Alla som börjar titta närmare på den japanska diktformen haiku stöter nästan omedelbart på den litterära giganten Matsuo Bashô. Han skrev ett stort antal hokku （発句), den inledande dikten i längre sekvenser av länkade dikter, även om det idag finns många böcker som helt enkelt betraktar hans hokku som fristående haiku. De är ju onekligen relaterade i form och innehåll. Hans haiku/hokku finns utgivna på flera olika språk, naturligtvis också både japanska och engelska. Den som letar efter originaldikterna på japanska kan t.ex. titta på Bashô zenku, ”Bashôs alla dikter”,「芭蕉全句」utgiven av förlaget Shôgakkan 小学館, 2004 (Redaktör Hori Nobuo 堀信夫) eller Bashô kushû, ”Bashôs diktsamling”, 「芭蕉句集」i den förnämliga serien Nihon koten bungaku taikei, 日本古典文学大系, 1962 (Redaktörer Ôtani Tokuzô och Nakamura Shunjô). Den har senare kommit ut i flera nya upplagor.

På engelska finns exempelvis Bashô’s Haiku. Selected Poems of Matsuo Bashô av David Landis Barnhill på förlaget SUNY (State University of New York Press), 2004, Basho. The Complete Haiku av Jane Reichhold på förlaget Kodansha International, 2008 och Basho’s Haiku i två volymer av Toshiharu Oseko publicerad av Maruzen, 1990 och 1996. Sedan finns den utmärkta Bashô and His Interpreters. Selected Hokku with Commentary  av Makoto Ueda, Stanford University Press, 1992.

Antalet hokku i de olika publikationerna skiljer sig åt. Horis bok har 976 stycken, medan Ôtanis och Nakamuras volym har 842. Barnhill tolkar 724 hokku, Reichhold 1011 och Oseko 978 stycken. Ueda är mer sparsmakad och har valt ut 255 hokku.

Jag tänkte följa den ordning dikterna har i Horis samling och tolka dem alla till svenska. Det kommer att ta sin tid och liksom följetongen med Kawabatas bok tänker jag publicera dem här litet då och då, med kommentarer. Jag försöker inte pressa in översättningarna i stavelserytmen 5-7-5 , utan gör en fri tolkning. Alltså:

1.

月ぞしるべこなたへ入らせ旅の宿

Tsuki zo shirube konata e irase tabi no yado

Månen agerar vägvisare / kom hitåt / till värdshuset

Denna dikt, som skrevs hösten 1663, anspelar på en dikt i Nô-teater pjäsen Kurama Tengu, där körsbärsblommorna visar vägen i mörkret.

2.

姥桜さくや老後の思ひ出

Uba zakura saku ya rôgo no omoiide

Nu blommar / körsbärsträdet ‘Den gamla damen’ / påminner om åren som gått

Den här dikten är svår att översätta. Uba-zakura, ordagrant ‘den gamla damens sakura’, är en typ av körsbärsträd som liksom andra körsbärssorter blommar innan löven har slagit ut. Dikten kan dels läsas som att det är anmärkningsvärt att blomma vid hög ålder, dels som att blomningen väcker tankar på ungdomens skönhet och dels som att en gammal kvinna täcker rynkorna med ungdomens smink. Flera uttolkare säga också att den anspelar på en samuraj i en Nô-pjäs som säger att det bästa sättet att bli ihågkommen är att dö gammal i strid.

3.

年は人にとらせていつも若夷

Toshi wa hito ni torasete itsumo waka ebisu

Han får folk att känna sig äldre / den evigt unge lyckoguden / Ebisu

Waka-ebisu är en av de sju lyckogudarna, som många gånger såldes i olika avbildningar i samband med nyårsfirandet i gamla tidens Japan. Bashô menade här att eftersom människan blir äldre för varje år som går, medan lyckofiguren är lika ung och glad som vanligt, blir effekten bara att lyckoguden gör att  man känner sig äldre.

