Ryokan (旅館), de japanska värdshusen, är numera både välkända och eftertraktade. De ligger ofta i närheten av heta källor och brukar förknippas med avkoppling. Men hur länge har de funnits och vad var deras ursprung?

Det började med de “stationer”, eki, som på kejserlig order etablerades utmed landsvägarna redan på sjuhundratalet. Ett första landsvägsnät byggdes runt huvudstaden Nara 711 och sträckte sig till orter med officiella representanter i Yamashina (i nuvarande Kyôto-prefekturen), Kawachi och Settsu (i nuvarande Osaka-prefekturen) och Iga (i nuvarande Mie-prefekturen). Stationerna hade till uppgift att hysa in kejserliga tjänstemän för natten, ge dem mat och förse dem med nya hästar.[1]

Enligt en senare förordning som utfärdades 1601 skulle varje station utmed landsvägarna hysa 36 hästar. Utmed landsvägen Tôkaidô, som förband Edo med Kyôto, skulle det från början finnas 53 stationer, men 1640 utökades antalet till ett hundra. Vid varje station skulle finnas åtminstone ett högklassigt värdshus, ett honjin (本陣), som inte bara kunde ta emot länsherrarna, utan också kejserliga budbärare, prinsar, gokenin och hatamoto. Namnet honjin, ”högkvarter”, härrör från 1363 då shogunen Ashikaga Yoshiakira (1330-67) använde denna term för ett av sina övernattningsställen. De länsherrar, daimyô, som övernattade vid ett honjin behövde egentligen inte betala för sig, eftersom de alltid reste i tjänsten, men ägaren fick ta emot gåvor om han skötte sig. Om ett honjin blev alltför skuldtyngt tvingades hela den ort som hade byggts upp runt värdshuset dela på den finansiella bördan. Trots ekonomiska risker var yrket eftertraktat, kanske också beroende på att en ägare också fick rätt att ta ett efternamn och bära svärd.

De flera hundra tjänarna måste ju också ha någonstans att bo och om ett honjin var tillräckligt stort kunde flera av de högst rankade i följet också ta in där. Det största honjin som fanns utmed Tôkaidô sades vara det som låg i Narumi (nu en del av Nagoya). Det hade en golvyta av 676 tsubo, eller 2240 kvadratmeter. Det kunde behövas. Vissa stationer var tvungna att ta emot länsherrarna som gäster över hundra nätter per år och det var heller inte ovanligt att olika länsherrars vägar korsades.

Lägre rankade personer i följena kunde bo på s.k. hatago (旅籠), vilka ursprungligen var vanliga stall för utfordring av hästar. De som red på hästarna eller använde dem för att transportera tung packning fick till en början laga sin egen mat i dessa hatago. Först senare serverades även mat till dessa gäster. Att bo på en hatago var förenat med vissa risker. Gästerna tvingades dela rum med varandra och stölder var inte helt ovanliga. Tjuvarna fick dock skynda sig på. Resenärerna gav sig nämligen iväg redan vid fyratiden på morgonen för att kunna hinna fram till nästa resmål. Fram till perioden Jôkyô (1684-88) var det inte tillåtet att stanna mer än en natt på en hatago och ingenstans kunde man få bo ensam.

[1] Ordet ekiden, som idag används för begreppet ”stafett”, var ursprungligen ett uttryck som avsåg posthästar som  byttes ut under resans gång.

Jag skrev för några dagar sedan om Shintôismen. Det är en religion som är så inflätad i japanska traditioner att det ofta är svårt att skilja på vad som är religion och vad som inte är det. Dessutom har buddhismen och shintôismen verkat sida vid sida så länge att det inte har gått att undvika att de har påverkat varandra. En konstform där man kan hitta spår av såväl shintôism som buddhism är Nôteatern. Den brukar beskrivas som både stel och långsam, men bör snarare ses som en utdragen recitation av klassisk poesi med filosofiska och religiösa inslag. Förväntar man sig spännande handling blir Nôpjäserna jättetråkiga, men ställer man in sig på att få höra röster från den försvunna världen av utdöda poeter blir upplevelsen en helt annan.

