Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 35

”Ni pratar och tror att ni förstår, men det är bara era fantasier.” Momokos fingertoppar såg ut att skaka när hon tryckte på tyget.

”Och vad ni pratade om, det kan jag ju bara föreställa mig. Men Asako, du pratar ju alltid om far med mig, så jag gissar att det var på samma sätt.”

”Syster!”

”Vadå? Även om du börjar gråta säger jag som det är … Du försöker säkert vara vänlig och det är väl okej, men kvinnor fascineras ibland av sin egen vänlighet. Men det är bara en vänlighet som är riktad mot dom själva. Du försöker alltid få far och mig att må bra, ungefär som du ska rädda oss …”

”Vadå rädda er … Så har jag aldrig tänkt.”

”Men far säger att du är hans räddning. Han är rakt på sak … Även om det är lite märkligt att en far ska behöva säga som det är….”

”Ja, men.”

”Jag är rebellisk. Och far är rakt på sak. Han tycker alla män som skulle kunna gifta sig med dig är smutsiga.”

Asako verkade chockad.

”En far vill även uppfostra en dotter på ett sätt som inkluderar hennes känslor. Frågan är om ni två kan få era känslor att stämma, om ni skämmer bort varandra. När det gäller dig, Asako, inser jag att vänligheten kan övergå till att bli något smärtsamt och sorgesamt.” Momoko slutade arbeta med symaskinen en liten stund.

”Du tror att jag är avundsjuk när jag säger det här?” sade Momoko och satte igång maskinen igen. ”Jag är en person som är mycket svartsjuk. Jag vet inte vad du och Natsuji pratade om när ni var vid Katsura-villan, men om Aoki-san skulle dö på det där sättet under kriget hade det varit  lika bra om jag hade dödat honom. Så tänker jag nuförtiden.”

Asako trodde att Momoko älskade Keita, men det hon nu sade var det motsatta.

”Det beror inte på att jag fortfarande älskar Aoki-san. Tvärtom hatar jag honom.”

Asako sade inget.

”Min mor tänkte också, att om hon ändå skulle dö var det väl lika bra om hon dödade far också. Hon kunde ju inte gifta sig med honom, så varför skulle hon behöva dö. Bättre att döda den andra personen. Det är nånting som du kan lära av, Asako.”

”Vad är det med dig, storasyster?”

”Men om det hade hänt, om mor hade dödat far, då hade ju Asako inte kunnat födas till denna värld. Eller hur? Och om mor hade gift sig med far, då skulle du inte heller ha fötts. Märkligt, när man tänker på det.”

Asako skakade.

Om inte Momokos mor hade tagit självmord och fadern inte hade gift sig med Asakos mor hade förstås Asako inte kommit till världen. Men att storasystern sade något sådant tyckte Asako var skrämmande. Hade hon under lång tid känt ett djupt hat, som nu hade omvandlats till dessa giftpilar som hon spottade ur sig?

Asako kände sig som om hon hade kastats omkull, som om hon var nedskjuten. Hon hade inte kunnat föreställa sig att storasystern skulle reagera på det här sättet. Hon hade ju bara sagt att hon hade pratat med den yngre brodern till den hon hade haft sällskap med.

Asako lämnade systern och satte sig på sin säng.

I det tio tatamimattor stora västerländska rummet på andra våningen stod båda systrarna sängar. Där fanns också symaskinen och en stor spegel.

”Sov gott, syster. Är jag för bullrig?”

Asako satt stilla på sin säng, stöttad på sin ena hand.

”Sa du att Natsuji kommer på besök på söndag? Han var ju så vänlig nere i Kyôto … Men jag kommer inte att vara här. Jag har ingen lust. Det vore pinsamt. Jag hörde när vi var i Aokifamiljens hus, att far och Aoki-san hade pratat om vår syster i Kyôto… Jag har inget att säga om det. Du kommer ju ändå inte att lyssna, eller hur?”

Momoko väntade sig inget svar från Asako och började trampa på symaskinen igen. ”När jag hörde det där ville jag inte vara i Kyôto längre. Vi åkte dit vi tre, far och du och jag, men vi gick åt olika håll. Det var våra hjärtan som gick åt olika håll. Menar du att du, Asako, ville vara omtänksam mot far och mot mig, och dessutom mot vår lillasyster i Kyôto? Försökte du inte dölja att far hade möte med sina vänner? Skulle jag träffa Natsuji, nej, det har jag ingen lust med. Lite av hänsyn till far, men annars är det bara min avundsjuka.”

