Japans verkliga identitet har alltid förbryllat utomstående betraktare. Är det ett land där den kinesiska kulturen har haft ett avgörande inflytande, eller är det ett av de få länder i Kinas absoluta närhet som har kunnat stå emot de kinesiska impulserna tack vare sin egen starka kultur?

Allt som utmärker den kinesiska kulturen har påverkat Japan. Samtidigt har Japan lyckats utveckla en egen identitet, som redan tidigt var så säregen att man i de tidigaste kinesiska krönikorna förundrades över de märkliga företeelser som kunde iakttagas på de japanska öarna. Enligt San Guo Zhi, ”Krönikan om de tre staterna”, i avdelningen Wei Shu, ”Boken om Wei”, som beskriver tvåhundratalets Japan, fanns där ett samhälle som styrdes av en mystisk härskarinna. I de japanska krönikorna Kojiki (sammanställd 712) och Nihon Shoki (720) kallades hon Himiko. Hon sades ibland använda magiska krafter och uppenbarligen rörde det sig om en shaman, som också hade lyckats skaffa sig ett starkt politiskt mandat.

Det var ett mycket strikt samhälle: ”Om någon bryter mot lagen, blir den mindre grova brottslingen av med sin hustru och sina barn genom konfiskation. Den grövre brottslingen avrättas tillsammans med sitt hushåll och övrig släkt.”[1] Det var också ett samhälle som redan var uppdelat i tydliga sociala klasser: ”Viktiga personer (taijin) har fyra eller fem fruar. De lägre stående (geko) endast två eller tre. (…) När lägre stående personer möter högre stående på vägen måste de stanna och dra sig undan. Om de vill tilltala (de högre stående) måste de knäböja och ha båda händerna på marken. På så sätt visar de respekt.”[2]

Det samhälle som beskrivs i krönikorna motsvarar i historien det som brukar beskrivas som Yayoi-periodens slut. Människor har funnits på de japanska öarna i tiotusentals år och perioden fram till ca 300 f.Kr. brukar gå under namnet Jômon-perioden, uppkallad efter särskilda repmönster som har återfunnits på tidigt lergods. Under Jômon utgjordes Japan av flera samhällen, vilka i huvudsak livnärde sig på jakt, fiske och insamlande av vad som var användbart i skogarna runt omkring. Sentida arkeologi har funnit att det i slutet av Jômon även fanns primitivt jordbruk. Vilka dessa människor var är osäkert, men ett visst släktskap med de altaiska och övriga sibiriska folkslagen är troligt.

Mellan 300 och 200 f.Kr. skedde stora förändringar. Politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut. Sakta men säkert kom en helt ny typ av människa, väl förtrogen med större mer avancerade samhällen och med kunskap om såväl järnframställning som risodling. Någon bronsålder har aldrig kunnat påträffas i Japan, utan det mesta, inklusive hästar och andra dragdjur, kom samtidigt. De ursprungliga folken på de japanska öarna trängdes undan av de tekniskt mer avancerade fastlandsmänniskorna, som också hade utvecklat effektiva vapen att förstärka sina argument med.

Det område som först befolkades av de nya invandrarna var nordvästra Kyûshû. Därefter spred man sina samhällen österut, mot vad som idag är kusterna kring inlandshavet Seto mellan Honshû och Shikoku. Ganska snart hade man nått de bördiga områdena kring vad som idag är Osaka, Kyôto och Nara. Denna tid kallas Yayoi-perioden (ca 300 f.Kr. – ca 300 e.Kr.),[3] som hade en mer avancerad samhällsstruktur än den föregående Jômon-perioden och då även beväpnade strider om landområdena blev vanliga. Det var dock först i och med den andra stora invandringsvågen mot slutet av Yayoi-perioden, som den största samhällsförändringen skedde. Den andra vågens invandrare kom samma väg som den första, men var ännu mer fostrade i stridskonstens nödvändighet för att överleva. De förde med sig ännu mer avancerade vapen, ännu skickligare hantverkare och ännu bättre järnframställningstekniker. Samhällena på Kyûshû och runt inlandshavet Seto rustades till den grad att arkeologer har funnit för bäst att beskriva tiden efter 300 e.Kr. som en ny historisk period, Kofun-perioden, ”De äldre gravarnas period”.