Ursprunget till Nôteatern finns i de teatergrupper som uppträdde vid Shintô- och buddhisttempel under 1300-talet. Den ackompanjerande musiken kom bland annat från den rituella shintôdansen, kagura, från buddhistisk liturgi och från gamla folksånger. Dansen hade sina starkaste band till den rituella hovdansen, gagaku.

Nô kan också sägas ha haft sitt ursprung i dengaku, ”risfältsföreställningar”, det vill säga jordbruksriter, och sarugaku, ”apföreställningar”, en populär form av underhållning som innehöll såväl akrobati som pantomimteater, och som lånade uttrycksformer hos de flesta övriga traditioner som fanns i samhället. Två personer sägs ha givit Nôteatern dess första systematiserade regelverk var skådespelarna och författarna Kan’ami Kiyotsugu (1333-84) och Zeami, som också gick under namnet Kanze Motokiyo (1363-1443) och var den förres son. 1374 uppträdde de tillsammans för shogunen Ashikaga Yoshimitsu (1358-1408), som blev djupt imponerad och började att ge ekonomiskt stöd till den nya teaterformen, där framför allt Zeami kom att bli portalfigur. Han skrev ett fyrtiotal skådespel och blev den egentliga grundaren till Kanzeskolan inom Nô-teatern. Övriga Nôskolor som fortfarande existerar och som har sina rötter i 1300-talet är Komparu-, Hôshô- och Kongô-skolorna. En femte överlevande gren inom Nô är Kitaskolan, med rötter i början av 1600-talet.

Den speciella musik som utvecklades inom Nôteatern blev mycket populär i början av 1500-talet och i dess kölvatten kom också ett intresse för de texter som användes. De första exemplaren av tryckta Nôtexter, utai-bon, kom ut 1512. De spreds snabbt över hela landet och Nôteatern kom dessutom att bjuda på ett slags stillhet och värdighet mitt bland de ständiga inbördeskrig som kom att karaktärisera hela 1500-talet.

1571 kallades teatergruppen Kanze till krigsherren och blivande shogunen Tokugawa Iyeyasu (1543-1616), som ville veta mer och framför allt se en föreställning. Tokugawa uttryckte sig mycket uppskattande om vad han såg och gav därmed legitimitet åt Nô. Den politiske ledare som betydde mest för att Nô-teatern skulle överleva var emellertid hans företrädare, krigsherren Toyotomi Hideyoshi (1537-98), som bidrog till att ge Nôteatern en helt ny dimension. Han kallade till sig alla fyra Nôskolor och bad dem uppträda för hans trupper. Hans fåfänga drev honom också att beställa tio skådespel om honom själv.

När Tokugawa Ieyasu kom till makten 1603 firade han sitt tillträde genom att låta de olika skolorna uppföra ett flertal föreställningar och Nôteatern fick sedan starkt stöd av makthavarna under hela Tokugawaperioden. Det pris teaterformen fick betala var emellertid att samtliga Nôskolor tvingades hålla sig inom ett strikt hållet regelverk. Detta ledde till att Nô dels kom att fjärmas från vanligt folk och blev aristokratisk i sin karaktär, men dels också att den kunde överleva med alla sina gamla traditioner.

Det ursprung hos Nô som bland annat finns i jordbruksriter och shintô-ceremonier gör att det finns många strukturella likheter med dessa. En shintô-ceremoni kan sägas bestå av tre stadier. Det första är då guden tillkallas, det andra när guden uppträder och det tredje och sista när den avtackas och försvinner igen. Ett Nôskådespel består på samma sätt ofta av ett första stadium, där skådespelaren dansar och stampar för att få kontakt med en gud eller en ande, ett andra stadium där den mask han har satt på sig symboliserar gudens eller andens närvaro och ett tredje där dansen och det speciella stampandet bryter kontakten igen.[1]

Ordet Nô betyder ”att kunna”, eller ”kraft”, och Nôföreställningarna kan sägas vara uttryck för skådespelarnas förmåga att få kontakt med andra väsen, eller okända sidor hos människan. Utan tvekan finns det också många beröringspunkter med shamanismen och på samma sätt som en shaman försätter sig i ett slags transtillstånd gör huvudrollsinnehavaren i Nô, shite, också det om han vill göra bra ifrån sig. Innan shite går ut på den bro, hashi-gakari, som leder ut till scenen sitter han därför en stund framför en spegel i kagami-no-ma, ”spegelrummet”, och betraktar den mask han just har satt på sig.

