Med regnbågen som sällskap, 38

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 38

Bakom öronen

I

När Momoko vaknade var den unge Takemiya inte i sängen. Men Momoko hade vaknat mitt i en dröm och hon kände det som om hon fortfarande drömde.

”Nämen, han inte här,” försökte hon mumla fram, men hennes röst bar henne inte. Orden fanns bara i hennes huvud och hon kände sig nästan nedsövd. Att vara litet avdomnad var inte alls obehagligt. Samtidigt som hon var på väg att dras tillbaka i i sömnens värld drog hon sig till minnes att hon hade vaknat mitt i natten en gång också.

”Ah, Miya-chan trodde kanske att han hade dödat mig.” Nu vaknade hon ordentligt. Hon kände efter kring halsen. Guldhalsbandet var borta.

”Miya-chan måste ha tagit det och gett sig av.” Momoko kände sig lättad. Hon hade inte tänkt på om Takemiya var där eller inte när hon vaknade på natten. Från trädgården kunde småfåglar höras kvittra, så även om Momoko fortfarande tyckte att det var natt, var det nog redan gryning.  Det var som om hon hade gått från att vara halvdöd till att leva igen, för att åter falla mot döden. Momoko hade nästan välkomnat dödskänslan när hon somnade kvällen innan. Den unge mannen hade tagit tag i halsbandet och dragit till samtidigt som han sade, ”Du, Momoko.”

”Aj, det gör ont.”

”Kan du inte vända dig hitåt? Jag vill inte ha det så här.”

”Hurså?”

”Jag blir deprimerad.”

”Blir du, verkligen?”

”Det är säkert. När jag ser på dig bakifrån är det som om du inte är här.”

”Jag tycker om att titta på din nacke bakifrån.”

”Det är ju lite märkligt,” sade han och lade sin arm försiktigt runt hennes nacke. ”Hur kommer det sig att du tycker om att kramas bakifrån?”

Momoko hade ofta hållit om honom bakifrån och även fått honom att omfamna henne på det viset. Det var likadant med Nishida, den unge man som hon hade sällskapat med före Takemiya. Även med andra. En dag när hon hade sett Asako lyfta sitt hår i nacken hade hon velat kyssa henne där, men inte vågat. När Takemiya hade påpekat för henne vad hon drogs till kände hon sig förvirrad.

”Att inte titta varandra i ansiktet är värmande”, försökte hon.

”Värmande …? Struntprat. För min del känner jag mig varm när jag kan se mig själv speglas i dina ögon. Du har skuldkänslor när det gäller mig, eller hur?”

”Det är nog sant att jag inte är helt just mot dig.”

”Du bara låtsas. Du är inte alls kär i mig.”

”Ska du börja nu igen …? Att inte älska någon, det är inte nåt man kan häva ur sig utan vidare. Du säger hela tiden att jag inte älskar dig och att du känner dig förkastad. Hela tiden, håller du på så. Det är vad du sysslar med, spelar kärleksfattig.”

”Men du bara luras. Vänder ryggen mot mig och tänker på annat.”

Momoko skakade på huvudet. Halsbandet rörde vid hakan på henne när hon lyfte på huvudet, men hans ord fick henne inte att komma till livs.  Efter att ha varit tyst en stund sade hon, ”Miya-chan, titta bakom mina öron. På linjen som går vid nackmuskeln mellan hårfästet och öronen …”

”Jag tittar,” svarade han lättsamt. ”Det ser svalt och vackert ut. När jag tittar bakom dina öron känns det som jag förstår hur du är. Det är mjukt och uppfriskande klart.”

”Du kan formulera dig. Om det är som du säger fångar öronen upp det och så går det inte vidare.”

Han tryckte sina läppar bakom en örat på henne. Hon ryggade till.

”När vi var i badet förut upptäckte jag den linje som går vid dina skuldror, från nacken ned mot armhålan. Det är som en värmande båge, obeskrivlig.  Som en vacker cirkel. Jättefint.”

Han grep lätt om hennes armveck.