På tre, fyra och femhundratalen byggdes jättelika gravar för de styrande. Ju senare desto större och tekniskt mer avancerade. De metoder som användes visade klart och tydligt att Japan hade lämnat de primitiva samhällenas stadium. Från och med femhundratalet rörde det sig om politiskt mycket utvecklade samhällen, som också hade kunskap om kinesisk filosofi och det kinesiska skriftspråket, även om detta ännu inte användes generellt i Japan. Den kinesiska krönikan Sui Shu, ”Boken om Sui”, som beskriver det japanska samhället någon gång på fyra-, fem- och sexhundratalen, säger om japanerna att ”de har inga skrivna tecken och förstår endast pinnar med märken och rep med knutar. De tillber Buddha och har erhållit buddhistiska skrifter från (den koreanska staten) Paekche. Detta var första gången de lärde känna den kinesiska skriften. De är väl förtrogna med spådomskonsten och har stark tro på shamaner, både manliga och kvinnliga.”[4]

De lagar som skrevs eller följdes under Kofun-perioden var en blandning av primitiva seder och mer avancerat tänkande, som hade tagit intryck av den kinesiska rättsfilosofin. En uppdelning gjordes i ”brott mot gudar” (ama tsu tsumi) och ”statsbrott” (kuni tsu tsumi). Det var ett brott mot gudarna att förstöra diken och vattenfördämningar, att utan lov öppna slussportar, att plantera där redan var planterat, att utan grund sätta upp pålar för att markera egendom, att flå djur levande, eller ”baklänges”, eller att förbanna någon med hjälp av exkrement. Brotten mot staten, eller samhället, var mer förknippade med vad som ansågs vara tabu, eller vad som egentligen bröt mot det gudomliga och magiska: Det var brottsligt att att skära i levande kött, att ha sex med ens egen mor, eller dotter, att bo tillsammans med någon från ett tidigare äktenskap, eller att först vara tillsammans med en ung kvinna och sedan med hennes mor, att ha sex med ett djur, eller att använda magik och därmed ”orsaka död åt husdjur”.

I Kojiki finns beskrivningar på hur en prins Takehaya Susa-no-o förolämpade Amaterasu Ômikami, den viktigaste guden i den shintoistiska mytologin, på just det sätt som var förbjudet: ”Han var utom sig av segervittring, förstörde jordvallarna mellan risfälten hos Amaterasu Ômikami och fyllde igen dikena. Han bajsade och spred sin avföring på väggarna där den första frukten hade avsmakats (…) När Amaterasu Ômikami  var inne i den heliga vävsalen och övervakade vävandet av de heliga klädedräkterna öppnade han ett hål i taket och sänkte ned en befläckad ponyhäst som hade flåtts baklänges (…) De åttahundra gudomarna diskuterade tillsammans (om händelsen) och dömde prins Takeaya Susa-no-o att betala ett hundra fat med förlåtande gåvor. Dessutom dömdes han att raka av sig sitt skägg och klippa bort naglarna på sina händer och fötter. Han utsattes så för exorcism och stöttes bort med hjälp av en gudomlig utdrivning.”[5]

Att fördrivas från bygemenskapen eller från det samhälle man levde i var en vanlig form av bestraffning. Ett alternativ var att dömas till ett liv som träl eller slav. I Nihon Shoki finns en beskrivning under kejsar Richûs regeringstid (400-talet) hur en muraji, en högre tjänsteman från Azumi, hade planerat uppror tillsammans med en prins. Kejsaren förklarade att straffet vanligtvis var döden, men vissa omständigheter gjorde att han ville mildra straffet till brännmärkning. Därefter skulle murajin tvingas att tjäna som träl. Han fick ett tydligt och outplånligt märke i närheten av ena ögat. ”Följaktligen började människorna på den tiden att kalla honom för Azumi-ögat. Fiskare i Nojima(som också hade varit inblandade i affären) benådades, men fick börja arbeta som grovarbetare i spannmålsmagasinen i Komoshiro i Yamato.”