Nôscenen var usprungligen en utomhuskonstruktion. Idag är i stort sett alla Nôscener inomhus, men det speciella taket och mycket av den övriga strukturen finns kvar och ger åskådaren ett intryck av att sitta både utom- och inomhus. Nôscenen består på liknande sätt av delar som man både kan se och inte se. Den huvudsakliga scenen, hon-butai, är omgärdad av fyra pelare, som var och en har sina speciella namn. I anslutning till denna finns en sidoscen, waki-za, och en bakre scen, ato-za, alla med proportioner mycket noggrant definierade. Bakom den vägg där alltid en tall finns målad finns dock inte bara ett särskilt rum för om- och påklädning, utan också en liten trädgård och en korridor som går till spegelrummet. Skådespelarna rör sig bakom den synliga scenen lika andaktsfullt som när de befinner sig på den och de har egentligen inte lämnat scenen förrän de har tagit av sig kläderna.

Alla Nôscener skall vara vända söderut, precis som alla hus i äldre städer hade sin ingång söderut. Konstruktionen av en Nôteater påminner om det klassiska sättet att anlägga en stad, där varje väderstreck hade sin funktion och symboliserades av särskilda mytologiska djur – söder av den röda fenixfågeln, väster av den vita tigern, norr av den svarta sköldpaddan och öster av den blå draken. Alla platser på Nôscenen har sina namn och alla delar av scenen är indelade i fält, som visserligen inte är synligt markerade, men som skådespelarna känner väl till. De som uppträder rör sig som om de gick på räls, utrymme för improvisationer eller eget uppfunna rörelsemönster finns inte.

Förutom huvudrollsinnehavaren, shite, finns i stort sett alltid en waki, en huvudsaklig motspelare, ibland också en följeslagare, tsure, och en kokata, en som spelar en barnroll. Nô-föreställningarna ackompanjeras alltid av musik. Instrumenten består av en flöjt, fue, en trumma som hålls mot axeln, kotsuzumi, en större trumma vid höften, ôtsuzumi, och en trumma som är uppställd på en ställning, taiko, och som trumslagaren slår på med tjocka trumpinnar. Därtill klarar sig inget Nôskådespel utan en kör, jiutai, som består av sex till tio medlemmar. Samtliga personer som rör sig på scenen är alltid män, även om det i modern tid även har börjat uppträda former där kvinnor kan uppträda.

Handlingen i en Nôföreställning är oftast tragisk i sin karaktär, mycket kort och egentligen ganska torftig. En präst kan till exempel vara på vandring i bergen. I ett bergspass möter han en äldre kvinna som visar sig vara en ond ande. De för en konversation om livets villkor och anden blir befriad från sina våndor, eller finner anledning att bli vredgad. Prästen fortsätter sedan sin vandring. Det språk som används är mycket poetiskt och innehåller mängder av citat ur äldre, klassisk litteratur. Skådespelarna rör sig långsamt, hälarna måste alltid vara i kontakt med golvet och talet är utdraget, nästan släpigt. Trummorna, flöjten, de ljud som instrumenten ger ifrån sig och inte minst körens taktfasta röster gör dock att det uppstår en stark vitalitet på scenen. Musiken förstärks av skådespelarnas stampande, som i sin tur förstärks av de stora urnor som finns uppställda under scengolvet för att skapa resonans. Allt är mycket suggestivt, eller rent av meditativt och man brukar säga att det är helt i sin ordning om man somnar när man iakttar vad som sker. Sömnen är ingen vanlig sömn, utan ett slags dvala, där andarna rör sig fritt.

