Med regnbågen som sällskap, 5

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 5

Drömmens ruiner

I

I Atami blev det mycket vanligt efter kriget att villor som tidigare hade tillhört kejsarfamiljen, aristokratin eller industriledarna hade gjorts om till värdshus. Tsubaki-ya, ‘Värdshuset Kamelian’, var tidigare en sommarvilla som tillhörde en prinsfamilj. Prinsen i fråga var dessutom amiral i flottan.

Asakos far pekade genom bilfönstret strax innan de kom fram till Tsubaki-ya.

”Där, i de där villorna som inte riktigt ser ut som värdshus, ser du de där två värdshusskyltarna, bredvid varandra? De som står mitt emot varandra … Det där huset på ena sidan tillhörde en prinsfamilj, det andra tillhörde en markis som en gång var en del av kejsarhuset, men som sedermera sjönk i rang. Han skadade benet under kriget. Nu är han utpekad som krigsförbrytare och har blivit dömt till straffarbete, sägs det.”

När pappan hade stigit ut ur bilen stod han kvar en stund framför porten till Tsubaki-ya och såg sig omkring.

”Förr promenerade jag ofta här och stod ibland och tittade på villan genom porten. Man fick aldrig gå in. Porten var alltid stängd.”

Vägen gick upp mot villan och en plommonträdgård. Man kunde också vandra vidare till Jikkoku-passet, ‘De tio distriktens bergspass’. Det lilla berget på höger sida var sänkt i skymningsmörker, men genom de mörka tallarna steg en vit ånga från de heta källorna. I det svaga mörkret såg det ut som om levande väsen rörde sig.

”På det här berget finns också industrimagnaten Fujishimas villa. Inte kan man tro att det finns något hus där? Det är helt gömt i berget. De byggde det så att man inte skulle kunna se det från något håll”, fortsatte han.

”För att ta sig till huset måste man ta sig igenom en tunnel .. och det sägs att det satt en stor järndörr vidd mynningen till tunneln. Det var ju under kriget … De var nog mest rädda för inhemska våldsamheter kan man tänka.”

Vägen var byggd så att den följde berget där det var som bredast. Tsubaki-ya låg vid foten av berget. Huvudbyggnaden hade två våningar om man betraktade huset från vägen, men tre våningar om man såg det från trädgården.

”Annexet Inaka-ya, ‘Värdshuset på landet’, är tystare, så vi har iordningställt ett rum åt er där”, sade värdshusvärden och ledde dem på en stenbelagd stig som gick dit.

”Vad är det för blommor?” frågade Asako när hon stannade till.

”Det är körsbärsblommor”, svarade värden.

”Körsbär? Är det kan-zakura, kärsbärsträd som blommar när det är kallt? Nej, det kan det inte vara …”

”Nej, kan-zakuran blommade i slutet av januari i år. Den har redan blommat ut.”

”Vet far vad det är för körsbärsträd?”

Pappan såg ut att ha funderat på saken sedan Asako hade ställt frågan, men kom inte på något bra svar. ”Vad kan det vara? Jag kommer inte riktigt på det just nu. Men någon sorts kan-zakura måste det vara.”

”Jodå, det är en sakura där bladen visar sig först och blommorna sedan”, förklarade värden. ”Blommorna hänger nedåt. Det ser ut som om de är vissna redan när de blommar som bäst.”

”Verkligen? De liknar kaidô-blommor, en typ av äppelblom.”

Det var som Asako trodde. Körsbärsblommorna de tittade på var röda. De blommade i mjuka klasar. Och löven var redan framme. Det såg ut att vara kaidô.

Skymningen var vacker, om än litet molnig. Blommorna tog plats i den mer tveksamma grönskan.

”Titta, änder vid källvattnet”, ropade Asako.

”Man kunde se mexikanska vildänder vid markis Igas damm här bredvid förut. Undrar var de är nu?” sade fadern.

Körsbärsblommorna stod vända mot källvattnet. Vid dammen fanns en annan byggnad som såg ut som om den flöt på vattnet. Det var tehuset. Det var baron Narita, också han från en känd industrifamilj, som hade byggt det, visste värdshusvärden att berätta.

”Jag skulle gärna vilja titta på det, om det inte är några gäster där nu”, sade fadern.

Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherre Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara.

Det fanns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att ge råd vid ombyggnadsarbetena.

En reaktion på ”Med regnbågen som sällskap, 5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s