Med regnbågen som sällskap, 47

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 47

Vid flodbanken

”Att triviala saker tröstar oss beror på att triviala saker oroar oss”, var något Momoko upprepade för sig själv flera gånger. Hon tyckte allt kändes trivialt. Var det rent av så att den unge Takemiyas död också var trivial? Att hon inte födde hans barn, var inte det trivialt? Att Momoko över huvud taget levde berodde på att hennes fostermor, Asakos riktiga mor, hade bytt ut cyankaliumet mot socker. Så enkelt var det. Egentligen oerhört trivialt.

Hon insåg nu att om man varit allvarligt sjuk och känt att man också varit nära döden skapade det ett särskilt känslodjup. Men att vara allvarligt sjuk är inte begränsat till kroppslig smärta. Det kan gälla även själslig sjukdom. Momoko hade flera gånger drabbats av det. Även nu. Efter hennes mors död fortsatte det, hon blev inte av med det. Och när hennes pojkvän Keita dog blev det värre. Det människor säger, ja till och med det gudarna säger, tolkar människor på det sätt de vill. Vilka svårigheter man än går igenom tolkas det av människan på det sätt som hon själv vill. Hon skapar egna ursäkter och letar om och om igen efter ord som hon själv tycker passar. Men ord som uttrycker en verklig känsla bottnar i en verklig erfarenhet.

”Vad nu då, vad är det för fel på dig …?” hade Keita sagt när han kramade henne för första gången och sedan stötte bort henne.

När den unge Takemiya fick höra av Momoko att hon väntade hans barn hade han upprepat, ”Det är inte mitt barn, det kan inte vara mitt barn”, och flytt. Om det nu berodde på att det var Momoko som uttalade detta fruktade budskap. Nu var båda männen döda. Det var som om hennes ord utdelade straff, som om hon meddelade dödsdomar. Keita dog i kriget. den unge Takemiya tog livet av sig. Lägger man till det barn som hon hade burit på var det tre döda.

”Men Keita stupade i kriget. Det var inte mitt fel. Miya-chans självmord var inte heller mitt fel”, sade hon tyst till sig själv. ”När Keita dog ville jag själv dö … Och att det var socker jag åt var inte veroende på mig. Och innan Miya-chan dog hade han tänkt döda mig. Att han inte hade styrka nog i sin arm och att jag klarade mig berodde inte heller på mig.”

Vems fel det än var det ett faktum att tre liv hade släckts. Och Momoko levde.

”Du är inte en person som dör …” sade hon flera gånger, nästan sjungande till sig själv. Ekot av hennes ord rengjorde hennes själ.

Poeten Ikuta Shungetsu, som dränkte sig själv i Setos inlandshav på grund av en olycklig kärlek, lämnade kvar följande rader om den kvinna han älskade: ”Du är inte en person som dör, du är hustru till livets kärlek”.

”Du är inte en person som dör”, hade den unge Takemiya tydligt sagt till hennes syster Asako. Det var något hon tänkte på efter hans död. ”Även om jag dör kommer jag att vara glad om hon kan leva vidare.” När Momoko hörde att han hade sagt så blev hon först förebrående och vände det emot honom när han kom för att döda henne. Men när han väl hade dött fick orden en annan innebörd och fick henne även att minnas hennes egen mors självmord. I den kyliga värld som omfattade hennes mors självmord kunde hon inte känna vare sig skuld eller ånger för varken Keitas eller Takemiyas dödsfall. Mot fadern Mizuhara brann däremot en ilska hos henne.

Hon var förlåtande gentemot sin ungdoms agerande. Men två män var döda. Ingen av dem hade dött en naturlig död. Tvärtom. Vad skulle hon kunna göra åt det? Och bådas död hade skett utan att de var förlåtna. Vad skulle hon kunna göra åt det? När Momoko var i Asakos ålder gjorde hon inte som Asako och läste både ”Lady Chatterleys älskare” och ”Det fulländade äktenskapet”, men hur skulle Asako någonsin kunna förstå hur Momoko kände det?

Det var i ett brev från Asako som hon hade fått veta att den unge Takemiya hade tagit självmord. Det var ett försiktigt skrivet brev, men med ett meddelande som var rakt på sak. Takemiya hade dött i bergen i Hakone. Att det var ett område som hade med Momoko att göra var uppenbart. Momoko hade åkt tillsammans med Takemiya till sjön Ashi tidigt på våren och till Gôra på försommaren. Han hade säkert valt något ställe i närheten. I Asakos brev stod det bara Hakone. Och han hade int elämnet efter sig varken dagbok eller testamente, eller något annat skriftligt meddelande.

Det är möjligt att han hade skrivit något och sedan rivit sönder det. Men han hade inte skickats något brev till Momoko och troligtvis aldrig skrivit något. När hon tänkte efter var han inte typen som skrev dagbok heller.

_________________________

Det är inte så långt kvar på denna roman. Jag kommer att försöka avsluta den så fort jag kan för att sedan gå över till det jag egentligen har velat använda bloggen till: att skriva kommentarer om olika aspekter av Japan, det japanska samhället, historien och kulturen. Jag kommer har för avsikt att vara betydligt aktivare än hittills. / Lars

Med regnbågen som sällskap, 46

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 46

II

I Aokis nya tehus var Mizuhara och Momoko de enda gästerna. Mizuhara hade inte pratat om sina ritning till huset, inte ens på vägen tillbaka från Silverpaviljongen och templet Hônen-in.

Mizuhara tittade på Momoko bakom sig . ”Med tanke på hur tehuset är byggt är det fråga om arkitekten själv kan gå in så här, iklädd västerländska kläder …”

”Men Asako var väl också här med västerländska kläder.”

”Nja, jag tänker ändå på vår värd. Det ger ett märkligt intryck.”

Aoki log när de kom. ”Häromdan pratade jag med teaffären. Det finns dom som har teceremonin som mycket seriös hobby och känner att dom måste konsultera instruktionsböcker om allt, även det dom måste ha på sig innan dom  deltar. En temästare följde alla regler mycket noga innan han började, den ena saken efter den andra. Men det var en stor och kraftig karl. När han skulle lyfta på tekannans lock använde han för mycket kraft och förstörde hållaren för locket, om det nu var en Kiseto eller Oribe.”

”Där ska man ju vara lätt på handen. Han var inte uppmärksam på vad traditionen sade.”

”Eller hur? Han var från Tokyo, men hans namn blev snabbt känt här i Kyoto.”

”Jag menar, trycka dit locket för hårt. Sånt gör man ju bara inte.”.

”Nej, verkligen. Även om någon skulle tvinga en att krossa locket så gör man det bara inte.”

Aoki knackade på hållaren till locket två, tre gånger.

”På tal om västerländska kläder, jag fick höra av mästaren Urasenke att numera när det kommer gäster till honom är nästan alla män klädda västerländskt. Före kriget var det ingen som skulle komma på tanken att ta sig igenom porten till mästaren i västerländska kläder. Det vore detsamma som att inte visa respekt. Det var snarare gästerna som höll på etiketten. Något annat hade ansetts oförskämt …”

”Verkligen. Nuförtiden har det till och med blivit populärt bland unga ligister nere i Ginza att lära sig teceremonin. Dom kommer in i teaffärerna där och frågar vad inköpspriset på en teskål från Shino kan vara ….”

”Ja, man kan ju fråga sig hur vi också uppför egentligen. Men med tanke på att kriget tog min son, vårt hem brann upp och jag drog mig tillbaka hit till Kyoto och lät bygga ett tehus utan några traditioner att luta sig mot  … ursprunget är ändå i Korea.”

”Men även om man brukar räkna Rikyu till Momoyamaperioden föddes han ju under de stridande klanernas period…. Yoshii Isamu har till och med skrivit en dikt om det.”

”På Rikyus tid fanns inga atombomber. Men de flesta kanske ändå beställde skyddsrum hellre än tehus.”

”Jag har besökt Hiroshima och Nagasaki som arkitekt och sett  förödelsen där. När jag går runt Kyoto och dess gränder med samma ögon blir jag ju litet skrämd över vad som skulle kunna ha hänt med en atombomb här.”

”Visst är det så. Det är sådana hemskheter man kan fundera på när man lugnt sitter och väntar på yudôfu, den tofurätt som är så berömd här…”

Aoki pratade medan han vispade upp teet.

”Yudôfu-restaurangen vid Nanzenji ligger här i närheten. Jag brukar gå dit ganska ofta. Det är fint när man sätter sig på en fällstol vid trädgårdsdammen och betraktar höstlöven runt omkring i skymningen. Jag brukar ta mig ett glas för mig själv. Och te häller jag då och då upp åt mig själv. Det är lite pinsamt.”

På golvet låg en kopia av Kako genzai ingakyô, ett buddhistiskt uppslagsverk i arton kapitel. När Mizuhara hörde talas om att Aoki hade ett exemplar i Kyoto bade hade han bett att få se det.

Ingakyô har din pappa beställt”, sade Aoki vänd mot Momoko. ”Det är en skrift med bilder på golv från Tempyôperioden, på sjuhundratalet. Det är nästan omöjligt att skapa detaljer här i huset som stämmer överens med den tiden, men tack vare din far … Det är inte riktigt som ett tehus skall vara, men det är snarare det som gör det så intressant.”

”Att mina egna ritningar nästan stämmer överens med bilder från sjuhundratalets Japan är onekligen en märklig lyckokänsla.”

”Jag var lite tveksam att ta fram buddhistiska bilder, men vi kan ju se dem som en form av minnesceremoni för Keita. Momoko har ju varit vänlig nog att också komma …”

När Momoko tittade på den primitiva bilden av en liten Buddha, som nästan såg ut som en vänlig docka, började olika känslor röra sig hos henne.

Aoki fortsatte under det att han snurrade med tevispen av bambu, ”När jag läste Keitas dagböcker insåg jag att jag som far inte hade riktigt förstått min son, att jag inte hade förstått att uppskatta honom ordentligt. Det var nog något som han led av och gav honom ensamhetskänslor. Det kanske ofta är så, mellan föräldrar och barn.”

”Ja, kanske det. Mellan mig och mina döttrar är det nog definitivt så”, sade Mizuara utan att titta på Momoko.

”Men, om båda generationerna är vid liv blir det en helt annan sak.”

”Ja, vem vet.”

”Det kanske inte lämpligt att fråga det när Momoko är här, men var det så att Mizuhara-san gav sitt godkännande till Momokos och Keitas kärleksförhållande?”

”Varsågod.”

”Tack”, sade Momoko framåtlutad.

Mizuhara tvekade en aning, ”Jaa, jag vet inte jag … jag var nog inte helt på det klara med hur det var. Jag ville nog att hon skulle få välja själv också.”

”På så sätt. Men det uppfattar jag som att du av dit godkännande. Tack.”

”Du behöver inte tacka.”

”Jag visste nästan ingenting, men det kan just bero på att jag inte riktigt förstod min son…  Själviskt av mig och det gjorde det ju inte lättare för Momoko-san precis. Om det nu gäller en minnesceremoni för min son, eller ånger hos en förälder, det blir litet grand som att möta den döde igen. När vi sågs i våras på restaurang Saami och jag tackade och bad Momoko-san om ursäkt … och sade att det tillhör det förflutna, medan Momoko-san sade att det inte är något som bara passerar. Det har levt kvar hos mig.”

”Då bör nog även jag tydligt godkänna den kärlek som Momoko kände för Aoki-sans son Keita”, sade Mizuhara.

”Tack, men det är nog så att både Mizuhara-san och jag själv kommer litet väl sent, Keita är ju död …”

Aoki torkade försiktigt av teskålarna med kupade händer. De gick alla tillbaka till vardagsrummet för kvällsmåltiden, som bestod av många smårätter. För att njuta av höstlöven var det en bättre plats. Momoko hade svårt att samla sig och tyckte att ingenting egentligen smakade något.

Mizuhara satte på sig ett par träskor och gick ut genom trädgården till tehuset igen. ”Titta så kamelian blommar vid staketet”, hördes han säga.

Aoki tittade på Momoko. ”Momoko-san, du kan väl vara kvar i Kyoto ett tag.”

”Tack, det vill jag gärna.”

”Jag har förstått att Natsuji hälsar på då och då.”

”Ja, det kan nog hända igen ….”

”Jag förstår.” Aoki såg yngre ut än han var och hans ögon var livfulla. Men de mörknade när han fortsatte, ”Momoko-san, är det inte något som bekymrar dig?”

Momoko rodnade plötsligt. Det var som om han såg igenom henne.

”Om det är något som tynger hjärtat lyssnar jag gärna. Vad som helst. Jag är beredd på allt nuförtiden. Det är som om jag har tagit självmord.”

Momoko lyfte sina händer och knäppte dem över magen.

 

Med regnbågen som sällskap, 45

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 45

”Men hon spelar ju tennis.”

”Det är på grund av hennes sociala status.”

Att Asako plötsligt skulle utsätta sig för intensiva rörelser och spela tennis för Natsujis skull var nog i själva verket var ganska allvarligt, tänkte Momoko.

”På grund av hennes status. Det låter verkligen gammalmodigt”, fortsatte Momoko. Hon tänkte på vad som hade egentligen sagt och fick ur sig ett besvärat skratt. Igår hade uppasserskans far varit ubåtskapten, idag måste pensionsutbetalningarna till honom ha upphört och han var tvungen att skötas om av sin dotter, som dessutom hade två barn. I morgon kanske till och med Momokos villkor skulle ändras. Det var en föränderlig värld.

”Finns det någon i dagens Japan som hakar upp sig på den sociala statusen. Du ansvarar för tre personer. Det är ju den verklighet du lever i.”

”Så är det. Men varken mitt arbete eller min kropp känns verklig. Det enda som är verkligt är att jag måste skaffa mat till fyra personer…”

Uppasserskan berättade att hon gärna hade kunnat sälja huset hon bodde i och börja med någon annan form av  arbete, men i huset fanns det också tre andra familjer och de skulle nog inte kunna flytta på sig. Hennes berättelse var inte ovanlig. Det fanns gott om liknande historier. Men den änka som Momoko hade framför sig såg bra ut och hon kunde inte låta bli att säga: ”Du borde gifta dig.”

”Dumheter. Det finns gott om unga kvinnor och även om jag skulle tycka att en medelålders man vore bra är det ingen som vill ha ytterligare tre personer att ta hand om. Dessutom finns det knappast någon som har så mycket plats.”

”Jo, om det är någon som blir kär i en är det ju en sak, men att behöva jobba då man blir sjuk är det nog inte många i dagens värld som vill.”

”Verkligen. Du kan väl hitta på något.” Även denna dotter till en marinofficer kunde kosta på sig att skämta.

Momoko förvånades över sig själv, att hon i själva verket hade rekommenderat en änka till en sjöofficer att bli ett slags konkubin hos någon. Dessutom förundrades hon över att hon hade börjat tänka på Keitas far som en lämplig person åt henne. Aoki levde ju ensam och det skulle det ju inte drabba någon annan. Hon kanske skulle kunna ta hand om bröstsmärtorna. Men det var ju en märklig tanke. Hur kom det sig att hennes sympati för uppasserskan fick henne att tänka på Keitas far? Ingen av dem kunde ju betraktas som omoralisk. Det var hennes egna tankar som var besudlade, kände hon själv.

”Men, du tar verkligen väl hand om de dina. Även om det skulle vara tufft nu kommer det säkert en tid då du känner att du gjorde rätt att ta hand om dem”, sade Momoko med vänlig röst och fortsatte, ”men för dig kanske det är svårt att känna vad som är viktigast just nu.”

”Ja, vad är det som är viktigt för mig? Det är nog bara du som ställer den frågan. För mig är det viktigaste för tillfället att se till att ditt rum blir städat och fint. Längre än så tänker jag inte …”

Hon vek ihop Momokos halsduk, hängde upp hennes ytterrock och räckte fram en varm shibori och lämnade rummet. Momoko satte sig med en varm tekopp i handen och tänkte på just ingenting.

”Momoko!” Det var Takemiya som plötsligt visade sig. Han sköt upp fusuma-dörren och klev in i rummet. Hans hår hade blivit längre.

”Miya-chan …..” ropade Momoko lugnt, ”kom och sätt dig här.”

Han satte sig i formell ställning på andra sidan bordet. Han såg tunn och sliten ut, men hade färg i ansiktet.

”Nu är jag här”, var allt han sade.

”Jaha, välkommen.” Momoko såg förbryllad ut. ”Miya-chan, visst åkte du och besökte Asako på sjukhuset?”

”Japp, jag var där.”

”Varför då?”

”För att lämna tillbaka ditt halsband …”

”Tack för det, men vore det inte bättre att lämna tillbaka mina saker direkt till mig? Min syster har ju inget med det att göra.”

”Visst. Men sen ville jag säga farväl till Asako också.”

”Farväl …? Vad då farväl …?”

”Jag tänker lämna denna världen”, sade han tystlåtet.

”Jaså? Tänker du ta livet av dig?”

”Ja.”

”Eftersom jag inte blir särskilt förvånad, gick du till henne för att hon skulle bli det?”

”Nej, så var det inte …”

”Men tycker du inte att det är märkligt att du går till min syster innan du går till mig? Asako är ju en människa som alltid visar sympati …”

”Jag är inte ute efter sympati. Jag ville bara tacka henne.”

”Och vad ville du tacka henne för?”

”Även om jag skulle dö så är jag ändå glad att åtminstone hon kommer att leva. Och sen kände jag inte till att hon var sjuk. Så jag ville hälsa på henne.”

Momoko blev alldeles stel. ”Att du är glad att åtminstone hon kommer att leva, innebär det att du har kommit hit för att döda mig?”

”Så är det.” Han nickade och ögonen blixtrade till. ”Jag kan inte tänka längre. Men det är väl inte så märkvärdigt?”

”Nej, det är inget märkvärdigt. Döda mig gärna om du vill, Miya-chan, men det behöver du inte. Jag har ofta tänkt på att göra det själv …”

”Nu driver du med mig.”

”Miya-chan, jag har länge tänkt säga det, men visst är det så att du har haft en homosexuella relation? Jag har förstått att det är så. Varför tänker du inte döda honom, utan mig?”

Takemiya svarade inte.

”Lev som en man. Detta blir mina avskedsord. Som homosexuell kan du ju inte få barn, eller hur?”

Det Momoko sade fick ingen större effekt på honom.

”Om jag dör här kommer du inte att ha något liv.”

”Jag vill inte bli förskjuten av dig.”

”Jaså? Okej, och hur tänkte du döda mig? Genom att strypa mig …? Du har ju velat strypa mig många gånger…”

”Det klarar jag inte. Det förstår även jag.” Han ställde sig upp på ostadiga ben och gick bakom Momoko och lade armen om hennes nacke. Momoko gjorde inget motstånd. ”Är det här okej? Om det blir plågsamt eller om du inte vill så säg till. Då lättar jag på taget …”

Hans arm skakade.

”Du är ju lite märklig. Visa mig ditt ansikte …” sade Momoko och tyckte att han uppträdde som ett barn. Han stack fram sitt ansikte över hennes högra axel och lät tårarna droppa på bordet.

”Miya-chan, nu får du lägga av”, skrek hon med svag röst när det kändes som om han började dra till ordentligt med sin arm.

”Ditt barn … Du har ditt barn i mig”, sade hon.

Han släppte inte förvånande sitt tag, medan Momoko kände bitterhet över sina egna ord.

Takemiya fick en helt annan ton och tryckte sitt ansikte mot hennes rygg. ”Barn? Lögn. Om du ljuger… Du sa ju att jag var som ett barn.”

”Du är inget barn.” Momoko kände hur pulsen steg när värmen från hans ansikte började kännas i ryggen.

”Min mor dog efter det att jag föddes. Vill du döda mig innan det sker?” sade Momoko med vänlig röst.

”Men, du ljuger, eller hur?” upprepade han.

”Nej, jag ljuger inte. Sånt ljuger man inte om.”

”Hm.” Han tog bort både sitt huvud och sin arm från henne.

