Med regnbågen som sällskap, 35

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 35

”Ni pratar och tror att ni förstår, men det är bara era fantasier.” Momokos fingertoppar såg ut att skaka när hon tryckte på tyget.

”Och vad ni pratade om, det kan jag ju bara föreställa mig. Men Asako, du pratar ju alltid om far med mig, så jag gissar att det var på samma sätt.”

”Syster!”

”Vadå? Även om du börjar gråta säger jag som det är … Du försöker säkert vara vänlig och det är väl okej, men kvinnor fascineras ibland av sin egen vänlighet. Men det är bara en vänlighet som är riktad mot dom själva. Du försöker alltid få far och mig att må bra, ungefär som du ska rädda oss …”

”Vadå rädda er … Så har jag aldrig tänkt.”

”Men far säger att du är hans räddning. Han är rakt på sak … Även om det är lite märkligt att en far ska behöva säga som det är….”

”Ja, men.”

”Jag är rebellisk. Och far är rakt på sak. Han tycker alla män som skulle kunna gifta sig med dig är smutsiga.”

Asako verkade chockad.

”En far vill även uppfostra en dotter på ett sätt som inkluderar hennes känslor. Frågan är om ni två kan få era känslor att stämma, om ni skämmer bort varandra. När det gäller dig, Asako, inser jag att vänligheten kan övergå till att bli något smärtsamt och sorgesamt.” Momoko slutade arbeta med symaskinen en liten stund.

”Du tror att jag är avundsjuk när jag säger det här?” sade Momoko och satte igång maskinen igen. ”Jag är en person som är mycket svartsjuk. Jag vet inte vad du och Natsuji pratade om när ni var vid Katsura-villan, men om Aoki-san skulle dö på det där sättet under kriget hade det varit  lika bra om jag hade dödat honom. Så tänker jag nuförtiden.”

Asako trodde att Momoko älskade Keita, men det hon nu sade var det motsatta.

”Det beror inte på att jag fortfarande älskar Aoki-san. Tvärtom hatar jag honom.”

Asako sade inget.

”Min mor tänkte också, att om hon ändå skulle dö var det väl lika bra om hon dödade far också. Hon kunde ju inte gifta sig med honom, så varför skulle hon behöva dö. Bättre att döda den andra personen. Det är nånting som du kan lära av, Asako.”

”Vad är det med dig, storasyster?”

”Men om det hade hänt, om mor hade dödat far, då hade ju Asako inte kunnat födas till denna värld. Eller hur? Och om mor hade gift sig med far, då skulle du inte heller ha fötts. Märkligt, när man tänker på det.”

Asako skakade.

Om inte Momokos mor hade tagit självmord och fadern inte hade gift sig med Asakos mor hade förstås Asako inte kommit till världen. Men att storasystern sade något sådant tyckte Asako var skrämmande. Hade hon under lång tid känt ett djupt hat, som nu hade omvandlats till dessa giftpilar som hon spottade ur sig?

Asako kände sig som om hon hade kastats omkull, som om hon var nedskjuten. Hon hade inte kunnat föreställa sig att storasystern skulle reagera på det här sättet. Hon hade ju bara sagt att hon hade pratat med den yngre brodern till den hon hade haft sällskap med.

Asako lämnade systern och satte sig på sin säng.

I det tio tatamimattor stora västerländska rummet på andra våningen stod båda systrarna sängar. Där fanns också symaskinen och en stor spegel.

”Sov gott, syster. Är jag för bullrig?”

Asako satt stilla på sin säng, stöttad på sin ena hand.

”Sa du att Natsuji kommer på besök på söndag? Han var ju så vänlig nere i Kyôto … Men jag kommer inte att vara här. Jag har ingen lust. Det vore pinsamt. Jag hörde när vi var i Aokifamiljens hus, att far och Aoki-san hade pratat om vår syster i Kyôto… Jag har inget att säga om det. Du kommer ju ändå inte att lyssna, eller hur?”

Momoko väntade sig inget svar från Asako och började trampa på symaskinen igen. ”När jag hörde det där ville jag inte vara i Kyôto längre. Vi åkte dit vi tre, far och du och jag, men vi gick åt olika håll. Det var våra hjärtan som gick åt olika håll. Menar du att du, Asako, ville vara omtänksam mot far och mot mig, och dessutom mot vår lillasyster i Kyôto? Försökte du inte dölja att far hade möte med sina vänner? Skulle jag träffa Natsuji, nej, det har jag ingen lust med. Lite av hänsyn till far, men annars är det bara min avundsjuka.”

Asako kände sig stungen, samtidigt som hon tyckte sig inse något. Hon bytte tyst om till sin nemaki, nattkimono, och lade sig på sidan. När hon slöt ögonen kunde hon höra hennes storasysters elaka kommentarer inom sig igen. Men några tårar kom aldrig. ”Godnatt.”

Asako funderade på om det verkligen var så att hennes syster var sarkastisk därför att Asako försökte få sin far och sin syster på gott humör.

När Momoko var klar med att fästa en ärm på sitt plagg kom hon och ställde sig en stund vid Asakos säng. Asako väntade på att Momoko skulle säga något, då skulle hon öppna sina ögon, men Momoko höll tyst. Momoko gick ned till första våningen och hämtade en av faderns flaskor med västerländsk sprit. Så tog hon fram silverskålen från sitt eget skåp och hällde upp. Hon skulle just till att dricka när hon verkade komma på något och släckte lyset. Just som rummet blev mörkt började Asakos tårar rinna. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten.

”Var du vaken, Asako?” sade Momoko med låg röst. ”Det är därför jag har så svårt för dig.”

”Storasyster, varför, varför håller du på och retar mig på det där sättet?”

”Avundsjuka, måste det vara. Absolut …” Momoko drack ur sin skål i mörkret. ”Jag måste dricka lite, som sömnmedel.”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s