En Nôföreställning varar egentligen hela dagen och brukar bestå av flera skådespel, noggrant utvalda för att harmonisera och balansera med varandra. Ett skådespel varar kanske en och en halv timme. Mitt i förställningen av flera skådespel brukar arrangörerna lägga en kyôgen, ett humoristisk spel på cirka tjugo minuter som skall tjäna som en tankens paus, där man driver med människans svagare sidor. Kyôgen har idag blivit en teaterform i sig och har, liksom Nô, utvecklat olika variationer, eller skolor.

Mycket viktigt i Nô är användningen av masker, det vill säga vissa av skådespelarna bär masker, medan de som spelar instrumenten eller sitter i kören aldrig har några på sig. Masken gör att det blir svårare att höra vad en skådespelare säger, men den visar också hur stiliserad rollen han spelar är. Ansiktsuttryck kan varieras genom lutningar på huvudet, men det är i princip ett och samma ansikte man ser.

Ett skådespel är uppdelat i tre sektioner, som följer den klassiska japanska rytmen, jo-ha-kyû, förberedelse, brytning och stegring. Samma mönster återfinns i musiken och mönstret återfinns till och med i indelningen av scenen, där de tre rutorna närmast publiken på huvudscenen representerar kyû, det dramatiska, mellanrutorna, ha, rörelsebrytningen och de tre närmast musikerna är de förberedande rutorna, jo.

 

[1] För ett fascinerande resonemang om Nô-teaterns principer se Komparu Kunio, The Noh Theater, Principles and Perspectives, Weatherhill, New York & Tokyo, 1983.

Trots att Halloween ursprungligen inte är en japansk tradition börjar firandet i Japan bli mycket populärt. Kanske beror det på den rika traditionen av spökhistorier som har fascinerat generation efter generation under landets långa historia. Spökhistorierna har bland annat nedtecknats av den kände författaren Lafcadio Hearn för drygt ett sekel sedan, men fascinationen för det övernaturliga och det isande otäcka har sedan länge också fått sin uttryck i japansk teater.

En av de mest omtyckta kabukiföreställningarna i Japan är Yotsuya Kaidan, ”Spökhistorien om Yotsuya”, skriven av Tsuruya Namboku IV år 1809 och framförd första gången 1825. Pjäsen är baserad på verkliga händelser och består egentligen av flera parallella berättelser. En av dessa beskriver hur två tjänare som hade slagit ihjäl sina herremän arresterades och avrättades samma dag. En annan berättar hur en samuraj, som upptäcker att hans älskarinna hade haft en annan sexuell förbindelse, slår ihjäl både henne och älskaren, spikar upp kropparna på en träplatta och slänger dem i Kanda-floden. Händelser som är som gjorda för att de drabbade senare kommer tillbaka i spökenas skepnader. Den populäraste berättelsen i ”Spökhistorien om Yotsuya” beskriver dock ett öde som drabbade en kvinna vid namn Oiwa.

Yotsuya Samon, hade tjänat en herre som hette Enya. Efter dennes död tvingades Samon[1]  leva i djupaste armod tillsammans med sina döttrar Oiwa och Osode. Oiwa var gift med en man som hette Tamiya Iyemon, men tvingades av sin far att skilja sig då det visade sig att denne Iyemon hade förskingrat pengar. Iyemon, som var en rônin, en herrelös samuraj, räddade senare av en händelse sin förre svärfar från en hemlös person som försökte attackera honom. Som kompensation ville han återigen kunna gifta sig med Oiwa. Svärfadern vägrade och fick därför smaka på Iyemons svärd. Iyemon gifte sig sedan åter med Oiwa, men började tycka illa om henne när hon blev sjuk och eländig.

En ung kvinna i grannskapet förälskade sig i Iyemon och hennes morfar övertalade honom att förgifta Oiwa. Giftet lyckades emellertid inte döda henne, utan vanställde endast hennes ansikte. När en gammal massör så höll upp en spegel framför Oiwa fylldes hon av både ilska och hämndlystnad. Den smärta giftet förorsakade drev henne till slut att ta självmord med en kniv som tillhörde en manlig tjänare, Kobotoke Kôhei. När Iyemon upptäckte Oiwa bredvid kniven passade han på att slå ihjäl Kôhei. Iyemon spikade sedan upp Oiwa och Kôhei på var sin sida om en dörr, som han slängde i floden med hjälp av några förtappade vänner.