Asako kände sig stungen, samtidigt som hon tyckte sig inse något. Hon bytte tyst om till sin nemaki, nattkimono, och lade sig på sidan. När hon slöt ögonen kunde hon höra hennes storasysters elaka kommentarer inom sig igen. Men några tårar kom aldrig. ”Godnatt.”

Asako funderade på om det verkligen var så att hennes syster var sarkastisk därför att Asako försökte få sin far och sin syster på gott humör.

När Momoko var klar med att fästa en ärm på sitt plagg kom hon och ställde sig en stund vid Asakos säng. Asako väntade på att Momoko skulle säga något, då skulle hon öppna sina ögon, men Momoko höll tyst. Momoko gick ned till första våningen och hämtade en av faderns flaskor med västerländsk sprit. Så tog hon fram silverskålen från sitt eget skåp och hällde upp. Hon skulle just till att dricka när hon verkade komma på något och släckte lyset. Just som rummet blev mörkt började Asakos tårar rinna. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten.

”Var du vaken, Asako?” sade Momoko med låg röst. ”Det är därför jag har så svårt för dig.”

”Storasyster, varför, varför håller du på och retar mig på det där sättet?”

”Avundsjuka, måste det vara. Absolut …” Momoko drack ur sin skål i mörkret. ”Jag måste dricka lite, som sömnmedel.”

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 34

II

Efter det att Asako kom tillbaka till Tokyo kändes det som om intrycken av den kejserliga villan i Katsura hela tiden förstärktes. Hon pratade med sin far och fick också en del ny information. Hon tog ut bilder och referenslitteratur från faderns bokhyllor och placerade dem på sitt eget skrivbord. Hon läste med största noggrannhet. Asako hade den karaktären. Om hon besökte templet Hôryûji läste hon så många böcker om templet hon kom åt efteråt. Det var likadant med musik. Hade hon varit på en Mozartkonsert var det Mozart hon studerade.

Momoko brukade skoja med henne, ”Det är väl en sak om man läser på innan man besöker en plats. Att göra det efteråt har man ju ingen nytta av. Du kanske kommer att ta reda på det du kan om den du ska gifta sig med efter det att ni har gift er.”

Men om de någon gång åt ute på restaurang kunde hon på samma sätt senare tillaga liknande mat i hemmet. Det var något som hennes far tyckte om. Att hon i efterhand undersökte den kejserliga villan i Katsura var i linje med vad hon brukade göra.

Men Momoko tittade tvivlande på henne. Asako visade bilder på rummet Ichi-no-ma i studiepaviljongen.

”Vi satt här i Jôdan-no-ma också.”

”Gjorde ni? Natsuji också …?” Asako lade inte märke till storasysterns cynism.

”Natsuji satte sig aldrig. Det var bara jag som satte mig med knäna under studiekammarens fönsterbräda för att titta på trädgården.”

I rummet ‘Ichi-no-ma’, som var 9 tatamimattor stort fanns en upphöjning som hade tre mattors bredd. Det kallades för det övre utrymmet, ‘Jôdan-no-ma’. Över platsen, men bara över det utrymmet, fanns ett nedsänkt, rutmönstrat innertak. På väggen bakom satt en ‘Katsurahylla’. Asako sade att Jôdan-no-ma gav intryck av att  man hade dragit ut den annars så vanliga alkoven i japanska hus, Tokonoma, i rummet. Vid studieplatsen där Asako hade suttit fanns en låg hyllskiva gjord av mullbärsvirke från Kina. Den var avsedd att ersätta ett skrivbord. Under hyllan fanns en liten lucka som kunde släppa in en bris vid knäna under den heta sommaren. Asako hade suttit som om hon var i färd med att läsa. Natsuji hade öppnat fönstrets shôjiluckor och även skjutdörrarna intill passagen. Trädgårdens ljusa, unga löv kunde ses i fönstret, på ett visst avstånd.

”Jag satte mig vid fönstret, men när man tittar på fotot så har det en lite märklig atmosfär, eller hur?” sade Asako till sin storasyster.