”Du kan verkligen formulera dig,” sade Momoko tyst.

 

Med regnbågen som sällskap, 37

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 37

/Detta har hänt: En ung kvinna vid namn Asako reser med tåg från Kyôto till Tôkyô. På tåget sitter hon mitt emot en man som reser med ett litet barn. Hon är full av beundran för hur mannen tar så väl hand om barnet. När hon kommer till hemmet i Tôkyô träffar hon sin äldre halvsyster, Momoko, som litet ilsket undrar om hon i hemlighet hade åkt till Kyôto för att söka efter en annan halvsyster, som det ryktades om att deras far, arkitekten Mizuhara, också var far till. Asakos och Momokos mödrar är döda och det finns en rivalitet mellan döttrarna om faderns uppmärksamhet.

Mizuhara bjuder med sina döttrar till Kyôto för att njuta av körsbärsblomningen. Den verkliga anledningen verkar dock vara att han vill träffa Kikue, som är mor till den tredje dottern, den yngsta halvsystern Wakako. På en teaterföreställning ser döttrarna Wakako, som bär på ett litet barn. De åtföljs av Ôtani, som visar sig vara den man som Asako träffade på tåget. Döttrarna hälsar litet artigt på varandra.

Samtidigt visar det sig att Natsuji, en ung man som Asako och Momoko går och pratar med, är yngre bror till Aoki Keita, som Momoko en gång var häftigt förälskad i. Keita dog i strid under andra världskriget och Momoko tycker det är plågsamt att påminnas om Keita när hon ser Natsuji. Keita hade övertalat henne att låta honom tillverka en silverskål utformad som ett av hennes bröst. Han sade att han ville dricka sake ur den innan han flög sig iväg på sitt sista uppdrag.

Mizuhara är en gammal god vän med Aokis och Natsujis far och även de träffas i Kyôto. Asako och Natsuji har besökt den berömda trädgården vid den kejserliga villan Katsura tillsammans och vi kommer in i handlingen när Momoko har rest till Hakone med en ung man vid Takemiya, som hon har träffat några gånger och behandlar litet styvmoderligt./

Däcksstolarna på den utflyktsbåt som tagit emot passagerare vid Moto-Hakone var nästan helt upptagna.

”Det där hotellet är säkert också fullt av grönska nu”, sade Takemiya när han tittade på världshuset vid stranden nedanför berget från styrbord.

”Fick du inte nog av grönskan i Kyôto? Bokträden på Higashiyamas sluttningar var ju fulla av unga löv och blomningen var ju i full gång.”

”Jag tittade aldrig på Higashiyama, bara på dig.”

”Du är duktig på att ljuga. Pratade jag inte om doften från både bokarnas och kastanjeträdens blommor kanske?”

”Ja, men som nu, jag tittar inte på sjön.”

Ashi-sjön glittrade, men fartyget var på sin eftermiddagstur och det var de små vågorna akter om fartyget som skapade glittret, för om båten var vattnet mörkt.  Och de ljusbringande vågrörelserna spred ut sig mot stranden långt söderut och verkade förenas med den skimrande varma luften. Endast över berget Fuji som låg i fartygets riktning fanns vita moln.

Alla passagerare skulle med bussen som gick från hamnen Kojiri till Sôunzan. Det blev trångt och Momoko som satt ned kunde inte ens lyfta på huvudet på grund av att de som stod upp trycktes mot henne. Först när bussen svängde runt uppe vid Ôwakudani kunde hon komma loss litet. Hon tittade då ned mot insjöns vatten. När bussen körde genom skogen var det som om grenarna rörde vid den. Takemiya stack ut ena handen genom fönstret och lyckades dra loss några blommor ur det höga vildgräset.

Från Sôunzan bytte de till den linbana som gick till Gôra. Den unge mannen tog med sig vildgräsets blommor in i rummet på det världshus vid Gôra där de skulle bo. Han lade dem på skrivbordet.

”Du, storasyster,” sade han och tog ett kraftigt grepp om Momokos halsband och drog till.

”Aj, det gör ont.”

