade börjat sin anställning i juni och fått problem med lungorna under regnperioden. Hon hade tagit ledigt under sommaren, men börjat igen för att kunna skaffa vinterkläder åt barnen.

”Inte mycket att göra åt. Jag får kämpa på här så gott det går”, sade hon och klappade sig själv på axeln.

”Min yngre syster har också haft lungsäcksproblem. I våras bodde vi här tillsammans och hade det bra. Sedan var hon tvungen att tas in på sjukhus …” sade Momoko.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 43

 

Den tyfon som man hade varnat för ett par dagar innan hade nu ändrat riktning mot havet igen, men en stark vind blåste fortfarande i gryningen. Asako trodde att det var regnet som slog mot fönstret, men det var löv från ginkgoträdet. De hade ännu inte fått den färg då man trodde att de skulle falla snart, de hade bara fått en nyans av gult, men de kanske inte satt så hårt. Det här ginkgoträdet var något högre än taket på sjukhuset, som hade två våningar. Det räckte med de löv som föll denna morgon för att grenarna skulle bli synliga. Tidigt samma morgon kom den unge Takemiya på besök, till Asakos förvåning.

”Nämen, är det du?”

”Får jag komma in?” Han stod kvar i dörröppningen.

”Det blåser, så stäng dörren,” sade Asako.

Han stängde dörren, men gick inte närmare. Hans ansikte blev framträdande med den vita dörren som bakgrund.

”Hur är det? Hur har du kunnat lista ut att jag är här?” Asako lät upprörd.

”Jag frågade hembiträdet.”

”Jaså?”

”Jag gömde mig vid häcken som är runt ert hus, eftersom jag gissade att hon skulle vara tvungen att gå ut någon gång. Och sen när hon gjorde det överraskade jag henne.”

”Va?” Asako var nu så bra att hon kunde vara uppe. Hon satt på sängkanten i en fjädermönstrad silkeskimono. Hon rättade till den i nacken och över knäna.

”Hon berättade att din storasyster var i Kyôto och att du låg på sjukhus…”

”Är syster i Kyôto?” råkade hon undslippa sig innan hon tystnade. Hade hembiträdet kanske försökt lura honom? Men, i och för sig, det tehus som hennes far hade ritat åt Takemiyas far verkade nu vara färdigt. Hon hade hört att han hade blivit inbjuden till invigningen. När Asako blir bättre kan vi åka ner tillsammans, hade hennes far sagt, litet tröstande. Hennes storasyster måste ha åkt i förväg, tänkte Asako. Hur som helst, varför hade Takemiya tagit sig till sjukhuset den här stormiga morgonen? Hon blev litet bekymrad över att hennes skärp satt löst.

”Jag tänkte också åka till Kyôto,” sade han.

Hans ansikte började rodna. Det kanske berodde på att han hade kämpat mot vinden på vägen dit. Öronen hade blivit persikofärgade, som om det var vinter. När han kom in var det bara läpparna som var röda.

Asako lugnade sig en aning. ”Tänkte du åka och träffa syster?”

”Precis.”

”Vad tänker du göra när du träffar henne?”

”Vad jag tänker göra? Det vet jag inte. Om det går illa, dödar jag henne, eller så dör jag. Men jag tänker inte ställa till med mer besvär.”

Asako tyckte det kändes som om en kall ödla kröp på hennes skinn.

”Och det har du kommit till mig för att berätta?”

”Inte alls. Jag känner tacksamhet mot dig Asako och har kommit för att se hur du mår.”

Asako tyckte att hans röst lät ihålig.

”Senast när jag besökte ert hus kände jag att jag fick bra kontakt med dig. Det kändes bra när jag gick därifrån.”

”Jaså? Men att ni var fyra som kom var ganska simpelt. Jag blev arg. Ni höll ju bara på att spela teater.”

”Det tycker du?” Han tittade ned.

”Och så kom du ju för att lämna tillbaka systers halsband, eller hur?.”

Han tog fram guldhalsbandet ur ena fickan, gick närmare sängen och lade det på kanten av täcket.

”Vad gör du nu?”

”Jag stal det. Om jag skulle behålla det vore det simpelt. Jag har bränt allt jag har fått av din syster. Jag vill besegra allt som har med din syster att göra.”

”Besegra? Det är inte fråga om att vinna eller förlora. Kan du inte bara sluta att förfölja henne? Kan du inte vänta tio år? Om du efter tio år fortfarande vill döda henne, gör det då.”

”Jag kommer inte att leva så länge.”

Asako blev alldeles kall. ”Fem år räcker, till och med tre år…”

”Asako, vad tycker du om din syster?”  Hon kunde inte få fram något svar.

”Jag kom för att lämna tillbaka guldhalsbandet. Och säga farväl och ha det så bra. Jag ville träffa dig också. Om du skulle bli sjukare skulle det inte kännas bra. Men nu är det okej. Krya på dig…”

Hon såg att hans hår hade blivit längre i nacken när han plötsligt vände sig om gick därifrån.

Asakos stirrade förskräckt på honom. Hon lade sig ned och slöt ögonen och tryckte sedan på dem. Fingrarna var kalla. Ljudet av vinden hade blivit svagare. När hon öppnade ögonen igen såg hon tunga, mörka moln virvla omkring. Hon ringde till sin far. Han hade sagt att han skulle åka till Kyôto om några dagar.

”Ska storasyster med …?”

”Javisst. Momoko följer också med. Du kan ju snart lämna sjukhuset så egentligen skulle du också kunna komma, men nej, det är nog säkrast att du tar det försiktigt. Om du åker hem blir du ju ensam, så det bästa är nog att du väntar på sjukhuset ett tag.”

”Är syster hemma…?

”Hon gick ut eftersom vinden lade sig. Det blåste förskräckligt. Hur var det hos dig?”

”Ja, jo.”

Asako lyckades inte berätta för sin far att Takemiya hade varit där och han nu var på väg till Kyôto.

 

Fadern och Momoko reste med expresståget Hato, ”Duvan”. De var ett nytt tåg och även i andra klass fanns det fotstöd. Konduktören kom in och berättade att sätena kunde fällas bakåt så långt man ville, till fyrtiofem graders vinkel. Fadern lutade omedelbart stolen så långt det gick och sträckte ut sig. Momoko tänkte göra likadant, men hindrade sig när hon påminde sig om att det verkade som om hon var med barn, med Takemiyas barn. Hon avstod från att luta sig bakåt. Det var ännu inte så att det syntes, men om hon ville inte riskera något. Att hon kanske var med barn var något hon började misstänka strax innan de skulle åka.

Momko tyckte det var bättre att sitta och titta ut genom fönstret. Vid ett av lantliga husen de passerade kunde hon se hur röda krysantemer var i full blom. Mitt emot vid ett nätstängsel gick ett antal vita hönor. Persimonerna började också få färg. De vackra tegeltaken vid Mikawaji fortfarande mörkt blöta från de häftiga regnen under natten och vid sjön Hamanas stränder slog vågorna höstlikt. Tåget stannade inte långt därifrån.

”Ärade passagerare. Ärade passagerare. Vi står för närvarande och väntar på grund av ett rött ljus,” hördes konduktören meddela i högtalarsystemet. När tåget började gå igen reste sig Momoko upp. En herrtoalett fanns i den främre delen av vagnen och en damtoalett i den bakre. Att hon var tvungen att gå kanske också berodde på att hon var med barn.