För några år sedan uppstod en debatt i japanska tidningar om ett fenomen som kallades Edo shigusa (江戸しぐさ), det vill säga den etikett som sades vara förhärskande i storstäderna under Edo-perioden (1603-1868), framför allt bland köpmännen. Debatten uppstod därför att vissa ansåg att den typ av hänsyn som människorna visade varandra och som beskrevs med detta begrepp var något som behövde bli en del av undervisningen i dagens skolor. Edo shigusa var också något som användes för att förklara hur det kunde komma sig att människorna uppträdde så disciplinerat i de områden som drabbades av jordbävningen och tsunamin i mars 2011.

Shigusa skrivs oftast fonetiskt しぐさ, men kan också skrivas med de kinesiska tecknen 仕草 eller 仕種 och betyder ”agerande”, eller ”uppträdande”.

Som exempel på Edo shigusa brukar man nämna ett antal fenomen som egentligen också är mycket vanliga i Väst, till exempel kasa kashige, ”paraply-lutande”. Om två personer möter varandra på en trottoar och båda håller ett paraply i handen lutar de paraplyerna åt sidan så att de inte krockar. Ett annat liknande exempel är kata hiki, ”axel-tillbakadragande”. Två  personer som möts vänder sig litet åt sidan så att de inte går in i varandra. Ett tredje exempel är kobushi koshi ukase, ”knytnäve-höft-resa-sig-till-hälften”, det vill säga, om flera personer sitter på rad på en bänk i en tunnelbanevagn flyttar de ihop litet grand, ungefär lika mycket som en knytnäves bredd, för att ge plats åt någon som vill sitta.

Detta är ju egentligen något som mycket väl kan hända även på allmänna platser i Stockholm. Vad som är mer ovanligt är kanske ukatsu ayamari, ”tanklösa misstag/felaktigheter”. Om en person exempelvis trampar på en annans fot ber även denna person om ursäkt för att han/hon inte höll undan sin fot i tid.

Under Edo-perioden ansåg man, säger de som menar att Edo shigusa är något man bör ta efter, att ett barn redan vid tre års ålder borde kunna lära sig grundläggande artigheter av sina föräldrar genom att dessa föregår med gott exempel. Det finns ett uttryck som säger mitsugo no tamashii hyaku made, ”själen hos ett barn på tre år varar till hundra”. För att barnet skulle förstå vad som var rätt och fel skulle man dessutom öva och återigen öva socialt uppträdande  så att det vid sex års ålder uppträdde korrekt utan att ens fundera på det. Till exempel att ställa skorna på den plats de skulle stå på.

Vid nio års ålder skulle barnen veta hur man uttryckte sig korrekt gentemot andra människor och behärska de viktiga artighetsfraserna. Om man inte använde artigheterna i hemmet skulle man knappast göra det utanför hemmet heller, sades det.

Vid tolv års ålder skulle barnen, enligt Edo shigusa, kunna skriva som en vuxen så att de redan då var kapabla att ta över familjens affärsverksamhet om föräldrarna plötsligt råkade illa ut. Och vid femton års ålder skulle barnen fullt ut kunna skilja på vad som var rätt och fel, det vill säga då var de i praktiken vuxna.