Jag skrev för några dagar sedan om Shintôismen. Det är en religion som är så inflätad i japanska traditioner att det ofta är svårt att skilja på vad som är religion och vad som inte är det. Dessutom har buddhismen och shintôismen verkat sida vid sida så länge att det inte har gått att undvika att de har påverkat varandra. En konstform där man kan hitta spår av såväl shintôism som buddhism är Nôteatern. Den brukar beskrivas som både stel och långsam, men bör snarare ses som en utdragen recitation av klassisk poesi med filosofiska och religiösa inslag. Förväntar man sig spännande handling blir Nôpjäserna jättetråkiga, men ställer man in sig på att få höra röster från den försvunna världen av utdöda poeter blir upplevelsen en helt annan.

Ursprunget till Nôteatern finns i de teatergrupper som uppträdde vid Shintô- och buddhisttempel under 1300-talet. Den ackompanjerande musiken kom bland annat från den rituella shintôdansen, kagura, från buddhistisk liturgi och från gamla folksånger. Dansen hade sina starkaste band till den rituella hovdansen, gagaku.

Nô kan också sägas ha haft sitt ursprung i dengaku, ”risfältsföreställningar”, det vill säga jordbruksriter, och sarugaku, ”apföreställningar”, en populär form av underhållning som innehöll såväl akrobati som pantomimteater, och som lånade uttrycksformer hos de flesta övriga traditioner som fanns i samhället. Två personer sägs ha givit Nôteatern dess första systematiserade regelverk var skådespelarna och författarna Kan’ami Kiyotsugu (1333-84) och Zeami, som också gick under namnet Kanze Motokiyo (1363-1443) och var den förres son. 1374 uppträdde de tillsammans för shogunen Ashikaga Yoshimitsu (1358-1408), som blev djupt imponerad och började att ge ekonomiskt stöd till den nya teaterformen, där framför allt Zeami kom att bli portalfigur. Han skrev ett fyrtiotal skådespel och blev den egentliga grundaren till Kanzeskolan inom Nô-teatern. Övriga Nôskolor som fortfarande existerar och som har sina rötter i 1300-talet är Komparu-, Hôshô- och Kongô-skolorna. En femte överlevande gren inom Nô är Kitaskolan, med rötter i början av 1600-talet.

Den speciella musik som utvecklades inom Nôteatern blev mycket populär i början av 1500-talet och i dess kölvatten kom också ett intresse för de texter som användes. De första exemplaren av tryckta Nôtexter, utai-bon, kom ut 1512. De spreds snabbt över hela landet och Nôteatern kom dessutom att bjuda på ett slags stillhet och värdighet mitt bland de ständiga inbördeskrig som kom att karaktärisera hela 1500-talet.

1571 kallades teatergruppen Kanze till krigsherren och blivande shogunen Tokugawa Iyeyasu (1543-1616), som ville veta mer och framför allt se en föreställning. Tokugawa uttryckte sig mycket uppskattande om vad han såg och gav därmed legitimitet åt Nô. Den politiske ledare som betydde mest för att Nô-teatern skulle överleva var emellertid hans företrädare, krigsherren Toyotomi Hideyoshi (1537-98), som bidrog till att ge Nôteatern en helt ny dimension. Han kallade till sig alla fyra Nôskolor och bad dem uppträda för hans trupper. Hans fåfänga drev honom också att beställa tio skådespel om honom själv.

När Tokugawa Ieyasu kom till makten 1603 firade han sitt tillträde genom att låta de olika skolorna uppföra ett flertal föreställningar och Nôteatern fick sedan starkt stöd av makthavarna under hela Tokugawaperioden. Det pris teaterformen fick betala var emellertid att samtliga Nôskolor tvingades hålla sig inom ett strikt hållet regelverk. Detta ledde till att Nô dels kom att fjärmas från vanligt folk och blev aristokratisk i sin karaktär, men dels också att den kunde överleva med alla sina gamla traditioner.

Det ursprung hos Nô som bland annat finns i jordbruksriter och shintô-ceremonier gör att det finns många strukturella likheter med dessa. En shintô-ceremoni kan sägas bestå av tre stadier. Det första är då guden tillkallas, det andra när guden uppträder och det tredje och sista när den avtackas och försvinner igen. Ett Nôskådespel består på samma sätt ofta av ett första stadium, där skådespelaren dansar och stampar för att få kontakt med en gud eller en ande, ett andra stadium där den mask han har satt på sig symboliserar gudens eller andens närvaro och ett tredje där dansen och det speciella stampandet bryter kontakten igen.[1]

Ordet Nô betyder ”att kunna”, eller ”kraft”, och Nôföreställningarna kan sägas vara uttryck för skådespelarnas förmåga att få kontakt med andra väsen, eller okända sidor hos människan. Utan tvekan finns det också många beröringspunkter med shamanismen och på samma sätt som en shaman försätter sig i ett slags transtillstånd gör huvudrollsinnehavaren i Nô, shite, också det om han vill göra bra ifrån sig. Innan shite går ut på den bro, hashi-gakari, som leder ut till scenen sitter han därför en stund framför en spegel i kagami-no-ma, ”spegelrummet”, och betraktar den mask han just har satt på sig.