”Men, Momoko, det är ju inte mitt barn. Så är det. Det är inte mitt.”

”Men, Miya-chan …” Hon var alldeles blöt.

”Eller hur? Det är inte mitt barn. Jag är ju själv ett barn.”

Momoko sträckte på sig. ”Så är det. Det är mitt barn, inte ditt, Miya-chan …”

”Fan också.” Takemiya reste sig upp och gick en fem, sex steg bakom Momoko. Han tittade på henne. ”Du ljuger … Jag låter mig inte luras.”

”Åh …!” fortsatte han, satte båda händerna mot sitt ansikte och lämnade rummet.

Momoko rörde sig inte. Hon mindes när hon först hade kramats om av Keita och sedan stötts bort. Det var en känsla av att falla ned mot en obeskrivlig botten av både hat och sorg. Var det av svartsjuka Takemiya hade rusat därifrån, eller av feghet?

”Jag är bara ett barn” var obehagliga ord som fortfarande ringde i hennes öron. En känsla av kyla spred sig hos henne.

 

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 44

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 44

Höstlöv

I

Momoko var i sällskap med sin far när de gick från Ginkakuji, Silvertemplet, via templet Hônen-in, och vidare tillbaka mot värdshuset vid Sanjô, ‘Tredje gatan”.

”Jag vet inte vem som sa det, men att gå runt i Kyôto är som att vandra på en högplatå. Idag har det verkligen varit så.” Fadern stannade och tittade upp mot himlen. Det var en klar höstdag.

De gick söderut från Ginkakuji vid sidan av bergen i östra Kyôto och stötte snart på den mörka porten in till Hônen-in. Irisblommorna i en damm som låg där hade ännu inte haft sin andra blomning och den berömda kamelian blommade inte heller, men i trädgården med de röda japanska lönnarna kunde de höra ljudet av porlande vatten i den vita sanden. I templet fanns många kamelior och det sades att abboten i templet hade skrivit ett antal haiku om dem.

Templet Jûrenzan Anrakuji i närheten av Hônen-in, med sin legend om Matsumushi, Suzumushi och de fem ringarnas pagod, var något Momoko kände till. Likaså historierna om kejsar Gotoba, prästen Hônens lärjunge , Anraku och Jûren. De två munkarna Anraku och Jûren hade avrättats och prästen Hônen tvingats i exil på ön Sado. Idag är templet förfallet och övervuxet med gräs.

Söder om Anrakuji ligger Shishi-ga-tani, ”Vildsvinsdalen” och templet Reikanji. De fortsatte från Reikanji utmed kanalen mot templet Nyakuôji och kom så småningom fram till zentemplet Nanzenji. Aoki bodde i närheten av detta tempel. Aokis far hade sagt att körsbärsblommorna vid Nyakuôjis kanal hade en ovanligt fin färg, till och med för att vara i Kyôto.

Både Momoko och Asako hade tidigare sagt att de tyckte att den stora lönnen vid Nyakuôji var särskilt vacker. Där kunde man stå länge och betrakta himlen genom de täta små bladen. En klassisk japansk naturscen. Momoko ville egentligen stanna kvar ett tag och njuta, men barnet hon bar på vägde på hennes sinne. När hennes far sa att han ville titta in hos Aoki tog hon farväl och gick före tillbaka till värdshuset. Där arbetade nu en ny uppasserska, som inte var där när de hade besökt Kyôto tidigare på våren. Den unga kvinnan var dotter till en tidigare kommendör i marinen, berättade hon själv.

”Han var fast anställd. Egentligen en ganska dum tjänst …”

”Men kommendör blir ju inte vem som helst. Vad gjorde han för något?”

”Han blev utnämnd till befälhavare på en ubåt. När kriget tog slut var han gammal och hade egentligen inget att göra som kunde vara till nytta. Han blev inkallad igen och sa att han ville dö ute på havet.”

”Ja, om det skulle bli krig igen och en blockad uppstod utmed Koreas och Kinas kuster … Men har inte Japans alla ubåtar redan sänkts?”

”Ja, jag har ingen aning. Jag har inte hört någonting.”

När Momoko reagerade över att det var dottern till en kommendör fick hon också höra  att kvinnans man hade dött i kriget. Och att hon hade två barn. Det äldsta gick i andra klass. Momoko tittade på henne.

”Men, oj, du som ser så ung och vacker ut. Du måste ju vara yngre än vad jag är. ”

”Inte då. Det är ju snarare du som ser ung och vacker ut …”

Hennes ögonlock var litet utbuktande, men annars var hon en typisk skönhet från Kyôto, med ett långsmalt ansikte. Hon var den enda dottern. Hennes man, som hade dött i kriget, hade varit ett fosterbarn och hennes mor var också död. Den förre kommendören kunde inte hjälpa till med barnen så hon fick klara allt själv.

”När man får dra hela lasset själv kan man inte bekymra sig så mycket om hur man klär sig. Istället för att önska sig egna saker kommer ju alltid barnen emellan. Inkomsten räcker inte till ett inneboende hembiträde … Jag brukar ta sista spårvagnen hem. Barnen kan jag bara titta på när jag stressar på morgnarna. Och så måste jag göra i ordning en lunchbox och kvällsmat åt dem innan jag ger mig iväg. Den äldsta är en flicka. Hon klarar sig bättre, även om hon känner sig övergiven ibland. Man får stå ut. Deras morfar var ju med och förlorade kriget.”

Momoko svarade att hon kunde förstå att det inte var lätt att ensam ta hand om ett hushåll på fyra personer med ett jobb på ett värdshus.

”Hade jag bara haft ett barn och vi varit två hade det nog fungerat. Så tänker jag ofta. Men hade jag varit helt själv hade det inte varit roligt heller,” sade kvinnan.

”Jaså?” svarade Momoko tvekande. Hon tänkte på Keita som hade dött i kriget och hur det skulle ha varit om hon hade varit tvungen att själv ta hand om deras barn. Nu var det den unge Takemiyas barn som hon bar på. Skulle hon behöva börja jobba nästa år när det hade fötts?

Värdshusflickan hade börjat sin anställning i juni och fått problem med lungorna under regnperioden. Hon hade tagit ledigt under sommaren, men börjat igen för att kunna skaffa vinterkläder åt barnen.

”Inte mycket att göra åt. Jag får kämpa på här så gott det går”, sade hon och klappade sig själv på axeln.

”Min yngre syster har också haft lungsäcksproblem. I våras bodde vi här tillsammans och hade det bra. Sedan var hon tvungen att tas in på sjukhus …” sade Momoko.

 

Med regnbågen som sällskap, 43

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 43

 

Den tyfon som man hade varnat för ett par dagar innan hade nu ändrat riktning mot havet igen, men en stark vind blåste fortfarande i gryningen. Asako trodde att det var regnet som slog mot fönstret, men det var löv från ginkgoträdet. De hade ännu inte fått den färg då man trodde att de skulle falla snart, de hade bara fått en nyans av gult, men de kanske inte satt så hårt. Det här ginkgoträdet var något högre än taket på sjukhuset, som hade två våningar. Det räckte med de löv som föll denna morgon för att grenarna skulle bli synliga. Tidigt samma morgon kom den unge Takemiya på besök, till Asakos förvåning.

”Nämen, är det du?”

”Får jag komma in?” Han stod kvar i dörröppningen.

”Det blåser, så stäng dörren,” sade Asako.

Han stängde dörren, men gick inte närmare. Hans ansikte blev framträdande med den vita dörren som bakgrund.

”Hur är det? Hur har du kunnat lista ut att jag är här?” Asako lät upprörd.

”Jag frågade hembiträdet.”

”Jaså?”

”Jag gömde mig vid häcken som är runt ert hus, eftersom jag gissade att hon skulle vara tvungen att gå ut någon gång. Och sen när hon gjorde det överraskade jag henne.”

”Va?” Asako var nu så bra att hon kunde vara uppe. Hon satt på sängkanten i en fjädermönstrad silkeskimono. Hon rättade till den i nacken och över knäna.

”Hon berättade att din storasyster var i Kyôto och att du låg på sjukhus…”

”Är syster i Kyôto?” råkade hon undslippa sig innan hon tystnade. Hade hembiträdet kanske försökt lura honom? Men, i och för sig, det tehus som hennes far hade ritat åt Takemiyas far verkade nu vara färdigt. Hon hade hört att han hade blivit inbjuden till invigningen. När Asako blir bättre kan vi åka ner tillsammans, hade hennes far sagt, litet tröstande. Hennes storasyster måste ha åkt i förväg, tänkte Asako. Hur som helst, varför hade Takemiya tagit sig till sjukhuset den här stormiga morgonen? Hon blev litet bekymrad över att hennes skärp satt löst.

”Jag tänkte också åka till Kyôto,” sade han.

Hans ansikte började rodna. Det kanske berodde på att han hade kämpat mot vinden på vägen dit. Öronen hade blivit persikofärgade, som om det var vinter. När han kom in var det bara läpparna som var röda.

Asako lugnade sig en aning. ”Tänkte du åka och träffa syster?”

”Precis.”

”Vad tänker du göra när du träffar henne?”

”Vad jag tänker göra? Det vet jag inte. Om det går illa, dödar jag henne, eller så dör jag. Men jag tänker inte ställa till med mer besvär.”

Asako tyckte det kändes som om en kall ödla kröp på hennes skinn.

”Och det har du kommit till mig för att berätta?”

”Inte alls. Jag känner tacksamhet mot dig Asako och har kommit för att se hur du mår.”

Asako tyckte att hans röst lät ihålig.

”Senast när jag besökte ert hus kände jag att jag fick bra kontakt med dig. Det kändes bra när jag gick därifrån.”

”Jaså? Men att ni var fyra som kom var ganska simpelt. Jag blev arg. Ni höll ju bara på att spela teater.”

”Det tycker du?” Han tittade ned.

”Och så kom du ju för att lämna tillbaka systers halsband, eller hur?.”

Han tog fram guldhalsbandet ur ena fickan, gick närmare sängen och lade det på kanten av täcket.

”Vad gör du nu?”

”Jag stal det. Om jag skulle behålla det vore det simpelt. Jag har bränt allt jag har fått av din syster. Jag vill besegra allt som har med din syster att göra.”

”Besegra? Det är inte fråga om att vinna eller förlora. Kan du inte bara sluta att förfölja henne? Kan du inte vänta tio år? Om du efter tio år fortfarande vill döda henne, gör det då.”

”Jag kommer inte att leva så länge.”

Asako blev alldeles kall. ”Fem år räcker, till och med tre år…”

”Asako, vad tycker du om din syster?”  Hon kunde inte få fram något svar.

”Jag kom för att lämna tillbaka guldhalsbandet. Och säga farväl och ha det så bra. Jag ville träffa dig också. Om du skulle bli sjukare skulle det inte kännas bra. Men nu är det okej. Krya på dig…”

Hon såg att hans hår hade blivit längre i nacken när han plötsligt vände sig om gick därifrån.

Asakos stirrade förskräckt på honom. Hon lade sig ned och slöt ögonen och tryckte sedan på dem. Fingrarna var kalla. Ljudet av vinden hade blivit svagare. När hon öppnade ögonen igen såg hon tunga, mörka moln virvla omkring. Hon ringde till sin far. Han hade sagt att han skulle åka till Kyôto om några dagar.

”Ska storasyster med …?”

”Javisst. Momoko följer också med. Du kan ju snart lämna sjukhuset så egentligen skulle du också kunna komma, men nej, det är nog säkrast att du tar det försiktigt. Om du åker hem blir du ju ensam, så det bästa är nog att du väntar på sjukhuset ett tag.”

”Är syster hemma…?

”Hon gick ut eftersom vinden lade sig. Det blåste förskräckligt. Hur var det hos dig?”

”Ja, jo.”

Asako lyckades inte berätta för sin far att Takemiya hade varit där och han nu var på väg till Kyôto.

 

Fadern och Momoko reste med expresståget Hato, ”Duvan”. De var ett nytt tåg och även i andra klass fanns det fotstöd. Konduktören kom in och berättade att sätena kunde fällas bakåt så långt man ville, till fyrtiofem graders vinkel. Fadern lutade omedelbart stolen så långt det gick och sträckte ut sig. Momoko tänkte göra likadant, men hindrade sig när hon påminde sig om att det verkade som om hon var med barn, med Takemiyas barn. Hon avstod från att luta sig bakåt. Det var ännu inte så att det syntes, men om hon ville inte riskera något. Att hon kanske var med barn var något hon började misstänka strax innan de skulle åka.

Momko tyckte det var bättre att sitta och titta ut genom fönstret. Vid ett av lantliga husen de passerade kunde hon se hur röda krysantemer var i full blom. Mitt emot vid ett nätstängsel gick ett antal vita hönor. Persimonerna började också få färg. De vackra tegeltaken vid Mikawaji fortfarande mörkt blöta från de häftiga regnen under natten och vid sjön Hamanas stränder slog vågorna höstlikt. Tåget stannade inte långt därifrån.

”Ärade passagerare. Ärade passagerare. Vi står för närvarande och väntar på grund av ett rött ljus,” hördes konduktören meddela i högtalarsystemet. När tåget började gå igen reste sig Momoko upp. En herrtoalett fanns i den främre delen av vagnen och en damtoalett i den bakre. Att hon var tvungen att gå kanske också berodde på att hon var med barn.

Med regnbågen som sällskap, 42

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 42

”Så är det. Strunt i det. Den där målningen fick mig att minnas saker.” Momoko vände sig om och gick tillbaka till stolen under tavlan. ”Men tänker man efter så gjorde även Hiroshige en målning med regnbågsmotiv. Undrar var jag såg den någonstans. Det var kanske i en bok med olika bilder. Det var en tunn regnbåge över havet, det måste ha varit vid Susaki.”

”Regnbågsmotiv finns ju litet varstans.”

”Visst. Hiroshiges regnbågsmålning hade också bergsdimma vid Susaki. Det var en i en serie med åtta Edomotiv. Han hade nog Biwasjön i tankarna. Jag kanske borde gå och hämta Hiroshigeboken.”

”Mm.”

”Regnbågen över Susaki var tunn. Det skapade en flyktig känsla.”

Momoko tog ett djupt andetag. Hon pratade om Hiroshige, men både Momoko och Asako tänkte på den tid när de var barn. De hade olika minnen av sina mödrar.

”I Millets tavla finns en djup styrka och en stark glädje, tycker du inte?” frågade Momoko och tittade upp på tavlan igen. ”När jag som liten kom till familjen från landet och såg den där västerländska målningen, med sina fina färger, som jag inte hade sett fram till dess, då blev jag imponerad av det färgrika liv den representerade. Jag var ju så liten när jag kom till fars hus och började väl måla regnbågar även inom mig …”

Hon verkade vilja säga att den typen av regnbågar hade försvunnit. Men när Momoko såg tavlan första gången som barn satt Asako fortfarande i knät på sin mor och kunde förstås inte minnas något av det. Den styvmor som Momoko upplevde på den tiden var inte någon som Asako kunde se framför sig. Asako kände att det var något overkligt över det hela. Det kanske rent av var så att det bottnade i någon form av kombinerad ilska och avundsjuka.

Små barn är helt självupptagna och kan också vara riktigt elaka. Hur var det egentligen med den lilla Asako, där hon satt omfamnad i knät på sin mor och kunde titta på den halvsyster som hämtades från landet? Var det kanske så att hon hade känt förakt och rent av hat mot den nya familjemedlemmen, men aldrig visade det? Asako irriterades över att hon inte själv kunde minnas hur det var.

”Att du Asako också vill se målningen kanske beror på att du förknippar den med sjukdomen, eller att du som barn såg att din mor tyckte om den”, sade Momoko.

”Inte alls. Det berodde på att jag kom att tänka på regnbågen över Biwasjön,” sade Asako, som ändå kände sig litet träffad.

”En vinterregnbåge passar dig inte alls. Det är mer min stil. Precis som i Millets målning är en regnbåge om våren bättre för dig.”

”Nej, det håller jag inte riktigt med om.”

”Så klart. När jag kom och trängde mig in i ditt liv är det möjligt att hela din karaktär påverkades. Du förändrades när jag avslöjade för dig att vi hade olika mammor. Du blev snällare. Även nu, när jag tycker att du är alldeles för omtänksam mot andra människor, kanske det bottnar i det. Jag var nog för snabb med mitt avslöjande.”

”Men även ett barn kunde ju begripa att det år mamman gifte sig inte riktigt stämde med hur gammal du var.”

”Jo, det är förstås sant.” Momoko nickade och tog ett hårt grepp om vänster handled med sin högerhand och sänkte huvudet. ”Men du, jag har ju förstått hur omtänksam du var också när du var liten och jag svor i mitt eget barnhjärta på att jag aldrig skulle gå bakom ryggen på dig. Men det gick inte. Jag har varit dum mot dig. Det inser jag nog även när jag är död och begraven.”

”Men syster.” Det ryckte litet i Asakos ögonlock.

Momoko tänkte också på att Asako behöll sitt omtänksamma sätt trots att hon hade lungsäckssmärtor. Asako hade blivit tillfrågad av Natsuji om hon ville spela tennis och blivit mycket förtjust i denna fysiska aktivitet. Hon gladdes mycket, men det var framför allt för att Natsuji tyckte om tennis. Hon glömde sig själv och ville inte berätta för Natsuji att hon var sjuk. Ett resultat av Asakos oskyldiga karaktär, tänkte Momoko. Men när Momoko träffade Natsuji berättade hon aldrig någon om sin yngre systers sjukdom. Det var inte direkt ett tecken på sympati för den yngre systern.

Momoko förstod att Natsuji ville träffa Asako när han kom på besök, men inte ens när hon följde med till museet och gick runt bland kvarteren berättade hon att Asako låg på sjukhus. Och även om Natsuji inte nämnde något om Asako kände Momoko sig nästan road och upprymd av situationen, som om hon ville retas litet. Hon nämnde inte heller något om att hon hade träffat Natsuji när hon besökte Asako på sjukhuset, eller att hon hade blivit inbjuden att besöka hans hem i Kyôto.

Asako var ju inte hemma så Momoko var tvungen att vara kvar och hjälpa sin far med hushållssysslorna.

”Far verkar känna sig litet deppad när du inte är hemma. Det är inget kul att se. Det är ju alltid du som ser till honom. Jag är inte så bra på det”, sade Momoko och skakade på huvudet. ”Jag kan inte ens göra en soppa som smakar som din. När jag märker det blir jag sur. Jag står inte ut med att bo ensam hemma med far. Jag tappar all energi.”

En underlig eld flammade inom henne när hon framförde detta. Så länge hennes styvmor levde kände hon att hon inte kunde komma riktigt nära sin far. Hon hade lagt locket på sina inre känslor. Så var det även nu.

Momoko kunde inte låta bli att misstänka att fadern hade velat dölja för Momoko att han hade tagit med sig den regnbågsmålning som Asakos mor hade tyckt så mycket om till Asakos sjukrum. Det gjorde henne eländig och fick henne att gnissla tänder för sig själv.

 

 

 

 

Med regnbågen som sällskap, 35-41

Avsnitt 35

”Ni pratar och tror att ni förstår, men det är bara era fantasier.” Momokos fingertoppar såg ut att skaka när hon tryckte på tyget.

”Och vad ni pratade om, det kan jag ju bara föreställa mig. Men Asako, du pratar ju alltid om far med mig, så jag gissar att det var på samma sätt.”

”Syster!”

”Vadå? Även om du börjar gråta säger jag som det är … Du försöker säkert vara vänlig och det är väl okej, men kvinnor fascineras ibland av sin egen vänlighet. Men det är bara en vänlighet som är riktad mot dom själva. Du försöker alltid få far och mig att må bra, ungefär som du ska rädda oss …”

”Vadå rädda er … Så har jag aldrig tänkt.”

”Men far säger att du är hans räddning. Han är rakt på sak … Även om det är lite märkligt att en far ska behöva säga som det är….”

”Ja, men.”

