Den 20 mars 1995 kom jag till mitt arbete på svenska ambassaden i Tokyo som vanligt på morgonen. Jag hade inte så långt eftersom jag bodde i samma byggnad. Ett par möten var inplanerade direkt efter arbetstidens början och flera av kollegerna verkade vara försenade. Det är alltid litet irriterande när de man har bestämt möte med inte infinner sig och det är särskilt irriterande när den som skall sitta i receptionen och börja ta emot besökare och telefonsamtal till ambassaden inte är på plats i tid. Mobiltelefoner var inte så vanliga och vi som var där började fälla en del sura kommentarer. Jag gick in på mitt arbetsrum och hann inte mer än sätta mig förrän min direkttelefon ringde. Det var Sverige Radio som berättade att något hemskt verkade ha hänt i Tokyo och undrade om vi kunde ge dem mer information.

Det satte igång en hel del aktiviteter och vi försökte ta kontakt med myndigheterna för att få veta mera. De var lika undrande som vi och bad oss återkomma. Till slut förstod vi i alla fall att en fruktansvärd terrorattack hade drabbat flera tunnelbanelinjer. Någon eller några hade släppt ut en giftgas, sarin, och det verkade som ett stort antal människor hade avlidit och skadats. Nu började vi istället oroa oss för vad som hade hänt de av våra medarbetare som ännu inte hade anlänt. Hade de också drabbats? Tack och lov var så inte fallet, men flera av dem hade bara varit minuter ifrån att kliva på de drabbade tågen. En av de svenska diplomaterna hade skyndat sig nedför trapporna vid sin station i morgonrusningen, men precis missat sitt tåg. I vagnarna på det tåget visade det sig sedan att flera av de drabbade fanns.

Det japanska samhället drabbades av en djup chock. Här hade en religiös sekt under flera år inte bara i hemlighet framställt sarin, utan även tillverkat automatvapen och andra medel för att ta död på människor. Sektmedlemmarna var högt utbildade akademiker och hängivenheten till nästan helt blinde sektledaren Shoko Asahara var total. Han hade bland annat studerat tibetanskt buddhism, men hade byggt upp sin organisation på en tolkning av flera buddhistiska grenar. Målet var att ta över inte bara Japan, utan hela världen. De som motsatte sig sekten skulle dödas. Projektet gick till en början ut på att ta makten i Japan genom att döda miljoner ‘otrogna’ människor. Före sarinattacken i tunnelbanesystemet hade man också dödat flera personer, dels dem som försökte fly från sekten, dels dem som försökte hjälpa dem att fly. Likheterna med dagens islamistiska terrorgrupper är slående.

Under flera månader var Japan mer eller mindre lamslaget. Dag för dag följde man jakten på förövarna. Asahara arresterades till slut i maj samma år. Han hade gömt sig i en dold våning i ett av de hus som sekten förfogade över i deras högkvarter nära berget Fuji.

Häromdagen avrättades han tillsammans med flera av de ansvariga sektmedlemmarna. Ytterligare en handfull har dömts till döden och kommer troligtvis att avrättas inom kort. Domstolsprocesserna har varit långa och uttömmande. Högsta domstolen har till slut sagt sitt. Dödsstraff används fortfarande i Japan och det finns en växande opinion som är emot dödsstraff. Majoriteten stödjer dock dödsstraffet och särskilt i det här fallet, när det rör sig om en sekt som tog livet av ett stort antal personer och orsakade att tusentals andra fick men för livet, en sekt som hade på sin agenda att ta död på miljoner människor, är det nästan ingen som protesterar.