I dessa dagar är Nordkorea på allas läppar. Det uppträder hotfullt mot omvärlden. Det är en klassisk diktatur. Landets medborgare befinner sig i ett kvävande ideologiskt järngrepp. Att uttrycka avvikande åsikter är förenat med livsfara. Hur skall detta land kunna omvandlas till icke-aggressivt, normalt land?

Även om jämförelsen haltar något, eller till och med mycket, är det precis denna omvandling som Japan har genomgått. För drygt sjuttio år sedan var Japan ett militaristiskt färgat land som hade invaderat sina granländer. Avvikande åsikter tolererades inte och politiskt motstånd var förenat med livsfara. Sedan kom den allierade ockupationen, som syftade till att göra Japan fredligt igen. En ny konstitution sattes på plats och när väl ockupationen var över 1952 satsade den japanska regeringen på ekonomisk och demokratisk utveckling. Utvecklingen var så snabb och framgångsrik att begreppet ”det japanska undret” myntades. Utbildningssystemet ändrades i grunden och samhället blev pluralistiskt. Den japanska kulturen kunde finna sin rätta plats, utan nationalistiska övertoner.

Den japanska utvecklingen efter det andra världskrigets slut är den väg vi gärna vill se Nordkorea slå in på. Men i de internationella diskussioner som har förekommit de senaste månaderna om kommande toppmöten talas väldigt litet om Japans roll eller Japan som framtidsmodell. Diskussionerna rör av förståeliga skäl Nordkorea, Sydkorea och USA. Och en aning Kina. När de koreanska staternas regeringsföreträdare talar om Japan gör de det istället i termer av ett land som inte sägs ha förstått vilket lidande det förorsakade före 1945. När Kinas ledning beskriver förhållandet till Japan sker det på liknande sätt. Det påstås att Japan inte har lärt av historien och som exempel nämns ibland det påstått njugga sätt på vilket Japan har bett om ursäkt för Nanjing-massakern.

Formuleringarna i Japans ursäkter kan diskuteras, men ursäkter har lämnats, från kejsaren ned till tjänstemannanivå. Hanteringen av de s.k. bekvämlighetsflickorna kan också diskuteras. Man kunde ha gjort mer, men ursäkter har lämnats och kompensationer har framförhandlats. Det är litet magstarkt att anklaga Japan för massakrer som skedde på 1930-talet när man själva döljer massakrer som har riktats mot den egna befolkningen. Vad som skedde på Jeju 1948 eller i Kwangju 1980, eller vad som skedde på Himmelska fridens torg i Kina 1989, för att inte tala om vad som skedde under den plågsamma kulturrevolutionen, nämns mycket sällan när Japan kritiseras. Och hur uppträdde sydkoreansk militär under Vietnamkriget? Gick de någonsin till institutioner som kan klassificeras som fältbordeller?

Det vore fantastiskt om konflikten på den koreanska halvön kunde lösas med fredliga medel. Men för att en bestående stabilitet och fred skall kunna garanteras i hela Nordostasien krävs att alla aktörer lär av historien och dessutom erkänner vad man har gjort. Japan är det enda asiatiska land som inte har deltagit i krig under de drygt sjuttio år som har gått sedan det andra världskrigets slut. Landet har också bidragit med omfattande utvecklingshjälp och investeringar för att göra den internationella omgivningen  fredlig och demokratisk. Det är värt att nämna när Östasiens framtid diskuteras.