De japanska värdshusens ursprung

Ryokan (旅館), de japanska värdshusen, är numera både välkända och eftertraktade. De ligger ofta i närheten av heta källor och brukar förknippas med avkoppling. Men hur länge har de funnits och vad var deras ursprung?

Det började med de “stationer”, eki, som på kejserlig order etablerades utmed landsvägarna redan på sjuhundratalet. Ett första landsvägsnät byggdes runt huvudstaden Nara 711 och sträckte sig till orter med officiella representanter i Yamashina (i nuvarande Kyôto-prefekturen), Kawachi och Settsu (i nuvarande Osaka-prefekturen) och Iga (i nuvarande Mie-prefekturen). Stationerna hade till uppgift att hysa in kejserliga tjänstemän för natten, ge dem mat och förse dem med nya hästar.[1]

Enligt en senare förordning som utfärdades 1601 skulle varje station utmed landsvägarna hysa 36 hästar. Utmed landsvägen Tôkaidô, som förband Edo med Kyôto, skulle det från början finnas 53 stationer, men 1640 utökades antalet till ett hundra. Vid varje station skulle finnas åtminstone ett högklassigt värdshus, ett honjin (本陣), som inte bara kunde ta emot länsherrarna, utan också kejserliga budbärare, prinsar, gokenin och hatamoto. Namnet honjin, ”högkvarter”, härrör från 1363 då shogunen Ashikaga Yoshiakira (1330-67) använde denna term för ett av sina övernattningsställen. De länsherrar, daimyô, som övernattade vid ett honjin behövde egentligen inte betala för sig, eftersom de alltid reste i tjänsten, men ägaren fick ta emot gåvor om han skötte sig. Om ett honjin blev alltför skuldtyngt tvingades hela den ort som hade byggts upp runt värdshuset dela på den finansiella bördan. Trots ekonomiska risker var yrket eftertraktat, kanske också beroende på att en ägare också fick rätt att ta ett efternamn och bära svärd.

De flera hundra tjänarna måste ju också ha någonstans att bo och om ett honjin var tillräckligt stort kunde flera av de högst rankade i följet också ta in där. Det största honjin som fanns utmed Tôkaidô sades vara det som låg i Narumi (nu en del av Nagoya). Det hade en golvyta av 676 tsubo, eller 2240 kvadratmeter. Det kunde behövas. Vissa stationer var tvungna att ta emot länsherrarna som gäster över hundra nätter per år och det var heller inte ovanligt att olika länsherrars vägar korsades.

Lägre rankade personer i följena kunde bo på s.k. hatago (旅籠), vilka ursprungligen var vanliga stall för utfordring av hästar. De som red på hästarna eller använde dem för att transportera tung packning fick till en början laga sin egen mat i dessa hatago. Först senare serverades även mat till dessa gäster. Att bo på en hatago var förenat med vissa risker. Gästerna tvingades dela rum med varandra och stölder var inte helt ovanliga. Tjuvarna fick dock skynda sig på. Resenärerna gav sig nämligen iväg redan vid fyratiden på morgonen för att kunna hinna fram till nästa resmål. Fram till perioden Jôkyô (1684-88) var det inte tillåtet att stanna mer än en natt på en hatago och ingenstans kunde man få bo ensam.

[1] Ordet ekiden, som idag används för begreppet ”stafett”, var ursprungligen ett uttryck som avsåg posthästar som  byttes ut under resans gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s