Iyemon gifte om sig med den unga grannflickan, men när han efter bröllopet skulle lyfta på slöjan fann han Oiwas förvridna ansikte, med halva hjässan hårlös och det ena ögat igensvullet. Brudgummen drog omedelbart sitt svärd och högg av huvudet, enedast för att inse sitt nästa misstag. Det var sin nya fru han hade dödat. Han rusade omedelbart till sin nye svärfar för att be om förlåtelse, men möttes av Kôheis spöke, som stod och blockerade dörren. Iyemon drog sitt svärd ytterligare en gång och högg av huvudet, och naturligtvis var det svärfadern som denna gång fick sätta livet till. Vart Iyemon nu än gick dök Oiwa upp som spöke, till och med i form av en rislampa som hängde över honom. Iyemon drevs till vansinne och han vaknade varje natt av hemska mardrömmar.

Berättelsen har återgivits på många olika sätt inom de olika konstarterna, inte minst rislampan med Oiwas hemska ansiktsuttryck är välkänd. Oiwas grav finns fortfarande i Tokyo och kabukiskådespelare brukar gå dit innan de skall framföra Yotsuya Kaidan. De gör det bland annat för att undvika spökets vrede.

Japanska spöken är till skillnad från de västerländska spökena riktigt elaka. De vill hämnas tidigare oförrätter och det är farligt att komma i deras närhet. Vid sidan av spökena finns det i Japan dock en mängd andra väsen, som inte är lika elaka. Under Heian-peioden började berättelser om övernaturliga fenomen att tydligt framträda i litteraturen. De dödas själar förvandlades till exempel till hungriga demoner och andra former av skräckinjagande varelser. Under Kamakura-perioden blev det i stället vanligt med berättelser om djur som i själva verket var spöken eller oroliga andar. Rävar, tvättbjörnar, vildsvin och andra djur kunde lura människorna att göra de mest ödesdigra misstag.

Under den påföljande Muromachi-perioden kunde också döda ting förvandlas till levande varelser med övernaturliga krafter. Men det var under Momoyama- och Edo-perioderna som de klassiska spökhistorierna blev riktigt populära. När de publicerades var de dessutom rikligt illustrerade. Om någon dog på ett ovanligt sätt togs det för givet att den dödes själ fick sin boning i något lågt stående djur, kanske en orm eller en hund. Olyckliga levande människor kunde förvandlas till gengångare och hos en person som var sjuk fanns alltid risken att han eller hon blev demon eller monster, oftast av bitterhet.

Enligt japanska buddhistiska traditioner förvandlas den dödes själ först till en s.k. aramitama, ”oren ande”. Denna aramitama blir under en sjuårsperiod allt renare under förutsättning att de efterlevande utför de reningsceremonier som förväntas av dem vid bestämda tidpunkter. Om allt går väl övergår en aramitama sedan till att bli en sorei, en själ som har funnit sin plats i den kollektiva massan av förfädersandar. Som aramitama kan själen alltid återvända till jorden som spöke.

En av de äldsta japanska spöktraditionerna är ”de hundra djävlarnas nattparad” (hyakkiyakô), som etablerades redan under Heian-perioden. Det är något av en tomtarnas vaktparad, med en homoristisk beskrivning av alla de demoner och onda företeelser som omger människan. Ett antal japanska målningar har beskrivit hur processionen av dessa osannolika figurer skulle kunna se ut, men kärnan i traditionen var att en grupp människor samlades under en ”spökkväll” där hundra ljus, halvt täckta av blått papper placeras ut i ett rum. Det blå skenet var avsett att skapa en spöklik stämning och varje deltagare turades om att berätta en spökhistoria. När berättelsen var klar blåstes ett ljus ut. Det hela höll på tills det inte fanns något ljus kvar att blåsa ut. Leken var särskilt populär bland samurajer, som ville präva varandras mod.

