Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 44

Höstlöv

I

Momoko var i sällskap med sin far när de gick från Ginkakuji, Silvertemplet, via templet Hônen-in, och vidare tillbaka mot värdshuset vid Sanjô, ‘Tredje gatan”.

”Jag vet inte vem som sa det, men att gå runt i Kyôto är som att vandra på en högplatå. Idag har det verkligen varit så.” Fadern stannade och tittade upp mot himlen. Det var en klar höstdag.

De gick söderut från Ginkakuji vid sidan av bergen i östra Kyôto och stötte snart på den mörka porten in till Hônen-in. Irisblommorna i en damm som låg där hade ännu inte haft sin andra blomning och den berömda kamelian blommade inte heller, men i trädgården med de röda japanska lönnarna kunde de höra ljudet av porlande vatten i den vita sanden. I templet fanns många kamelior och det sades att abboten i templet hade skrivit ett antal haiku om dem.

Templet Jûrenzan Anrakuji i närheten av Hônen-in, med sin legend om Matsumushi, Suzumushi och de fem ringarnas pagod, var något Momoko kände till. Likaså historierna om kejsar Gotoba, prästen Hônens lärjunge , Anraku och Jûren. De två munkarna Anraku och Jûren hade avrättats och prästen Hônen tvingats i exil på ön Sado. Idag är templet förfallet och övervuxet med gräs.

Söder om Anrakuji ligger Shishi-ga-tani, ”Vildsvinsdalen” och templet Reikanji. De fortsatte från Reikanji utmed kanalen mot templet Nyakuôji och kom så småningom fram till zentemplet Nanzenji. Aoki bodde i närheten av detta tempel. Aokis far hade sagt att körsbärsblommorna vid Nyakuôjis kanal hade en ovanligt fin färg, till och med för att vara i Kyôto.

Både Momoko och Asako hade tidigare sagt att de tyckte att den stora lönnen vid Nyakuôji var särskilt vacker. Där kunde man stå länge och betrakta himlen genom de täta små bladen. En klassisk japansk naturscen. Momoko ville egentligen stanna kvar ett tag och njuta, men barnet hon bar på vägde på hennes sinne. När hennes far sa att han ville titta in hos Aoki tog hon farväl och gick före tillbaka till värdshuset. Där arbetade nu en ny uppasserska, som inte var där när de hade besökt Kyôto tidigare på våren. Den unga kvinnan var dotter till en tidigare kommendör i marinen, berättade hon själv.

”Han var fast anställd. Egentligen en ganska dum tjänst …”

”Men kommendör blir ju inte vem som helst. Vad gjorde han för något?”

”Han blev utnämnd till befälhavare på en ubåt. När kriget tog slut var han gammal och hade egentligen inget att göra som kunde vara till nytta. Han blev inkallad igen och sa att han ville dö ute på havet.”

”Ja, om det skulle bli krig igen och en blockad uppstod utmed Koreas och Kinas kuster … Men har inte Japans alla ubåtar redan sänkts?”

”Ja, jag har ingen aning. Jag har inte hört någonting.”

När Momoko reagerade över att det var dottern till en kommendör fick hon också höra  att kvinnans man hade dött i kriget. Och att hon hade två barn. Det äldsta gick i andra klass. Momoko tittade på henne.

”Men, oj, du som ser så ung och vacker ut. Du måste ju vara yngre än vad jag är. ”

”Inte då. Det är ju snarare du som ser ung och vacker ut …”

Hennes ögonlock var litet utbuktande, men annars var hon en typisk skönhet från Kyôto, med ett långsmalt ansikte. Hon var den enda dottern. Hennes man, som hade dött i kriget, hade varit ett fosterbarn och hennes mor var också död. Den förre kommendören kunde inte hjälpa till med barnen så hon fick klara allt själv.

”När man får dra hela lasset själv kan man inte bekymra sig så mycket om hur man klär sig. Istället för att önska sig egna saker kommer ju alltid barnen emellan. Inkomsten räcker inte till ett inneboende hembiträde … Jag brukar ta sista spårvagnen hem. Barnen kan jag bara titta på när jag stressar på morgnarna. Och så måste jag göra i ordning en lunchbox och kvällsmat åt dem innan jag ger mig iväg. Den äldsta är en flicka. Hon klarar sig bättre, även om hon känner sig övergiven ibland. Man får stå ut. Deras morfar var ju med och förlorade kriget.”

