Man brukar förklara diktformen haiku genom att säga att en haikudikt skall innehålla ett årstidsuttryck, ha 5-7-5 stavelser (eller ljudtecken på japanska), inte ha några upprepningar och inga titlar. Det är väl bra om man kan lyckas med det och ändå skapa god poesi, men jag tror inte man skall låta sig låsas av reglerna när man skriver på något västerländskt språk, som t.ex. svenska. Om det känns trångt kan det kännas bra att titta på vad några av de mest kända japanska haikupoeterna ibland har skrivit.

Matsuo Bashô (1644-1694) skrev 1684 till exempel följande dikt:

狂句凩の身は竹斎に似たるかな

Kyôku kogarashi mi wa chikusai ni nitaru kana

Galna verser i den kyliga vinden

får mig att likna

Chikusai

(Ordagrant: ”Galna verser / kylig vintervind kroppen Chikusai / liknar”)

Chikusai var namnet på en fiktiv kvacksalvare som förekom i en samtida humoristisk berättelse, Chikusai monogatari (竹斎物語), författad av Karasuma Mitsuhiro (烏丸光廣, 1579-1638), eller Tomiyama Dôya (富山道治, 1585-1634) omkring 1622. Chikusai hade blivit av med alla sina patienter på grund av att han ägnade mer tid åt komisk poesi än åt patienterna och berättelsen beskriver hans resa till Nagoya från Kyôto. Bashô å sin sida förser dikten med kommentaren att han vandrar på vägen till Nagoya. Kyôku, eller ”galna verser”, är ett annat namn på haikai, en poesiform som är ett slags haikuns ursprung. Dikten har 20 ljudtecken som kan uppdelas 8-7-5.

En annan dikt Bashô skrev lyder:

月華の是やまことのあるじ達

Tsuki hana no kore ya makoto no aruji-tachi

(Ordagrant: Månen blommorna / detta är de riktiga / mästarna)

Om månen och blommorna

skrev de, dessa

verkliga mästare

 

I en inledande kommentar till dikten skriver Bashô att den är tillägnad tre tidigare poeter, som skrev dikter av ”evigt värde”. De tre var Matsunaga Teitoku (松永貞徳, 1571-1653), grundaren av den s.k. Teimon-skolan inom haikai-diktningen, Yamazaki Sôkan (山崎宗鑑, 1465-1553), en dominerande renga-poet och Arakida Moritake (荒木田守武, 1473-1549), en präst vid det viktigaste shintô-templet i Ise och också en av de främsta renga-poeterna.

I dikten kolliderar två årstidsuttryck med varandra, eftersom ”månen” brukar vara ett uttryck för hösten, medan ”blommor(na)” är ett uttryck för våren.

En annan dikt han skrev har en hel del ovanliga inslag:

白菊よ白菊よ耻長髪よ長髪よ

Shira-giku yo shiragiku yo haji naga-kami yo naga-kami yo

(Ordagrant: Vit krysantemum, vit krysantemum / skam / långt hår, långt hår)

Så skamligt

de vita krysantemerna

har för långa kronblad

Denna dikts ljudtecken-rytm är till att börja med 10-7-5, eller om man så vill, 5-5-2-5-5. Dessutom upprepas två fraser och partikeln yo förekommer fyra gånger. Dikten låter litet grand som ”aja baja, aja baja” när Bashô, litet humoristiskt, pekar på att krysantemerna har långa kronblad (uttryckt som ”långt hår”), alldeles för långa dåtidens ideal. Krysantemum var ytterligare något som importerades från Kina till Japan, troligtvis redan på 600-talet. Dikten anspelar på ordspråket inochi nagakereba haji ôshi (命長ければ恥多し), ”om livet är långt finns det mycket att skämmas över”.

En dikt av Masaoka Shiki (1867-1902), den poet som myntade begreppet haiku innehåller 5-5-7 ljudtecken:

藤の花長ごうして雨ふらんとす

Fuji no hana nagôshite are furan to su

(Ordagrant: Blåregnet / hänger långt / regn ser ut att falla)

Blåregnet

hänger i längder

det ser ut att bli regn

En av Shikis närmaste vänner och efterföljare var Takahama Kyoshi (1874-1959). Han var den som tog över tidskriften Hototogisu och var ordförande i haikuföreningen med samma namn efter Shikis död. Han var en traditionalist och ansåg att haikun var ett slags besjungande av naturen. Han hade som skrivarideal uttrycket kachô fûei (花鳥諷詠), ”dikta (om) blommor och fåglar”. Men även han bröt mot sina egna regler. Följande haiku innehåller flera upprepningar:

わが庭や冬日健康冬木健康

 Waga niwa ya fuyu hi kenkô fuyuki kenkô

(Ordagrant: Min trädgård / vinterdag vid hälsa / vinterträd vid hälsa)

Min trädgård

vinterdagen är hälsosam

vinterträden vid hälsa

Han kunde också göra sig skyldig till s.k. shopping-listor, det vill säga skriva tre yttranden som bara följer efter varandra, utan att nödvändigtvis hänga ihop innehållsmässigt:

暁烏文庫内灘秋の風

Akegarasu bunko uchinada aki no kaze

(Ordagrant: Akegarasu-biblioteket / Uchinada / höstvind)

Akegarasu-biblioteket

Uchinada

höstvind

Akegarasu är ett universitetsbibliotek i staden Kanazawa som uppkallats efter donatorn och haikupoeten Akegarasu Haya, som deltog i en av Kyoshis haikucirklar. Uchinada är en stad norr om Kanazawa, där det fanns en skjutfält vid havsstranden som tillhörde den amerikanska armén. Kyoshi besökte platsen 1956 ett år innan platsen återlämnades till Japan, bland annat som ett resultat av kraftiga protester mot skjutfältet från lokalbefolkningen. Känner man inte till dessa detaljer blir dikten obegriplig och bara en ”shopping-lista”. Känner man däremot till bakgrunden blir den rent av dramatisk och mycket innehållsrik.