”Ja, det stämmer,” svarade Momoko litet oengagerat. ”Asako syns inte.”

”Jamen, självklart. Vad menar du?” skrattade Asako. ”Men, det hade varit bra om storasyster också hade varit där.”

Momoko hade för ovanlighetens skull satt sig vid symaskinen. Asako stod upp och tittade på fotot som hon hade lagt på symaskinsplattan.

”Vid Katsuravillan pratade Natsuji och jag mycket om storasyster.”

”Om mig …?”

”Ja, och om Natsujis äldre bror…?”

”Jaha?” sade Momoko svalt. ”Det är klart, men det är inget som jag vill prata om …”

”Men vi sa inget oförskämt, vi pratade inte illa om er.”

”Det är inget kul ändå. Så Asako pratade som sig bör, som en lillasyster som bara säger snälla saker. Eller?”

”Nämen, vad säger du så för?”

”Natsuji-san pratade väl en hel del om hur han tänkte på sin äldre bror?”

”Ja, det gjorde han.”

”Ja, ni gör förstås som ni vill, men om ni tror att ni pratar om hur det verkligen var, så har ni fel.”

”Det var absolut inte så att vi inbillade oss att vi visste hur storasyster kände sig.”

”Jaså? Och det ska jag tro på?”

Momoko trampade hårt på symaskinen när hon pratade. Hon slängde fotot på ärmen till ett bomullsplagg som låg där.

”Om ni ska prata om Natsuji och mig så ska ni prata lika kyligt som när pratar om rykten som sprids. Jag betackar mig för både medlidande och förståelse.”

Asako höll tyst och betraktade Momokos händer när de arbetade med symaskinen.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 33

Silverbröstet

I

Om man gick nedför kullen där Manji-paviljongen låg och över en stor stenbro kom man till Shôgin-paviljongen (”Tall-lutans paviljong”). Bron, ungefär fem och en halv meter lång, var tillverkad av en enda sten, som sades ha varit en gåva från Katô Samanosuke (LV: 加藤左馬之助, länsherre som levde på 1600-talet). Det var en Shirakawa-sten och bron kallas därför för Shirakawabron.

Natsuji stannade till på bron, vilket även Asako gjorde. Natsuji bad Asako att stå kvar på bron och avlägsnade sig en bit för att kunna betrakta henne.

Han tvekade innan han sade, ”När man står i närheten av den här stenen är det som om något griper en om bröstet.”

”Verkligen?” sade Asako litet oengagerat.

”Jag är ingen kännare av stenarrangemang i trädgårdar, men jag undrar om inte det här är den stil som användes i den gamla Enshûprovinsen.”

”Jag har ingen aning.”

”Det här sättet att arrangera stenar på bryter väldigt mot resten av trädgården. Strängt kanske man skulle kalla det, eller skarpt. Det visar på en ganska nervig teknik. Det känns som om den skapar en nervös stämning i sättet att arrangera stenar. Lite rått, lite grovt…”

”Det är stenar,” sade Atsuko lättsamt.

”Nej, det är inte bara stenar. Man använder stenar, arrangerar dem, för att uttrycka något. Man lägger naturens stenar på naturlig mark för att skapa en form av skönhet. Våra tankar räcker inte till, det vill säga vi tänker inte på en trädgård när vi tar del av den här typen av arrangemang. Det är så man tappar andan. Så är det med de flesta trädgårdar med många stenar. Det är inte bara den här. Men den här är lite för komplicerad.”

”Jag vet inte jag, men är det inte för att vi bara tittar på stenarrangemangen här i närheten?”

Natsuji vände sig mot Asako. ”När jag kommer till den här stenbron och blicken fångas av de andra stenarrangemangen i närheten så blir det inte bara en bro som vi går över. Så känns det plötsligt. Vem borde man placera på den här stenbron, mitt bland allt det andra …”

”Det måste väl bli Prins Katsura.”

”Någon person från prins Katsuras tid. Ja, men jag vill betrakta Asako, nu när jag har fått dig att stå där.”

”Nämen?”

Asako rodnade och försökte gömma sig bakom Natsuji.

Natsuji fortsatte, ”Det är säkert. Det var min avsikt.”

”Men varför då? Nu blir det lite pinsamt.”

