Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 44

Höstlöv

I

Momoko var i sällskap med sin far när de gick från Ginkakuji, Silvertemplet, via templet Hônen-in, och vidare tillbaka mot värdshuset vid Sanjô, ‘Tredje gatan”.

”Jag vet inte vem som sa det, men att gå runt i Kyôto är som att vandra på en högplatå. Idag har det verkligen varit så.” Fadern stannade och tittade upp mot himlen. Det var en klar höstdag.

De gick söderut från Ginkakuji vid sidan av bergen i östra Kyôto och stötte snart på den mörka porten in till Hônen-in. Irisblommorna i en damm som låg där hade ännu inte haft sin andra blomning och den berömda kamelian blommade inte heller, men i trädgården med de röda japanska lönnarna kunde de höra ljudet av porlande vatten i den vita sanden. I templet fanns många kamelior och det sades att abboten i templet hade skrivit ett antal haiku om dem.

Templet Jûrenzan Anrakuji i närheten av Hônen-in, med sin legend om Matsumushi, Suzumushi och de fem ringarnas pagod, var något Momoko kände till. Likaså historierna om kejsar Gotoba, prästen Hônens lärjunge , Anraku och Jûren. De två munkarna Anraku och Jûren hade avrättats och prästen Hônen tvingats i exil på ön Sado. Idag är templet förfallet och övervuxet med gräs.

Söder om Anrakuji ligger Shishi-ga-tani, ”Vildsvinsdalen” och templet Reikanji. De fortsatte från Reikanji utmed kanalen mot templet Nyakuôji och kom så småningom fram till zentemplet Nanzenji. Aoki bodde i närheten av detta tempel. Aokis far hade sagt att körsbärsblommorna vid Nyakuôjis kanal hade en ovanligt fin färg, till och med för att vara i Kyôto.

Både Momoko och Asako hade tidigare sagt att de tyckte att den stora lönnen vid Nyakuôji var särskilt vacker. Där kunde man stå länge och betrakta himlen genom de täta små bladen. En klassisk japansk naturscen. Momoko ville egentligen stanna kvar ett tag och njuta, men barnet hon bar på vägde på hennes sinne. När hennes far sa att han ville titta in hos Aoki tog hon farväl och gick före tillbaka till värdshuset. Där arbetade nu en ny uppasserska, som inte var där när de hade besökt Kyôto tidigare på våren. Den unga kvinnan var dotter till en tidigare kommendör i marinen, berättade hon själv.

”Han var fast anställd. Egentligen en ganska dum tjänst …”

”Men kommendör blir ju inte vem som helst. Vad gjorde han för något?”

”Han blev utnämnd till befälhavare på en ubåt. När kriget tog slut var han gammal och hade egentligen inget att göra som kunde vara till nytta. Han blev inkallad igen och sa att han ville dö ute på havet.”

”Ja, om det skulle bli krig igen och en blockad uppstod utmed Koreas och Kinas kuster … Men har inte Japans alla ubåtar redan sänkts?”

”Ja, jag har ingen aning. Jag har inte hört någonting.”

När Momoko reagerade över att det var dottern till en kommendör fick hon också höra  att kvinnans man hade dött i kriget. Och att hon hade två barn. Det äldsta gick i andra klass. Momoko tittade på henne.

”Men, oj, du som ser så ung och vacker ut. Du måste ju vara yngre än vad jag är. ”

”Inte då. Det är ju snarare du som ser ung och vacker ut …”

Hennes ögonlock var litet utbuktande, men annars var hon en typisk skönhet från Kyôto, med ett långsmalt ansikte. Hon var den enda dottern. Hennes man, som hade dött i kriget, hade varit ett fosterbarn och hennes mor var också död. Den förre kommendören kunde inte hjälpa till med barnen så hon fick klara allt själv.

”När man får dra hela lasset själv kan man inte bekymra sig så mycket om hur man klär sig. Istället för att önska sig egna saker kommer ju alltid barnen emellan. Inkomsten räcker inte till ett inneboende hembiträde … Jag brukar ta sista spårvagnen hem. Barnen kan jag bara titta på när jag stressar på morgnarna. Och så måste jag göra i ordning en lunchbox och kvällsmat åt dem innan jag ger mig iväg. Den äldsta är en flicka. Hon klarar sig bättre, även om hon känner sig övergiven ibland. Man får stå ut. Deras morfar var ju med och förlorade kriget.”

Momoko svarade att hon kunde förstå att det inte var lätt att ensam ta hand om ett hushåll på fyra personer med ett jobb på ett värdshus.

”Hade jag bara haft ett barn och vi varit två hade det nog fungerat. Så tänker jag ofta. Men hade jag varit helt själv hade det inte varit roligt heller,” sade kvinnan.

”Jaså?” svarade Momoko tvekande. Hon tänkte på Keita som hade dött i kriget och hur det skulle ha varit om hon hade varit tvungen att själv ta hand om deras barn. Nu var det den unge Takemiyas barn som hon bar på. Skulle hon behöva börja jobba nästa år när det hade fötts?

Värdshusflickan hade börjat sin anställning i juni och fått problem med lungorna under regnperioden. Hon hade tagit ledigt under sommaren, men börjat igen för att kunna skaffa vinterkläder åt barnen.

”Inte mycket att göra åt. Jag får kämpa på här så gott det går”, sade hon och klappade sig själv på axeln.

”Min yngre syster har också haft lungsäcksproblem. I våras bodde vi här tillsammans och hade det bra. Sedan var hon tvungen att tas in på sjukhus …” sade Momoko.