I sitt nyårstal den 3 januari underströk premiärminister Abe återigen vikten av att prioritera den ekonomiska tillväxten. Trots att ‘abenomics’ blev hans prioritet nummer ett i samband med tillträdet i slutet av 2012 har den japanska ekonomin inte riktigt fått den fart som politiken gick ut på. Tillväxten för 2016 förväntas enligt The Economist ligga på blygsamma +0,7 procent. Statsskulden är fortsatt mycket hög, likaså budgetunderskottet och varje år måste regeringen låna till delar av budgeten. Däremot är arbetslösheten nästan lägst i världen, 3 procent. Bara Singapore med sina 2.1 procent ligger lägre. Besöker man Japan slås man inte heller av något utbrett krismedvetande. Både hushåll och företag har pengar att röra sig med.

Ett viktigt inslag i abenomics var strukturella reformer, inte minst inom utbildning och sjukvård, men också när det gäller barnomsorg, ökad andel kvinnor och äldre på arbetsmarknaden samt finansiering av pensionerna.  Där har arbetet bara börjat och vad premiärministern nu säger är att han vill driva sin politik vidare med dess blandning av en ‘lös’ penningpolitik, aggressiv användning av fiskala stimulanser och strukturreformer.

Många har spekulerat i att premiärministern skall upplösa parlamentet (underhuset) och utlysa nyval under det kommande året, eftersom opinionssiffrorna för oppositionen är fortsatt mycket låga. Men dessa spekulationer var till stor del baserade på antagandet att den ryske presidentens besök i december skulle resultera i någon form av framgång när det gäller territorialfrågan, ‘de norra territorierna’. Så blev det inte och regeringens opinionssiffror har snarare slutat att växa.

Ledamöterna i underhuset är valda på en period av fyra år, men det händer nästan aldrig att de sitter mandatperioden ut. Japanska premiärministrar har möjlighet att när som helst utlysa nyval och de brukar också göra det allt som oftast av taktiska skäl.

En ambition som Abe och många med honom inom regeringspartiet LDP har är att skriva om delar av konstitutionen. För att detta skall kunna ske krävs dock beslut av två tredjedelars majoritet i båda husen och en påföljande folkomröstning (artikel 96). Riktigt där är man inte, även om motståndet bland väljarna har minskat. Japan är ganska unikt i det att man har en konstitution som skrevs, eller rättare sagt, dikterades av ockupationsmyndigheter och det är därför inte bara ambitionen att ändra den omdiskuterade artikel 9 som ligger bakom viljan att skriva om delar av detta viktiga dokument. Artikel 9 förbjuder Japan att ha stridande trupp, det vill säga om man skulle följa formuleringarna till punkt och pricka också ett väpnat försvar. Enligt FN-stadgan är det ju alla suveräna staters rätt att ha ett eget försvar och även om officiella omtolkningar av artikeln har skett några gånger är ju formuleringarna ändå där. Konstitutionen har varit bra för Japan och åtnjuter också ett starkt stöd bland befolkningen, som inte önskar att Japan dras in i militära konflikter igen, men just detta, att den inte har skrivits av japanerna själva känns kränkande för många.