En annan man vars hund bet ihjäl en av kejsarens fåglar blev brännmärkt i ansiktet och tvingades att börja arbeta som fågeluppfödare inom det s.k. be-systemet, en organisation av yrkesgrupper som sorterade direkt under centralmakten.[6] De flesta av dem som dömdes till brännmärkning tvingades att arbeta i dessa be-grupper, som innehöll allt från rena slavarbetare till personer i kejsarens absoluta närhet.[7] En be kunde vara en hel by, som arbetade för centralmakten. Det kunde också vara temporära arbetarlag på större byggnadsprojekt, keramiker och andra hantverkare, vakter och militärer, personer som var särskilt duktiga på att tolka kinesiska skrifter och hovfunktionärer. Gemensamt för dem var att de i beskrivningen av sina yrken och uppgifter, med vissa undantag, hade beteckningen be, ”avdelning, enhet”. Det var ett av flera sätt för den framväxande kejsarmakten att markera ett slags äganderättsförhållande till olika samhällsfunktioner. Om kejsaren inte kunde kontrollera hela landet, kunde han åtminstone kontrollera vissa delar av befolkningen och sedan gradvis och medvetet knyta dessa närare varandra under en gemensam administration.

På fyra- och femhundratalen var det i Yamato, i nuvarande Naras närhet, som denna centralmakt alltmer började att befästas. Yamatos ledare använde naturligtvis även andra metoder för att stärka kontrollen av landet. Bevakade spannmålsmagasin, miyake, började till exempel att installeras på strategiskt viktiga platser. Många av dessa miyake utgjorde ett slags krigsskadestånd i de småskaliga krig som ständigt utkämpades om de relativt få slättmarker som fanns. De utvecklades till väl beväpnade samhällen i sig och var en viktig orsak till att Yamato-härskarna kunde bryta det motstånd det stötte på och försvåra att allianser mot dem bildades. Det fanns också särskilda jordbruksfält som hamnade under Yamatos kontroll, trots att avståndet kunde vara stort till Nara-slätten och trots att den mark som konfiskerades oftast var den bästa och mest eftertraktade. Strategin visade sig vara effektiv tack vare den brutalitet med vilken den upprätthölls och den vapenmakt som fanns bakom. Ambitionen, att bygga en japansk kejsarmakt som kunde mäta sig med såväl den kinesiska centralmakten som  de koreanska smårikena, var tydlig från och med femhundratalet.

I såväl Kojiki som Nihon Shoki finns beskrivningar av den administrativa indelningen av Japan under kejsar Seimus tid, en tid som kanske motsvarade 300-talet. Där står att det fanns 120 kuni, ”vilket motsvarar guvernörerna i Kina”. För varje enhet om åttio familjer tillsattes en iniki som bychef. Det fanns tio iniki under varje kuni. I Kojiki står också hur kejsar Seimu tog initiativ till inrättandet av ett system med kuni-no-miyatsuko, ett slags guvernörer för varje distrikt. Han instiftade också en tjänstemannakategori som lydde under kuni-no-miyatsuko och som kallades agata-nushi. En sådan var ansvarig för varje agata, en områdesindelning som också hamnade under kuni. Nihon Shoki är mer detaljerad och introducerar en mängd olika termer och titlar för samma tidpunkt.

Eftersom det ansågs viktigt för de första historieskrivarna på sex- och sjuhundratalen att bevisa att Japan var ett land med gamla anor samt att de administrativa systemen hade vuxit fram ur mödosamma funderingar och erfarenheter under århundradenas lopp, och inte genom ett plötsligt inflöde av idéer från kontinenten, blev begreppsförvirringen i de japanska böckerna stor.

En väl dokumenterad statsbildning kan sägas ha funnits i Japan från 600-talets inledning. Den förste japanske kejsaren, Jimmu, sägs dock ha nedstigit från himlen till Kyûshû år 660 f.Kr. I Kojiki och Nihon Shoki står sedan beskrivet hur de kejserliga trupperna erövrade landet genom att slå ned allt motstånd som fanns i öster. En klassisk kinesisk historisk cykel består av 1200 år. Om författandet av de två krönikorna skedde 712 respektive 720 och författarna ville efterdatera japanska nationens bildande var det naturligt att använda sig av en sådan tidsenhet.  Använder man en hel historisk cykel före den klassiska japanska statens bildande i början av sexhundratalet hamnar man i närheten av 660 f.Kr. Det är också lätt att inse att det låter bättre i historieböckerna om den förste japanske kejsaren kom nedstigande från himlen direkt till Kyûshû i stället för att ha sitt urspung bland de förfäder som kom med båtar till ön från den koreanska halvön.