”Jag är rebellisk. Och far är rakt på sak. Han tycker alla män som skulle kunna gifta sig med dig är smutsiga.”

Asako verkade chockad.

”En far vill även uppfostra en dotter på ett sätt som inkluderar hennes känslor. Frågan är om ni två kan få era känslor att stämma, om ni skämmer bort varandra. När det gäller dig, Asako, inser jag att vänligheten kan övergå till att bli något smärtsamt och sorgesamt.” Momoko slutade arbeta med symaskinen en liten stund.

”Du tror att jag är avundsjuk när jag säger det här?” sade Momoko och satte igång maskinen igen. ”Jag är en person som är mycket svartsjuk. Jag vet inte vad du och Natsuji pratade om när ni var vid Katsura-villan, men om Aoki-san skulle dö på det där sättet under kriget hade det varit  lika bra om jag hade dödat honom. Så tänker jag nuförtiden.”

Asako trodde att Momoko älskade Keita, men det hon nu sade var det motsatta.

”Det beror inte på att jag fortfarande älskar Aoki-san. Tvärtom hatar jag honom.”

Asako sade inget.

”Min mor tänkte också, att om hon ändå skulle dö var det väl lika bra om hon dödade far också. Hon kunde ju inte gifta sig med honom, så varför skulle hon behöva dö. Bättre att döda den andra personen. Det är nånting som du kan lära av, Asako.”

”Vad är det med dig, storasyster?”

”Men om det hade hänt, om mor hade dödat far, då hade ju Asako inte kunnat födas till denna värld. Eller hur? Och om mor hade gift sig med far, då skulle du inte heller ha fötts. Märkligt, när man tänker på det.”

Asako skakade.

Om inte Momokos mor hade tagit självmord och fadern inte hade gift sig med Asakos mor hade förstås Asako inte kommit till världen. Men att storasystern sade något sådant tyckte Asako var skrämmande. Hade hon under lång tid känt ett djupt hat, som nu hade omvandlats till dessa giftpilar som hon spottade ur sig?

Asako kände sig som om hon hade kastats omkull, som om hon var nedskjuten. Hon hade inte kunnat föreställa sig att storasystern skulle reagera på det här sättet. Hon hade ju bara sagt att hon hade pratat med den yngre brodern till den hon hade haft sällskap med.

Asako lämnade systern och satte sig på sin säng.

I det tio tatamimattor stora västerländska rummet på andra våningen stod båda systrarnas sängar. Där fanns också symaskinen och en stor spegel.

”Sov gott, syster. Är jag för bullrig?”

Asako satt stilla på sin säng, med huvudet i sin ena hand.

”Sa du att Natsuji kommer på besök på söndag? Han var ju så vänlig nere i Kyôto … Men jag kommer inte att vara här. Jag har ingen lust. Det vore pinsamt. Jag hörde när vi var i Aokifamiljens hus, att far och Aoki-san hade pratat om vår syster i Kyôto… Jag har inget att säga om det. Du kommer ju ändå inte att lyssna, eller hur?”

Momoko väntade sig inget svar från Asako och började trampa på symaskinen igen. ”När jag hörde det där ville jag inte vara i Kyôto längre. Vi åkte dit vi tre, far och du och jag, men vi gick åt olika håll. Det var våra hjärtan som gick åt olika håll. Menar du att du, Asako, ville vara omtänksam mot far och mot mig, och dessutom mot vår lillasyster i Kyôto? Försökte du inte dölja att far hade möte med sina vänner? Skulle jag träffa Natsuji, nej, det har jag ingen lust med. Lite av hänsyn till far, men annars är det bara min avundsjuka.”

Asako kände sig stungen, samtidigt som hon tyckte sig inse något. Hon bytte tyst om till sin nemaki, nattkimono, och lade sig på sidan. När hon slöt ögonen kunde hon höra hennes storasysters elaka kommentarer inom sig igen. Men några tårar kom aldrig. ”Godnatt.”

Asako funderade på om det verkligen var så att hennes syster var sarkastisk därför att Asako försökte få sin far och sin syster på gott humör.

När Momoko var klar med att fästa en ärm på sitt plagg kom hon och ställde sig en stund vid Asakos säng. Asako väntade på att Momoko skulle säga något, då skulle hon öppna sina ögon, men Momoko höll tyst. Momoko gick ned till första våningen och hämtade en av faderns flaskor med västerländsk sprit. Så tog hon fram silverskålen från sitt eget skåp och hällde upp. Hon skulle just till att dricka när hon verkade komma på något och släckte lyset. Just som rummet blev mörkt började Asakos tårar rinna. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten.

”Var du vaken, Asako?” sade Momoko med låg röst. ”Det är därför jag har så svårt för dig.”

”Storasyster, varför, varför håller du på och retar mig på det där sättet?”

”Avundsjuka, måste det vara. Absolut …” Momoko drack ur sin skål i mörkret. ”Jag måste dricka lite, som sömnmedel.”

 

Avsnitt 36

III

Som Momoko hade sagt till Asako att hon skulle göra åkte hon iväg med den unge Takemiya till Hakone när Natsuji skulle komma. De klev på en turistbuss som gick till Hakones slutstation. Momoko satt med slutna ögon, men när de skulle lämna Yokohama kändes doften av sädesfält komma in genom fönstret.

”Det där är väl allén utmed gamla landsvägen Tôkaidô?” sade ynglingen.

Förmiddagssolen trängde in i bussen och skuggor av tallarna spelade på hans kinder.

Momoko öppnade ögonen.

”Du pratar som en flicka, sluta med det.”

”Var det inte du som en gång bad mig sjunga som en kvinna just för att jag hade en sådan ljus röst?”

”Visst, så var det. Det var vid sjön Ashi-no-ko och det snöade…”

”Enormt snöfall.”

”Innan det snöade gick vi ut i vattnet.”

”Det var något jag tyckte om. Bussen fastnade i snön högst uppe på berget på vägen hem. Det blev något att minnas.”

Ynglingen tog tag i Momokos hand och lade den i sitt knä. Han rörde vid hennes hand med sina fingrar.

”Vad kall du är. Dina händer är varma på vintern och kalla på sommaren. Vad bra.”

Det var nog inte bara händerna han syftade på, utan även hennes hud på andra ställen, tänkte hon.

”Tycker du?”

”Är det så med kvinnor?” sade han som om han pratade med fönstret.

Allén med tallar såg ut att susa förbi bussens fönster. Eftersom det inte var helg var bussen ganska tom. När de passerade Banyûfloden kunde de se en flock kråkor kraxa vid den järnbro där tågen gick. När de hade passerat Yumoto och kom upp i Hakonebergen tog Momoko fram en guldhalsband ur sin handväska och satte det runt halsen. Det nådde nästan ned till hennes bröst. Momoko sade ingenting och reagerade bara litet frånvarande på hans frågor. När de kom fram till Hakone gick de genast in på det hotell där de hade varit tidigare. De hade för avsikt att ta in där, men Momoko brydde sig inte om att checka in, utan gick och satte sig vid fönstret i den stora receptionen.

”Vad ska vi göra? Ska vi inte åka över till andra sidan sjön och ännu längre bort?”

”Vi kan göra som du vill … Men är du inte trött efter bussresan?”

”Just därför som jag är trött vill jag åka ännu längre. Det är inget kul att de håller på med renoveringsarbeten på hotellet.”

I trädgården som vätte mot sjön håll man på att bygga ett annex och hade grävt upp en stor jordhög. Momoko hade egentligen inget emot att bli väckt på morgonen av ljudet av stål och betong, men de beslöt sig för att ta båten som skulle gå klockan två över sjön till Kojiri. De hade fortfarande tid och åt lunch på hotellet.

 

Avsnitt 37

/Detta har hänt: En ung kvinna vid namn Asako reser med tåg från Kyôto till Tôkyô. På tåget sitter hon mitt emot en man som reser med ett litet barn. Hon är full av beundran för hur mannen tar så väl hand om barnet. När hon kommer till hemmet i Tôkyô träffar hon sin äldre halvsyster, Momoko, som litet ilsket undrar om hon i hemlighet hade åkt till Kyôto för att söka efter en annan halvsyster, som det ryktades om att deras far, arkitekten Mizuhara, också var far till. Asakos och Momokos mödrar är döda och det finns en rivalitet mellan döttrarna om faderns uppmärksamhet.

Mizuhara bjuder med sina döttrar till Kyôto för att njuta av körsbärsblomningen. Den verkliga anledningen verkar dock vara att han vill träffa Kikue, som är mor till den tredje dottern, den yngsta halvsystern Wakako. På en teaterföreställning ser döttrarna Wakako, som bär på ett litet barn. De åtföljs av Ôtani, som visar sig vara den man som Asako träffade på tåget. Döttrarna hälsar litet artigt på varandra.

Samtidigt visar det sig att Natsuji, en ung man som Asako och Momoko går och pratar med, är yngre bror till Aoki Keita, som Momoko en gång var häftigt förälskad i. Keita dog i strid under andra världskriget och Momoko tycker det är plågsamt att påminnas om Keita när hon ser Natsuji. Keita hade övertalat henne att låta honom tillverka en silverskål utformad som ett av hennes bröst. Han sade att han ville dricka sake ur den innan han flög sig iväg på sitt sista uppdrag.

Mizuhara är en gammal god vän med Aokis och Natsujis far och även de träffas i Kyôto. Asako och Natsuji har besökt den berömda trädgården vid den kejserliga villan Katsura tillsammans och vi kommer in i handlingen när Momoko har rest till Hakone med en ung man vid Takemiya, som hon har träffat några gånger och behandlar litet styvmoderligt./

Däcksstolarna på den utflyktsbåt som tagit emot passagerare vid Moto-Hakone var nästan helt upptagna.

”Det där hotellet är säkert också fullt av grönska nu”, sade Takemiya när han tittade på världshuset vid stranden nedanför berget från styrbord.

”Fick du inte nog av grönskan i Kyôto? Bokträden på Higashiyamas sluttningar var ju fulla av unga löv och blomningen var ju i full gång.”

”Jag tittade aldrig på Higashiyama, bara på dig.”

”Du är duktig på att ljuga. Pratade jag inte om doften från både bokarnas och kastanjeträdens blommor kanske?”

”Ja, men som nu, jag tittar inte på sjön.”

Ashi-sjön glittrade, men fartyget var på sin eftermiddagstur och det var de små vågorna akter om fartyget som skapade glittret, för om båten var vattnet mörkt.  Och de ljusbringande vågrörelserna spred ut sig mot stranden långt söderut och verkade förenas med den skimrande varma luften. Endast över berget Fuji som låg i fartygets riktning fanns vita moln.

Alla passagerare skulle med bussen som gick från hamnen Kojiri till Sôunzan. Det blev trångt och Momoko som satt ned kunde inte ens lyfta på huvudet på grund av att de som stod upp trycktes mot henne. Först när bussen svängde runt uppe vid Ôwakudani kunde hon komma loss litet. Hon tittade då ned mot insjöns vatten. När bussen körde genom skogen var det som om grenarna rörde vid den. Takemiya stack ut ena handen genom fönstret och lyckades dra loss några blommor ur det höga vildgräset.

Från Sôunzan bytte de till den linbana som gick till Gôra. Den unge mannen tog med sig vildgräsets blommor in i rummet på det världshus vid Gôra där de skulle bo. Han lade dem på skrivbordet.

”Du, storasyster,” sade han och tog ett kraftigt grepp om Momokos halsband och drog till.

”Aj, det gör ont.”

”Du har slutat att tänka på mig, eller hur?”

När Momoko försökte ta av sig halsbandet fortsatte han, ”Låt det vara på… Jag ska sluta dra. Det är fint. Låt det vara på …”

”Det säger du? Då gör jag som Miya-chan säger …” sade hon, men hon blev deprimerad när hon tänkte på vad han hade gjort. Ändå lät hon det vara på när hon gick ned i badet och sedan lade sig till sängs. Han grep tag i det igen.

”Är det Miya-chans lilla leksak?” frågade hon.

Med ett grepp om halsandet tryckte han sitt ansikte mot henne och började gråta.

Momoko tyckte det började kittlas. ”Sluta spela smutsig teater … Det klär dig inte.”

”Du tänker göra dig av med mig, eller hur?”

”Ska du börja nu igen? Vadå göra mig av med … Jag sa att vi skulle säga adjö.”

”Är inte det samma sak? Jag är verkligen inte bara fåfäng av mig.”

”Jaså? Men du är inte riktigt normal. Du är morbid. Patetisk.”

”Åh, morbid, spela smutsig teater. Jag tar livet av mig.”

”Jamen, gör det du.”

Momoko kände hans mun mot sina bröst och kom att tänka på den där silverskålen. Hon hade fått den av Keitas far. Hon hade satt den mot sitt bröst för att se om den fortfarande passade, men det gjorde den inte.

 

Avsnitt 38

Bakom öronen

I

När Momoko vaknade var den unge Takemiya inte i sängen. Men Momoko hade vaknat mitt i en dröm och hon kände det som om hon fortfarande drömde.

”Nämen, han inte här,” försökte hon mumla fram, men hennes röst bar henne inte. Orden fanns bara i hennes huvud och hon kände sig nästan nedsövd. Att vara litet avdomnad var inte alls obehagligt. Samtidigt som hon var på väg att dras tillbaka i i sömnens värld drog hon sig till minnes att hon hade vaknat mitt i natten en gång också.

”Ah, Miya-chan trodde kanske att han hade dödat mig.” Nu vaknade hon ordentligt. Hon kände efter kring halsen. Guldhalsbandet var borta.

”Miya-chan måste ha tagit det och gett sig av.” Momoko kände sig lättad. Hon hade inte tänkt på om Takemiya var där eller inte när hon vaknade på natten. Från trädgården kunde småfåglar höras kvittra, så även om Momoko fortfarande tyckte att det var natt, var det nog redan gryning.  Det var som om hon hade gått från att vara halvdöd till att leva igen, för att åter falla mot döden. Momoko hade nästan välkomnat dödskänslan när hon somnade kvällen innan. Den unge mannen hade tagit tag i halsbandet och dragit till samtidigt som han sade, ”Du, Momoko.”

”Aj, det gör ont.”

”Kan du inte vända dig hitåt? Jag vill inte ha det så här.”

”Hurså?”

”Jag blir deprimerad.”

”Blir du, verkligen?”

”Det är säkert. När jag ser på dig bakifrån är det som om du inte är här.”

”Jag tycker om att titta på din nacke bakifrån.”

”Det är ju lite märkligt,” sade han och lade sin arm försiktigt runt hennes nacke. ”Hur kommer det sig att du tycker om att kramas bakifrån?”

Momoko hade ofta hållit om honom bakifrån och även fått honom att omfamna henne på det viset. Det var likadant med Nishida, den unge man som hon hade sällskapat med före Takemiya. Även med andra. En dag när hon hade sett Asako lyfta sitt hår i nacken hade hon velat kyssa henne där, men inte vågat. När Takemiya hade påpekat för henne vad hon drogs till kände hon sig förvirrad.

”Att inte titta varandra i ansiktet är värmande”, försökte hon.

”Värmande …? Struntprat. För min del känner jag mig varm när jag kan se mig själv speglas i dina ögon. Du har skuldkänslor när det gäller mig, eller hur?”

”Det är nog sant att jag inte är helt just mot dig.”

”Du bara låtsas. Du är inte alls kär i mig.”

”Ska du börja nu igen …? Att inte älska någon, det är inte nåt man kan häva ur sig utan vidare. Du säger hela tiden att jag inte älskar dig och att du känner dig förkastad. Hela tiden, håller du på så. Det är vad du sysslar med, spelar kärleksfattig.”

”Men du bara luras. Vänder ryggen mot mig och tänker på annat.”

Momoko skakade på huvudet. Halsbandet rörde vid hakan på henne när hon lyfte på huvudet, men hans ord fick henne inte att komma till livs.  Efter att ha varit tyst en stund sade hon, ”Miya-chan, titta bakom mina öron. På linjen som går vid nackmuskeln mellan hårfästet och öronen …”

”Jag tittar,” svarade han lättsamt. ”Det ser svalt och vackert ut. När jag tittar bakom dina öron känns det som jag förstår hur du är. Det är mjukt och uppfriskande klart.”

”Du kan formulera dig. Om det är som du säger fångar öronen upp det och så går det inte vidare.”

Han tryckte sina läppar bakom en örat på henne. Hon ryggade till.

”När vi var i badet förut upptäckte jag den linje som går vid dina skuldror, från nacken ned mot armhålan. Det är som en värmande båge, obeskrivlig.  Som en vacker cirkel. Jättefint.”

Han grep lätt om hennes armveck.

”Du kan verkligen formulera dig,” sade Momoko tyst.

 

Avsnitt 39

Den unge mannen släppte på sitt grepp och började föra sin handflata ner mot Momokos bröstkorg. ”Det känns som om jag bara försöker komma ifatt din ryggtavla hela tiden. Det känns inte bra.”

Momoko blev återigen trött på hans sätt att uttrycka sig kvinnligt. Just för att han uttryckte sig kvinnligt ville hon pröva att fresta honom. Och Takemiya var lätt att fresta. Men det tog inte så lång tid förrän hon började bli arrogant. Hon var väluppfostrad, men kände att hon inte ville ge honom utrymme att tycka synd om sig själv. Hon bluffade och började låta ivrig. Hon kände ett slags manligt överlägsenhetskomplex gentemot honom. Takemiya hade nu förvandlats till en leksak för en kvinna som var äldre än honom själv. Det var litet grymt, men det var någon hon kunde leka med. Momoko älskade den unge Takemiya, men det var illusoriska känslor som liknade dem hon skulle kunna ha för en yngre kvinna av det egna könet. Det tog inte lång tid förrän Momoko mindes hennes tidigare förhållande med den unge Nishida. Han hade lutat åt att vara gay. Hennes känslor för Takemiya var inte kärlek mellan en kvinna och en man, utan just mer som en form av kärlek till en som var gay.

”Sjukt. Det är orent.” Momoko skrattade åt sig själv. Hon slängde orden också i ansiktet på honom, samtidigt som hon tyckte att det var hon som började känna sig. Takemiya uppträdde kvinnligt, men genom Momoko lärde han känna vad en kvinna var och hon tyckte sig se att detta fick honom att inte attraheras av män. Precis som man kunde förvänta sig av en yngling som hade kvinnliga drag var hans kropp mjuk, men hans kroppsbyggnad och muskler hade utvecklats på ett annat sätt. Även Momoko hade förändrats. Hennes bröst passade inte längre den silverskål som Keita hade tillverkat av en avgjutning av hennes bröst. När hon satte sitt bröst mot skålen hade hon förvånats hon över att den inte passade. Men hade hon utvecklats till en kvinna? Hon kunde ännu inte skaka av sig de känslor av fruktan och svek som fortfarande fyllde henne när det gällde kärlek mellan en man och en kvinna. Hennes inre kyla fick henne att lämna de unga män hon träffade. Takemiya var känslig och märkte att det var något som inte var som det skulle med Momoko. Hon å sin sida kunde inte tillåta sig att avslöja sina inre hemligheter för honom. Hon var tvungen att lämna honom innan han förvandlades från yngling till man. Det var hennes avsikt att göra slut här i Hakone, dit de kommit.

”Vad tänker du egentligen på?” frågade han henne viskande bakom hennes ena öra.

”Du ska inte vara så nyfiken.”

”Du sa ingenting på bussen hit heller.”

”Det beror på att jag inte har något att säga.”

”Titta på mig då, om du inget har något att säga.”

”Jag har tittat på dig.”

”Det är inte sant.”

”Det är smärtsamt att titta på dig.”

”Det är för att du tänker göra slut med mig.”

