Med regnbågen som sällskap, 14

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 14

Asako nickade. Hon såg framför sig hur Momoko hade åkt motorbåt på Ashi-sjön, mitt på vintern, tillsammans med den unge Takemiya.

”Det är inte säkert att far har för avsikt att låta oss träffa vår syster i Kyoto. Han kanske bara vill att vi ska följa med och titta på körsbärsblomningen. Det kan trots allt inte vara så kul att åka ensam”, sade Asako.

”Nej, precis.”

Mizuhara och hans döttrar lämnade Tokyo halv nio på kvällen. Det var en klar stjärnhimmel. Andraklassvagnarna var ganska tomma så de tre kunde dela på en sektion med platser som var avsedd för fyra personer. Det vill säga, en av dem kunde sträcka ut sig och lägga sig på sidan. Först gjorde Mizuhara det själv, men han lyckades inte somna och när tåget stannade vid Numazu blev det därför Momokos tur. Hon kunde inte heller sova och vid Shizuoka bytte hon i sin tur plats med Asako.

”Borde inte far byta till sovvagn? Det verkar finnas plats. Ska vi inte fråga konduktören?” frågade Momoko. Men Mizuhara tyckte det var litet unikt att få sitta tio timmar bredvid sin döttrar och ville inte lämna dem.

Asako hade inga problem att somna.

”Asako är kanske den som har renast samvete av oss. Därför har hon inga problem att somna”, sade Momoko.

”Ja, men hon verkade ha svårt att sova när hon var med mig i Atami”,svarade Mizuhara.

Momoko satt tyst ett tag och stirrade på näthyllan mitt emot. ”Det verkar som om alla är vana att resa. Det finns inte så mycket bagage.”

”Så är det nog. Världen verkar ha återgått till det normala och det har blivit mycket lättare att resa.”

”Far som är så resvan, varför kan inte far somna på tåg?”

”Det är inte det att jag inte kan sova.”

”Det är nog bra om far sover lite.”

”Det kanske Momoko också skulle göra?”

”Ja, om jag håller mig vaken kanske Asako säger att jag är som en styvsyster igen.”

”Har hon sagt det?”

”Ja, men jag sa att mor aldrig behandlade mig som en styvdotter. Asako verkade tro på mig. Hon sa det i alla fall.”

Fadern satt tyst med slutna ögon.

”Asako har tagit det här riktigt hårt. Far med. Och jag också …”

Momoko slöt också sina ögon.

”Sedan mor dog verkar det som om Asako har känt ett särskilt ansvar för hemmet. Hon verkar vilja göra det bästa för far, och för mig med …”

”Ja, det verkar så.”

”För Asakos skull vore det bäst om jag flyttade hemifrån”, fortsatte Momoko på ett sätt som om hon försöket komma ifatt sina egna ord. ”Eller hur? Vore inte det bäst?”

”Dumheter. Förresten Asako kanske hör vad vi säger”, sade fadern och tittade upp.

”Hon sover som en stock”, sade Momoko, fortfarande med slutna ögon.

”Men det vore kanske bra om Asako kunde gifta sig snart … Jag vill inte att hon ska göra samma misstag som jag.” Momoko kände en varm smärta bakom sina slutna ögonlock. ”Men far vill väl förstås inte att hon skall lämna hemmet. Det blir väl ensamt …”

”Nej, det har jag aldrig sagt.”

”Det vet jag. Det förstår jag mycket väl.” Momokos axlar skakade. Hon verkade frukta något. Det var en strid om faderns kärlek. Mellan henne och Asako, mellan en storasyster och en lillasyster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s