”Du har slutat att tänka på mig, eller hur?”

När Momoko försökte ta av sig halsbandet fortsatte han, ”Låt det vara på… Jag ska sluta dra. Det är fint. Låt det vara på …”

”Det säger du? Då gör jag som Miya-chan säger …” sade hon, men hon blev deprimerad när hon tänkte på vad han hade gjort. Ändå lät hon det vara på när hon gick ned i badet och sedan lade sig till sängs. Han grep tag i det igen.

”Är det Miya-chans lilla leksak?” frågade hon.

Med ett grepp om halsandet tryckte han sitt ansikte mot henne och började gråta.

Momoko tyckte det började kittlas. ”Sluta spela smutsig teater … Det klär dig inte.”

”Du tänker göra dig av med mig, eller hur?”

”Ska du börja nu igen? Vadå göra mig av med … Jag sa att vi skulle säga adjö.”

”Är inte det samma sak? Jag är verkligen inte bara fåfäng av mig.”

”Jaså? Men du är inte riktigt normal. Du är morbid. Patetisk.”

”Åh, morbid, spela smutsig teater. Jag tar livet av mig.”

”Jamen, gör det du.”

Momoko kände hans mun mot sina bröst och kom att tänka på den där silverskålen. Hon hade fått den av Keitas far. Hon hade satt den mot sitt bröst för att se om den fortfarande passade, men det gjorde den inte.

 

Viktiga avtal mellan EU och Japan

Både EU-parlamentet och Japans parlament har nu godkänt det avtal som på engelska går under namnet EU-Japan Strategic Partnership Agreement (SPA). Det är ett omfattande avtal och täcker de flesta områden som såväl EUs medlemsländer som Japan anser viktiga. Det är ett avtal som löper parallellt med det jättelika handelsavtalet, EU-Japan Economic Partnership Agreement, som EU-parlamentet godkände i december och som därmed kan träda i kraft den 1 februari.

Handelsavtalet tar bort mer än 90 procent av tullarna för exporten från EU till Japan, vilket inte bara leder till en stimulans för exporten utan också besparar EU-företagen någon miljard euro per år. Japan är redan EUs fjärde största marknad för jordbruksprodukter och denna andel kommer nu att öka betydligt. Tullar på industriprodukter kommer att helt elimineras och vara borta om tio år. Likaså kommer skogsprodukter att bli tullfria efter en tioårig nedtrappning. Även de s.k. icke-tariffära hindren, det vill säga Japans speciella certifieringskrav och tekniska specifikationer m.m., krav som i grund och botten har existerat för att hindra importen till Japan av bland annat medicinska produkter, kosmetika och öl, kommer att tas bort när Japan anpassar sitt regelverk till internationella överenskommelser.

Tjänstehandeln, det vill säga sektorer som kurirförsändelser, telekommunikationer, finansiella tjänster och temporära personalförflyttningar, kommer också att öppnas upp på ett helt annat sätt än tidigare.

SPA, det strategiska partnerskapsavtalet, vänder sig till andra dimensioner, som demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och marknadsekonomins principer. Det visar att EU och Japan har sagt sig vilja vara grundpelare i kampen för en global världsordning som tar avstånd från diktatur, terrorism, rasism, korruption, ojämlikhet osv. SPA består av 51 artiklar, som understryker den gemensamma värdegrund som EU och Japan står på. Detta är viktigt i ett internationellt klimat där stormakter som Ryssland och Kina drar åt ett annat håll och där för tillfället den amerikanske presidenten tycks ha som mål att sätta käppar i hjulen för allt vad demokrati och rättstatsprinciper heter.

Eller vad sägs om till exempel punkt 1 i artikel 2, som lyder ”The Parties (LV: dvs EU och Japan) shall continue to uphold the shared values and principles of democracy, the rule of law, human rights and fundamental freedoms which underpin the domestic and international policies of the Parties. In this regard, the Parties reaffirm the respect for the Universal Deklaration of Human Rights and the relevant international human rights treaties to which they are parties.”