Så var det nog, men hon tänkte också på Natsuji som hade kommit hem till dem den tidigare på dagen. Så varför hade hon varit tvungen att ge sig av? Varför stod hon inte ut med att vara kvar hemma? När hon hände lämnat hemmet, satt sig på bussen och sedan på båten, hade hon inte kunna hålla sig stilla. Hon såg Keita både i hans far och hans yngre bror, denne Natsuji.  Att träffa Natsuji var plågsamt, samtidigt tyckte hon att hon var för mjäkig. Och om det var så att hennes yngre syster Asako älskade Natsuji skulle hon inte stå i vägen. Men hon ville därför inte vara överdrivet hänsynsfull. Hon var inte så säker på hur hon skulle agera. Hur som helst, hon ville slå allt ur hågen. Hon hade tagit sig till Hakone med Takemiya, men kunde inte låta bli att tänka på att Natsuji hade kommit hem till dem.

”Miya-chan,” sade Momoko. ”Har du någon gång kämpat emot din egen sorg?”

”Sorg …?”

”Är det inte sorgligt att vara med mig här kanske?”

”Inte alls, inte alls,” sade han och vred på sig. ”Men du drar ner mig i sorg. Du tänker slänga bort mig. Det kan du inte förneka.”

”Om du är så övertygad om det är det väl lika bra att vi skiljs åt,” sade hon och lade till en lögn. ”Jag fick ett brev av din mor. Hon skrev att hon ville att jag skulle försöka få dig att bli en god student.”

”Va?!” sade han förskräckt. ”Har du börjat ljuga om min familj också?”

”Jag tänkte inte på att du har både en far och en mor. Ledsen för det.”

”Jag vill inte bli att du gör slut med mig genom att säga sånt som inte är likt dig. Det räcker med att du säger att du inte älskar mig. Du har ju aldrig älskat någon över huvud taget.”

”Jag har visst älskat.”

”Dig själv ja.”

”Nä, en person som inte lever längre …” sade Momoko och tänkte på Keita. ”Min döda mor …”

”Din mor? När vi var vid Ashi-sjön, den där snöiga dan, sa du att det var din far du älskade.”

”Var det så? Men det är samma sak. Mor älskade far när hon dog.” Han tryckte sitt huvud mot hennes nacke. Hon kunde känna hans tårar rinna under öronen. Tårdroppar fuktade hennes ansikte.

”Jag vill ta död på dig på grund av min kärlek, känns det som.” Han röst skälvde.

”Gör det,” sade hon viskande. ”Det är okej.”

”Om du gör slut med mig kommer min ondska fram. Jag ska göra slut med många kvinnor. Men på ett mycket skickligare sätt än du.”

”Jaså? Du är ju så skicklig …”, sade hon kallt även om hon blev litet förvånad över vad han sade.

”Nej, jag står inte ut. Jag klarar det inte. Hjälp mig. Du känner mig inte,” sade han och skakade plötsligt på henne. ”Tror du att det går att göra slut med mig? Även om du blir djävulen själv kan du inte göra slut med mig.” Han tog ett grepp om hennes hals med sin arm och drog till hårt. Sedan skakade han på henne. ”Gör du slut ändå? Va? Gör du slut ändå?”

Momoko blev yr och uppfattade bara att han det kom en massa ilskna ord ur hans mun. Hon hamnade liggande på magen och tappade andan av hans grepp. Det gjorde ont och hennes medvetande försvann medan kroppen skakade. Plötsligt släppte han greppet. Momoko tog ett djupt andetag, men kände sig alldeles bedövad.  Hon kunde känna hans fumliga händer, men också att hon höll på att förlora medvetandet igen. Hon blev tom och kall och förstod inte varför han gjorde det han gjorde.  Sedan somnade hon.

När hon vaknade på morgonen var hon tvungen att stappla hon till badet. Medan hon tvättade sig kände hon att halsbandet saknades kring halsen. Han hade tagit det med sig när han försvann. På något sätt kändes det bra. Hon hade inte en tanke på att hon kunde ha dött. Hon visste inte vad som hade hänt, men hon var inte rädd. Hon bara tvivlade på att hon hade somnat av sig själv.

 

Avsnitt 40

II

Efter det att Momoko hade varit i Hakone tillsammans med den unge Takemiya hade hon inte velat gå ut. Hon höll sig hela tiden hemma. Hon satt ofta vid symaskinen och tog sig an Asakos alla sommarkläder. Hon använde äldre plagg och gav dem nya utseenden. Asako tyckte också om att sy kläder.

”Nämen, snälla, du behöver inte göra mer. Det känns inte bra.”

”Det är bara nåt jag fick för mig att göra. Så det gör inget. Om du inte tycker om att bära dom är det okej. Du ska inte ta dom på dig bara för att vara snäll …”

Momoko var inte sarkastisk denna gång.

”Om syster gör allt det där, då blir det som om jag inte gör nåt. Det blir så konstigt.”

”Ja, så kanske det blir, Asako …”

”Det är det som om jag inte kan göra nåt annat än att tvätta.”

”Jamen kör hårt och tvätta då.”

”Okej.”

Momoko skrattade och vände sig om.

”Vad jobbig du är. Du behöver verkligen inte bry dig så.”

”Nämen … vadå?”

”Kära Asako, du är alltid så orolig och bryr dig så mycket om far. Jag märker det. Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte det. Det kan tvärtom bli så att det blir värre för far. Du märker inte det själv, Asako, eller hur?”

”Nej, det gör jag inte.”

”Nej, just det. Det händer att jag säger för mycket. Så kan det förstås vara ibland. Men, du är det väldigt lik din mor … Hon hade en tendens att vara likadan mot far … tycker du inte?”

Momoko pratade lugnt, men Asako kände sig stungen. Det var som om någon utifrån hade inspekterat dem. Som om ett styvbarn framförde kritik.

”Asako, spinner du kanske inte ett nät av hänsyn runt allt som rör far kanske? Ett vackert spindelnät, som vårsolen glittrar i och vinden rör lätt vid. Så ser det ut för mig.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, var det enda Asako kunde få fram. Men samtidigt frågade hon sig själv om det var så att hon kämpade för sin fars och sin systers kärlek. På sista tiden hade Asako tyckt att det nästan hade blivit otäckt att prata om deras far med Momoko.

Momoko tänkte på hur hon hade iakttagit två andra systrar då hon hade varit vid värdshuset i Gôra i Hakone. Hade den unge Takemiya återvänt till Tokyo, eller hade han hållit sig borta för att så småningom dyka upp igen? Momoko hade velat fråga värdshuspersonalen hur han hade verkat när han gav sig därifrån, men aldrig lyckats förmå sig till att göra det.

Hon undvek att titta på servitrisen och hade bara fäst blicken mot trädgården när hon ensam åt sin frukost. Värdshuset hade varit en villa som användes av företagsgruppen Fujishima och det fanns bara sju, åtta rum att tillgå för gästerna. Trädgården var på en och en halv hektar ungefär. De naturliga träden hade bevarats och utsikten vette mot dalgången. Träden bjöd på en hel del naturlig grönska och hade skötts så att man inte skulle märka hur trädgårdsmästaren hade förbättrat dem. Precis framför Momoko stod ett stort kastanjeträd. En kvinnoröst kunde höras. När hon tittade i den riktning varifrån rösten kom kunde hon se hur den äldre systern ropade på den yngre som gick före.

”De är systrar, eller hur? De liknar varandra” sade Momoko till servitrisen. ”Det är nästan kusligt hur lika de är.”

”Så är det. Och så bär de på var sitt lika stort spädbarn.”

”Verkligen. Är de tillsammans med sina makar?”

”Ja, och mormodern är här också.”

”Ser hon också likadan ut?”

Systrarna passerade framför Momoko och fortsatte nedför trädgårdstigen. Den äldre systern hade inte direkt några mjuka linjer vid ögonlocken, men hon hade stora ögon och hennes ljusa kinder var angenäma. Håret var tjockt från hårfästet, det var ett ansikte med tydliga drag. Hon kan inte ha varit mer än så där en fyra år yngre än Momoko. Barnen som båda systrarna bar på ryggen verkade ha fötts ungefär samtidigt och hade nog ännu inte nått ett års ålder. Mammorna hade värdshusets yukata på sig medan barnen hade likadana röda kimonos. Momoko utgick ifrån att det var mormodern som hade givit dem likadana kläder.

På båda sidor om trädgårdsstigen var det fullt av azaleor och andra blombuskar. De hade ännu inte börjat blomma, men de täckte systrarna från brösten och nedåt. De gick också under grönskande unga lövverk, som fortsatte ända bort till andra sidan. På håll var det lätt att tro att de unga mammorna var tvillingar. Det såg ut som om de flöt omkring i grönskan med barnen på ryggen. Momoko tyckte sig plötsligt se en målning med ett gudomligt motiv. Men när systrarna vände om och kom promenerande tillbaka såg de istället ganska grova ut, knubbiga med kraftiga nackar. Eftersom barnen hängde på ryggen gick det också att se kvinnornas ryggmuskler.

”Jojo”, Momoko gjorde narr av sig själv.

Att hon liknade dem och att de bar på barn på ryggen gav Momoko en behgalig känsla, men samtidigt kastade den unge Takemiyas försvinnande en skugga över hennes tankar. Om det nu var det faktum att hon inte liknade sin yngre syster Asako, eller om det var Guds försyn eller något slags  mänsklig triumf, det visste hon inte, men Momoko hade en hel del att fundera på.

Senare hade Takemiya ringt flera gånger, men Momoko hade inte tagit emot samtalen. Han hade även besökt deras hus. Hushållerskan hade vägrat släppa in honom och när han inte vill gå därifrån erbjöd sig Asako att prata med honom.

”Ja gärna, men ska du behöva dras in i det …? Säg vad som helst, att din äldre syster ha dött om det blir nödvändigt.”

”Nämen!”

”Då fattar han nog.”

Efter en timme kom Asako upp på andra våningen med en besvärad min. ”Syster, vi trodde Takemiya skulle vara ensam, men han har sällskap av den där Nishida också.”

”Jaså? Det visar verkligen att de fortfarande är barn.”

”Och dessutom två till. De är fyra stycken.”

”Verkligen?”

”De säger att de sympatiserar med Takemiya och att de ska ta livet av sig alla fyra och att de vill träffa dig. De lyssnar inte.”

”Säg att jag är nöjd, de borde tacka mig …”

”Syster, jag tror det är farligt om du skulle gå ut till dom.”

”De är alla snälla pojkar.” Momoko rynkade på ögonbrynen.

”Det har gått tio år. Om det är någon som har fått lida så är det jag som kvinna …”

Asako sade ingenting utan tittade bara på sin syster.

”Tiden läker alla sår brukar man väl säga? Men tiden är hela tiden på männens sida, säger ett portugisiskt ordspråk. — För att göra något åt min svaghet i kärlek har jag tänkt att jag måste kämpa emot, men då har jag också förstått hur djup min kärlek kan bli. Asako, du borde också vara försiktig.”

Asako gick till fönstret och tittade ner på gatan. De unga männen var inte längre där.

”Du har verkligen fått färg,” sade Momoko.

”Ja, det är från tennisen …”

”Du har blivit jättemörk.”

”Ja, men jag gillar verkligen sommaren.”

”Du är väl alltid tillsammans med Natsuji på tennisklubben, eller?

”Nää.”

Momoko satte sig vid symaskinen igen, innan Asako lämnade fönstret.

Så gick tio dagar och Asako drabbades av akut lungsäcksinflammation och hamnade på sjukhus.

Natsuji kom på besök. Momoko förstod att ingen hade berättat för honom att Asako hade blivit sjuk. Det skulle nog bli för känsligt för Asako, ansåg Momoko.

”Jag måste ge mig av på ett ärende åt min far, till biblioteket. Det tar inte lång stund. Ska du inte följa med? Syster är inte hemma.”

Natsuji nickade när han fick höra det. ”Ja. Det är sommarlov och jag tänkte hälsa på innan jag åkte tillbaka till Kyoto. Jag har ett meddelande från min far till Momoko också. Han vill att du ska komma på besök och att du kanske kunde följa med när jag åker tillbaka.”

”Jaså? Det var snällt.”

När Momoko kom tillbaka efter ärendet till biblioteket låg Natsuji och vilade på gräsmattan i skuggan av körsbärsträdet.

”Natsuji-san, är du född på sommaren?” frågade Momoko när de gick mot den breda gatan genom Uenoparken.

”Ja, det är jag. Precis som mitt namn, ’Sommarbarnet’, antyder, i augusti. Därför är jag känslig för hettan.”

”Kyoto är väl hett nu?”

”Absolut. Men jag gillar sommaren.”

”Är det därför du har blivit brunbränd, genom att spela tennis?”, sade Momoko och höll tillbaka ett leende.

”Så är det. Jag har nästan fått för mycket färg.”

Momoko kom att tänka på att hans äldre bror Keita hade blivit ordentligt brun när han var i det militära. Hon kände doften av sommarmannen, doften av Keita.

Hon lämnade sakta Natsuji och började gå hemåt. Hon ville dra sig undan och var också trött av de heta solstrålarna.

 

Avsnitt 41

Regnbågstavlan

I

När Asako lämnade sjukhuset var det redan höst. I sjukrummet hade hon varje dag tittat på en tavla som hängde på väggen och som föreställde en regnbåge. Det var ett färgtryck av Jean Francois Millets Våren.

”Jag vill titta på målningar. Kan inte far ta med sig boken med Fujishima Takejis målningar nästa gång?” hade Asako bett sin far om när hon kunde gå ut i korridoren och ringa på telefonen som fanns där.

”Jaa, du menar den där stora boken av Fujishima …? Visst, men den är tung, den kan du nog inte titta i när du ligger ned.”

”Jamen, i den finns en målning av en regnbåge.”

”Ett regnbågsmotiv …? En regnbåge?”

”Ja, precis. Det är en målning av en regnbåge över en insjö.”

”Ja ja, men om du vill se en regnbågstavla har vi ju en reproduktion av Millet. Kommer inte Asako ihåg det?”

”En Millet…? Det minns jag inte.”

”Ja, vart kan den ha tagit vägen? Om jag hittar den kan jag ta den med mig tillsammans med Fujishimas bok.”

Om man bläddrade i boken med Fujishimas målningar fanns där en tavla som hette Stillheten. Den hade varit med på utbildningsministeriets utställning 1916. Det var naturligtvis långt innan Masako föddes. Millets tavla Våren, eller Regnbågen som den också kallades, hade varit med på en konstsalong 1868, för 80 år sedan, innan ens Asakos far var född. Året dessförinnan hade Millet ställt ut nio tavlor vid 1867 års världsutställning i Paris och tilldelats första pris. Han blev också dekorerad av den franska regeringen. Efter en lång tid av bitter kamp kunde han då, vid femtiofem års ålder, möta en tid av ära och framgångar.

Men Våren verkade ha  ställts ut innan den var färdig. Den blev klar först sex år senare, 1874, året före Millet dog. Därför brukar den betraktas som Millets sista mästerverk.

”Kommer inte Asako ihåg den här tavlan av Millet?” frågade hennes far igen när han kom på besök.

”Nej, det gör jag inte.”

”Jaså, nähä”, sade fadern tvivlande. ”Var du så liten? Det måste ha varit så att vi aldrig tog fram den när du väl blev litet större.”

”Jag har aldrig sett den.”

”Nej men då har du nog rätt. Jag köpte den som souvenir när jag var utomlands. Det var en av flera reproduktioner av kända verk som jag köpte och jag gav bort en hel del, men den här tyckte din mor om, så jag behöll den.”

”Tyckte mor om den?”

”Verkligen. Vi ramade in den och hängde den i mors rum.”

Asako satt på sängkanten. ”Så mor tyckte om den …”, sade hon och torkade av glaset som täckte färgfotot.

”Regnbågen syns bara på ena sidan av tavlan.”

”Mm.”

”Det måste vara äppelblommor.”

I tavlan var vintern över och våren hade kommit till ett fält där grönskan hade börjat att spira. Tre, fyra äppelträd bar på vita blommor. Längre bort syntes en kulle med ett grönskande skogsparti. Jorden verkade blöt och litet rödaktig. Från mörka moln sträckte sig en regnbåge upp vid målningens vänstra sida. Det var som om regnbågen välsignade all skapelsens grönska.

När Momoko kom på besök hängde Millets tavla på väggen. Hon satte sig med ryggen vänd mot den och den först inte. Det var först när Asako sade ”Syster, far tog med sig den där tavlan” som hon reagerade.

”Nämen titta”, utbrast hon när hon vände sig om. För att se bättre lutade hon sig bakåt och tog stöd med handen på Asakos säng. ”Jaha, så den hänger här nu?”

”Så syster kommer ihåg den?”

”Ja, det gör jag.”

”Jag gör inte det. Far säger att han trodde att jag också mindes tavlan, men det gör jag inte.”

”Jo, så kan det nog vara.”

”Mor lär ha tyckt om den …”

”Ja, så var det nog. Den hängde i hennes rum.”

”Oj. Så syster kommer ihåg det?”

”Det är klart. Det kan jag inte glömma. När jag hämtades hem av far från landet hängde den här tavlan i mors rum.”

Det syntes att Asako blev förvånad.

”Den gjorde ett starkt intryck,” sade Momoko. ”Far tänkte nog på mor när Asako blev sjuk och tog kanske med sig tavlan för att mor skulle ge Asako litet skydd.”

”Nej, så var det inte. Jag hade sett en målning som föreställde en regnbåge över en insjö av Fujishima Takeji i en bok med hans verk och bad att han skulle ta med sig boken. Det var då som far nämnde att det fanns en målning av Millet …”

Asako visade boken för Momoko.

”Jag kom att tänka på en regnbåge över Biwasjön och ville se Fujishimas målning Stillheten.”

”Och?”

”Millets målning var en av dem han köpte med som souvenir från en resa i Väst ….”

”Jaså? Jag var också en souvenir från hans utlandsresa,” sade Momoko först tvekande, men fortsatte: ”När far var på resa långt borta tänkte han nog också en del på både min mor och mig. Därför konsulterade han med Asakos mor per brev. Asakos mor kände till att jag fanns, min mor kunde inte gifta sig med far, hon dog ju och jag  skickades till min mormors hus på landet … Allt var ordnat och det hade kanske varit lika bra om  han hade glömt bort mig. Men på sin resa fick han dåligt samvete. Även Asakos mor fick nog dåligt samvete när de var på så långt håll ifrån varandra.”

När samtalet kom in på mödrarna uttryckte Momoko sig i direkta ordalag om sin egen mor, men talade mycket artigt om ”Asakos mor”. Det var inte längre någon mening med att gräva ned sig i det hela, men Asako kunde inte erinra särskilt mycket från den tid då hennes far var ung. Hon hade dock haft svårt att ta till sig det faktum att det hade funnits en annan kvinna än hennes mor och ett annat barn.

”Därför kan man se det som att jag blev som en souvenir från fars vistelse utomlands när jag blev Asakos storasyster.” Hon fortsatte, ”Den dag jag hämtades hem till far lade jag märkte till den där tavlan av Millet.”

Asako tittade nu också på väggtavlan.

”Jag minns inte.”

”Asako satt ju i knät på mor, den dag jag träffade Asako första gången. Asako tittade förbryllat på mig. När mor sade att det var storasyster som hade kommit och att Asako skulle vara glad blev Asako blyg och vände sig till hälften mot mor och borrade ned sina händer i bröstet henne. Asako ville väl ha mjölk. Jag kände mig mycket olycklig. Jag var avundsjuk. På landet hade de berättat för mig att jag skulle träffa en person som skulle bli som min egen mor. Men i knät på henne satt ett sött litet barn. Hon såg ut som en mor, men det var ju inte min mor, tänkte jag då.”

”Jag minns ingenting av det,” sade Asako tystlåtet.

”Nej, det förstår jag. Hur gammal var Asako när jag berättade att jag inte var hennes helsyster?”

”Sex, sju kanske.”

”Just det. Asako var sju. Fram till dess var svårt. Mors egen dotter kände inte till det, men hennes styvdotter gjorde det. Det finns ju exempel när det är tvärtom och den äldre systern döljer verkligheten och tar god hand om sin styvsyster… Men så var det inte. Jag kände alltid att jag stal något från Asako. Det blev så förvridet. När mor också berättade började Asako gråta. Hela jag skakade och när du såg det tystnade du.”