”När jag tänkte efter blev det lite fattigt att bara titta på bron.”

”Men det var ju inte bara en stenbro?”

”Jo, jo. Visst, jag pratade om bron. En bro mellan min döde bro och Asakos äldre syster. Den typen av bro.”

”Va?”

”Det var en bro utan form, en känslornas bro. Men det här är en bro som byggdes för över tre hundra år sedan, en solid stenbro som inte flyttar på sig, en skönhetens bro. Om man bygger en sådan här bro mellan personers känslor …”

”En stenbro? Att bygga en stenbro mellan folks känslor är väl ändå inte så bra? Bättre med en bro som liknar regnbågen.”

”Ja, känslornas bro är kanske en regnbågsbro.”

”Men, just den här stenbron kanske också är en känslornas bro.”

”Eller hur? Det är ju en bro som har tillverkats för att skapa skönhet. Den är ju ett konstens uttryck.”

”Absolut. Det sägs att Prins Katsura no Miya Toshihito, som lät skapa Katsuravillan och trädgården, läste Berättelsen om Genji varje dag. Han kanske längtade efter berättelsens atmosfär när han skapade det här. Det har sagts så i alla fall. Området runt Tall-lutans paviljong kanske ska föreställa Akashi-bukten.”

”Njaä, det liknar inte kusten vid Akashi. Klippstenarna är för branta där.”

”Så står det i guideboken. Hans gemål föddes i den gamla Tangoprovinsen. Där finns ju den berömda Ama-no-hashidate, en naturlig landtunga som liknar en bro. Hon ville skapa en likadan.”

Natsuji gick över stenbron och tittade på vad som skulle vara Ama-no-hashidate. De gick in under den djupa takfoten vid Tall-lutans paviljong och satte sig i rummet Ni-no-ma. Där betraktade de stenarna vid bron som de just hade gått över. Därefter gick de genom Ni-no-ma från teceremonirummet till Ichi-no-ma, ”det första rummet”. På fusuma-dörrarna som skilde rummen åt fanns storrutiga mönster av ljusblått och vitt, uppblandat med kvalitetspapper från Kaga. Det skapade ett glatt inslag i de annars så dova rummen. Det var ett vågat inslag som var vida känt. Och i den smala, täckta korridoren kunde man se hyllorna och kokkärlen till tecermonin. De två satt länge i tystnad. En damm sträckte sig runt Tall-lutans paviljong, från ena sidan till den andra.

Satt man i Ichi-no-ma och betraktade dammen skilde sig intrycken ått om man tittade åt höger eller åt vänster. På höger sida fortsatte stenarrangemangen från stenbron. Istället för vatten såg man där stenarnas stramhet. Tittade man åt vänster såg man ‘eldflugornas dal’ vid dammen. Där var det mörka vattnet djupt och stilla. Istället för stenar kändes det som om vattnet bredde ut sig. Natsuji kunde inte riktigt få grepp om det var så att det strama steninslaget var avsett att spänna över hela landskapet, eller om det skulle vara begränsat.

”Hur man än vänder och vrider på det så är det märkligt,” sade Natsuji.

Asako tittade på dammen, som om hon ville undvika Natsujis blick. på båda sidor om höga cederträd fanns ‘Månvågornas paviljong’ och det gamla biblioteket. Trädtopparna hade vissnat, men  i häcken framför paviljongen syntes unga blad.

Flera artiklar has just publicerats av The Japan Times:

Klicka för att komma åt 20180711-SMS-Sweden.pdf

Det japanska fotbollslaget väckte uppmärksamhet i VM i Ryssland genom att lämna sitt omklädningsrum städat och rent när det väl hade åkt ut. Japan gick dessutom vidare till sin sista match i turneringen tack vare fair play, det vill säga man hade färre gula kort än motståndarna.

I många av de traditionella japanska sporterna är just städandet en del av själva träningen. I kendô hjälps alla som tränar åt att torka golvet före och efter träningen, i kyûdô, det traditionella bågskyttet hjälps man också åt att göra rent. Den som inte städar har inte tränat ordentligt. I andra sporter håller man också träningslokalerna rena med gemensamma insatser.

Ett av de första intrycken jag själv brukar få, efter att ha landat på en japansk flygplats, är att det inte bara är rent, utan att jag också genast ser anställda som arbetar med att hålla den ren, redan före passkontrollen.

