Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 33
Silverbröstet
I
Om man gick nedför kullen där Manji-paviljongen låg och över en stor stenbro kom man till Shôgin-paviljongen (”Tall-lutans paviljong”). Bron, ungefär fem och en halv meter lång, var tillverkad av en enda sten, som sades ha varit en gåva från Katô Samanosuke (LV: 加藤左馬之助, länsherre som levde på 1600-talet). Det var en Shirakawa-sten och bron kallas därför för Shirakawabron.
Natsuji stannade till på bron, vilket även Asako gjorde. Natsuji bad Asako att stå kvar på bron och avlägsnade sig en bit för att kunna betrakta henne.
Han tvekade innan han sade, ”När man står i närheten av den här stenen är det som om något griper en om bröstet.”
”Verkligen?” sade Asako litet oengagerat.
”Jag är ingen kännare av stenarrangemang i trädgårdar, men jag undrar om inte det här är den stil som användes i den gamla Enshûprovinsen.”
”Jag har ingen aning.”
”Det här sättet att arrangera stenar på bryter väldigt mot resten av trädgården. Strängt kanske man skulle kalla det, eller skarpt. Det visar på en ganska nervig teknik. Det känns som om den skapar en nervös stämning i sättet att arrangera stenar. Lite rått, lite grovt…”
”Det är stenar,” sade Atsuko lättsamt.
”Nej, det är inte bara stenar. Man använder stenar, arrangerar dem, för att uttrycka något. Man lägger naturens stenar på naturlig mark för att skapa en form av skönhet. Våra tankar räcker inte till, det vill säga vi tänker inte på en trädgård när vi tar del av den här typen av arrangemang. Det är så man tappar andan. Så är det med de flesta trädgårdar med många stenar. Det är inte bara den här. Men den här är lite för komplicerad.”
”Jag vet inte jag, men är det inte för att vi bara tittar på stenarrangemangen här i närheten?”
Natsuji vände sig mot Asako. ”När jag kommer till den här stenbron och blicken fångas av de andra stenarrangemangen i närheten så blir det inte bara en bro som vi går över. Så känns det plötsligt. Vem borde man placera på den här stenbron, mitt bland allt det andra …”
”Det måste väl bli Prins Katsura.”
”Någon person från prins Katsuras tid. Ja, men jag vill betrakta Asako, nu när jag har fått dig att stå där.”
”Nämen?”
Asako rodnade och försökte gömma sig bakom Natsuji.
Natsuji fortsatte, ”Det är säkert. Det var min avsikt.”
”Men varför då? Nu blir det lite pinsamt.”
”När jag tänkte efter blev det lite fattigt att bara titta på bron.”
”Men det var ju inte bara en stenbro?”
”Jo, jo. Visst, jag pratade om bron. En bro mellan min döde bro och Asakos äldre syster. Den typen av bro.”
”Va?”
”Det var en bro utan form, en känslornas bro. Men det här är en bro som byggdes för över tre hundra år sedan, en solid stenbro som inte flyttar på sig, en skönhetens bro. Om man bygger en sådan här bro mellan personers känslor …”
”En stenbro? Att bygga en stenbro mellan folks känslor är väl ändå inte så bra? Bättre med en bro som liknar regnbågen.”
”Ja, känslornas bro är kanske en regnbågsbro.”
”Men, just den här stenbron kanske också är en känslornas bro.”
”Eller hur? Det är ju en bro som har tillverkats för att skapa skönhet. Den är ju ett konstens uttryck.”
”Absolut. Det sägs att Prins Katsura no Miya Toshihito, som lät skapa Katsuravillan och trädgården, läste Berättelsen om Genji varje dag. Han kanske längtade efter berättelsens atmosfär när han skapade det här. Det har sagts så i alla fall. Området runt Tall-lutans paviljong kanske ska föreställa Akashi-bukten.”
”Njaä, det liknar inte kusten vid Akashi. Klippstenarna är för branta där.”
”Så står det i guideboken. Hans gemål föddes i den gamla Tangoprovinsen. Där finns ju den berömda Ama-no-hashidate, en naturlig landtunga som liknar en bro. Hon ville skapa en likadan.”
Natsuji gick över stenbron och tittade på vad som skulle vara Ama-no-hashidate. De gick in under den djupa takfoten vid Tall-lutans paviljong och satte sig i rummet Ni-no-ma. Där betraktade de stenarna vid bron som de just hade gått över. Därefter gick de genom Ni-no-ma från teceremonirummet till Ichi-no-ma, ”det första rummet”. På fusuma-dörrarna som skilde rummen åt fanns storrutiga mönster av ljusblått och vitt, uppblandat med kvalitetspapper från Kaga. Det skapade ett glatt inslag i de annars så dova rummen. Det var ett vågat inslag som var vida känt. Och i den smala, täckta korridoren kunde man se hyllorna och kokkärlen till tecermonin. De två satt länge i tystnad. En damm sträckte sig runt Tall-lutans paviljong, från ena sidan till den andra.
Satt man i Ichi-no-ma och betraktade dammen skilde sig intrycken ått om man tittade åt höger eller åt vänster. På höger sida fortsatte stenarrangemangen från stenbron. Istället för vatten såg man där stenarnas stramhet. Tittade man åt vänster såg man ‘eldflugornas dal’ vid dammen. Där var det mörka vattnet djupt och stilla. Istället för stenar kändes det som om vattnet bredde ut sig. Natsuji kunde inte riktigt få grepp om det var så att det strama steninslaget var avsett att spänna över hela landskapet, eller om det skulle vara begränsat.
”Hur man än vänder och vrider på det så är det märkligt,” sade Natsuji.
Asako tittade på dammen, som om hon ville undvika Natsujis blick. på båda sidor om höga cederträd fanns ‘Månvågornas paviljong’ och det gamla biblioteket. Trädtopparna hade vissnat, men i häcken framför paviljongen syntes unga blad.
Lars Vargö 