Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 3
II
”Hoppas året skall bli bra”, sade Ôtani när de steg av tåget vid Tokyo station. Det var något man brukade säga till varandra de sista dagarna på det gamla året. Det var ord som kändes bra.
”Tack detsamma. Hoppas ni också får det bra. Barnet med …”, svarade Asako. Hon tänkte på regnbågen vid Biwa-sjön. För Ôtani måste det förstås bara ha varit ett sätt att säga farväl till någon han inte kände.
”Var är far någonstans?” var det första Asako frågade sin äldre syster när hon kom hem.
”Ute”, svarade Momoko korthugget.
”Är han?”
”Det fattar du väl?”
Asako sjönk uttröttad ner vid hibachin (hibachi 火鉢 är en kruka med glödande träkol i, övers. anm.) och började knäppa av sig sin kappa, samtidigt som hon iakttog sin syster.
”Ska syster också gå ut?”
”Ja.”
”Va?” Asako reste sig hastigt upp och gick ut i korridoren.
”Han är inte hemma har jag ju sagt … Gå och titta i hans rum om du vill, men det är ingen som är där” sade Momoko med hög röst.
”Ja, men …” mumlade Asako, utan att Momoko kunde höra det. Asako öppnade skjutdörrarna till faderns rum och släppte in ljuset.
”De vita kamelian från Iga ser hängig ut …”, sade hon och tittade på blommorna som låg på golvet. Hon gick in i rummet. Målningen på väggen var densamma som hade hängt där när hon hade rest till Kyoto. Det var blommorna som hade förändrats. Hon tittade på faderns skrivbord och gick ut ur rummet igen. Det var litet ödsligt, men det kändes ändå bra att ha tittat in.
När hon kom tillbaka till vardagsrummet höll hemhjälpen på att plocka upp efter maten. Det verkade som om systern hade ätit middag ensam.
Momoko tittade på Asako. ”Var du och inspekterade rummet?”
”Nja, någon inspektion var det ju inte precis.”
”Känns det inte konstigt att komma hem efter resan och finna att nästan alla är borta?”, frågade Momoko lugnt. ”Gå och byt om. Badet är varmt.”
”Ja.”
”Vad du verkar frånvarande. Är du trött?”
”Det var inte så mycket folk på tåget. Jag hade det bra.”
”Jamen sätt dig här då”, skrattade Momoko och hällde upp te.
”Det hade ju varit bra om du hade skickat ett telegram och berättat att du skulle komma idag. Då hade ju far kunnat vara hemma.”
Asako sade ingenting.
”Far gick ut vid fyratiden och de här dagarna brukar han komma hem sent”, sade Momoko.
Asako sken plötsligt upp.
”Nämen syster, du har ju satt upp håret! Får jag se!”
”Nä, lägg av.” Momoko höll händerna över nacken.
”Nämen får jag se.”
”Nej usch.”
”Vad är det? Det gör väl inget. När gjorde du det? Titta åt andra hållet är du snäll”, sade Asako och tittade bakom systern. Hon höll ena handen på hennes axel.
”Nej, snälla, det är så pinsamt.” Momoko rodnade ända ned på halsen, men det tog inte så lång tid förrän blygseln försvann. Hon gav upp sitt motstånd och satte sig alldeles stilla.
”Nacken blir så kort. Det är konstigt. Jag passar inte i den här frisyren, eller hur?”
”Nej, det gör du visst det. Det är gulligt.”
”Gulligt är det knappast.”
Momokos axlar stelnade till. Den unge mannen brukade alltid lyfta upp håret i nacken på Momoko och kyssa henne där. Det var precis vad han hade gjort tidigare på dagen. Momoko brukade alltid pussa honom i nacken så han hade väl tagit efter. Det var därför Momoko var så rädd att det skulle bli fel. Men det kunde ju inte Asako känna till. Hon tyckte visserligen att det var litet märkligt att se systerns bara nacke, nackhåret var verkligen kort, men det såg fräscht ut. Halsen såg ut att vara smalare än vanligt, och längre. Nackgropen var djup och tecknade sig som en svag skugga.
Asako lyfte upp de hårstrån som hade fallit ned med sina fingrar.
”Nej, usch”, ropade Momoko och lyfte på axlarna. ”Du är så kall.”
Det var alldeles för likt den känsla hon fick när den unge mannen brukade vidröra henne med sin mun. Den yngre systern drog tillbaka sin hand i förvåning.
Beröringen kom litet för nära Momokos hemlighet, det vill säga den verkliga anledningen till att hon hade satt upp håret i nacken. På grund av att Asako hade kommit skulle det bli svårt att gå ut och träffa honom. Hon blev mer och mer irriterad på sin syster och började rikta sitt missnöje mot henne.
”Asako! Du har ju kommit hem från Kyoto. Ska du inte ringa till far så fort som möjligt?” sade hon och vände sig om. ”Tror du inte att jag förstår? De behöver inte dölja den verkliga anledningen till att du åkte. Det var inte sant att du åkte dit för att prata äktenskap. Du bara hittade på att du skulle till en väninnas hus. Var det inte så?”
”Nej, jag har inte hittat på.”
”Nä, du kanske inte har hittat på att du skulle till en väninnas hus, men orsaken var en annan.”
Asako slog ned blicken.
”Ska jag säga som det är? Ska jag berätta?” Momokos röst blev skarp. ”Hittade du den yngre syster som du åkte till Kyoto för?”
Asako ryckte till och tittade på Momoko.
”Hittade du henne, eller?” Asako skakade på huvudet.
”Inte?” Asako nickade bekräftande.
”Jaså?” Momoko undvek den yngre systerns stirrande ögon. ”Det var ju bra att du inte gjorde det. Tycker jag i alla fall”, sade hon som om hon hostade fram sina ord.
”Syster!” ropade Asako. Tårar började rinna.
”Vadå?
”Men far vet ju inte, att jag åkte till Kyoto av den anledningen …”
”Jaså, det tror du?”
”Det gör han inte.”
”Jaså, minsann. far är bra på att räkna ut saker och ting. Om jag kunde räkna ut var du var någonstans så …”
”Har far sagt något till syster?”
”Tror du att han skulle säga nåt? Nu är Asako lite korkad.”
Momoko tittade på Asako igen. ”Gråt inte. Sluta. Det är inget att gråta över.”
”Nej, men , jag tänkte att det var bättre att åka utan att säga nåt. Det kanske var fel? Förlåt jag sa inget till syster heller.”
Lars Vargö 