Eller artikel 22, som lyder ”The Parties shall promote dialogue and exchange of views on policies and laws and regulations aiming at a high level of consumer protection and enhance cooperation in key areas, including product safety, enforcement of consumer laws and regulations, and consumer education, empowerment and redress.”

Eller artikel 30 vars punkt 2 säger att parterna ”shall endeavour to respect, promote and realise internationally recognised labour and social standards and promote decent work on the basis of their respective commitments to relevant international instruments, such as the International Labour Organization Declaration on Fundamental Principles and Right at Work, adopted on 18 June 1998, and the International Labour Organization Declaration on Social Justice for a Fair Globalization, adopted on 10 June 2008.”

Egentligen är det märkligt att detta förnämliga all inte har uppmärksammats mer i media. Det kanske är så bra att ingen tror på det? Jag tror dock att det inte bara är ett sensationellt bra samarbetsavtal mellan demokratier i sig, det är också ett viktigt instrument som kan motverka alla tråkiga tendenser som finns i vår värld.

Konstitutionell reform i Japan

I det senaste numret av tidskriften Global Asia, som ges ut av East Asia Foundation, finns en artikel skriven av den amerikanske forskaren Ellis Kraus: ”Sound and Fury: Does Abe’s Constitutional Revision Really Matter?”

Utan att ta alltför lätt på eventuella negativa följder av japansk konstitutionell reform, främst då den berömda artikel 9, säger Krauss att det vore missriktat att likställa en  revidering av artikeltexten med att slussportarna till den mörka tid av militarism som Japan och Asien led av tidigare, bland annat beroende på att Japan under lång tid har utvecklat en grundmurad demokrati och därtill en ekonomi som har integrerats väl med resten av Asien. Den japanska allmänheten är i grunden motståndare till allt vad militarism heter, men resonerar logiskt och ser nog snarare hoten från Kina och Nordkorea som större. Japan har inget behov av att åter ockupera andra asiatiska länder och har heller ingen strategi att göra så. Eftersom Japan är ett land som följer och vill följa the rule of law kan man istället fråga sig varför Japan skall ha en konstitutionell paragraf som inte har det minsta med verkligheten att göra. Kina och de båda koreanska staterna har sina skäl till att kritisera alla förslag till omformulering av artikel 9, men i övriga asiatiska stater, som också ockuperades av Japan, saknas kritiken i stort sett.

 

Järnvägar och litteratur

I Sverige kan man nästan dagligen höra på lokala nyhetssändningar att våra tåg är försenade. Anledningarna varierar. Det kan röra sig om en nedriven kontaktledning eller några obehöriga personer som rör sig på spårområdet. Tanken på att man kan ha tågförbindelser eller tunnelbanelinjer som fungerar mer eller mindre felfritt tycks oss främmande. Det kan därför vara lämpligt att reflektera över hur det ser ut i Japan.

Den station som har den största genomströmningen av passagerare i världen är Shinjuku i Tokyo. Egentligen är det inte en station, det är ett nätverk av fem sammanhängande stationer, tillhörande tolv olika linjer och med sammanlagt 51 plattformar. Shinjuku har nästan lika många utgångar som Londons tunnelbana, Europas största, har stationer. Av världens 50 största stationer, räknat i antalet passagerare, återfinns hela 45 i Japan och av dessa 26 i Tokyo.

Givetvis kan det bli väldigt trångt ibland och utländsk media har under många år älskat att beskriva trängseln. Sanningen är dock att det för det mesta flyter på. Det fungerar. Inga nedrivna kontaktledningar eller obehöriga som är ute och vandrar på spåren ställer till det. Däremot är det mycket annat som händer på de japanska tågen och stationerna. Detta har lett till att en särskilt genre i den japanska litteraturen har skapats. Det är ingen ny trend, den har funnits så länge tågen har gått och den ena stationen efter den andra har byggts.

En text som beskriver detta på ett mycket intressant sätt har just publicerats av den brittiske författaren och förläggaren Richard Nathan, som driver förlaget Red Circle:

Både texten och förlaget förtjänar uppmärksamhet.