Spökhistoriernas guldålder i Japan kan sägas ha varit de tre första decennierna på 1800-talet. Samhället var övermoget, reglerna och hierarkierna strikta och oböjliga, och behovet av utomvärldsliga fenomen var stort. En särskild kategori av spökhistorier skapades, kaidan banashi, som framfördes inför publik på särskilda teaterscener, yose. Även på dessa teatrar lekte man ”de hundra djävlarnas nattparad”. Spökhistorierna illustrerades också i träsnitt av berömda konstnärer som Katsushika Hokusai (1760-1849).

Berättelsen om Oiwa har påträffats i flera olika versioner. I ”Den märkliga historien om hämnden i Asaka-träsket” berättas hur en viss  Kohada Koheiji slås ihjäl av trumslagaren Adachi Sakurô, som hade en kärleksaffär med Koheijis hustru. När Koheiji väl var död gifte sig Adachi med hustrun, men Koheijis spöke visade sig gång efter annan och drev dem till slut båda i döden.

En annan mycket populär spökhistoria, som har återkommit i många träsnitt, är berättelsen om ”Sparven vars tunga skars av” (Shitakiri suzume). En snäll gamman man hade matat en sparv i många år och gjort den tam. En dag åt den av den stärkelse mannens hustru hade gjort i ordning för att använda till deras tvätt. Den elaka gamla gumman blev så arg att hon skar av sparvens tunga. Sparven flög upprörd sin väg, men mannen följde efter och hittade till slut ett nytt hem åt den. Sparven ville visa sin tacksamhet och erbjöd honom att välja mellan två korgar, en liten och en stor. Mannen var inte så framfusig av sig och tog därför den lilla korgen med sig hem. När han öppnade korgen visade det sig att den var full av dyrbarheter.

Gumman blev till sig av avundsjuka och beslöt sig för att bege sig till sparven och försöka få en korg hon också. Efter mycket tjat gav sparven till slut gumman samma val, en stor eller en liten korg. Gumman tog av girighet den större och tyngre korgen, men när hon kom hem visade den sig innehålla ett antal monster, som sedan kom att plåga henne livet ut.

I Japan dominerar de kvinnliga spökena och det är också de som är de farligaste. Nästan alltid är det kvinnor som har behandlats illa under sin levnad och som hämnas efter sin död. Klassiska romaner eller berättelser, som Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, och Ugetsu Monogatari, ”Berättelsen om månen och regnen”, innehåller beskrivningar av flera kvinnliga spöken.

I Ugetsu Monogatari finns en berättelse om en man som åker till Kyoto för att sälja silke. Hans hustru blir upprörd över att han måste vara borta en längre tid, men mannen lovar att vara tillbaka till hösten. Lokala krig där han befinner sig hindrar honom emellertid från att återvända. När han väl lyckas återvända, efter många år, upptäcker han att det mesta i hans gamla grannskap visserligen ser ut som förut, men också att hans fru har blivit betydligt äldre och mycket nedstämd. De berättar för varandra vad som har hänt och går till sängs. När mannen vaknar på morgonen förstår han att han har delat säng med ett spöke. Hans hustru hade i själva verket dött flera år tidigare av sorg. Efter att ha läst böner för henne finner hennes själ till slut ro.

På vägen mellan Kyoto och Tokyo finns den berömda ”Klippstenen som gråter om natten”. Den är förknippad med en historia om en havande kvinna som reste mellan Nissaka och Kanaya för att träffa sin man. På vägen mördades hon av en rånare och hennes blod färgade en stor klippsten. Stenen blev en boning för hennes själ och varje natt kunde man höra hur stenen grät. I ett berömt träsnitt av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861) kan man se hur den döda kvinnan framträder för sin man med deras barn i famnen. Hon berättar för sin man vad som har hänt och hur hon med hjälp av barmhärtighetens gudinna Kannon har lyckats rädda barnet. Hon hjälper sedan mannen att hämnas hennes död.