Visst förekommer nedskräpning litet här och där i Japan, men jag vet inget land som håller sin stadsmiljö så ren som Japan. Nästan inga fimpar och tuggummin på trottoarerna till exempel. Och, något jag aldrig har sett någon annanstans, när lastbilar lämnar en byggnadsplats står personal ofta och spolar rent däcken innan fordonen ger sig ut på gatorna. Flera gånger har jag också sett chaufförer stå och putsa sina sopbilar.

Så jag blev inte förvånad när bilder på det städade omklädningsrummet visades i internationella media. Vad som egentligen är mer förvånande är att vi är så förvånade över denna  vänliga gest.

Den 20 mars 1995 kom jag till mitt arbete på svenska ambassaden i Tokyo som vanligt på morgonen. Jag hade inte så långt eftersom jag bodde i samma byggnad. Ett par möten var inplanerade direkt efter arbetstidens början och flera av kollegerna verkade vara försenade. Det är alltid litet irriterande när de man har bestämt möte med inte infinner sig och det är särskilt irriterande när den som skall sitta i receptionen och börja ta emot besökare och telefonsamtal till ambassaden inte är på plats i tid. Mobiltelefoner var inte så vanliga och vi som var där började fälla en del sura kommentarer. Jag gick in på mitt arbetsrum och hann inte mer än sätta mig förrän min direkttelefon ringde. Det var Sverige Radio som berättade att något hemskt verkade ha hänt i Tokyo och undrade om vi kunde ge dem mer information.

Det satte igång en hel del aktiviteter och vi försökte ta kontakt med myndigheterna för att få veta mera. De var lika undrande som vi och bad oss återkomma. Till slut förstod vi i alla fall att en fruktansvärd terrorattack hade drabbat flera tunnelbanelinjer. Någon eller några hade släppt ut en giftgas, sarin, och det verkade som ett stort antal människor hade avlidit och skadats. Nu började vi istället oroa oss för vad som hade hänt de av våra medarbetare som ännu inte hade anlänt. Hade de också drabbats? Tack och lov var så inte fallet, men flera av dem hade bara varit minuter ifrån att kliva på de drabbade tågen. En av de svenska diplomaterna hade skyndat sig nedför trapporna vid sin station i morgonrusningen, men precis missat sitt tåg. I vagnarna på det tåget visade det sig sedan att flera av de drabbade fanns.

Det japanska samhället drabbades av en djup chock. Här hade en religiös sekt under flera år inte bara i hemlighet framställt sarin, utan även tillverkat automatvapen och andra medel för att ta död på människor. Sektmedlemmarna var högt utbildade akademiker och hängivenheten till nästan helt blinde sektledaren Shoko Asahara var total. Han hade bland annat studerat tibetanskt buddhism, men hade byggt upp sin organisation på en tolkning av flera buddhistiska grenar. Målet var att ta över inte bara Japan, utan hela världen. De som motsatte sig sekten skulle dödas. Projektet gick till en början ut på att ta makten i Japan genom att döda miljoner ‘otrogna’ människor. Före sarinattacken i tunnelbanesystemet hade man också dödat flera personer, dels dem som försökte fly från sekten, dels dem som försökte hjälpa dem att fly. Likheterna med dagens islamistiska terrorgrupper är slående.

Under flera månader var Japan mer eller mindre lamslaget. Dag för dag följde man jakten på förövarna. Asahara arresterades till slut i maj samma år. Han hade gömt sig i en dold våning i ett av de hus som sekten förfogade över i deras högkvarter nära berget Fuji.

Häromdagen avrättades han tillsammans med flera av de ansvariga sektmedlemmarna. Ytterligare en handfull har dömts till döden och kommer troligtvis att avrättas inom kort. Domstolsprocesserna har varit långa och uttömmande. Högsta domstolen har till slut sagt sitt. Dödsstraff används fortfarande i Japan och det finns en växande opinion som är emot dödsstraff. Majoriteten stödjer dock dödsstraffet och särskilt i det här fallet, när det rör sig om en sekt som tog livet av ett stort antal personer och orsakade att tusentals andra fick men för livet, en sekt som hade på sin agenda att ta död på miljoner människor, är det nästan ingen som protesterar.