Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.