De första politiska klanerna i Japan, uji, aristokratiska familjer som växte fram tillsammans med den första statsmakten, har beskrivits som ett slags ursprungliga jordbrukssamhällen.[8] Uji hade emellertid inte särskilt mycket med jordbrukssamhället att göra utan var i stället grundstenar i det mycket hierarkiska och politiska samhälle som växte fram på femhundratalet. Bland dem skapades en indelning i hög och låg aristokrati, men båda kategorierna hade tillgång till slavar eller trälar. En chef för en uji kallades ko-no-kami eller ibland också uji-no-kami och valdes inte alltid genom att ujimedlemmarna samsades om en ledare utan minst lika ofta genom centralt påbud. Det kunde till och med vara så att medlemmar i en uji saknade direkt släktskap med varandra. I Shinsen shôjiroku, ett register som upprättades under åren 814-15, finns detaljerade beskrivningar av hur uji-organisationen såg ut. Där står hur olika uji bildades, vilken bakgrund de hade och när de fick mottaga sina officiella titlar, kabane. 1182 uji indelades i tre kategorier: kôbetsu, som hade släktskap med kejsarfamiljen, shinbetsu, som kom från gudarna (kami) och shoban, uji som hade utländskt påbrå. De flesta bönder och hantverkare saknade efternamn, men i de senare folkregistren kunde de katalogiseras under namnen på de olika uji som fanns. Genom organiserandet av be-grupper kom också olika förgreningar av uji att spridas ut i landet.[9]

År 604 kungjordes vad som har kommit att kallas Japans första konstitution, de sjutton artiklar vars författande tillskrivs prins Umayado, senare posthumt kallad prins Shôtoku (574-622). Artiklarna bär tydliga drag av kinesiskt tänkande och innehåller inte minst konfucianska formuleringar, till exempel att ”harmoni skall råda inom riket”, och skrivningar om kejsarens centrala roll. Samtidigt med de sjutton artiklarna kungjordes också ett nytt system för de titlar som makthavarna skulle få bära. De gamla systemet med ärftliga kabane och uji övergavs och i stället infördes ett belöningssystem som var byggt på meriter snarare än på släktskap eller medlemskap i en uji. Det nya systemet kallades ”de tolv graderna av hattar” (kan’i jûnikai), en beskrivning som kom av att hov- och andra högre byråkrater tvingades bära hattar i olika färger för att markera sin rangordning. Rangerna var indelade i sex huvudgrupper, som fick sina namn ur den konfucianska läran: toku, ”högtstående moral”, jin, ”godhet”, rei, ”anständighet”, shin, ”trohet”, gi, ”rättfärdighet”, och chi, ”visdom”.

Prins Shôtoku var också viktig för spridandet av buddhismens läror i Japan. Han låg bakom ett kejserligt påbud 594 om offentligt stöd till de buddhistiska sekterna och han såg till att centralmakten gav ekonomiska bidrag till byggandet av de viktiga templen Asukadera (Hôkôji), Shitennôji och Hôryûji.

Buddhismens införande hade stött på kraftfullt motstånd från vissa mäktiga uji, som såg den nya religionen som ett hot mot Japan. Shintoismen fanns ännu inte som en definierad och tydlig religion, utan bestod av ett antal riter och ritualer som i sina enklaste former kunde betraktas som primitiva och i sina mest avancerade former som uttryck för en unik japansk religion. ”Boken om Wei” beskrev det på följande sätt:

”Närhelst de skall företa sig en resa eller genomföra ett projekt av något slag, eller när någon diskussion måste avgöras, använder de benbitar för att spå om resultatet skall bli bra eller dåligt. (…) När de skall be klappar män av vikt helt enkelt sina händer, i stället för att knäböja eller buga sig.”[10]

Spådomskonsten finns väl beskriven i Kojiki och Nihon Shoki. Där kan man också se hur pass väl förankrade de shamanistiska ritualerna var i det tidiga japanska samhället. Kojiki beskriver på ett ställe en en seans som utförs av den kvinnliga guden Amaterasu Ômikami:

