Med regnbågen som sällskap, 31

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 31

Livets bro

1

Den kejserliga villan i Katsura är omgärdad av bambu i en häck som snarare påminner om  en  bambulund. Men vid huvudporten finns en riktig häck gjord av tjocka bambustammar med inflätade smala kvistar. Besökare går in på området genom en passage bredvid en port som kallas Miyukigomon. Där finns ett utrymme för vakterna.

”Är du Mizuhara-san?” frågade en av vakterna när Asako visade sitt tillståndsbevis.

Han tittade också på Natsuji och såg att han var student. ”Du har väl inga nitar under sulorna?”

”Nejdå”, svarade Natsuji och visade ena skosulan.

När de hade passerat vakterna var det dags att vänta vid uppsamlingsplatsen för besökare. De satte sig och väntade på ett par slitna pallar. ”De är väl rädda för att skolelever ska ha nitar som river upp gångarna i trädgården”, sade Natsuji, ”men så mycket begriper ju även jag, att man ska vara försiktig”.

”Jo, men de kan slita på stenarna som har lagts ut it trädgården också”, sade Asako.

”Men de slits ju ändå, om besökare går på dom varje dag.”

”Jo det är klart. Om man går på dom varje dag.”

”Och även om det är lättare att få besöka villan jämfört med före kriget är ju antalet besökare per dag ändå begränsat. Det som slits är väl snarare byggnaderna. Det är ju enkla huskonstruktioner, som studiekammare och hem som byggdes för tre hundra år sedan. De var ju inte gjorda för att ta emot en massa besökare. Det var högst ett femtontal personer som gick i korridorerna. De var knappast gjorda för att tåla hur mycket folk som helst.”

Antalet besökare och de tider som besök var tillåtna på följde förutbestämda regler. De två var tvungna att vänta tills det var dags igen. Då skulle de bli guidade av vakterna. Men Asako hade blivit inbjuden av sin far att gå dit, så hon ville pröva om de inte kunde få gå runt själva och titta. Därför frågade en av vakterna om det skulle gå bra.

”Är det Mizuhara-sans dotter? Jomen då så. Varsågoda.”

De två gick ut i landskapsträdgården och kom först till en liten port med ett halmtak varifrån de kunde de se de berömda ”sanningens stenar” lagda att gå på en bit bort. Det var en inbjudande syn och snart hade de passerat genom ytterligare en port, Mellanporten. Stenarna hade en viss lutning från porten och ledde till Mikoshiyose, den plats där man skulle ta av sig skorna innan man gick in i villan. På båda sidor om stenbeläggningen fanns tobiishi, ”flygande stenar”, fristående stenar på rad som var utlagda att gå på. Vid sidan av dem grönskade mossan.

”Björnmossan blommar.” ”Nämen titta. Mossan blommar”, sade de samtidigt och tittade på varandra.

Mossblommorna hade smala stjälkar som var knappt synliga. Blommorna såg ut att sväva för sig själva. Det var som om små klungor av blommor flöt på en bädd av grönska. Tittade man noga efter rörde de sig knappt märkbart. Att de båda råkade prata i mun på varandra berodde på att de hänfördes av platsens skönhet. Det var inte mossan i sig, utan snarare helheten som berörde dem, men någonstans ville de uttrycka det de såg i ord.

”Den kejserliga villan i Katsura är Japans främsta arkitektoniska ljuspunkt”, lär den tyske arkitekten Bruno Taut ha sagt. ”Grunden för denna exceptionella konstart är meditation, den japanska zenbuddhistiska filosofins klarhet, insikten om denna.” Kontemplerar man kring villans essens finner man den i den blommande mossans enkelhet. Och förstås i den graciösa våren i sig.

De två gick fram till Mikoshiyose på de utlagda stenarna och klev upp och ställde sig framför det översta trappsteget där man skulle ta av sig skorna. Där fanns plats för sex personer att ställa sina skor bredvid varandra. De murar de kunde se därifrån var alla järnoxidröda, en vanlig färg i Kyôto. Muren som fanns mot trädgården hade också den färgen. Gick man genom en öppning i den kunde man gå till Månpaviljongen, men de gick istället tillbaka och in i den trädgård som fanns vid Momijiyama, ”Den japanska lönnens berg”.

”Här finns den japanska kottepalmen”, sade Natsuji plötsligt.

”En gåva från Shimazu-klanen”, lade Atsuko till.

”Det är litet disharmoniskt att ha den här, men på den tiden var den nog riktigt ovanlig.” Natsuji satte sig i en berså som fanns dör. Asako föredrog att stå upp.

Litet mer än tio stycken kottepalmer kan tyckas litet malplacerade, men de stod där de andra träden skuggade och erbjöd en litet tropisk atmosfär på stigen mot tehuset. Det var ändå inte helt utan intresse för de som skulle dit.

Natsuji tog av sig sin mössa och lade den på knäna. ”Vad lugnt och still det är. Man kan höra vattnet.”

”Det är nog från ”Trummans vattenfall”. Det är vatten från Katsura-floden som leds in i trädgårdsdammen.”

”Verkligen? Asako-san kan en hel del.”

”Jag läste på innan vi gick hit.”