Ytterligare en välkänd spökhistoria från Edo-perioden berättar om hur en hushållerska vid namn Okiku, i tjänst hos samurajen Aoyama Tessan, får i förtroende att ta hand om tio värdefulla tallrikar som samurajen hade fått i gåva av en besökande holländare. Samurajen var mycket attraherad av den vackra Okiku och en dag försökte han lura henne att ge sig till honom. Han gömde undan en av tallrikarna och beordrade henne därefter att  visa fram hela samlingen. Okiku räknade om tallrikarna hundra gånger, men kunde varje gång endast komma till nio. Samurajen förslog att de skulle glömma det hela om hon blev hans älskarinna. När hon vägrade slog han ihjäl henne och slängde hennes kropp i en djup brunn. Varje natt kom sedan hennes spöklika uppenbarelse upp ur brunnen och räknade till nio. Räknandet avslutades med ett hjärtskärande skrik.

Flera spökhistorier riktade sig mot orättvisa länsherrar och furstar. I provinsen Sôma regerade den grymme Hotta Kôzuke, som varje år höjde skatterna för sina stackars undersåtar. Bönderna blev till slut så förtvivlade att de gick till högre ort och klagade. Länsherrarna hade visserligen rätt att själva bestämma skatternas storlek, men Japan var ett välorganiserat feodalsamhälle och det fanns ibland möjlighet att överklaga beslut hos shogunens centrala myndigheter. En byäldste vid namn Sakura Sôgorô ledde bondeföljet till Edo, väl medveten om att han riskerade att reta upp sin länsherre. Shogunen skickade tillbaka böndernas petition till Hotta Kôzuke, som beordrade den grymmaste formen av avrättning. Först fick byäldsten och hans hustru se hur deras tre söner halshöggs. Därefter korsfästes paret och det tog hela tre dygn innan de dog.  Innan Sôgorô dog lovade han emellertid att han skulle komma tillbaka som spöke och driva både länsherren och dennes avkommor i fördärvet. Som bevis skulle hans huvud efter döden vrida sig i riktning mot slottet, vilket det också gjorde.

Förutom populära spökhistorier med mer traditionella former fanns också berättelser om andra former av skrämmande varelser. Oni, kanske bäst översatt med ”smådjävul”, kunde ställa med mycket förtret. Tengu, ”himmelska hundar”, var varelser som hade långa näbbar eller näsor och som oftast gav sig på vandrande munkar och präster i bergen. I vissa legender var tengu arga spöken som ville hämnas, men deras styrka kunde också användas i goda syften om man bad böner för dem på rätt sätt. Fram till och med 1300-talet var de i huvudsak elaka, men senare kom de allt oftare till de buddhistiska prästernas hjälp.

Tanuki, ett tvättbjörnsliknande djur som ibland beskrivs som en grävling, har tillsammans med räven alltid haft en framträdande plats i de japanska spökhistorierna. En legend berättar till exempel om ett gammalt par som hade en halvtam hare som de var mycket förtjusta i. En dag kom en tanuki och åt upp harens mat. Mannen blev ursinnig, fångade djuret och hängde upp det i ett träd. Sedan gick han och hämtade bränsle till en liten brasa över vilken han tänkte steka djuret. Medan mannen var borta bad tanukin tårfyllt hustrun att släppa honom, vilket hon också gjorde. När tanukin sprang iväg sade han att han tänkte komma tillbaka och hämnas oförrätten. Haren, som hörde detta, sprang omedelbart till mannen för att varna honom. Tanukin såg då sitt tillfälle och sprang tillbaka och dödade kvinnan. Han antog hennes form, men av kroppen gjorde han en välsmakande stuvning som han bjöd mannen på. Denne insåg inte vad han hade gjort förrän det var för sent, då han hånades av tanukin, som åter sprang sin väg.

Japanska spökhistorier kommer i alla former, och deras popularitet har knappast minskat. Medan europeiska spöken på sin höjd skräms tar de japanska spökena emellertid för sig och deltar i de levandes vardag på ett mycket påtagligt sätt. De japanska spökena nöjer sig ibland med att skrämmas, men oftast vill de hämnas något som har hänt tidigare och blir därmed livsfarliga.

[1]Efternamn skrivs först, men personer kallades oftast vid sina förnman under Edo-perioden (1603-1868).