Med regnbågen som sällskap, 43

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 43

 

Den tyfon som man hade varnat för ett par dagar innan hade nu ändrat riktning mot havet igen, men en stark vind blåste fortfarande i gryningen. Asako trodde att det var regnet som slog mot fönstret, men det var löv från ginkgoträdet. De hade ännu inte fått den färg då man trodde att de skulle falla snart, de hade bara fått en nyans av gult, men de kanske inte satt så hårt. Det här ginkgoträdet var något högre än taket på sjukhuset, som hade två våningar. Det räckte med de löv som föll denna morgon för att grenarna skulle bli synliga. Tidigt samma morgon kom den unge Takemiya på besök, till Asakos förvåning.

”Nämen, är det du?”

”Får jag komma in?” Han stod kvar i dörröppningen.

”Det blåser, så stäng dörren,” sade Asako.

Han stängde dörren, men gick inte närmare. Hans ansikte blev framträdande med den vita dörren som bakgrund.

”Hur är det? Hur har du kunnat lista ut att jag är här?” Asako lät upprörd.

”Jag frågade hembiträdet.”

”Jaså?”

”Jag gömde mig vid häcken som är runt ert hus, eftersom jag gissade att hon skulle vara tvungen att gå ut någon gång. Och sen när hon gjorde det överraskade jag henne.”

”Va?” Asako var nu så bra att hon kunde vara uppe. Hon satt på sängkanten i en fjädermönstrad silkeskimono. Hon rättade till den i nacken och över knäna.

”Hon berättade att din storasyster var i Kyôto och att du låg på sjukhus…”

”Är syster i Kyôto?” råkade hon undslippa sig innan hon tystnade. Hade hembiträdet kanske försökt lura honom? Men, i och för sig, det tehus som hennes far hade ritat åt Takemiyas far verkade nu vara färdigt. Hon hade hört att han hade blivit inbjuden till invigningen. När Asako blir bättre kan vi åka ner tillsammans, hade hennes far sagt, litet tröstande. Hennes storasyster måste ha åkt i förväg, tänkte Asako. Hur som helst, varför hade Takemiya tagit sig till sjukhuset den här stormiga morgonen? Hon blev litet bekymrad över att hennes skärp satt löst.

”Jag tänkte också åka till Kyôto,” sade han.

Hans ansikte började rodna. Det kanske berodde på att han hade kämpat mot vinden på vägen dit. Öronen hade blivit persikofärgade, som om det var vinter. När han kom in var det bara läpparna som var röda.

Asako lugnade sig en aning. ”Tänkte du åka och träffa syster?”

”Precis.”

”Vad tänker du göra när du träffar henne?”

”Vad jag tänker göra? Det vet jag inte. Om det går illa, dödar jag henne, eller så dör jag. Men jag tänker inte ställa till med mer besvär.”

Asako tyckte det kändes som om en kall ödla kröp på hennes skinn.

”Och det har du kommit till mig för att berätta?”

”Inte alls. Jag känner tacksamhet mot dig Asako och har kommit för att se hur du mår.”

Asako tyckte att hans röst lät ihålig.

”Senast när jag besökte ert hus kände jag att jag fick bra kontakt med dig. Det kändes bra när jag gick därifrån.”

”Jaså? Men att ni var fyra som kom var ganska simpelt. Jag blev arg. Ni höll ju bara på att spela teater.”

”Det tycker du?” Han tittade ned.

”Och så kom du ju för att lämna tillbaka systers halsband, eller hur?.”

Han tog fram guldhalsbandet ur ena fickan, gick närmare sängen och lade det på kanten av täcket.

”Vad gör du nu?”

”Jag stal det. Om jag skulle behålla det vore det simpelt. Jag har bränt allt jag har fått av din syster. Jag vill besegra allt som har med din syster att göra.”

”Besegra? Det är inte fråga om att vinna eller förlora. Kan du inte bara sluta att förfölja henne? Kan du inte vänta tio år? Om du efter tio år fortfarande vill döda henne, gör det då.”

”Jag kommer inte att leva så länge.”

Asako blev alldeles kall. ”Fem år räcker, till och med tre år…”

”Asako, vad tycker du om din syster?”  Hon kunde inte få fram något svar.

”Jag kom för att lämna tillbaka guldhalsbandet. Och säga farväl och ha det så bra. Jag ville träffa dig också. Om du skulle bli sjukare skulle det inte kännas bra. Men nu är det okej. Krya på dig…”

Hon såg att hans hår hade blivit längre i nacken när han plötsligt vände sig om gick därifrån.

Asakos stirrade förskräckt på honom. Hon lade sig ned och slöt ögonen och tryckte sedan på dem. Fingrarna var kalla. Ljudet av vinden hade blivit svagare. När hon öppnade ögonen igen såg hon tunga, mörka moln virvla omkring. Hon ringde till sin far. Han hade sagt att han skulle åka till Kyôto om några dagar.

”Ska storasyster med …?”

”Javisst. Momoko följer också med. Du kan ju snart lämna sjukhuset så egentligen skulle du också kunna komma, men nej, det är nog säkrast att du tar det försiktigt. Om du åker hem blir du ju ensam, så det bästa är nog att du väntar på sjukhuset ett tag.”

”Är syster hemma…?

”Hon gick ut eftersom vinden lade sig. Det blåste förskräckligt. Hur var det hos dig?”

”Ja, jo.”

Asako lyckades inte berätta för sin far att Takemiya hade varit där och han nu var på väg till Kyôto.

 

Fadern och Momoko reste med expresståget Hato, ”Duvan”. De var ett nytt tåg och även i andra klass fanns det fotstöd. Konduktören kom in och berättade att sätena kunde fällas bakåt så långt man ville, till fyrtiofem graders vinkel. Fadern lutade omedelbart stolen så långt det gick och sträckte ut sig. Momoko tänkte göra likadant, men hindrade sig när hon påminde sig om att det verkade som om hon var med barn, med Takemiyas barn. Hon avstod från att luta sig bakåt. Det var ännu inte så att det syntes, men om hon ville inte riskera något. Att hon kanske var med barn var något hon började misstänka strax innan de skulle åka.

Momko tyckte det var bättre att sitta och titta ut genom fönstret. Vid ett av lantliga husen de passerade kunde hon se hur röda krysantemer var i full blom. Mitt emot vid ett nätstängsel gick ett antal vita hönor. Persimonerna började också få färg. De vackra tegeltaken vid Mikawaji fortfarande mörkt blöta från de häftiga regnen under natten och vid sjön Hamanas stränder slog vågorna höstlikt. Tåget stannade inte långt därifrån.

”Ärade passagerare. Ärade passagerare. Vi står för närvarande och väntar på grund av ett rött ljus,” hördes konduktören meddela i högtalarsystemet. När tåget började gå igen reste sig Momoko upp. En herrtoalett fanns i den främre delen av vagnen och en damtoalett i den bakre. Att hon var tvungen att gå kanske också berodde på att hon var med barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s