”Hon band sitt hår i knutar. I hårknutarna, på såväl vänster som höger sida, och i bandet som höll uppe håret, samt på sina båda armar, fäste hon magatama.[11]På ryggen hade hon ett koger för fem hundra pilar. Hon satte även på sig kraftfulla skydd för armarna och började skaka övre delen av sin pilbåge. Hon stampade med sina fötter och lyfte benen högt. Hon sparkade i marken som om hon sparkade i lätt snö och hon skrek med en våldsam kraft.”[12]

En annan kvinna, Ame-no-Uzume-no-Mikoto, fäste ett band av välsignade växtfibrer runt sitt huvud, höll bambukvistar i sina händer och ”blev sedan gudomligt besatt, visade sina bröst och tryckte ned sina kjolband till sitt könsorgan”. Innan hon blev besatt (kamugakari) hade nogranna förberedelser gjorts och såväl magatama som särskilda klädesplagg av bark hängts upp i träden runt omkring, där också en stor spegel hängdes.[13]

De tidigaste shintôtemplen var just inhägnade områden som förklarades heliga och inom vilka präster, eller shamaner, utförde ritualer som bar stora likheter med shamanismen i nordöstra Asien och Sibirien. Där fanns också den fågelsymbolism som framträder i skrifter som Kojiki och Nihon Shoki. Framför alla shintôtempel står idag portar som går under namnet torii, ”boplatser för fåglar”. Vid de sibiriska shamanernas gravar sattes ofta stavar med små träfåglar av trä upp och när en shaman dog sades hans hans själ ibland ta formen av en fågel. Liknande fågelpålar har påträffats vid arkeologiska utgrävningar i Japan.[14] En shaman kunde också använda tråfåglar av trä för att driva ut onda andar ur sjukdomsdrabbade hushåll. Fåglarna användes endast en gång och det ansågs farligt att närma sig dem för andra än shamanen.[15] Typiskt nog beskriver japansk mytologi hur hjälten Yamato Takeru förvandlades till en fågel efter sin hjältetragiska död.

I Nihon Shoki kan man läsa om hur heliga krukor användes i tidiga japanska religiösa ceremonier. Krukorna användes bland annat i ett slags spådom där de sänktes ned i floder för att se om fisk kom uppflytande eller inte.[16] Krukor användes också i tidiga begravningsceremonier, först genom att den begravde helt enkelt sattes i fosterställning i stora krukor, därefter genom att krukor placerades runt vissa större gravar. Andra gravar kunde innehålla krukskärvor, som om krukorna symboliskt hade slagits sönder vid bergravningen för att visa att livet nu hade tagit slut. De s.k. nyckelhålsgravarna, de gigantiska gravar som från luften ser ut som nyckelhål, kan om man så vill också tolkas som jättelika krukkärl.

Till detta land med starka och märkliga shamanistiska traditioner kom så buddhismen med dess sina olika sekter på femhundratalet. I Nihon Shoki står det, att ”de inre skrifterna”[17] och ”de yttre”[18] kom till Japan via Paekche i två vågor. De senare kom under kejsar Ôjins tid[19] (…) de förra under kejsar Kinmeis tid”.[20] Under det trettonde året av kejsar Kinmeis regeringsperiod, det vill säga år 552, presenterade kungen av Paekche en förgylld kopparstaty av Buddha till den japanske kejsaren. Med statyn kom också buddhistiska texter och ett särskilt gåvobrev:

”Denna doktrin är den främsta av alla, men den är svår att förklara, och svår att förstå. Varken hertigen av Zhou eller Konfucius  hade någon kännedom om den. (…) Från Indien har den kommit till de tre kungadömena, där det inte finns någon som inte har tagit emot den med vördnad, såsom påbjudet. (…) Din tjänare har därför skickat en av sina trotjänare, Nuri Sachi, att förmedla denna doktrin till det Kejserliga Landet (…) för att fullfölja vad som nedtecknats att Buddha har sagt: ’Min lag skall spridas österut’ ”[21]

                Den japanske kejsaren gladdes enligt krönikan åt denna gåva och en av hans rådgivare, Iname-no-Sukune Soga-no-Ôomi, ansåg att doktrinen skulle spridas vidare i Yamato och att buddhismen skulle göras till statsreligion. Detta motsatte sig två andra rådgivare, Mononobe-no-Ômuraji Okoshi och Nakatomi-no-muraji Kamako, vilka resonerade:

