Som har nämnts i lika sammanhang redan är det i år 150 år sedan Sverige och Japan etablerade diplomatiska förbindelser. För några veckor sedan blev en mycket vacker bok som uppmärksammar jubileet klar, ”Sverige-Japan. 150 år av vänskap och samarbete”, skriven av Bert Edström, med ett förord av Jakob Wallenberg och utgiven av Sweden-Japan Foundation. Förutom en historisk återblick innehåller den många fina och intressanta bilder. Texten är på både svenska och japanska och boken passar bra som gåva till exempelvis japanska vänner och affärskontakter. Den kostar inte mer än en hundralapp trots att den är påkostad.
Bokens 93 sidor är fulla av intressanta detaljer, men det finns förstås mycket som inte nämns. Skulle allt som har hänt tas med skulle det snarare bli ett uppslagsverk i många volymer. Några detaljer kan dock vara intressanta att komplettera med. Ett exempel är det som framkom av den innehållsrika artikel som skrevs av Carl-Erik Necker i tidskriften Hikari. Skandinavisk-japansk litteraturtidskrift (Vol. 3, Nr. 2, 1997), ”Minnen från krigsåren i Japan”.
Carl-Erik Necker var en affärsman som 1930 började arbeta i företaget M. Månsson (handelshuset Mansson), som bland annat sysslade med export av järn och stål från svenska tillverkare till bland annat Japan, som var den viktigaste marknaden. 1934 flyttade han till Japan för att tjänstgöra i firmans kontor i Osaka. Han bosatte sig i det internationellt präglade Kobe och resan med tåg mellan städerna tog inte mycket mer än vad den gör idag.
”Jag brukade åka med åttatåget på morgonen och träffade då oftast andra svenskar, som också hade kontor i Osaka. Särskilt minns jag Gadelius-folket med dess chef Ebbe John, som redan hade många år i Japan bakom sig. Med sin danskfödda fru och tre barn var han medelpunkten i den svenska kolonin i Kobe – men kunde bara några enstaka ord på japanska. Hans närmaste man däremot, Erik Brauns, var betydligt mer bevandrad i språket.”
”Gadelius hade ytterligare två stöttepelare, Folke Walldén och Bernt Welander, men dessutom hade de ofta besök från Sverige av olika ‘ingenjörsexperter’, som det stod i reklamen. Det bodde då rätt många svenskar i området.” Bland dem fanns ”Göteborgsfirman Ekmans representanter, Nils H:son Ericsson och Börje Gawell. Med åttatåget reste också en hel del andra utlänningar.”
År 1937 invigdes New Osaka Hotel. ”Där fanns en verkligt god restaurang i utländsk stil, som snabbt blev en samlingsplats för oss svenskar. I avvaktan på lunchen samlades man då gärna för en pratstund i baren, där tärningen fick avgöra vem som skulle betala.” Bland svenskarna fanns bland annat Lorens Wirén, inköpare för Malmöfirman H. Dieden & Co.
I november 1943 fick Necker anställning på den svenska representationen i Tokyo. Det var mitt under brinnande krig, men ännu en tid gick det att bo och verka i den japanska huvudstaden. ”Vid krigsutbrottet 1941 fanns det två neutrala diplomatiska institutioner, den svenska och den schweiziska legationen. Dessa fick nu ta hand om de kontroverser som kunde uppstå mellan Japan och de krigförande staterna, s.k. skyddsmaktsuppdrag. Schweiz med sin gamla traditioner, tog hand om stormakterna, medan Sverige fick ta hand om bland annat Holland, en uppgift som blev rätt så betungande sedan Japan trängt in i Nederländska Indien.”
”Den svenska legationen fick en avsevärt utökad personal och det organiserades en särskild B-avdelning för skyddsmaktsuppdragen. Denna förestods av Nils H:son Ericsson. (…) Han fick ”ministers rang och lydde direkt under legationschefen, envoyén Widar Bagge.” Necker beskriver att han har en ”tydlig minnesbild av Sveriges minister iklädd stålhjälm, stående i ett hastigt upprättat skyttevärn och med kikare följande en amerikansk bombplansformering på hög höjd. Några bomber fälldes inte den gången.”