”Det kommer jag ihåg.”

”Varför jag skakade var något jag funderade över senare. Jag tyckte nog att Asako var ett starkt barn och när Asako fick veta hur det låg till kände jag mig så orättvist behandlad.”

Asako skakade på huvudet.

”Samtidigt som hela jag skakade sade jag ingenting till varken far eller mor och inte heller till Asako.”

”Det tillhör det förflutna.” Asako lade sig på sidan och drog upp filten över axlarna.

 

Med regnbågen som sällskap, 25-34

Avsnitt 25

II

”Den där personen som bar på barnet, är det hans tror du?” frågade Momoko när de lämnade terummet.

”Ingen aning. Det kom så plötsligt och när jag tittade på henne undrade jag om hon kunde vara mamma till barnet. Hon var så ung och det var kanske därför som pappan tog barnet, tänkte jag ett tag. Men så var det nog inte.”

”Nej, men. Om det hade varit så då hade det varit synd om henne. En enda blick och man ser att hon är en ung flicka. Nånstans tycker jag mig ha sett henne förut.”

”Tycker du? Var då?”

”Ja, jag tror att det var på bio. Visst liknar hon den där skådespelerskan som spelar maiko i ”Kärlekens tretton nätter.” (LV: En maiko är en ung kvinna som håller på att utbildas till geisha).

”Du menar Orihara Keiko?” frågade Asako.

”Ja, visst liknar hon henne? Men så där sorgsen och kall är hon ju förstås inte.”

”Det är för att hon är så ung. Hon är väl bara sjutton, arton så där. Och litet gulligt rund om kinderna.”

”Men jag tycker att hon liknar nån.”

”Den där Ôtani, han verkar ju speciell. När jag hörde dig berätta om honom föreställde jag mig någon som var mycket mer feminin. En som inte var särskilt manlig.”

”Det kan jag förstå.”

”Men han verkar ju verkligen kunna ta hand om barnet”, sade Momoko.

I teaterlobbyn hade en hel del människor samlats. Dansföreställningen varade inte särskilt länge och uppfördes fyra, fem gånger per dag. Alla väntade på att den pågående föreställningen skulle sluta. På väggarna fanns pappersark med geishornas målningar och kortdikter uppsatta. De höll sig alla inom samma storlek, vilket gav ett välordnat intryck. Medan Momoko och Asako stod och betraktade det hela reste sig Ôtani från en långsoffa en bit bort och gick emot dem.”

”Vill ni inte sitta?”

”Tack, men det behöver vi inte”, sade Asako.

Den unga kvinnan med barnet hade också ställt sig upp och lämnat plats. Ôtani signalerade till dem att de skulle komma. ”Varsågoda.”

Asako kände sig tvungen att gå mot långsoffan, men hon tackade samtidigt nej, ”Tack, det är bra. Ni har ju barnet, så det är bättre om ni sitter.”

Wakako såg besvärad ut och tittade på Ôtani. Han lade handen på Wakakos axel och tryckte lätt så att hon skulle sätta sig.

”Men vilket sammanträffande. Att vi skulle ses igen här på dansföreställningen. Ska ni verkligen titta på den?” Ôtani fick något tvivlande över sig.

”Är det så konstigt?” frågade Asako, samtidigt som hon log.

”Nej, konstigt är det inte, bara lite oväntat.”

”Men ni har ju tagit med er ett litet barn till föreställningen.”

”Ja, men det är ju inte för att hon ska få se den, utan för att barnvakten skall kunna göra det”, sade Ôtani och tittade på Wakako med ett leende.

Wakakos kinder blev alldeles röda. Hon såg ut att vilja säga något, men ångrade sig. Det gick att se hennes skrattgropar.

”Men, det är naturligtvis så som ni säger, det är ingen som brukar ta med sig småbarn till dansföreställningen”, fortsatte Ôtani. ”Och visst, den gången vi sågs, då jag visade barnet regnbågen, tyckte ju du att det var konstigt.”

”Va? Nej, tvärtom, jag tyckte det var fantastiskt att ett så litet barn kunde bli upplyft av sin pappa för att se på regnbågen. Det barnet måste bli lyckligt, tänkte jag.”

Ôtani pratade som om de var bekanta sedan länge och Asako kände också på liknande sätt, men Asako förde över samtalet på sin äldre syster.

”I morse när vi passerade Biwa-sjön berättade jag för min syster om regnbågen.”

”Verkligen? Ja, jag trodde väl att det var din storasyster.” Han tittade på Momoko, som kom närmare och böjde artigt på nacken.

”Ôtani-san”, sade Asako för att introducera honom för Momoko.

”För ett tag sedan fick mitt barn stor hjälp av er lillasyster på tåget”, sade Ôtani.

”Ja, hon är verkligen snäll mot alla. Ibland kan det till och med bli för mycket.”

Ôtani tittade förvånat på Momoko. Han kunde inte släppa blicken på henne. När hon tittade tillbaka slog Ôtani ned blicken och såg skamsen ut. Han tyckte det kändes som om hennes ögon brann i hans egna. Hennes vita panna hade fastnat på hans näthinna. Asako å sin sida tittade på det lilla barnet.

”Hon måste ha haft sin första födelsedag, eller hur? När vi sågs på tåget var hon ju bara nio månader. ” Asako närmade sig som om hon ville titta närmare på barnet och satte sig ned. Barnet sov i knät på Wakako, som lutade över det mot Asako.

”Nej, det är ok, jag vill inte väcka henne”, sade hon men kunde inte låta bli att peta med lillfingret på flickans ena örsnibb. Hon kände en typisk småbarnsdoft. Även doften från Wakakos hår kunde kännas. Asako kände sig varm inombords.

”Vilka söta öron.”

”De liknar hennes mammas”, sade Wakako.

De utväxlade blickar och var så nära att de kunde känna varandras varma andedräkter. Wakako hade målat sig mycket sparsamt och hennes hud var runt öronen var mycket ljus. Hennes bruna ögon var klara och oskyldiga. De kändes bekanta på något sätt. De var ljusare än normalt och drog blickarna till sig.

”Den här barnvakten är yngre syster till mamman Chiiko. Eftersom det är en yngre syster så tar hon onekligen väl hand om barnet”, sade Ôtani ovanför deras huvuden.

”Ja, storasystrar brukar inte vara särskilt snälla” sade Momoko självförebrående.

”Jaså, jaha, kanske det”, sade Ôtani, vilket fick Wakako att plötsligt titta upp på Momoko. Momoko låtsades inte lägga märke till det.

”Men, att jag heter Ôtani, känner ni till, eller hur? Jag lämnade väl över mitt visitkort förut.”

”Nej, det tror jag inte.”

Asako rodnade. ”Jag såg namnet på resväskans namnlapp.”

”Aj, det var slarvigt av mig. Då ber jag att få …”, sade Ôtani och lämnade över ett visitkort till Momoko.

Hon tittade frågande på Asako. ”Jag har bara fars visitkort på mig”, sade hon och letade fram ett kort ut sin handväska.

Ôtani tittade på visitkortet och sedan på Momoko och Asako.

”Är ni Mizuharas döttrar? Arkitekten …? Det var ohövligt av mig.”

”Nej, men, inte alls.”

Wakako tog genast barnet i famnen och reste sig upp. Hon blev plötsligt alldeles blek. Utan att vända sig om började hon gå därifrån med stela ben. Det såg nästan farligt ut. Barnet började skrika.

”Vad hände?” frågade Momoko.

”Ja, vad ska man säga?” Ôtani såg förvirrad ut och följde efter.

Momoko tittade på Asako. ”Vad sjutton nu då? Gjorde du nåt med barnet?”

”Vad vet jag.”

Ôtani letade i korridoren men kunde inte hitta Wakako, som förvirrat hade lämnat teatern. Hon ville så fort som möjligt gå till sin mor och berätta att hon hade träffat sina äldre systrar. Att hennes mor och far hade gått för att träffas vid Daitoku-templet kom hon på när hon nästan var hemma. Hon hörde knappt att barnet i hennes famn skrek högt.

 

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

Avsnitt 27

Den kejserliga villan Katsura

1

En ambulans märkt med ett rött kors hade hastigt kört in bland trängseln i Maruyama-parken med sina sirener påslagna.

”Det är någon som har ställt med ett gräl, full som bara den. Han verkade skadad. Det rann blod ur det öppna såret.”

Både Momoko och Asako hade lett åt det långsamma sättet någon hade sagt detta, på Kyoto-dialekt. Men när de efter ett tag tänkte på vad som hade sagts var det som om brutaliteten i det som hade hänt började tränga in hos Momoko. När hon såg Natsuji och Asako bakifrån kunde hon inte se någon större likhet med sig själv i Asako, men Natsuji såg precis ut som den äldre brodern Keita. Hon kände igen sig i Asako och började känna litet svartsjuka.

Natsuji höll skolmössan i ena handen mot höften. Det måste vara hans äldre brors gamla mössa, tänkte hon. Natsuji skulle själv ta examen nästa år. Det kanske berodde på att det var onödigt att tillverka en ny mössa, men Momoko trodde absolut att han hade fått ärva den. Momoko kände hur det spände över bröstet och hennes bröstvårtor hårdnade. Hon kom att tänka på  ”bröstskålen”. Vad hade hänt med den?

Den hade haft formen av hennes eget bröst och det var Keita som hade tillverkat den. Den vara tillverkad av silver. Den var inte avsedd att användas som en vanlig skål och Keita hade kallat den ”bröstskålen”. De hade kysst varandra då. Keita hade hållit sin arm om henne och fört ned sina fingrar och vidrört hennes bröst. ”Nej, låt bli”, hade Momoko sagt och böjt sig bort och försökt rätta till sina bröst.

”Åh, mor!” ropade Keita.

Keitas grepp blev starkare. När hon försökte fösa bort hans hand tog han i stället tag i hennes och tryckte mot brösten.

”Mor! Åh, mor!” upprepade han och höll ett stadigt grepp om Momokos arm.

”Mor …?” Momoko tyckte att hans röst ekade inom henne på något sätt. Ett rop som kom långt bortifrån. Hennes huvud bedövades och hon kände sig yr.

”Mor …?” Det var som om hon ropade på sin egen mor. Hon kände sig svagare. Den andra armen, som Keita hade haft runt hennes axlar, flyttade han nu också till hennes bröst, som han greppade med bägge händerna.

”Vad märkligt.” Keita satte sin panna mot henne. ”Jag ropade just på mor. Det kändes verkligen som om hon var där. Som att jag träffade henne och med tillförsikt kunde möta döden.” Keita skulle kanske verkligen dö dagen därpå. Han var ju stridspilot.  Och han hade ingen mor längre.

För Momoko brast kärlekens murar. Att Keita kände närheten till sin mor av hennes bröst gjorde henne litet skamsen. Hon dränktes i ett slags överjordisk värme. Keitas ord fick henne att minnas sin egen mor, som hade dött när Momoko var barn.

”Varför känner jag ett sånt lugn?” frågade Keita. ”På sista tiden har jag varit ganska uppriven. Jag har onekligen skrämts av att jag kanske ska dö. Det förstår jag nu.”

Momokos båda bröst blottades.

”Åh!” sade Keita dämpat och satte sin panna mellan brösten och tryckte ihop dem med sina händer.

”Ah …” Momoko ryste till och reste sig hastigt från ottomanen, men hennes ben bar henne knappt. Hon frös som av rädsla, men tog tag om hans huvud, vilket dämpade hennes märkliga känslor.

Keita tittade upp med tårfyllda ögon. ”Momoko, kan du inte låta mig ta mått på dina bröst?”

”Va?” Hon förstod inte alls vad han menade.

Keita förklarade att han ville göra en silverskål som såg ut som ett av hennes bröst. ”Sedan vill jag dricka mitt livs sista droppar ur den.”

Momoko blev rädd.

”Förr i tiden brukade man ju dricka en sista skål. Det gör man nu med, när kamikaze-piloterna ger sig av. De häller upp kall sake åt oss. Låt mig tillverka en skål för detta avsked. Jag vill skiljas från livet genom den.”

 

Avsnitt 28

Momoko kände sig förvirrad, men nu gick det inte att säga nej längre. Keita började att blanda ihop gips och Momoko sträckte ut sig på ottomanen. Det kändes som om hon skulle börja gråta och slöt därför ögonen. När Keita ville öppna hennes kläder hindrade hon honom först instinktivt ett par gånger, men gav sedan upp sitt motstånd.

”Så vacker du är.” Han ställde sig vid sidan och tvekade först litet grand. ”Det känns som om jag tvingar dig till något. Ska jag kanske låta bli trots allt?”

”Nej, gör det du ska”, sade hon, men när Keita spred ut gipset med en bambuspatel över hennes bröst protesterade hon.

”Nej fy sjutton, vad kallt.”

Hon drog ihop sina skuldror. Det kändes som om hela hon krympte. Gipset rann över bröstet. ”Det kittlas. Nej så hemskt.”

Momko kunde se i hans ögon att han besvärades av att hon rörde på sig. Hon rynkade på ögonbrynen när hon tittade upp på honom, men försökte sedan att ligga stilla. Det kittlades något fruktansvärt, men hon höll ut och blundade hårt. Hon kunde känna att Keitas hand darrade.

När det kladdiga gipset hade täckte bröstet märkte hon hur det började stelna. Det blev litet tyngre och klämde åt bröstet en aning. Hon trodde först att gipset skulle få huden att dra ihop sig, men istället började en värme att sprida sig. Hela kroppen blev varm. Hon återfick något av sig själv.

”Är det så här man gör dödsmasker?” frågade hon tyst.

”Dödsmasker …..? Jo, det tror jag.” Det var som om han fortfarande var någon annanstans.

”Men – för mig blir det en dödsskål. Jag tänker dricka det sista jag kan få ut av livet ur den.”

Momoko sade ingenting.

Keita knackade försiktigt på gipset med bambuspateln. Han väntade tills det hade stelnat. När han sedan tog bort gipset tittade han in i formen.

”I botten har det blivit en liten grop av bröstvårtan. Härligt.”

”Pinsamt. Du får inte visa den för någon.” Hon rättade till kläderna och satte sig upp. Gipsformen var mindre än hon hade trott att den skulle bli.

”Bröstvårtan i botten gör att skålen kommer att bli ostadig och ramla åt sidan. Jag kanske skulle sätta dit ben på den.” Keita funderade högt. ”Momokos lillfinger blir bra. Låt mig göra ett avtryck av ditt lillfinger också. Förr i tiden gav man ju sitt lillfinger till den man älskade, eller hur?”

Så blev det. Han gjorde en gipsform av hennes ena lillfinger också.

”Far började bränna tekoppar av lera för en fem, sex år sedan. Han blev aldrig riktigt nöjd, men han fick mig att börja tänka så här. Tack vare hans tekoppar.”

Momoko vände ryggen åt honom och började att ta bort gipsresterna från sitt bröst. Hon kände sig alldeles utpumpad. Och en stark ensamhetskänsla spred sig inom henne. Det var som om en bit av livet hade dragits ut ur henne av gipsformen: ”Är det här slutet …?”

Det kändes djupt otillfredsställande, men även varma känslor spred sig inom henne och hon ville krama om honom. Därför gjorde hon inte heller något motstånd när Keita lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. ”Nu får det vara slut på leken”, sade hon och tryckte ansiktet mot hans bröst.

Innan Keita träffade Momoko hade han ofta gått till prostituerade. Det hade han dessutom berättat för henne. Hon uppskattade hans uppriktighet, men det gjorde samtidigt ont. Varför skulle han behöva andra kvinnor? Varför skulle han behöva berätta det? Hade han aldrig velat träffa henne om han inte hade haft den erfarenheten?

De prostituerade var japanska kvinnor som ville göra allt för kamikaze-piloterna, hade Keita sagt. Även döttrar till bönderna i närheten av flygplatsen var villiga, berättade han för henne.

Keita berättade det som om det inte var något märkvärdigt, men Momoko tyckte sig kunna läsa en hel del smärta i det han sade. Därför lät hon honom hållas. Han prisade hennes egen renhet. När han nu skulle gå in i döden ville han inte att denna renhet skulle befläckas. Så tolkade hon det i alla fall. Att han gick till prostituerade innan de hade träffats var nog kanske bara impulshandlingar, ett sätt att lösa det som drev honom. Men det var ju samma Keita som också ville ha henne. Hon var splittrad och fylld av skuldkänslor. Kan man vägra at ge något åt en person som kanske var tvungen att ge sig iväg på sitt sista uppdrag följande dag? Samtidigt var det han sökte hos henne det han också hade sökt hos prostituerade. Hade han inga skrupler, eller var det så att han ville tvätta av sig sina smutskänslor hos henne? Hon kunde inte låta bli att fundera på om det inte var så att han ville respektera hennes renhet därför att det fanns krossade, smutsiga kärl där han hade gått fram. Var det inte så att han ville bli av med sina egna skuldkänslor genom att skölja sig i hennes renhet? Hon kände en svartsjuka som hon hade svårt att uttrycka i ord.

Det hade ändå varit med en viss tillfredsställelse som Momoko kunnat hänge sig åt de momentära blixtar av kärlek som slog ned från en ganska mulen himmel. Hon kunde trots allt låta sig värmas åt den glädje som detta gav henne.

”Nej, fan” släppte Keita ur sig och rullade bort från henne. Momoko blev iskall och satte sig upp.  Han klev ur sängen, fortfarande med ryggen mot henne.

”Vad är det med dig? Du verkar ju inte klok.” Det var som om hennes blod frös till is. Keita gick och satte sig på ottomanen och knep ihop ögonen.

”Var bussig och förstör gipsformen.”

Momoko kände sig förorättad och blev tvärilsken. ”Aldrig i livet!” skrek hon.

Detta blev deras avsked innan han dog. Det verkade som om ”bröstskålen” verkligen hade tillverkats, men Momoko fick aldrig se den. När en vecka hade gått förflyttades Keita till flygbasen Kanoya i södra Kyûshû, Han dog i striderna över Okinawa.

Nu hade fem år gått. När hon tänkte på hur Keita hade gjort en form av hennes bröst och tillverkat en silverskål var det som om det hade varit en märklig dröm. Hon visste inte vad hon skulle tro egentligen, men det var onekligen så att ett kärlekspar kunde göra de mest konstiga saker. Att göra en silverskål i form av ett bröst tillhörde nog ett barnstadium egentligen.

Momoko hade svårt att se på Natsuji och Asako som om inget hade hänt.

”Natsuji, är den där mössan din äldre brors mössa?”

”Ja, det är det- Den var lite för liten för mig egentligen, men när jag väl tog på mig den blev det ändå bra”, svarade Natsuji efter att ha vänt sig om.

 

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.

 

Avsnitt 30

III

På tillståndsbeviset som de hade fått för att kunna besöka den kejserliga villan i Katsura fanns Mizuharas, Momokos, Asakos och Natsujis namn, fyra stycken, men Mizuhara och Momoko kom aldrig. Att arkitekten Mizuharas namn fanns där var nog mest för att kunna få tillståndet, men att Momoko aldrig kom var något Asako hade svårt att förstå. När hon kom till Natsujis hus vid Sanjô, tredje gatan, hade Momoko inte varit där.

”Min äldre syster var tvungen att åka till stationen för att möta en person som kom från Tokyo”, sade Asako och rodnade. Det var visserligen sant, den unge Takemiya hade kommit för att söka upp Momoko.

”Din far då?”

”Far åkte till Nara. Jättejobbigt att båda två har gjort lite som de vill.” Asako tänkte på vad Momoko hade sagt.

De två bytte tåg vid Shijô-Ômiya för att sedan kliva av vid Katsura. Sedan var de tvungna att gå tillbaka en bit till Katsura-floden.

”Det bästa är egentligen att ta bussen till flodbanken och sedan gå utmed bambustaketet vid annexet”, sade Natsuji.

