Japan och Sydkorea

Japan och Sydkorea är två länder som borde stå varandra mycket närmre än vad de gör. Jag har arbetat i båda länderna under flera år och har alltid slagits av hur lika de är. Även om de har olika statsskick är båda länderna  genuina demokratier med allmänna och transparenta val. Ekonomierna är väl utvecklade och dessutom beroende av varandra. Yttrandefriheten är lika stor som i Sverige.

De japanska och koreanska språken är dessutom besläktade, med snarlika grammatiska strukturer. De är inte lika närstående som de skandinaviska språken, men det går ändå inte att förneka de har ett gemensamt ursprung. Dessutom liknar språken varandra i det att de har särskilda uttryckssätt för olika artighetsnivåer. Inlånade ord och tecken från kinesiskan är också mycket viktiga, även om Sydkorea numera endast använder sitt eget alfabet, hangul.

Såväl Japan som Korea har påverkats starkt av både konfucianism och buddhism. Konfucianismen är mer levande i Sydkorea än i Japan och de buddhistiska templen och sekterna är fler i Japan än i Sydkorea, men inflytandet av tankeströmningarna i båda länderna är tydligt.

Historiskt sett har både Japan och Korea dessutom genomlevt långa perioder av isolering. Den japanska isoleringen under Tokugawa-perioden (1603-1867) var mer extrem än den koreanska, men länge föredrog de koreanska kungarna att ha mycket restriktiva kontakter med omvärlden. Relationerna mellan Japan och Korea hölls dessutom på sparlåga och sköttes via enstaka besöksdelegationer. Ett system för officiella kontakter fanns via den japanska Tsushima-ön och en typ av japansk legation i Busans närhet, inte via utsända officiella representanter, som stationerats i varandras huvudstäder. Detta ändrades 1868, efter den japanska Meiji-restaurationen, då Japan just krävde moderna diplomatiska relationer. Kravet kan tyckas logiskt med dagens synsätt, men det skapade slitningar och var inledningen på den moderna period som har innehållit så mycket av problem i de japansk-koreanska relationerna.

Den koreanska regeringen fortsatte sin relativt isolationistiska politik, medan Japan tog upp kampen med dåtidens stormakter om inflytandet i Östasien. I denna kamp råkade såväl Korea som Kina illa ut. Den japanska militären byggdes upp efter moderna principer och visade sig så effektiv att Japan segrade i både det japansk-kinesiska kriget 1894-1895 och det rysk-japanska 1904-1905. Båda dessa krig handlade till stor del om inflytandet över den koreanska halvön. 1905 hade Japan också skaffat sig ett avgörande inflytande över den koreanska regeringen och var de facto den makt som styrde Korea, även om det dröjde till 1910 med den fullständiga annekteringen. Japans politik gick därefter ut på att mer eller mindre utplåna den koreanska kulturen och ersätta den med den japanska. Exempelvis infördes shintoismen som officiell statsreligion och japanska som det enda officiella språket.

Under stillahavskriget 1937-1945 inkallades många koreanska män till krigstjänst medan många yngre koreanska kvinnor tvingades tjänstgöra som s.k. bekvämlighetsflickor i bordeller vid fronterna. Denna påtvingade prostitution är ett sår som ännu inte har läkt och i Sydkorea driver flera civila proteströrelser på för att Japan skall göra mer för att nå försoning. 1993 gjorde Japans dåvarande ‘Chief cabinet secretary’, Kôno Yôhei , ett viktigt uttalande där han medgav vad som tidigare hade hänt och 2015 slöts ett bilateralt avtal om bland annat japanska kompensationer för att slutligen lösa frågan, men protesterna har fortsatt. En staty av en bekvämlighetsflicka sattes upp för flera år sedan framför den japanska ambassaden i Seoul för att kräva mer i forma av ursäkter och kompensation och nyligen sattes en likadan staty upp framför det japanska konsulatet i Busan. Detta ledde till att råget blev måttat för Japan, som i protest kallade hem såväl ambassadören i Seoul som generalkonsuln i Busan.

Konflikten borde vara ganska enkel att lösa. Om ett bilateralt avtal har slutits borde det  efterlevas. Det finns förstås ingen anledning att förneka eller förringa det hemska som har skett, men det finns heller ingen anledning att stå handfallen när vissa grupper försöka använda frågan för sina egna syften och man därmed tänjer på principerna för respekt för och skydd av diplomatiska institutioner.

Historien är ju också något som hela tiden tas upp av från kinesisk sida när relationerna med Japan diskuteras. Den japanska militarismen var ansvarig för ett flertal hemskheter i Kina, men så har också det kinesiska kommunistpartiet varit sedan man tog makten 1949, inte minst under kulturrevolutionen. En god princip är att man skall lära av historien, men också sträva efter att göra den till historia. Det gäller framför allt för alla parter att vara öppna med vad man själva har gjort.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s