”Skakigare blev det den 16 juni 1944, ‘gamle Kungens’ födelsedag, då förste legationssekreteraren Erik von Sydow med fru hade inviterat diplomatiska kåren i Tokyo till förutvarande holländska ambassaden, där de då bodde. Festen inleddes med cocktails ute i den vackra parken och just som den första skålen dracks kände alla en kraftig jordbävning.”
”I Tokyo fick vi hyra en stor och elegant villa, tillhörig den gamla välkända firman Kjellbergs Succ:rs och byggd av deras förre chef, Eddie André, som nu hade flyttat hem till Sverige. Villan var fullt möblerad med stora sällskapsrum och vacker trädgård. (…) Svenska legationen låg väl någon kilometer från vårt hus, men jag hade en cykel och kunde snabbt åka till och från arbetet. Ibland kunde jag också åka in till centrala Tokyo, där firmans Tokyokontor låg. (…) ”Osakakontoret förlorade alltmer i betydelse och ledningen låg i Tokyo, så länge jag var kvar i Japan.”
”Jag tror aldrig vi trivdes i det flotta Tokyohuset; det motsvarade ju inte alls den livsstil som vi hade utvecklat under våra år i Kobe, men vår vistelse där blev inte heller så långvarig, ty under 1944 evakuerades både legationen och personal till Karuizawa.”
Necker berättar så hur livet var i Karuizawa under den tid då Japan drabbades av strikt ransonering av i stort sett alla varor. Platsen var säker från bombningar, men den japanska militärpolisen gjorde hela tiden sin närvaro påmind. När kriget tog slut kontaktades de svenska och schweiziska legationerna av de allierade ockupationsmyndigheterna, SCAP (Supreme Command Allied Powers) med en begäran om att skicka diplomater till Hiroshima och Nagasaki för att kontrollera läget vid några krigsfångeläger i södra Japan. Den svenske diplomaten var Necker. ”Den 20 ausgusti träffades vi i Tokyo, utrustades med amerikanska ID-kort samt fribiljett för en månad på samtliga japanska järnvägar, och så gav vi oss iväg med extratåg; den normala trafiken hade väl knappast hunnit igång ännu.”
”När vi vaknade morgonen därpå stod tåget på Hiroshima station. Det dröjde faktiskt någon timma innan tåget kunde fortsätta. I själva verket syntes det oss en stor prestation att över huvud taget få igång någon trafik, endast 14 dagar efter bombangreppet. Stationen låg ganska högt och jag hade god överblick över staden, dvs. det lilla som fanns kvar. Det mesta verkade rensopat, inga byggnader fanns utom det illa skadade observatoriet, som ju sedan sparades som minnesmärke. Jag såg inte mycket folk, och det fåtal som rörde sig var alla försedda med bagage av något slag.”
”Så småningom kunde tåget fortsätta. Vi stannade vid ett fångläger med enbart holländare, där jag som svensk fick agera skyddsmaktsombud och ta emot hälsningar till familjer i Holland samt även till Drottning Wilhelmina.”
Necker och de två schweizarna fortsatte sedan till Nagasaki, där de besökte ett läger med amerikanska krigsfångar, ”som var helt oskatt, trots att det legat så gott som mitt under krevaden. Men nere vid hamnen kunde vi samtidigt se hur de höga monteringskranarna vid varvet nu mest av allt liknade stora garnnystan.”
”Jag har ibland undrat om vi i själva verket inte var de första icke-japaner som besökte Hiroshima efter atombomben.” Så var det nog. De var nog även de första som besökte Nagasaki, trots titeln på George Wellers fascinerande och bitvis skakande bok ”First into Nagasaki” (Three Rivers Press, New York, 2006). Weller besökte Nagasaki ett par veckor efter Necker, 6-9 september 1945.
Lars Vargö 