Men Asako föredrog att gå mitt i kornfältet, märkligt nog. Där fanns även blommande grönsaksväxter. De kunde också höra lärkor och tittade därför upp båda två. Området tillhörde en flack del av Kyoto. Runt omkring kunde de se bergen Arashiyama, Atagoyama mitt emot Ogurayama och långt i fjärran Hieizan. Även Kitayama i norr var synligt. Däremot var Higashiyama, bergen i öst, höljda i dis.

Asako betraktade vårlandskapet. ”Det hade varit bra om syster hade kommit …”

”På vägen hem från Saami-restaurangen igår kväll pratade far och Momoko en hel del”, sade Natsuji.

”Om vad då?” frågade Asako och vände sig om.

”Jaa … om att ha blandat ihop cyankalium och socker. Inte så mycket annat.  De pratade om livet och döden om vad människan vill, om att styras av en annan kraft. Jag hade ingen större lust att lyssna.”

”Svalde syster verkligen en dos socker i tre att det var cyankalium? Det undrar jag.”

”Även om det var något hon hade hittat på var det ju intressant, men jag tror faktiskt att det var sant.”

”Ingen hos oss visste något om det.”

”Hennes mor gjorde verkligen något storstilat.”

”Ja, kanske det. Men det skulle nog vilken förälder som helst ha gjort om deras barn hade cyankalium att tillgå.”

”Det hade ju varit fel att bara ta bort det. Då hade hon ju kunnat skaffa nytt.”

Natsuji fortsatte: ”Men min äldre bror hade sitt cyankalium hela tiden på sitt skrivbord. Ända tills huset brann ner … När jag hörde vad Momoko berättade undrade jag om inte min bror hade gett henne det.”

Asako ryckte till. ”Verkligen?”

”Att hon berättade det var nog en form av protest, mot oss.”

”Nej, det kan det inte ha varit.”

”Hur som helst, precis som Momoko sa så är människolivet inte mycket mer än så. Ibland går det fort. Hon tvingades att äta socker och kunde därför leva vidare. När jag sen tittade på henne igår kväll såg hon ut att vara mycket vackrare .”

De kom fram till ett litet samhälle, inte mer än en by. Vid en vit mur som delvis hade fallit sönder blommade kerria, en gul rosenbuske.

”När min bror skulle ge sig iväg för att dö verkade det som om han först brände sina dagböcker och brev. Det fanns inget annat kvarlämnat heller. Men om Momoko kommer hem till oss kommer hon nog att få se silverskålen. Militären skickade tillbaka den.”

”Far verkade inte ha känt till så mycket om din äldre bror. Det var vad hon sa i alla fall.”

”Så var det nog, men min far sa att han hade varit beredd att välkomna Momoko-san in i familjen. Och jag tror att han hade pratat om det med Mizuhara-san.”

Hennes far hade nog tänkt ge hennes hand till Keitas familj, tänkte Asako. För att läka såren som Keita hade orsakat.

De två kom fram till Katsura-villan. I gräset framför huvudporten blommade maskrosor och klöverblommor i skuggan av tallarna. Framför bambuhäcken blommade även flera kamelior.

 

Avsnitt 31

Livets bro

1

Den kejserliga villan i Katsura är omgärdad av bambu i en häck som snarare påminner om  en  bambulund. Men vid huvudporten finns en riktig häck gjord av tjocka bambustammar med inflätade smala kvistar. Besökare går in på området genom en passage bredvid en port som kallas Miyukigomon. Där finns ett utrymme för vakterna.

”Är du Mizuhara-san?” frågade en av vakterna när Asako visade sitt tillståndsbevis.

Han tittade också på Natsuji och såg att han var student. ”Du har väl inga nitar under sulorna?”

”Nejdå”, svarade Natsuji och visade ena skosulan.

När de hade passerat vakterna var det dags att vänta vid uppsamlingsplatsen för besökare. De satte sig och väntade på ett par slitna pallar. ”De är väl rädda för att skolelever ska ha nitar som river upp gångarna i trädgården”, sade Natsuji, ”men så mycket begriper ju även jag, att man ska vara försiktig”.

”Jo, men de kan slita på stenarna som har lagts ut it trädgården också”, sade Asako.

”Men de slits ju ändå, om besökare går på dom varje dag.”

”Jo det är klart. Om man går på dom varje dag.”

”Och även om det är lättare att få besöka villan jämfört med före kriget är ju antalet besökare per dag ändå begränsat. Det som slits är väl snarare byggnaderna. Det är ju enkla huskonstruktioner, som studiekammare och hem som byggdes för tre hundra år sedan. De var ju inte gjorda för att ta emot en massa besökare. Det var högst ett femtontal personer som gick i korridorerna. De var knappast gjorda för att tåla hur mycket folk som helst.”

Antalet besökare och de tider som besök var tillåtna på följde förutbestämda regler. De två var tvungna att vänta tills det var dags igen. Då skulle de bli guidade av vakterna. Men Asako hade blivit inbjuden av sin far att gå dit, så hon ville pröva om de inte kunde få gå runt själva och titta. Därför frågade en av vakterna om det skulle gå bra.

”Är det Mizuhara-sans dotter? Jomen då så. Varsågoda.”

De två gick ut i landskapsträdgården och kom först till en liten port med ett halmtak varifrån de kunde de se de berömda ”sanningens stenar” lagda att gå på en bit bort. Det var en inbjudande syn och snart hade de passerat genom ytterligare en port, Mellanporten. Stenarna hade en viss lutning från porten och ledde till Mikoshiyose, den plats där man skulle ta av sig skorna innan man gick in i villan. På båda sidor om stenbeläggningen fanns tobiishi, ”flygande stenar”, fristående stenar på rad som var utlagda att gå på. Vid sidan av dem grönskade mossan.

”Björnmossan blommar.” ”Nämen titta. Mossan blommar”, sade de samtidigt och tittade på varandra.

Mossblommorna hade smala stjälkar som var knappt synliga. Blommorna såg ut att sväva för sig själva. Det var som om små klungor av blommor flöt på en bädd av grönska. Tittade man noga efter rörde de sig knappt märkbart. Att de båda råkade prata i mun på varandra berodde på att de hänfördes av platsens skönhet. Det var inte mossan i sig, utan snarare helheten som berörde dem, men någonstans ville de uttrycka det de såg i ord.

”Den kejserliga villan i Katsura är Japans främsta arkitektoniska ljuspunkt”, lär den tyske arkitekten Bruno Taut ha sagt. ”Grunden för denna exceptionella konstart är meditation, den japanska zenbuddhistiska filosofins klarhet, insikten om denna.” Kontemplerar man kring villans essens finner man den i den blommande mossans enkelhet. Och förstås i den graciösa våren i sig.

De två gick fram till Mikoshiyose på de utlagda stenarna och klev upp och ställde sig framför det översta trappsteget där man skulle ta av sig skorna. Där fanns plats för sex personer att ställa sina skor bredvid varandra. De murar de kunde se därifrån var alla järnoxidröda, en vanlig färg i Kyôto. Muren som fanns mot trädgården hade också den färgen. Gick man genom en öppning i den kunde man gå till Månpaviljongen, men de gick istället tillbaka och in i den trädgård som fanns vid Momijiyama, ”Den japanska lönnens berg”.

”Här finns den japanska kottepalmen”, sade Natsuji plötsligt.

”En gåva från Shimazu-klanen”, lade Atsuko till.

”Det är litet disharmoniskt att ha den här, men på den tiden var den nog riktigt ovanlig.” Natsuji satte sig i en berså som fanns dör. Asako föredrog att stå upp.

Litet mer än tio stycken kottepalmer kan tyckas litet malplacerade, men de stod där de andra träden skuggade och erbjöd en litet tropisk atmosfär på stigen mot tehuset. Det var ändå inte helt utan intresse för de som skulle dit.

Natsuji tog av sig sin mössa och lade den på knäna. ”Vad lugnt och still det är. Man kan höra vattnet.”

”Det är nog från ”Trummans vattenfall”. Det är vatten från Katsura-floden som leds in i trädgårdsdammen.”

”Verkligen? Asako-san kan en hel del.”

”Jag läste på innan vi gick hit.”

”I skolan läste jag också Bruno Tauts Katsuras kejserliga villa, men jag ha glömt det mesta.”

”Om ändå far hade följt med oss hit …”

”Ja, det är sant. Men för din far är det här inte så märkligt. Det hade varit bra om din storasyster hade kommit.”

Vad menar han med det, tänkte Asako och insåg att de två var utlämnade åt varandra.

”Man kan höra lärkan som vi hörde förut.”

”Den vi hörde när vi var på väg hit?” frågade Natsuji och spetsade öronen. ”Ja, det är en lärka. Kan du verkligen skilja den från de andra lärkorna som sjunger över sädesfälten? Det finns ju så många lärkor.”

”Jo, men det måste vara den.”

”Typiskt kvinnligt sätt att tänka – din storasyster är likadan. När hon såg min gamla skolmössa tänkte hon genast att det måste vara min äldre brors gamla mössa. Hennes intuition ledde henne rätt den gången, men äldre skolmössor ser ju alla likadana ut. Att hon genast tänkte att det måste vara min brors mössa är ju konstigt egentligen.”

”Ja, men det finns ju ingen annan lärka i närheten.”

”Jodå”, sade Natsuji självsäkert. ”Din storasyster tyckte att jag liknande min bror. Det man ser, eller det man hör, vilken form ens axlar har, det spelar ingen roll, man letar efter det man känner igen. Det är ganska tröttsamt.”

”Jag förstår vad du menar, men vad spelar det för roll om min syster tyckte att du liknade din äldre bror. Det gör väl inget?”

”Hur då menar du?”

”Det fungerar ju som en tröst för henne.”

”Verkligen? Är det inte tvärtom? Vore det inte bättre att hon kommer och tittar på Katsura-villan än att jämföra mig med min bror? Även om han hade den här gamla mössan på sig när de var tillsammans, finns det väl inget hos den här mössan som har något speciellt kvar.” Natsuji tog tag i mössan och reste sig upp.

”Jag är nog inte alls som min syster, men jag måste skaffa mig en föreställning om din bror genom att iaktta dig. Jag vet inte så mycket om honom.”

”Det känns ju inte heller bra. Jag lever inte som min brors skugga. Vi var bröder, men med helt olika personligheter.”

”Absolut.”

”Ödet är något helt annat. När jag är här med dig ser jag ju inte din syster i dig  precis.”

”Vi är ju inte alls lika”, sade hon och rodnade. ”Men vi lever båda två.”

”Just precis. Min bor är död. Det finns inget kvar av honom. Men man kan tänka på honom i olika skepnader. Jag kritiserade min far för att är han började prata om hans döda son när han träffade Momoko-san. Det var hans egna själviska känslor kring hans egen smärta. När han ser Momoko tycker han bara synd om sig själv. Och även om Momoko-san i sin tur sörjer min bror är det inte samma sorg som min far fortfarande känner. Det är ganska stor skillnad”

Asako nickade visserligen, ”Men …”

”Jag vet inte om det fortfarande finns något band mellan min döda bror och Momoko-san, något som håller samman dom …”

”Det har jag ingen aning om. Men nåt finns nog där”, svarade Asako, men hon tänkte att om det finns någon bro mellan dem är det nog en bro som är under förfall och håller på att gå sönder. Det vore farligt att försöka ta sig över den. Den första som skulle falla ned från den vore Momoko.

”Jag tänker mig en bro som saknar den andra sidan. Även om de som lever skapar en bro finns det ingenting på andra sidan som kan hålla den uppe.  Ena sidan försvinner in i kosmos. Hur långt man än försöker sträcka bron finns det ingen andra sida.”

”Så vad du säger är att om den ena parten dör så dör också kärleken?”

”Vad jag säger är att det är för min egen skull jag göra vissa saker. Och det är för Momoko-sans egen skull hon gör sina saker.”

”Jag tror varken på himlen eller paradiset, men just därför tror jag på att man ska behålla kärleken, för de dödas skull.”

”Ja, minnen är minnen. Precis som Katsura är de tysta påminnelser om det som har varit, så länge de inte skadar dom som lever.”

”Det är sant. Även om storasyster hade kommit hade hon nog bara tänkt på din bror när hon såg dig.”

”Hur som helst. Min bror är död. Han kan inte se Katsura-villan. Men eftersom vi lever kan vi göra det. Och vill vi göra det imorgon kan vi göra det igen. Längre än så kommer vi nog inte.”

”Nej.”

”Det finns ju ett talesätt som säger att så länge en blomma är vacker kan vi fortsätta att leva.”

”Ja, men jag undrar hur kommer det sig att min syster aldrig berättade något om din bror, varken för far eller mig.”

”Var det inte för att hennes kärlek inte hade mognat ordentligt? Hon såg att det skulle sluta i en tragedi …”

”Tror du?” frågade hon och tittade på honom.

”Absolut. Momoko-sans kärlek blommade ju ut först när det var klart att han skulle möta sin död på slagfältet.”

”Var det verkligen så?”

”Men vi är ju också konstiga. Vi pratar bara om din syster och min bror trots att vi har kommit till Katsura.”

”Ja, det har du rätt i”, sade Asako, ”hur kan det komma sig?”

 

Avsnitt 32

II

Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.

”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.

”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.

Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.

Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.

”Är tant här varje dag?” frågade han henne.

”Jodå, jag kommer varje dag.”

”Hur många är ni?”

”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”

”Bara två?”

”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”

”Vad får ni för det?”

Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.

”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”

”Två hundra yen per dag kanske?”

”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”

”Hundra yen?”

”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”

”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.

”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.

Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.

En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.

Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”

”Verkligen?”

”De var väl raka i ryggen?”

”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”

”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”

När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.

”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”

”Det låter kul.”

”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”

De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.

”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.

”Något att längta efter,” sade Asako.

”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”

”Men vi som bara besöker Kyôto …”

”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”

”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”

”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”

”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”

”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.

Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.

Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta  som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.

”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”

”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”

”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).

”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”

”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes  om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”

”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”

Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.

 

Avsnitt 33

Silverbröstet

I

Om man gick nedför kullen där Manji-paviljongen låg och över en stor stenbro kom man till Shôgin-paviljongen (”Tall-lutans paviljong”). Bron, ungefär fem och en halv meter lång, var tillverkad av en enda sten, som sades ha varit en gåva från Katô Samanosuke (LV: 加藤左馬之助, länsherre som levde på 1600-talet). Det var en Shirakawa-sten och bron kallas därför för Shirakawabron.

Natsuji stannade till på bron, vilket även Asako gjorde. Natsuji bad Asako att stå kvar på bron och avlägsnade sig en bit för att kunna betrakta henne.

Han tvekade innan han sade, ”När man står i närheten av den här stenen är det som om något griper en om bröstet.”

”Verkligen?” sade Asako litet oengagerat.

”Jag är ingen kännare av stenarrangemang i trädgårdar, men jag undrar om inte det här är den stil som användes i den gamla Enshûprovinsen.”

”Jag har ingen aning.”

”Det här sättet att arrangera stenar på bryter väldigt mot resten av trädgården. Strängt kanske man skulle kalla det, eller skarpt. Det visar på en ganska nervig teknik. Det känns som om den skapar en nervös stämning i sättet att arrangera stenar. Lite rått, lite grovt…”

”Det är stenar,” sade Atsuko lättsamt.

”Nej, det är inte bara stenar. Man använder stenar, arrangerar dem, för att uttrycka något. Man lägger naturens stenar på naturlig mark för att skapa en form av skönhet. Våra tankar räcker inte till, det vill säga vi tänker inte på en trädgård när vi tar del av den här typen av arrangemang. Det är så man tappar andan. Så är det med de flesta trädgårdar med många stenar. Det är inte bara den här. Men den här är lite för komplicerad.”

”Jag vet inte jag, men är det inte för att vi bara tittar på stenarrangemangen här i närheten?”

Natsuji vände sig mot Asako. ”När jag kommer till den här stenbron och blicken fångas av de andra stenarrangemangen i närheten så blir det inte bara en bro som vi går över. Så känns det plötsligt. Vem borde man placera på den här stenbron, mitt bland allt det andra …”

”Det måste väl bli Prins Katsura.”

”Någon person från prins Katsuras tid. Ja, men jag vill betrakta Asako, nu när jag har fått dig att stå där.”

”Nämen?”

Asako rodnade och försökte gömma sig bakom Natsuji.

Natsuji fortsatte, ”Det är säkert. Det var min avsikt.”

”Men varför då? Nu blir det lite pinsamt.”

”När jag tänkte efter blev det lite fattigt att bara titta på bron.”

”Men det var ju inte bara en stenbro?”

”Jo, jo. Visst, jag pratade om bron. En bro mellan min döde bro och Asakos äldre syster. Den typen av bro.”

”Va?”

”Det var en bro utan form, en känslornas bro. Men det här är en bro som byggdes för över tre hundra år sedan, en solid stenbro som inte flyttar på sig, en skönhetens bro. Om man bygger en sådan här bro mellan personers känslor …”

”En stenbro? Att bygga en stenbro mellan folks känslor är väl ändå inte så bra? Bättre med en bro som liknar regnbågen.”

”Ja, känslornas bro är kanske en regnbågsbro.”

”Men, just den här stenbron kanske också är en känslornas bro.”

”Eller hur? Det är ju en bro som har tillverkats för att skapa skönhet. Den är ju ett konstens uttryck.”

”Absolut. Det sägs att Prins Katsura no Miya Toshihito, som lät skapa Katsuravillan och trädgården, läste Berättelsen om Genji varje dag. Han kanske längtade efter berättelsens atmosfär när han skapade det här. Det har sagts så i alla fall. Området runt Tall-lutans paviljong kanske ska föreställa Akashi-bukten.”

”Njaä, det liknar inte kusten vid Akashi. Klippstenarna är för branta där.”

”Så står det i guideboken. Hans gemål föddes i den gamla Tangoprovinsen. Där finns ju den berömda Ama-no-hashidate, en naturlig landtunga som liknar en bro. Hon ville skapa en likadan.”

Natsuji gick över stenbron och tittade på vad som skulle vara Ama-no-hashidate. De gick in under den djupa takfoten vid Tall-lutans paviljong och satte sig i rummet Ni-no-ma. Där betraktade de stenarna vid bron som de just hade gått över. Därefter gick de genom Ni-no-ma från teceremonirummet till Ichi-no-ma, ”det första rummet”. På fusuma-dörrarna som skilde rummen åt fanns storrutiga mönster av ljusblått och vitt, uppblandat med kvalitetspapper från Kaga. Det skapade ett glatt inslag i de annars så dova rummen. Det var ett vågat inslag som var vida känt. Och i den smala, täckta korridoren kunde man se hyllorna och kokkärlen till tecermonin. De två satt länge i tystnad. En damm sträckte sig runt Tall-lutans paviljong, från ena sidan till den andra.

Satt man i Ichi-no-ma och betraktade dammen skilde sig intrycken ått om man tittade åt höger eller åt vänster. På höger sida fortsatte stenarrangemangen från stenbron. Istället för vatten såg man där stenarnas stramhet. Tittade man åt vänster såg man ‘eldflugornas dal’ vid dammen. Där var det mörka vattnet djupt och stilla. Istället för stenar kändes det som om vattnet bredde ut sig. Natsuji kunde inte riktigt få grepp om det var så att det strama steninslaget var avsett att spänna över hela landskapet, eller om det skulle vara begränsat.

”Hur man än vänder och vrider på det så är det märkligt,” sade Natsuji.

Asako tittade på dammen, som om hon ville undvika Natsujis blick. på båda sidor om höga cederträd fanns ‘Månvågornas paviljong’ och det gamla biblioteket. Trädtopparna hade vissnat, men  i häcken framför paviljongen syntes unga blad.

