På senare tid har aktörer i Sydkorea blivit allt aktivare i att kritisera Japan för händelser som skedde under den förra hälften av nittonhundratalet. Statyer av s.k. bekvämlighetsflickor har satts upp framför den japanska ambassaden i Seoul och konsulatet i Busan, bilaterala överenskommelser har övergivits, den sydkoreanske talmannen har bett den japanske kejsaren att personligen ta de drabbade kvinnor som fortfarande lever i hand och be om ursäkt, japanska företag som under kriget använde koreaner i tvångsarbetare i Japan har fått tillgångar konfiskerade, frågan om den japanska örlogsflaggans användande har kommit upp på bordet igen och nu senast har lokala politiker i provinsparlamentet i Gyeongi-do föreslagit att produkter från 284 japanska företag skall påtvingas en stämpel som säger ”krigsförbrytelseföretag”.

Det som skedde under den japanska koloniseringen av Korea och det sätt som Japan behandlade Korea var på många sätt förskräckligt, men när man jämställer dagens Japan med dåtidens Japan gör man enligt mitt sätt att se på det helt enkelt fel. Japan har efter krigsslutet 1945 uppträtt på det sätt som de allierade och omvärlden hoppades på. Landet blev en demokrati, det blev en framgångsrik marknadsekonomi och ett land som försvarade frihandeln. Det blev en ansvarsfull medlem av FN-systemet och det blev ett generöst givarland. 1965 normaliserades förhållandet till Sydkorea i ett bilateralt avtal som fick till följd att Japan bidrog till industrialiseringen av Sydkorea med olika former av ekonomisk kompensation. Idag säger många i Sydkorea att det var ett orättvist avtal och att Japan borde ha gjort mer. Det kan man tycka, men ett avtal är ett avtal och det kan inte jämföras med de ojämlika avtal som de europeiska länderna påtvingade Japan i mitten av 1800-talet eller det avtal som Japan påtvingade Korea 1876 (Kanghwa-avtalet).

Japan och Sydkorea kom 2015 överens om att omförhandla ett gammalt avtal som specifikt behandlade de s.k. bekvämlighetsflickorna. Både 1965 års avtal och avtalet 2015 sade att de besvärliga frågorna länderna emellan och som avtalen täckte därmed var lösta. Det dröjde emellertid inte länge förrän den sydkoreanska regeringen förklarade att avtalet från 2015 inte var bra och därför inte giltigt. Jag kan förstå att officiella företrädare i Japan blir både besvikna och trötta. Det finns ju någonting inom avtalsrätt, civilrätt och internationell rätt som heter pacta sunt servanda, ”avtal skall hållas”. Att man i efterhand tycker att ett avtal inte är bra framförhandlat och därför ber att få förhandla om det är en sak, men i det här fallet tycks det mera som att det rör sig om ett pågående drev mot Japan som får energi av de inrikespolitiska poäng som kan plockas.

Sydkorea kan bättre. Det är också en demokrati och liksom Japan ett fantastiskt land med en fascinerande kultur och en väl fungerande samhällsstruktur. Japan och Sydkorea borde stå sida vid sida och möta de säkerhetspolitiska och andra utmaningar som kommer från länder som Kina och Nordkorea – något som inte minst den amerikanska administrationen både före och efter Trump har understrukit. Att sätta stämplar som säger ”krigsförbrytarföretag” på japanska produkter är helt enkelt ett lågvattenmärke som inte tar hänsyn till den utveckling som har skett i Japan de senaste drygt sjuttio åren. Dessutom har Japan, till skillnad mot vad som brukar påstås, faktiskt tydligt bett sina grannländer om ursäkt för vad som skedde före 1945. Såväl premiärministern som talmannen gjort det exempelvis i mycket tydliga ordalag 1995 (Murayama) och 1993 (Kôno).

De spänningar som nu har skapats mellan Sydkorea och Japan är destruktiva och tjänar inget gott.