”De som har regerat i vårt kejsardöme har alltid varit noga med att tillbedja de 180 gudarna från himmel och jord under vår, sommar, höst och vinter. Om vi skulle börja tillbedja främmande gudar (är vi räda för att) nationens gudar kommer att ge oss vårt straff.”[22]

                Buddhastatyn gavs ändå till Iname-no-Sukune, ”som ett experiment”. Han placerade statyn i sitt eget hus i Oharida, som gjordes om till ett tempel. Strax efter bröt dock en epidemi ut i riket. Denna skylldes nu på statyn, som därför slängdes i Naniwa kanal, varefter templet brändes upp för säkerhets skull. Tjugofem år senare skickade Paekche återigen buddhistiska texter till Japan. Samtidigt kom också ”en asket, en meditativ munk, en nunna, en recitatör av mantra, en tillverkare av buddhastatyer och en tempelarkitekt”.[23] Ytterligare sju år senare, under kejsar Bidatsus trettonde år (584), var det flera central placerade personer, som deklarerade att de hade gått över till den nya tron, däribland en viss Soga-no-Umako-no-Sukune, som byggde ett tempel i Ishikawa. Myndigheterna var inte välvilligt inställda till buddhisterna, men gick ändå med på att de nyomvända skulle få behålla både tro och tempel.

Avgörande för buddhismens framtid i Yamato var att den kejsare som efterträdde Bidatsu, kejsar Yômei,[24] själv konverterade till den nya religionen. Hans efterträdare, kejsar Sujun,[25] såg sedan till att buddhisttempel byggdes och att såväl mark som slavar överlämnades till de nya templen. Munkar och nunnor skickades till Paekche för att studera och inom en relativt kort tidsrymd blev buddhismen officiell. 623 genomfördes en inventering av hur många tempel, munkar och nunnor det fanns i riket och resultatet blev 46 tempel, 816 munkar och 569 nunnor. Det skulle dock dröja innan buddhismen spreds till de bredare folklagren. På 600-talet var det fortfarande en religion som tillhörde eliten. En viktig person i buddhismens vidare utbredning i Japan var munken Gyôki (uttalas också Gyôgi), som predikade en icke institutionaliserad, lättförståelig buddhism till de lägre sociala skikten. Hans religion kom att kallas”hushållsbuddhism”, att jämföra med den ”stats- och klanbuddhism” som etablerade sig hos den politiska maktens.[26]

År 645 genomfördes en statskupp, Taika-restaurationen, mot klanen Soga, som hade byggt upp ett avsevärt inflytande i Yamato-hovet tack vare buddhismens tillväxt. Soga-familjen ansågs ha gått för långt i sin makthunger och börjat identifiera sin egen klan med Yamato-staten. Statskuppen syftade också till att en gång för alla bryta de gamla uji-klanernas makt. Ett nytt administrativt system för distriktens indelning skapades, hushållsregister upprättades, viss omfördelning av jordägendomarna genomfördes och ett system med allmän beskattning av män infördes. De nya makthavarna, som själva kom ur den gamla eliten, strävade efter att införa ett rent kinesiskt statsskick, inspirerat av den nya Tang-dynastins (618-906) lagar. Reformerna genomfördes inte i en handvändning utan fortsatte under hela senare hälften av sexhundratalet. Japans nya statsskikt, ritsuryô-staten, såg dagens ljus.[27]

Systemets bärande idé var att en regerande aristokrati skulle organiseras som en hierarkiskt uppbyggd byråkrati, vilken skulle tjäna det kejserliga hovets, och därmed landets, intressen. De lägre folklagren tilldelades odlingsbar mark och en enhetlig beskattning för alla infördes. I beskattningen ingick även att bidra med arbetskraft till vissa större byggnadsprojekt. En allmän folkräkning började hållas vart sjätte år. Ett nytt rättssystem definierade hundratals olika former av brott och de straff som skulle följa på dem. Det fanns tjugo ”grader” av bestraffningar: fem former av spöstraff med lätt käpp, fem former av spöstraff med tung käpp, fem olika längder av fängelsestraff, tre olika former av exil, och två former av dödsstraff (strypning eller halshuggning). Byråkrater och buddhistmunkar, eller nunnor, gavs immunitet mot kroppslig bestraffning. Riktigt grova brott som förräderi kunde dock leda till att hela familjer utplånades, oavsett börd. Ritsuryô-systemet levde vidare, med ständiga tillägg och justeringar, under i stort sett tre sekler. Den sista lag som togs inom den gamla rättsordningen infördes så sent som 967.