Vad dessa poeter visar är regler dels är till för att brytas, dels att mycket av det de skrev var bundet till lokala eller historiska händelser samt personer i deras närhet. Detta gör det kanske desto mera angeläget att skriva haiku som inte behöver kommentarer för att man skall begripa dem, om man vill att de skall översättas. Å andra sidan öppnas många dörrar om man får dessa kommentarer.

Haiku och haikupoeter kan också förbrylla.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 19

Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.

”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”

”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*

”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”

”Mästaren då?” frågade Mizuhara.

”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.

”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”

”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”

”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”

”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”

”Nej, men så konstigt det blir.”

När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.

Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.

”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”

Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.

”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.

”Vi kom hit en gång  för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”

”Ja, men när var det?”

”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”

2.

”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**

”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”

”Jaha, är det ett salträd?”

”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”

”Ett träd med känslor.”

”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”

”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”

”Just precis.”

Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.

”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”

”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”

”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”

”Så är det.”

Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.

”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”

”Jovisst, visst är det så.”

”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det  minsta.”

”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”

”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”

”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”

”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”

”Jaså.”

”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.

Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”

”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”

”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#

Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.

”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.

Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.

*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.

**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).

I den tidiga japanska historien byggdes jättelika gravar för den härskande klassen under en period som har fått det passande namnet kofun jidai (古墳時代), ”de äldre gravarnas period”. Perioden började någon gång under tvåhundratalet och fick sitt slut på femhundratalet. Till en början rörde det sig om runda gravhögar i olika storlekar, men på fyrahundratalet började man konstruera de s.k. nyckelhålsgravarna, som var gigantiska. De bestod av en rund del och en rektangulär, eller konisk, del och var formade ganska exakt som moderna nyckelhål, om man tittade på dem från ovan. Det var dock svårt, eftersom de kunde vara flera hundra meter långa och ett antal meter höga. Runt omkring dem byggdes ofta vallgravar.

Den viktigaste delen av dessa nyckelhålsgravar var den runda delen, där själva graven låg. Ett nyckelhål har ju den runda delen överst, men när det gäller dessa gravar är det tveksamt om man skall se dem som om den runda delen skall vara överst.  ”Nyckelhålsgravar” är ett bra uttryck i den meningen att det är lätt att visualisera dem, men det är egentligen en förvillande beteckning. Jag tror att man skall vända på nyckelhålet och se gravarna som gigantiska, symboliska krukor. Före ”de äldre gravarnas period” begravde man på många håll i Japan nämligen sina döda i fosterställning i stora krukor. Om nyckelhålsgraven i stället ses som en jättelik kruka stämmer också själva gravens placering med placeringen av de döda i de tidiga krukorna.

De största gravarna finns fortfarande kvar och några av dem har ännu inte undersökts arkeologiskt, eftersom de anses vara kejsargravar. De finns i första hand i Kansai-regionen, där bland annat Osaka, Kobe och Nara ligger.

En av de absolut första svenskar som besökte Japan var Olof Eriksson Willman (född omkring 1620 och död 1673). 1667 publicerades hans En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Eriksson Willman benämnd, gjort haver. En modern upplaga gavs ut, med kommentarer, av John Bernström och Tore Wretö på Bokförlaget Fischer & Co, 1992. I detta verk finns verkligt intressanta detaljer om det japanska samhällslivet på 1600-talet. Eriksson Willman beskriver också kullar, stora ”som Uppsala högar, på vardera sidan av vägen”. Dessa var dock inte gravar, utan avståndsmarkeringar som kallades ichirizuka, ”en-mils-kullar” (en japansk mil, ri, motsvarade knappt 4 kilometer). Willman skrev: ”Detta varade hela vägen till Edo, att man icke kan fara vill uti miltalet, allt med mycket arbete gjort, att jag tör säga att det ingenstädes uti världen finns så dyra vägar.”

Det Willman beskriver är en resa från Deshima i Nagasaki, där den holländska handelsstationen låg, till Edo (Tokyo) 1651-52. Willman åtföljde den holländske chefens, Adriann van der Burg, delegation. Hans beskrivning vimlar av intressanta detaljer. Resan tog lång tid och delar av den skedde med båt. Den 8 januari 1652 om ”aftonen komma vi till Ôsaka; där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.” (s. 42).

”Den 13 Januarii om morgonen bittida, väl tvenne timmar för dagen, reste vi ifrån Ôsaka med femtio hästar, sextion japaner, och vi voro fyra kristna. Herren blev dragen i en norimono eller kalesch, som av tio man drages, två i sänder. Vi redo på hästar, havandes en läderkorg på vardera sidan och sängen där ovanpå med ett rött kläde överkastat likasom av filt. Därovanpå sutto vi, havandes var en japaner som ledde hästen och skulle hjälpa oss av och på. Var och en som reser uti Japan måste föra sängkläder med sig själv.” (s. 42-43).

Willman beskrev också hemska detaljer: ”Om morgonen gingo vi förbi 150 korsfästa samt 50 huvuden som voro satta på järnpinnar”. Vid varje huvud satt ”ett bräde (…) uppspikat; därpå är skrivet vad han haver syndat.” (s. 43).

Boken i dess upplaga från 1992 finns inte längre att köpa hos vanliga bokhandlare, men väl antikvariskt. Söker man på antikvariat.net finns flera exemplar.

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”