”I skolan läste jag också Bruno Tauts Katsuras kejserliga villa, men jag ha glömt det mesta.”

”Om ändå far hade följt med oss hit …”

”Ja, det är sant. Men för din far är det här inte så märkligt. Det hade varit bra om din storasyster hade kommit.”

Vad menar han med det, tänkte Asako och insåg att de två var utlämnade åt varandra.

”Man kan höra lärkan som vi hörde förut.”

”Den vi hörde när vi var på väg hit?” frågade Natsuji och spetsade öronen. ”Ja, det är en lärka. Kan du verkligen skilja den från de andra lärkorna som sjunger över sädesfälten? Det finns ju så många lärkor.”

”Jo, men det måste vara den.”

”Typiskt kvinnligt sätt att tänka – din storasyster är likadan. När hon såg min gamla skolmössa tänkte hon genast att det måste vara min äldre brors gamla mössa. Hennes intuition ledde henne rätt den gången, men äldre skolmössor ser ju alla likadana ut. Att hon genast tänkte att det måste vara min brors mössa är ju konstigt egentligen.”

”Ja, men det finns ju ingen annan lärka i närheten.”

”Jodå”, sade Natsuji självsäkert. ”Din storasyster tyckte att jag liknande min bror. Det man ser, eller det man hör, vilken form ens axlar har, det spelar ingen roll, man letar efter det man känner igen. Det är ganska tröttsamt.”

”Jag förstår vad du menar, men vad spelar det för roll om min syster tyckte att du liknade din äldre bror. Det gör väl inget?”

”Hur då menar du?”

”Det fungerar ju som en tröst för henne.”

”Verkligen? Är det inte tvärtom? Vore det inte bättre att hon kommer och tittar på Katsura-villan än att jämföra mig med min bror? Även om han hade den här gamla mössan på sig när de var tillsammans, finns det väl inget hos den här mössan som har något speciellt kvar.” Natsuji tog tag i mössan och reste sig upp.

”Jag är nog inte alls som min syster, men jag måste skaffa mig en föreställning om din bror genom att iaktta dig. Jag vet inte så mycket om honom.”

”Det känns ju inte heller bra. Jag lever inte som min brors skugga. Vi var bröder, men med helt olika personligheter.”

”Absolut.”

”Ödet är något helt annat. När jag är här med dig ser jag ju inte din syster i dig  precis.”

”Vi är ju inte alls lika”, sade hon och rodnade. ”Men vi lever båda två.”

”Just precis. Min bor är död. Det finns inget kvar av honom. Men man kan tänka på honom i olika skepnader. Jag kritiserade min far för att är han började prata om hans döda son när han träffade Momoko-san. Det var hans egna själviska känslor kring hans egen smärta. När han ser Momoko tycker han bara synd om sig själv. Och även om Momoko-san i sin tur sörjer min bror är det inte samma sorg som min far fortfarande känner. Det är ganska stor skillnad”

Asako nickade visserligen, ”Men …”

”Jag vet inte om det fortfarande finns något band mellan min döda bror och Momoko-san, något som håller samman dom …”

”Det har jag ingen aning om. Men nåt finns nog där”, svarade Asako, men hon tänkte att om det finns någon bro mellan dem är det nog en bro som är under förfall och håller på att gå sönder. Det vore farligt att försöka ta sig över den. Den första som skulle falla ned från den vore Momoko.

”Jag tänker mig en bro som saknar den andra sidan. Även om de som lever skapar en bro finns det ingenting på andra sidan som kan hålla den uppe.  Ena sidan försvinner in i kosmos. Hur långt man än försöker sträcka bron finns det ingen andra sida.”

”Så vad du säger är att om den ena parten dör så dör också kärleken?”

”Vad jag säger är att det är för min egen skull jag göra vissa saker. Och det är för Momoko-sans egen skull hon gör sina saker.”

”Jag tror varken på himlen eller paradiset, men just därför tror jag på att man ska behålla kärleken, för de dödas skull.”

”Ja, minnen är minnen. Precis som Katsura är de tysta påminnelser om det som har varit, så länge de inte skadar dom som lever.”

”Det är sant. Även om storasyster hade kommit hade hon nog bara tänkt på din bror när hon såg dig.”

”Hur som helst. Min bror är död. Han kan inte se Katsura-villan. Men eftersom vi lever kan vi göra det. Och vill vi göra det imorgon kan vi göra det igen. Längre än så kommer vi nog inte.”

”Nej.”

”Det finns ju ett talesätt som säger att så länge en blomma är vacker kan vi fortsätta att leva.”

”Ja, men jag undrar hur kommer det sig att min syster aldrig berättade något om din bror, varken för far eller mig.”

”Var det inte för att hennes kärlek inte hade mognat ordentligt? Hon såg att det skulle sluta i en tragedi …”

”Tror du?” frågade hon och tittade på honom.

”Absolut. Momoko-sans kärlek blommade ju ut först när det var klart att han skulle möta sin död på slagfältet.”

”Var det verkligen så?”

”Men vi är ju också konstiga. Vi pratar bara om din syster och min bror trots att vi har kommit till Katsura.”

”Ja, det har du rätt i”, sade Asako, ”hur kan det komma sig?”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s