 

Avsnitt 34

II

Efter det att Asako kom tillbaka till Tokyo kändes det som om intrycken av den kejserliga villan i Katsura hela tiden förstärktes. Hon pratade med sin far och fick också en del ny information. Hon tog ut bilder och referenslitteratur från faderns bokhyllor och placerade dem på sitt eget skrivbord. Hon läste med största noggrannhet. Asako hade den karaktären. Om hon besökte templet Hôryûji läste hon så många böcker om templet hon kom åt efteråt. Det var likadant med musik. Hade hon varit på en Mozartkonsert var det Mozart hon studerade.

Momoko brukade skoja med henne, ”Det är väl en sak om man läser på innan man besöker en plats. Att göra det efteråt har man ju ingen nytta av. Du kanske kommer att ta reda på det du kan om den du ska gifta sig med efter det att ni har gift er.”

Men om de någon gång åt ute på restaurang kunde hon på samma sätt senare tillaga liknande mat i hemmet. Det var något som hennes far tyckte om. Att hon i efterhand undersökte den kejserliga villan i Katsura var i linje med vad hon brukade göra.

Men Momoko tittade tvivlande på henne. Asako visade bilder på rummet Ichi-no-ma i studiepaviljongen.

”Vi satt här i Jôdan-no-ma också.”

”Gjorde ni? Natsuji också …?” Asako lade inte märke till storasysterns cynism.

”Natsuji satte sig aldrig. Det var bara jag som satte mig med knäna under studiekammarens fönsterbräda för att titta på trädgården.”

I rummet ‘Ichi-no-ma’, som var 9 tatamimattor stort fanns en upphöjning som hade tre mattors bredd. Det kallades för det övre utrymmet, ‘Jôdan-no-ma’. Över platsen, men bara över det utrymmet, fanns ett nedsänkt, rutmönstrat innertak. På väggen bakom satt en ‘Katsurahylla’. Asako sade att Jôdan-no-ma gav intryck av att  man hade dragit ut den annars så vanliga alkoven i japanska hus, Tokonoma, i rummet. Vid studieplatsen där Asako hade suttit fanns en låg hyllskiva gjord av mullbärsvirke från Kina. Den var avsedd att ersätta ett skrivbord. Under hyllan fanns en liten lucka som kunde släppa in en bris vid knäna under den heta sommaren. Asako hade suttit som om hon var i färd med att läsa. Natsuji hade öppnat fönstrets shôjiluckor och även skjutdörrarna intill passagen. Trädgårdens ljusa, unga löv kunde ses i fönstret, på ett visst avstånd.

”Jag satte mig vid fönstret, men när man tittar på fotot så har det en lite märklig atmosfär, eller hur?” sade Asako till sin storasyster.

”Ja, det stämmer,” svarade Momoko litet oengagerat. ”Asako syns inte.”

”Jamen, självklart. Vad menar du?” skrattade Asako. ”Men, det hade varit bra om storasyster också hade varit där.”

Momoko hade för ovanlighetens skull satt sig vid symaskinen. Asako stod upp och tittade på fotot som hon hade lagt på symaskinsplattan.

”Vid Katsuravillan pratade Natsuji och jag mycket om storasyster.”

”Om mig …?”

”Ja, och om Natsujis äldre bror…?”

”Jaha?” sade Momoko svalt. ”Det är klart, men det är inget som jag vill prata om …”

”Men vi sa inget oförskämt, vi pratade inte illa om er.”

”Det är inget kul ändå. Så Asako pratade som sig bör, som en lillasyster som bara säger snälla saker. Eller?”

”Nämen, vad säger du så för?”

”Natsuji-san pratade väl en hel del om hur han tänkte på sin äldre bror?”

”Ja, det gjorde han.”

”Ja, ni gör förstås som ni vill, men om ni tror att ni pratar om hur det verkligen var, så har ni fel.”

”Det var absolut inte så att vi inbillade oss att vi visste hur storasyster kände sig.”

”Jaså? Och det ska jag tro på?”

Momoko trampade hårt på symaskinen när hon pratade. Hon slängde fotot på ärmen till ett bomullsplagg som låg där.

”Om ni ska prata om Natsuji och mig så ska ni prata lika kyligt som när pratar om rykten som sprids. Jag betackar mig för både medlidande och förståelse.”

Asako höll tyst och betraktade Momokos händer när de arbetade med symaskinen.

 

Med regnbågen som sällskap, 15-24

Avsnitt 15

Det verkade som om Asakos mor och hennes egen mor stod i centrum för en kamp om faderns kärlek …

Nej, så är det inte, förnekade Momoko för sig själv. Det var inte så att deras mödrar hade stridit om faderns kärlek. Det var efter det att kärleken mellan hennes egen mor och fadern hade brutits som det uppstod kärlek mellan fadern och Asakos mor. Det var inte så att det var två kvinnor som hade varit kära i samma man samtidigt. Det fanns en tid där emellan.

Men även om Momoko själv var övertygad om detta brann det ändå inom henne en eld av tvivel. Hon kunde ana lågorna bakom sina slutna ögonlock och det skrämde henne. Var det hennes öde att den kärlek hennes mor hade känt före sitt självmord nu hade planterats hos henne själv? Faderns och styvmoderns kärlek, fadern och halvsysterns kärlek, var det orsaken till att hon kände svartsjuka? Momoko flyttade sig försiktigt bort från fadern och lutade sig mot tågfönstret. Han öppnade ögonen, men Momoko upplevde inte att han tittade på henne. Efter en stund slumrade han till igen.

Asako vaknade vid Maibara. Hon vaknade med ett leende, som hon alltid brukade göra efter att ha sovit.

”Nämen, vad nu? Är ni vakna? Ni ser så trötta ut, trots att ni borde ha sovit ni med. Och så stirrar ni på mig”, sade hon glatt.

”Unga flickor sover längre”, svarade Momoko leende och såg sig omkring.

De manliga passagerarna såg alla ut att vara redo för en ny dag. Momoko hade också redan sminkat sig. Det kom inget vatten i handfaten på toaletterna så Asako torkade av sitt ansikte med en kräm. För att komma åt nedre delen av halsen knäppte hon upp en knapp i blusen, vilket fick Momoko att se efter om någon runt omkring skulle passa på att tjuvtitta på hennes nakna hud.

”Vänd dig lite bakåt”, sade Momoko och rättade till systerns hår.

Asako tittade ut genom fönstret. ”Biwa-sjön. Det är molnigt.”

”Om det är så här molnigt på morgonen brukar det bli fint senare på dagen”, sade Momoko.

”Men om det är så här molnigt kan man inte se regnbågen.”

”Regnbågen …? Å, menar du den regnbåge du såg i slutet av föra året när du var på väg hem från Kyoto?”

”Ja, det var någon som sa att det är tveksamt om man kan se en regnbåge över Biwa-sjön mer än en gång, hur många gånger man än åker.”

”Det måste ha varit nåt speciellt med den där mannen som åkte ensam med sitt lilla barn och tog så väl hand om det. Du blev lite tagen eller hur?”

”Absolut. Han sa att det är ett lyckotecken om regnbågen visar sig samtidigt som vårblommorna vid Biwa-sjön. Det var fullt av rapsblommor och kråkvicker utmed stränderna.”

Fadern tittade också ut genom fönstret. Man kunde se slottet vid Hikone. Nedanför slottet  stod körsbärsträden i full blom. När tåget sedan kom till Yamashina var det också fullt av körsbärsblommor. Det var verkligen som om de snart var framme i ett blommornas Kyoto.

Gatorna i Kyoto var fulla av röda lyktor med reklam för den traditionella dansfestivalen och spårvagnarna åkte omkring med stora skyltar som förkunnade att guvernörsvalet var förestående.

Mizuhara och hans döttrar tog in på ett värdshus i närheten av Sanjô, ”Tredje gatan”. Där var de vänliga att bädda åt dem så att de kunde lura till litet. Men när Asako vaknade igen var fadern inte där. I stället låg en lapp med ett meddelande på hans kudde: ”Ni två verkade sova så gott, så jag ville inte väcka er. Jag har gått till Daitoku-templet och kommer tillbaka mot kvällen. Passa på och titta på dansfestivalen.”

På lappen låg två inträdesbiljetter till festligheterna.

 

Avsnitt 16

II

När Mizuhara stod i entrén till tempelbyggnaden Jûkô-in, som låg bredvid stenpagoden inne på Daitoku.templets område, kom först två svarta hundar fram. För att vara inomhushundar var de stora. De var mycket lika varandra och stannade till som på kommando och betraktade Mizuhara från sina upphöjda positioner. De skällde inte.

Mizuhara log.

”Nämen, Mizuhara-san! Det var länge sedan …”, sade frun i huset. ”Vilken överraskning!”

”Det var ett tag sedan”, svarade Mizuhara. ”Vilka stiliga hundar. Dom uppför sig verkligen fint  när dom välkomnar en och sätter sig på rad. Dom uppför sig som zenmunkar. Vad är det för ras?”

”Ja, vad kan det vara för ras…?”, sade frun utan att verka särskilt intresserad. ”Det är nog inget speciellt med dom.”

”Precis som vanligt”, tänkte Mizuhara.

När de hade gått in i huset och utbytt artigheter med varandra igen reste sig frun upp och lämnade rummet. När hon kom tillbaka ursäktade hon sig. ”Vi har inget att bjuda på, bara blommor…”

I en blomstervas av bambu satt tre stora vita kameliablommor. De såg fräscha ut. ”Det har bara ett lager av kronblad. Nej, nu ser jag, den har flera lager.”

Frun ställde vasen med blommorna på ett litet skrivbord i ett hörn av rummet.

”Blommar den stora kamelian i abbottens trädgård? Den kanske redan har blommat ut?” sade Mizuhara och vände sig mot den lilla trädgården, som var arrangerad så att berget Hiei långt borta skulle ligga i blickfånget.

”Det finns en hel del blommor kvar. Kamelian blommar tålmodigt”, sade frun.

Mizuhara betraktade en ensam blomma i en vas. ”Vad är det där?”

”Jaa, vad heter den? Baimo tror jag.”

Baimo? Vad skrivs det med för tecken?”

”Tja, jag tror med tecknen för ‘dubbelt’ och ‘potatis’  ”, svarade frun utan större eftertanke.

Mizuhara hade ingen aning och skrattade till. ”Dubbelpotatis med andra ord?”

Den såg ut att vara ett mellanting mellan liljekonvalj och blåklocka. De var en grön blomma på en smal ranka.

”Kommer Mizuhara-san ensam den här gången?”

Mizuhara insåg att hon naturligtvis inte kände till att hans fru hade dött. ”Jo, …, i själva verket…”. Mizuhara tvekade. ”Jag kom till Kyoto för att träffa Kikue.”

”Jaså?”

”En kvinna som jag kom i sällskap med en gång.”

”Ja, ja”, sade frun och nickade.

”Hon bar på ett barn också.”

”Ja, ja.”

”Jo, det är så att vi gick skilda vägar för ett bra tag sedan. Därför tänkte jag att det vore säkrast om vi kunde ses här i templet. Men vi kanske ställer till det …”

”Kommer hon hit?”

”Ja, jag tror det.”

”På så sätt.” Frun verkade inte särskilt upprörd. ”Men först måste vi ha litet te. Ja och så måste vi bjuda hit Oshô. Han undrade vem som hade kommit. När jag sa att det var Mizuhara blev han glad”, sade hon och reste sig upp.

Den gamle prästen verkade kämpa med sviterna av en lätt stroke och släpade ena benet efter sig när han kom. Han hade ett vitt skägg som Mizuhara inte kunde minna sig ha sett förut. Men ett rosigt ansikte stack fram bakom det långa skägget. Han hade åldrats på ett vackert sätt. De vita ögonbrynen var också långa. Han såg snarare ut som en vis gammal eremit än en präst. Hans hakskägg hängde i tre flätor, ungefär som man flätar håret på unga flickor. Det litet guldglänsande skägget hängde ända ned till naveln.

Mizuhara studerade honom. ”Vad stiligt det ser ut” sade han och kände med fingrarna på skägget.

”Jag härmar bara Ainu-folket”, svarade zenmästaren. ”Förrförra året när jag var på Hokkaido fick jag rådet att göra så här för att skägget inte skulle vara i vägen. Jag tyckte det var en ganska listig lösning.”

Zenmästaren hade också knutit upp sitt långa hår i en hästsvans och såg onekligen ut som en gammal Ainu-man.

”Jag ser precis ut som dom. Och nu går jag omkring som en gammal Ainu-gubbe i Kyoto”, sade den gamle mästaren och skrattade åt sig själv.

”Men det är mycket bättre så där”, sade Mizuhara.

 

Avsnitt 17

”Jag rakade alltid mitt eget huvud förut, men sen jag drabbades av det här och inte har kunnat röra röra händerna ordentligt slutade jag med det. Och skulle jag gå till barberaren skulle dom trots allt ta hela femtio yen för att göra det. Idag när templen har så ont om pengar skulle det bara vara dumt”, sade mästaren och skrattade.

Han ögon lyste ungdomligt under de buskiga, vita ögonbrynen. De svarta pupillerna var också ganska lika Ainu-folkets, tänkte Mizuhara och kände sig på något sätt harmonisk när han betraktade mästaren.

”Hur gammal har mästaren blivit?”

”Ja, han är väl sjuttio nu”, sade hustrun.

Mizuhara småpratade om människor han kände i Kyôto, men mästaren verkade inte riktigt följa med i hans resonemang.

”Mästaren verka höra lite sämre.”

Detta hörde mästaren.

”Jag minns inte när det skedde, men efter det att jag trampade fel på den där stigen och ramlade omkull i trädgården har jag på nåt sätt börjat höra illa. När folk säger att de kan höra sävsångaren kan inte jag göra det. Men en morgon när jag tvättade ansiktet och ansträngde mig lite kunde jag nog faktiskt göra det.”

Mizuhara spetsade öronen.

”Nu sjunger den faktiskt.”

Sävsångaren sjöng verkligen. Men i den finstämda fågelsången skulle snart också höras Kikues fotsteg. Mizuhara bytte samtalsämne.

”Det är onekligen fullt av körsbärsblommor i Kyôto, men inte här i Daitoku-templet. Vilket är ganska skönt. Nästan inga alls.”

”Det är för att körsbärsträden förstör trädgården”, sade den gamle munken.

”Blommorna faller överallt. Likadant med alla löv”, lade hustrun till.

Zenmästaren fortsatte. ”I en tempelträdgård blir det för mycket av det goda med körsbärsträd. Munkarna får inte bli alltför hänförda av blommornas prakt.”

Mästaren berättade att markis Konoe för länge sedan därför endast planterade ett träd i sin trädgård. Mizuhara lyssnade med ena örat, samtidigt som han målade upp en bild av Kikue i tankarna när hon närmade sig på den stenbelagda gången. Hur skulle hon se ut efter alla dessa år?

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”

 

Avsnitt 19

Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.

”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”

”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*

”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”

”Mästaren då?” frågade Mizuhara.

”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.

”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”

”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”

”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”

”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”

”Nej, men så konstigt det blir.”

När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.

Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.

”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”

Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.

”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.

”Vi kom hit en gång  för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”

”Ja, men när var det?”

”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”

2.

”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**

”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”

”Jaha, är det ett salträd?”

”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”

”Ett träd med känslor.”

”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”

”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”

”Just precis.”

Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.

”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”

”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”

”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”

”Så är det.”

Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.

”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”

”Jovisst, visst är det så.”

”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det  minsta.”

”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”

”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”

”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”

”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”

”Jaså.”

”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.

Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”

”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”

”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#

Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.

”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.

Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.

*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.

**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).

Avsnitt 20

 

Det var inte så stor skillnad på den Kikue han mötte nu och den kvinna han kände tidigare. Hennes svagt ljusbruna ögon, som han tidigare tyckte sig kunna se rakt igenom, verkade nu litet grumligare. Hennes mun var inte heller lika skarp och läpparna, som tidigare hade samma färg som hennes bröstvårtor, hade nu en litet tunnare nyans. Men Kikue var ung för sin ålder. Hon såg inte lika sliten ut som han själv.

Mizuhara undrade förstås om det var så att Kikue hade distanserat sig från honom på grund av alla år som gått. Det verkade som om det fanns en tidens mur mellan dem. Eller, det var inte Kikue han träffade, utan snarare den tid som hade gått. Visst hade tiden gjort att deras band hade knutits upp. Var det rent av så att tiden i sig var destruktiv? Men de hade ju skilts från varandra, helt och tydligt. Det hade varit nödvändigt, men Mizuhara bar ändå på skuldkänslor.

Längtan efter den gamla Kikue och den närhet han hade känt till henne fick honom att känna sig varm, samtidigt som hans döda hustru fortfarande kändes fullt levande inombords. Kanske var det till och med så att på grund av att han hade förlorat den hustru han hade levt med så länge att den närheten han en gång hade känt för Kikue också hade gått förlorad. Mizuhara fortsatte att grubbla. Han visste ju inte vad Kikue tänkte egentligen. Eller om det hon sade tidigare hade varit allvarligt menat. Han ville dock komma närmare henne.

”Jo, det är så att min hustru dog förra året.”

”Nämen, oj!”

Kikue tittade förvånat på honom. Hennes ögon fick ett sorgset uttryck.

”Vad säger du? Det var verkligen inte roligt att höra. Det måste ha känts fruktansvärt.”

Hon hade svårt att veta hur hon skulle bete sig och började nästan gråta. ”Det är svårt att tänka sig hur man skall kunna hantera något sådant.”

”Hon var ju mor till tre döttrar och nu blev jag ensam med dom.”

”Ja, verkligen. Det måste kännas konstigt. Grymt.”

”Det var som om jag själv dog. Den enda kvinna som kanske kom ihåg mig var du, tänkte jag.”

”Ojdå, om du säger något sådant måste du känna dig ensam.”

”Jomen, så är det.”

Kikue tittade på honom.

”Det är ju inte så att jag började tänka på dig först efter dödsfallet, men jag kände att jag på något sätt ville gottgöra det jag hade gjort mot dig tidigare. Det vill jag be om ursäkt för.”

”Så behöver du inte säga. Hon blev ju din hustru. Jag klarade mig, även om jag inte har glömt en enda dag.”

Mizuhara bad visserligen Kikue om ursäkt, men det var också en ursäkt som var riktad till den döda hustrun.

”Varför ville du träffa mig egentligen, nu när din hustru har dött? Och vad ska dina döttrar som sitter och väntar på värdshuset tänka?”

Mizuhara fick inte fram något svar.

”Det är inte alls bra”, sade Kikue och skakade på huvudet.

Efter att ha suttit tysta en stund reste de sig upp.

”Temästaren Rikyus grav …” sade Mizuhara när de kom till hallen.

”Javisst, jag ska öppna”, sade prästfrun och kom med nyckeln och öppnade träporten.

”Har du ordnat med en grav åt din hustru?” frågade Kikue när de stod framför Rikyus grav.

”Nej, inte än.”

”Inte? Din hustru måste också ha kommit hit till Rikyus grav någon gång. Om hon visade respekt vid graven vill hon säkert också ha respekt. Hon förlåter dig säkert.”

Kikue höll händerna som i bön. Mizuhara uppfattade henne som mycket gåtfull. Han hade svårt att förstå vad hon egentligen menade. Den ”kvinna från förr” som Mizuhara hade tänkt på verkade nu vara en kvinna som visade uppmärksamhet mot en annan man.

Avsnitt 21

III

När de gick ut ur porten vid templet Jukôin kunde de se en lång smal väg som gick västerut. Den sträckte sig bort mot en höjd där  Kobori Enshûs villa Kohô-an låg. (LV: Kobori Enshû, 小堀遠州, 1579-1647, hette egentligen Kobori Mazakazu, 小堀政一, och var både en framstående konstnär och en feodalherre). Mizuhara hade tidigare vandrat från Kohô-an västerut på vägen mot bergstoppen Takagamine i Kôetsu. Mizuhara ställde sig och betraktade den raka vägen från Jukôin till Kohô-an, där skuggorna av tallar och bambu lutade över den. På norra sidan låg flera små zentempel på rad.

”Jukôins abbot var verkligen speciell”, sade Kikue.