Momoko svarade att hon kunde förstå att det inte var lätt att ensam ta hand om ett hushåll på fyra personer med ett jobb på ett värdshus.

”Hade jag bara haft ett barn och vi varit två hade det nog fungerat. Så tänker jag ofta. Men hade jag varit helt själv hade det inte varit roligt heller,” sade kvinnan.

”Jaså?” svarade Momoko tvekande. Hon tänkte på Keita som hade dött i kriget och hur det skulle ha varit om hon hade varit tvungen att själv ta hand om deras barn. Nu var det den unge Takemiyas barn som hon bar på. Skulle hon behöva börja jobba nästa år när det hade fötts?

Värdshusflickan hade börjat sin anställning i juni och fått problem med lungorna under regnperioden. Hon hade tagit ledigt under sommaren, men börjat igen för att kunna skaffa vinterkläder åt barnen.

”Inte mycket att göra åt. Jag får kämpa på här så gott det går”, sade hon och klappade sig själv på axeln.

”Min yngre syster har också haft lungsäcksproblem. I våras bodde vi här tillsammans och hade det bra. Sedan var hon tvungen att tas in på sjukhus …” sade Momoko.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 43

 

Den tyfon som man hade varnat för ett par dagar innan hade nu ändrat riktning mot havet igen, men en stark vind blåste fortfarande i gryningen. Asako trodde att det var regnet som slog mot fönstret, men det var löv från ginkgoträdet. De hade ännu inte fått den färg då man trodde att de skulle falla snart, de hade bara fått en nyans av gult, men de kanske inte satt så hårt. Det här ginkgoträdet var något högre än taket på sjukhuset, som hade två våningar. Det räckte med de löv som föll denna morgon för att grenarna skulle bli synliga. Tidigt samma morgon kom den unge Takemiya på besök, till Asakos förvåning.

”Nämen, är det du?”

”Får jag komma in?” Han stod kvar i dörröppningen.

”Det blåser, så stäng dörren,” sade Asako.

Han stängde dörren, men gick inte närmare. Hans ansikte blev framträdande med den vita dörren som bakgrund.

”Hur är det? Hur har du kunnat lista ut att jag är här?” Asako lät upprörd.

”Jag frågade hembiträdet.”

”Jaså?”

”Jag gömde mig vid häcken som är runt ert hus, eftersom jag gissade att hon skulle vara tvungen att gå ut någon gång. Och sen när hon gjorde det överraskade jag henne.”

”Va?” Asako var nu så bra att hon kunde vara uppe. Hon satt på sängkanten i en fjädermönstrad silkeskimono. Hon rättade till den i nacken och över knäna.

”Hon berättade att din storasyster var i Kyôto och att du låg på sjukhus…”

”Är syster i Kyôto?” råkade hon undslippa sig innan hon tystnade. Hade hembiträdet kanske försökt lura honom? Men, i och för sig, det tehus som hennes far hade ritat åt Takemiyas far verkade nu vara färdigt. Hon hade hört att han hade blivit inbjuden till invigningen. När Asako blir bättre kan vi åka ner tillsammans, hade hennes far sagt, litet tröstande. Hennes storasyster måste ha åkt i förväg, tänkte Asako. Hur som helst, varför hade Takemiya tagit sig till sjukhuset den här stormiga morgonen? Hon blev litet bekymrad över att hennes skärp satt löst.

”Jag tänkte också åka till Kyôto,” sade han.

Hans ansikte började rodna. Det kanske berodde på att han hade kämpat mot vinden på vägen dit. Öronen hade blivit persikofärgade, som om det var vinter. När han kom in var det bara läpparna som var röda.

Asako lugnade sig en aning. ”Tänkte du åka och träffa syster?”

”Precis.”

”Vad tänker du göra när du träffar henne?”

”Vad jag tänker göra? Det vet jag inte. Om det går illa, dödar jag henne, eller så dör jag. Men jag tänker inte ställa till med mer besvär.”