[1] Lars Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State, Stockholm, 1982, sid. 100. Se också San Guo Zhi, Wei Shu, vol. III. Felicia Bock, Engi-shiki, procedures of the Engi era, Tokyo, 1970, vol. 1, sid. 2. Tsunoda Ryûsaku, Wm Theodore de Bary, Donald Keene, Sources of Japanese Tradition, Columbia University Press, 1958, sid. 7.

[2] Ibid.

[3] Yayoi är namnet på en utgrävningsplats.

[4] Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State”, sid. 131. Användningen av märkta pinnar och rep med knutar för att förmedla olika budskap förekom även bland folkslagen I nordöstra Sibirien. Se t.ex. J. Stadling, Shamanismen i norra Asien – några drag ur shamanväsendets utveckling bland naturfolken i Sibirien, Populära etnologiska skrifter, Nr 7, P A. Norstedts & Söner, 1912, sid. 127.

[5] Nihon koten bungaku taikei, vol. 1, Kojiki norito, Iwanami Shoten 1973 (1958), Kurano Kenji & Takeda Yûkichi (Red.), sid. 79-85.

[6] Nihon Shoki, I-307, Jô-426.

[7] Att tala om kejsare så tidigt som på fyra- och femhundratalen är litet riskabelt, eftersom det troligtvis snarare rörde sig om politiska ledare för konkurrerande samhällsstrukturer. De historiska krönikorna har dock indelat historien i kejsarnas regeringsperioder och även om det är uppenbart att man inte kan tala om något kejsarhus förrän mot slutet av femhundratalet är det för enkelhetens skull praktiskt att använda krönikornas tidsbeskrivningar.

[8] Se exempelvis Ryôsuke Ishii, A history of political institutions in Japan, University of Tokyo Press, 1980, sid. 4; Robert Karl Reischauer, Early Japanese History, Gloucester, 1937, vol. 1, sid. 8-10; Shida Jun’ichi, Uji ni tsuite, Rekishi Kôron, nr. 9, 1980, sid. 66-77.

[9] Vargö, op.cit. sid119-30.

[10] Tsunoda, de Bary, Keene, op.cit. sid. 7

[11] Komma- eller djurtandsformade smycken av sten eller ben.

[12] Kojiki, Ki-75.

[13] Allt detta är typiskt shamanbeteende. Speglar, arm- och huvudband användes av shamaner i Sibirien och shamanerna bland våra egna samer kunde ibland hålla seanser där de visade sina ädlare delar. Ibland hölls seanser där shamanerna var helt nakna. Se E.J. Lindgren, The shaman dress of the Dagurs, Solons and Numichens in N.W. Manchuria, Geografiska annaler, XVII, 1935, sid. 365-378; Mircea Eliade, Shamanism- arcaic techniques of ecstacy, Princeton University Press, 1972 (1951), sid. 224; Hugh Murray, Historical account of discoveries and travels in Asia – from earliest ages to the present time, Edinburgh, 1820, vol. III, sid. 449.

[14] Bland annat i Ikegami i södra Ôsaka.

[15] Stadling, op.cit. sid. 116-118. Ueda Masaaki, Nihon bunka no genten, Kodansha, 1973, sid. 79-83.

[16] Det står inte vad krukorna innehöll, men någon form av giftig substans måste det ha varit.

[17] Naikyô, dvs buddhistiska skrifter.

[18] Gesho, icke buddhistiska skrifter, dvs de kinesiska klassikerna.

[19] Troligtvis fyrahundratalet.

[20] Kejsar Kinmei levde 509-571, regerade 539-571.

[21] Nihon Shoki, Ge-100-01.

[22] Op.cit, Ge-102.

[23] Op.cit, Ge-140.

[24] ?-587. Regerade 585-87.

[25] ?-592, regerade 587-92.

[26] Nihon Shoki, Ge-210. Ichiro Hori, Folk religion in Japan, sid. 86-88. Ishimoda Shô, Nihon kodai kokka ron, sid. 89-165. Se också Inoue Kaoru, Gyôki, Tokyo, 1971 (1959).

[27] Ritsuryô (kin. lü ling) betyder helt enkelt ”lagar och förordningar”.