”En verklig ursprungsmänniska. Han låtsas ju vara Ainu…”, svarade Mizuhara samtidigt som han fortsatte att betrakta vägen.

”Det var litet förvånande.”

”Ett verkligt original.”

”Eller hur?”

”Men zenmunkar kan vara så.”

”Det ska jag lägga på minnet. Ett original. Han hade tre skäggflätor. Jag har aldrig sett nåt liknande.”

”Nej, han är lite speciell.”

”Han hade bara låtit skägget växa och låtit det bli längre. Han hade ett fint ansikte.”

”När han var ung var han en stilig munk Det var många som sa att han skulle bli abbot, men han blev också lite väl intresserad av världsliga njutningar.”

”De som prövar på synden i unga år undviker ofta att bli ondsinta. Han har säkert nått verklig upplysning. De kallas Bonnô-soku-bodai, präster som förenar både sexuella begär och  andlig upplysning.”

Mizuhara tittade på porten till templet Sôken-in. ”Kamelian blommar säkert där”, sade han och gick åt det hållet.

Det var ett stort kameliaträd, som redan Toyotomi Hideyoshi lär ha tyckt väldigt mycket om. (LV: Toyotomi Hideyoshi, 豊臣秀吉,1537-1598, var en viktig politisk och militär ledare i enandet av Japan). Man kunde se att det var fullt av blommor på andra sidan ett havrefält. Under kriget gjordes den trädgård som fanns där troligtvis om till ett sädesfält. Havreaxen hade redan vuxit fram och bildade en grön matta under det stora kameliaträdet. Den hade vita och gula blommor, egentligen små för att vara en kamelia.

”Jag var här en gång och kramade en ung man, för över femton år sedan”, sade Kikue. ”På den tiden var det verkligen ingen som talade om någon trädgård här. Men han pratade om blommorna.  Men det har du väl glömt.”

”Ja så var det kanske.” Mizuhara kom att minnas hur han hade upplevt den stora kamelian som stod där, som en värld i sig.

”Om man kunde ta sig tillbaka till den tiden ändå. Det vore härligt. Jag var så nöjd, ung som jag var.”

”Men det känns som om det är bara jag som har blivit äldre.”

”Det spelar ingen roll hur det än är. Om mannen är äldre och jag känner mig yngre. Det kan jag stå ut med.”

”Det är väl lite själviskt.”

”Själviskt. Det är nog männen som är själviska. Om det vore tvärtom, att kvinnan är äldre, skulle det gå lika bra för min del…”

”Hur är det med dig egentligen?” frågade Mizuhara, som om han ville byta samtalsämne.

”Efter det där, vad hände med dig?”

”Tack för att du frågar. Jag tog nog dagen som den kom. Människor har sina svårigheter, det är en ständig ström av dom”, sade Kikue.

Mizuhara kände att han inte hade någon anledning att kliva in i hennes liv, men under kriget och efter krigsslutet hade Kikue, som då varit engagerad i nattklubbsarbete, fått två döttrar och hade nog haft det ganska svårt.

”Även min hustru undrade, ända tills hon dog, hur det hade gått för Wakako”, sade Mizuhara.

”Verkligen? Det var ju otroligt fint, något man måste respektera”, sade Kikue, men även om det var ord av tacksamhet lät det litet tunt i Mizuharas öron.

”Jag tog väl hand om henne.”

Det lät som om hon hade tagit hand om någon annans barn.

”Men den äldre flickan hade det svårt på grund av den yngre.”

”Vad gör hon nu?”

”Yûko? Hon har lämnat.”

Hon måste ha börjat jobba som geisha. Mizuhara lämnade kameliaträdet och gick tillbaka genom porten.

”Yûko hade det svårt redan från det hon var liten. Hon blev litet kylig av sig. Och Wakako kände nog aldrig riktig heller att de var syskon”, sade Kikue medan de började gå utmed vägen. ”Men Wakako är jättefin …”

”Det hade varit bra om hon också hade kommit.”

 

Avsnitt 22

”Jag var på väg att ta med henne, men jag visste ju inte hur det skulle kännas för dig…”

”Jag kan ju inte bara stå där med långt ansikte.”

”Vad menar du? Har du glömt hur mycket du tyckte om henne som barn? Om jag skulle säga att det blir svårt för hennes far att träffa henne skulle Wakako storgråta.”

”Jag förstår.”

”Storasyster Yûko födde en dotter förra året, men pappan är verkligen speciell. Trots att han fortfarande är ung tog han med sig dottern till Tokyo alldeles själv. Han gick på tåget med barnet i famnen och sa att han ville låta sin mor träffa henne. Märklig typ. Han sa att han kunde tänka sig att gifta sig med Yûko, men vadå? Vad hjälper det? Även om man skulle hota henne skulle hon aldrig vilja bo tillsammans. Även om det skulle gå för Yûko skulle jag aldrig låta Wakako jobba på det sätt hon gör. Jag vill ta hand om Wakako. Men Yûko är lite märklig. Även om hon kommer till Kyoto visar hon sig aldrig. Hon tänker väl främst på barnet, men Wakako då. Men så kan det bli med barn till en geisha. Jag vet inte om det är ditt barn. Men strunt samma.  Jag har uppfostrat två döttrar utan att de har haft någon pappa i närheten…. Vad jag än gör lyssnar hon inte. Skulle ta med henne skulle hon kanske försvinna någonstans. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag vet inte vad som skulle hända om ni sågs.”

/LV: Puh! Kikue talar med en stark Kyoto-dialekt som inte alltid är lätt att översätta./

Kikue anklagade inte Mizuhara för något speciellt, men det hon sade gjorde ändå ont. Han undrade om det kunde vara så, att den man med ett spädbarn som Asako hade träffat på tåget från Kyoto i slutet av året före var den som var far till Wakakos storasysters barn. Han förstod också av det Kikue sade att hon inte verkade ha fått något ytterligare barn sedan hon och Mizuhara hade gått skilda vägar. Kikue verkade ha tagit väl hand om den Wakako som Mizuhara var far till.

”Ärligt talat, från och med i förrgår har hon varit här med sitt barn i famnen. Idag skulle hon gå till dansfestivalen.”

”Vad säger du? Mina döttrar är nog också där.”

”Jaså? Det var ju lustigt”, sade Kikue förskräckt. ”Tänk om de träffar varandra? Om Wakako är med som barnvakt kanske hon träffar dem.”

”Onekligen.”

”Onekligen, är det allt du kan säga? Det vore ju inte alls bra. Dom känner inte igen varandra, så inget händer väl, men jag tycker synd om Wakako. Det vore inte rätt mot henne. Men hon skulle nog bli väldigt glad om hon fick träffa sin far.”

”Allvarligt talat …”, sade Mizuhara. Jag tog med mig mina döttrar för att introducera dom för varandra.”

”Jaså?” Kikue tog det lugnare än vad han hade trott. ”Är det för att deras mor har gått bort?”

Mizuhara kände sig litet träffad.  ”Nej, så är det inte. Förra året begav sig Asako hit, till Kyoto, för att leta efter sin storasyster. Och hon sa inget, varken till mig eller hennes syster.”

”Det kände jag inte till.” Kikue såg förvånad ut, men hennes svar visade inga speciella känslor. ”Det bästa är att inte veta något. Det hade kunnat bli konstigt. Bättre att ingen pratar illa om någon.”

”Asako hade nog inte för avsikt att snoka kring er. Hon ville bara tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Därför sa hon inget till mig heller. Det är möjligt att hennes mors död satte igång någon känsloprocess.”

Kikue nickade.

”Förlåt. Det blir så förvirrat allting. Och så kommer allt så plötsligt. Det har inte funnits någon tid att stålsätta sig.”

”Det vore bra om du kunde göra dig beredd.”

”Jo tack. Man är sina föräldrars avkomma.” Kikue använde ovanligt nog ett buddhistiskt uttryck. ”Men, är vad du säger att du har kommit för att hämta Wakako?”

”Njäe, så långt hade jag inte …”

”Nåja. Wakakos öde är Wakakos och ingen annans. Men den flickan har inte glömt sin far. Så mycket kan jag säga.”

”Ja och för min del har jag tre döttrar, med tre olika mödrar. Om jag finns i deras värld så är jag ju tacksam …”

”Ja så är det. Och det är väl för väl om det är så. Man får ha ett öppet sinne. Med döttrar vet man aldrig vart det kan ta vägen.”

De båda tittade på varandra och skrattade. De hade stått och pratat med varandra så länge att bambubladen kastade skuggor vid deras fötter.

 

Avsnitt 23

 

När de gick in genom porten till Ryôshô-templet spred lönnträden ut sina grenar med unga blad utmed den stenbelagda gången. Den ljusa grönskan reflekterades mot marken. Mizuhara hade träffat abboten i Shanghai under kriget. Denne abbot var betydligt yngre än den i Jukôin. Han var också mer intresserad av verkligheten och Mizuhara lyssnade till hans berättelse om vad som hade hänt i Kina och hur zenbuddhismen på sista tiden hade fått spridning i USA. Bakom templet fanns en bambudunge med flera bambuskott. Här lagade man huvudsakligen sin egen mat.

Mizuhara gick till tehuset där det hängde en blomma i en vas på väggen. ”Åh, en svart kamelia”, kommenterade han.

”Synd att den inte har några bra knoppar. I morse var jag faktiskt ute och tittade och såg att det fanns flera nya knoppar på grenarna, men när jag senare skulle gå och plocka dem hittade jag inga, hur mycket jag än letade. Jag gick runt trädet flera gånger, men grenarna fanns inte där. Den står ju i hörnan av trägården, men inte hade jag kunnat tänka mig att folk skulle komma in och stjäla dem. Det var inte roligt”, sade abboten som stod bakom Mizuhara.

I bambuvasen fanns visserligen några knoppar, men abboten hade velat visa Mizuhara fler exempel på de svarta knopparna. Det var inte blommorna som var svarta, utan just knopparna. När det blev vår började den svarta färgen så sakta att försvinna, förklarade abboten. Ju svartare de var desto bättre.

Templets svarta kamelia hade små sammetsliknande tjocka blomblad som liknade tallkottar i formen. Det var onekligen en fin kamelia.

Efter Ryôshô-templet var det dags att besöka templet Kôtô. De gick in i det tehus som temästaren Rikyû sades en gång ha flyttat dit.

”Både gulrosor och sommaraster”, sade Mizuhara när han såg vad som stod där.

”Precis, sommaraster är vad det är”, svarade abboten. Sommaraster liknar krysantemer.

”I Tokyo finns det väl inga grävlingar?” sade abboten. ”Här under golvet finns dom.”

”Jaså, bor det en här?”

”Snarare tre stycken. De kommer ofta ut i trädgården.”

I trädgården fanns det en bakdörr, som templet hade kortat av en bit mot marken. Där kunde grävlingarna gå igenom ut i buskaget och tillbaka utan problem. De hade fått sin egen lilla dörr.

Mizuhara gick in i trädgården och fram till Hosokawa Yûsais grav. (LV: Hosokawa Yûsai, 細川幽, 1534-1610, hette egentligen Hosokawa Fujitaka, 細川藤孝, var en högt rankad samuraj och poet).

”En stenlykta som grav. Det var fint. Rikyûs grav är också fin. De är avundsvärda personer.” Mizuhara gick runt bakom stenlyktan för att titta.

”Ett blomblad från kamelian skulle jag gärna ta emot”, sade Kikue.

”Från den här svarta kamelian?”

Mizuhara höll blommor som han hade fått från Ryôshô-templet i handen.

”Jag skulle gärna vilja visa den för Wakako …”

”Visst”, sade Mizuhara och ville ge Kikue en liten gren från den svarta kamelian.

”Det räcker med ett blomblad”, sade hon och plockade av ett.

Mizuhara hade fått blommorna eftersom han hade velat visa dem för sina döttrar.

 

Avsnitt 24

Blomsterkorgen

I

Storasystern sov fortfarande så Asako gick tyst och försiktigt ut ur rummet. Där i korridoren mötte hon en uppasserska.

”Är ni på väg att tvätta ansiktet?” frågade hon och följde efter mot badrummet, där hon satte på lyset och vred på kranarna för att fylla badet. Hon drog även för gardinerna.

Badrummet på det här värdshuset var avdelat för att kunna användas i enskildhet. Tre väggar bestod av speglar. När Asako hörde uttrycket o-kao-san, ”det kära ansiktet” kom hon genat att tänka på morgonens frukostbricka med dess o-imo-san och o-mame-san, ”kära potatisar” och ”kära bönor”. Kyotos gröna ärtor och räkformade potatisar var mjuka, men de mjuka bambuskotten och den torkade tôfun kallades inte ”de kära bambuskotten” och ”den kära tôfun”. (LV: egentligen ”den ärade herr/fru/fröken potatis” osv).

Asako hade varit här i slutet av året före. Hon ville egentligen passa på att ringa till en vän här i Kyôto medan Momoko sov, men hon visste inte riktigt vad pappans verkliga motiv för att komma till Kyôto var, eller hur storasystern kände och hon ville inte ställa till med något. Hon återvände till rummet.

När hon satt och tittade i en pamflett om Kyôto dansfestival frågade Momoko ”Vet du var far gör?”

Asako vände på huvudet. ”Har du vaknat nu?”

”Inte riktigt. Jag sov inte alls på tåget. Det var nog bara jag som inte sov. Far slumrade också till.”.

Asako visade Momoko det meddelande pappan hade lämnat.

”Jaha? Daitoku-templet?” sade Momoko litet lättsamt.

”Det är ju inte klokt. Så fort han kom hit försvann han.”

”Det är inte så farligt. Han får göra vad han vill. Det kan vi väl göra alla tre.”

Asako tittade på Momoko.

”Asako, gå och titta på dansfestivalen du. Jag tänker sova lite till.”

”Nää, klockan är ju redan halv ett.”

Momoko satte sig upp på madrassen och räknade med fingrarna. Hon hade bara sovit i fyra timmar. Men hon steg upp.

Dansfestivalen hade börjat hållas från 1872 och fortsatt oavbrutet i 72 år. Sedan hade kriget satt stopp för den 1943. Men det här året hade den återupplivats för första gången på sju år, förklarade Asako.

”Det står här att rader av runda röda rislampor som hängs ut under taknockarna signalerar att det är dansfestival. De signalerar också att man kan njuta av de upplysta körsbärsträden i Gion på natten.”

”Det säger du? Jag kommer ihåg att jag var här med min skolklass en gång och fick en autograf av en Maiko-san (LV: en ung kvinna som studerar till geisha). Hon hette ”Taihei no Miyo”, sade Momoko.

Men var det inte så att den yngsta systern hade fötts i de här geisha-kvarteren i Kyôto? Det verkade som om Asako inte kände till den yngre systerns bakgrund. Hennes avlidna mor hade nog undanhållit henne denna information, trodde Momoko, som inte heller kände till särskilt mycket. Men om inte kriget hade kommit emellan hade deras far kanske inte lämnat kvinnan i Kyôto, tänkte hon. Kriget hade oundvikligen separerat de två.

Hur som helst, hade deras far haft något i bakhuvudet när han sade åt dem att gå och titta på dansfestivalen, med tanke på att den yngsta systern hade fostrats i den miljön? Momoko kände sig nästan förolämpad.

Medan Momoko satt och tittade sig i spegeln satte sig Asako bredvid och började kamma systerns hår. Hon sneglade också på pamfletten om dansfestivalen. 1869 hade Japans första småskola öppnats i Gion. Den skulle fostra blivande geishor. Sedan etablerades ett företag som skötte distribuerandet av geishor. Det var efter den förvirring som uppstod i samband med Meiji-restaurationen. Från hösten 1871 till våren året därpå arrangerades Kyôtos första utställningsmässa. Det blev början till Miyako-odori, Kyôtos dansfestival. Det hade Momoko lärt sig från en bok.

”Blev inte gesihorna också fabriksarbetare under kriget, satta i tvångsarbete …..? Men det kallades flickarbete.” Momoko mumlade fram sina ord.

”Men när kriget var slut kunde även dessa maiko klä sig i sina hängande skärp.”

”Skärpen är deras symbol. Men de flickor som kommer med te är ju så unga att det bryter mot lagen mot barnarbete. Det stod det i tidningen i morse”, sade Asako.

”Maikos hängande skärp är som sumo-brottarnas hårknutar. Märkliga symboler, är det inte?”

”Verkligen. Men om inte sumo-brottarna hade haft sin hårknutar hade det känts litet konstigt. Munkarnas rakade huvuden och dräkter är också märkliga egentligen.”

”Sumo-brottarnas hårknutar och maiko-flickornas hängande skärp är saker som finns bland oss, i våra dagliga liv och i våra hjärtan. Det är mycket med det hela …”, sade Momoko, ställde sig upp och knöt skärpet om sin egen dräkt.

”Löst hängande skärp, eller storasysters skärp, det är väl inte så stor skillnad egentligen?” sade Asako.

”Nej, det är sant. Förutom att det är praktiskt så vill man ju att det ska se snyggt ut också. Man tar efter varandra och man följer traditionen. Så är det. Men genom att härma varandra förstör man kanske det som är verklig skönhet.”

Asako plockade upp de hårstrån som lossnat ur systerns hår vid spegeln och slängde dem i papperskorgen.

”Nej men snälla, det där kan jag göra själv.” Momoko rynkade på ögonbrynen och tittade på systern.

Det var fullt av folk vid både Shinkyôgoku och Kawaramachi-gatan, så systrarna gick över den stora bron vid Sanjô, ”tredje gatan” och fortsatte nedför de mindre gatorna mot Shijô, ”fjärde gatan”. Bron vid Sanjô hade just blivit klar. Räckena var gjorda av trä och stolpknopparna var klädda med brons. Statyn av den knäböjande samurajen Takayama Hikokurô var borta. Från bron kunde man se bergen i norr genom diset. På andra sidan floden stod pilträden i sin grönska och på bergen österut, vid Higashiyama, kunde man se körsbärsträden i blomning. Detta var verkligen Kyôto, kände Momoko.

Den sång och danslokal som användes tidigare hade nu gjorts om till biograf, så i år hölls festivalen i Minami-za, ”Södra Teatern”.

Terummen hade inte haft någon speciell atmosfär när festivalen hade hållits  i den förra lokalen. Det hade varit ett hus i västerländsk stil och ganska vulgärt. Geishorna hade stått framför och bugat.

När de skulle sätta sig på de runda stolarna där de serverade ceremoniellt te ropade Asako till.

”Nämen.”

Den andre personen lade också märke till Asako. ”Ah, det var …”, sade han och sänkte huvudet litet. Till teserveringen stod en lång kö på ena sidan. Ôtani satt på höger sida tre stolar bort från Asako. Det lilla barnet satt i famnen på en ung kvinna på hans högra sida.

Ôtani drack upp sitt te, reste sig upp och kom fram till Asako.

”Du måste ha förstått vem det var tack vare barnet, eller hur?”

”Jo.”

Asako vände bort blicken från Ôtani som stod framför henne och tittade på barnets ögon.

”Mår barnet bra?”

”Ja, absolut”, svarade han och ropade sedan ”Waka-chan! Waka-chan!”

Den unga kvinnan som bar på barnet gick förbi Asako med sänkt blick, inte nödvändigtvis på grund av Asako, och kom till Ôtani.

”Det här är kvinnan som var så behjälplig på tåget när jag åkte till Tôkyô i slutet av förra året”, förklarade Ôtani för Wakako.

Wakako sade ingenting, men bugade mot Asako, samtidigt som hon såg litet besvärad ut.

”Vad stor barnet har blivit”, sade Asako. Wakako böjde sig fram en aning, som om hon ville visa barnet. Men nu skulle en kopp te serveras även till Wakako.

”Ursäkta mig, vi får pratas vid senare …” sade Ôtani och gick därifrån.

”En liten present, varsågoda …”, var det någon som sade när Asako och Momoko reste sig upp från teceremonin. Det var två små fat med rader av röda rislampor målade på. Asako slog in dem i sin näsduk.