Nôscenen var usprungligen en utomhuskonstruktion. Idag är i stort sett alla Nôscener inomhus, men det speciella taket och mycket av den övriga strukturen finns kvar och ger åskådaren ett intryck av att sitta både utom- och inomhus. Nôscenen består på liknande sätt av delar som man både kan se och inte se. Den huvudsakliga scenen, hon-butai, är omgärdad av fyra pelare, som var och en har sina speciella namn. I anslutning till denna finns en sidoscen, waki-za, och en bakre scen, ato-za, alla med proportioner mycket noggrant definierade. Bakom den vägg där alltid en tall finns målad finns dock inte bara ett särskilt rum för om- och påklädning, utan också en liten trädgård och en korridor som går till spegelrummet. Skådespelarna rör sig bakom den synliga scenen lika andaktsfullt som när de befinner sig på den och de har egentligen inte lämnat scenen förrän de har tagit av sig kläderna.

Alla Nôscener skall vara vända söderut, precis som alla hus i äldre städer hade sin ingång söderut. Konstruktionen av en Nôteater påminner om det klassiska sättet att anlägga en stad, där varje väderstreck hade sin funktion och symboliserades av särskilda mytologiska djur – söder av den röda fenixfågeln, väster av den vita tigern, norr av den svarta sköldpaddan och öster av den blå draken. Alla platser på Nôscenen har sina namn och alla delar av scenen är indelade i fält, som visserligen inte är synligt markerade, men som skådespelarna känner väl till. De som uppträder rör sig som om de gick på räls, utrymme för improvisationer eller eget uppfunna rörelsemönster finns inte.

Förutom huvudrollsinnehavaren, shite, finns i stort sett alltid en waki, en huvudsaklig motspelare, ibland också en följeslagare, tsure, och en kokata, en som spelar en barnroll. Nô-föreställningarna ackompanjeras alltid av musik. Instrumenten består av en flöjt, fue, en trumma som hålls mot axeln, kotsuzumi, en större trumma vid höften, ôtsuzumi, och en trumma som är uppställd på en ställning, taiko, och som trumslagaren slår på med tjocka trumpinnar. Därtill klarar sig inget Nôskådespel utan en kör, jiutai, som består av sex till tio medlemmar. Samtliga personer som rör sig på scenen är alltid män, även om det i modern tid även har börjat uppträda former där kvinnor kan uppträda.

Handlingen i en Nôföreställning är oftast tragisk i sin karaktär, mycket kort och egentligen ganska torftig. En präst kan till exempel vara på vandring i bergen. I ett bergspass möter han en äldre kvinna som visar sig vara en ond ande. De för en konversation om livets villkor och anden blir befriad från sina våndor, eller finner anledning att bli vredgad. Prästen fortsätter sedan sin vandring. Det språk som används är mycket poetiskt och innehåller mängder av citat ur äldre, klassisk litteratur. Skådespelarna rör sig långsamt, hälarna måste alltid vara i kontakt med golvet och talet är utdraget, nästan släpigt. Trummorna, flöjten, de ljud som instrumenten ger ifrån sig och inte minst körens taktfasta röster gör dock att det uppstår en stark vitalitet på scenen. Musiken förstärks av skådespelarnas stampande, som i sin tur förstärks av de stora urnor som finns uppställda under scengolvet för att skapa resonans. Allt är mycket suggestivt, eller rent av meditativt och man brukar säga att det är helt i sin ordning om man somnar när man iakttar vad som sker. Sömnen är ingen vanlig sömn, utan ett slags dvala, där andarna rör sig fritt.

En Nôföreställning varar egentligen hela dagen och brukar bestå av flera skådespel, noggrant utvalda för att harmonisera och balansera med varandra. Ett skådespel varar kanske en och en halv timme. Mitt i förställningen av flera skådespel brukar arrangörerna lägga en kyôgen, ett humoristisk spel på cirka tjugo minuter som skall tjäna som en tankens paus, där man driver med människans svagare sidor. Kyôgen har idag blivit en teaterform i sig och har, liksom Nô, utvecklat olika variationer, eller skolor.

Mycket viktigt i Nô är användningen av masker, det vill säga vissa av skådespelarna bär masker, medan de som spelar instrumenten eller sitter i kören aldrig har några på sig. Masken gör att det blir svårare att höra vad en skådespelare säger, men den visar också hur stiliserad rollen han spelar är. Ansiktsuttryck kan varieras genom lutningar på huvudet, men det är i princip ett och samma ansikte man ser.

Ett skådespel är uppdelat i tre sektioner, som följer den klassiska japanska rytmen, jo-ha-kyû, förberedelse, brytning och stegring. Samma mönster återfinns i musiken och mönstret återfinns till och med i indelningen av scenen, där de tre rutorna närmast publiken på huvudscenen representerar kyû, det dramatiska, mellanrutorna, ha, rörelsebrytningen och de tre närmast musikerna är de förberedande rutorna, jo.

[1] För ett fascinerande resonemang om Nô-teaterns principer se Komparu Kunio, The Noh Theater, Principles and Perspectives, Weatherhill, New York & Tokyo, 1983.