Asako tyckte det kändes som om en kall ödla kröp på hennes skinn.

”Och det har du kommit till mig för att berätta?”

”Inte alls. Jag känner tacksamhet mot dig Asako och har kommit för att se hur du mår.”

Asako tyckte att hans röst lät ihålig.

”Senast när jag besökte ert hus kände jag att jag fick bra kontakt med dig. Det kändes bra när jag gick därifrån.”

”Jaså? Men att ni var fyra som kom var ganska simpelt. Jag blev arg. Ni höll ju bara på att spela teater.”

”Det tycker du?” Han tittade ned.

”Och så kom du ju för att lämna tillbaka systers halsband, eller hur?.”

Han tog fram guldhalsbandet ur ena fickan, gick närmare sängen och lade det på kanten av täcket.

”Vad gör du nu?”

”Jag stal det. Om jag skulle behålla det vore det simpelt. Jag har bränt allt jag har fått av din syster. Jag vill besegra allt som har med din syster att göra.”

”Besegra? Det är inte fråga om att vinna eller förlora. Kan du inte bara sluta att förfölja henne? Kan du inte vänta tio år? Om du efter tio år fortfarande vill döda henne, gör det då.”

”Jag kommer inte att leva så länge.”

Asako blev alldeles kall. ”Fem år räcker, till och med tre år…”

”Asako, vad tycker du om din syster?”  Hon kunde inte få fram något svar.

”Jag kom för att lämna tillbaka guldhalsbandet. Och säga farväl och ha det så bra. Jag ville träffa dig också. Om du skulle bli sjukare skulle det inte kännas bra. Men nu är det okej. Krya på dig…”

Hon såg att hans hår hade blivit längre i nacken när han plötsligt vände sig om gick därifrån.

Asakos stirrade förskräckt på honom. Hon lade sig ned och slöt ögonen och tryckte sedan på dem. Fingrarna var kalla. Ljudet av vinden hade blivit svagare. När hon öppnade ögonen igen såg hon tunga, mörka moln virvla omkring. Hon ringde till sin far. Han hade sagt att han skulle åka till Kyôto om några dagar.

”Ska storasyster med …?”

”Javisst. Momoko följer också med. Du kan ju snart lämna sjukhuset så egentligen skulle du också kunna komma, men nej, det är nog säkrast att du tar det försiktigt. Om du åker hem blir du ju ensam, så det bästa är nog att du väntar på sjukhuset ett tag.”

”Är syster hemma…?

”Hon gick ut eftersom vinden lade sig. Det blåste förskräckligt. Hur var det hos dig?”

”Ja, jo.”

Asako lyckades inte berätta för sin far att Takemiya hade varit där och han nu var på väg till Kyôto.

 

Fadern och Momoko reste med expresståget Hato, ”Duvan”. De var ett nytt tåg och även i andra klass fanns det fotstöd. Konduktören kom in och berättade att sätena kunde fällas bakåt så långt man ville, till fyrtiofem graders vinkel. Fadern lutade omedelbart stolen så långt det gick och sträckte ut sig. Momoko tänkte göra likadant, men hindrade sig när hon påminde sig om att det verkade som om hon var med barn, med Takemiyas barn. Hon avstod från att luta sig bakåt. Det var ännu inte så att det syntes, men om hon ville inte riskera något. Att hon kanske var med barn var något hon började misstänka strax innan de skulle åka.

Momko tyckte det var bättre att sitta och titta ut genom fönstret. Vid ett av lantliga husen de passerade kunde hon se hur röda krysantemer var i full blom. Mitt emot vid ett nätstängsel gick ett antal vita hönor. Persimonerna började också få färg. De vackra tegeltaken vid Mikawaji fortfarande mörkt blöta från de häftiga regnen under natten och vid sjön Hamanas stränder slog vågorna höstlikt. Tåget stannade inte långt därifrån.

”Ärade passagerare. Ärade passagerare. Vi står för närvarande och väntar på grund av ett rött ljus,” hördes konduktören meddela i högtalarsystemet. När tåget började gå igen reste sig Momoko upp. En herrtoalett fanns i den främre delen av vagnen och en damtoalett i den bakre. Att hon var tvungen att gå kanske också berodde på att hon var med barn.