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

 

Japan och Sydkorea är två länder som borde stå varandra mycket närmre än vad de gör. Jag har arbetat i båda länderna under flera år och har alltid slagits av hur lika de är. Även om de har olika statsskick är båda länderna  genuina demokratier med allmänna och transparenta val. Ekonomierna är väl utvecklade och dessutom beroende av varandra. Yttrandefriheten är lika stor som i Sverige.

De japanska och koreanska språken är dessutom besläktade, med snarlika grammatiska strukturer. De är inte lika närstående som de skandinaviska språken, men det går ändå inte att förneka de har ett gemensamt ursprung. Dessutom liknar språken varandra i det att de har särskilda uttryckssätt för olika artighetsnivåer. Inlånade ord och tecken från kinesiskan är också mycket viktiga, även om Sydkorea numera endast använder sitt eget alfabet, hangul.

Såväl Japan som Korea har påverkats starkt av både konfucianism och buddhism. Konfucianismen är mer levande i Sydkorea än i Japan och de buddhistiska templen och sekterna är fler i Japan än i Sydkorea, men inflytandet av tankeströmningarna i båda länderna är tydligt.

Historiskt sett har både Japan och Korea dessutom genomlevt långa perioder av isolering. Den japanska isoleringen under Tokugawa-perioden (1603-1867) var mer extrem än den koreanska, men länge föredrog de koreanska kungarna att ha mycket restriktiva kontakter med omvärlden. Relationerna mellan Japan och Korea hölls dessutom på sparlåga och sköttes via enstaka besöksdelegationer. Ett system för officiella kontakter fanns via den japanska Tsushima-ön och en typ av japansk legation i Busans närhet, inte via utsända officiella representanter, som stationerats i varandras huvudstäder. Detta ändrades 1868, efter den japanska Meiji-restaurationen, då Japan just krävde moderna diplomatiska relationer. Kravet kan tyckas logiskt med dagens synsätt, men det skapade slitningar och var inledningen på den moderna period som har innehållit så mycket av problem i de japansk-koreanska relationerna.

Den koreanska regeringen fortsatte sin relativt isolationistiska politik, medan Japan tog upp kampen med dåtidens stormakter om inflytandet i Östasien. I denna kamp råkade såväl Korea som Kina illa ut. Den japanska militären byggdes upp efter moderna principer och visade sig så effektiv att Japan segrade i både det japansk-kinesiska kriget 1894-1895 och det rysk-japanska 1904-1905. Båda dessa krig handlade till stor del om inflytandet över den koreanska halvön. 1905 hade Japan också skaffat sig ett avgörande inflytande över den koreanska regeringen och var de facto den makt som styrde Korea, även om det dröjde till 1910 med den fullständiga annekteringen. Japans politik gick därefter ut på att mer eller mindre utplåna den koreanska kulturen och ersätta den med den japanska. Exempelvis infördes shintoismen som officiell statsreligion och japanska som det enda officiella språket.

Under stillahavskriget 1937-1945 inkallades många koreanska män till krigstjänst medan många yngre koreanska kvinnor tvingades tjänstgöra som s.k. bekvämlighetsflickor i bordeller vid fronterna. Denna påtvingade prostitution är ett sår som ännu inte har läkt och i Sydkorea driver flera civila proteströrelser på för att Japan skall göra mer för att nå försoning. 1993 gjorde Japans dåvarande ‘Chief cabinet secretary’, Kôno Yôhei , ett viktigt uttalande där han medgav vad som tidigare hade hänt och 2015 slöts ett bilateralt avtal om bland annat japanska kompensationer för att slutligen lösa frågan, men protesterna har fortsatt. En staty av en bekvämlighetsflicka sattes upp för flera år sedan framför den japanska ambassaden i Seoul för att kräva mer i forma av ursäkter och kompensation och nyligen sattes en likadan staty upp framför det japanska konsulatet i Busan. Detta ledde till att råget blev måttat för Japan, som i protest kallade hem såväl ambassadören i Seoul som generalkonsuln i Busan.

Konflikten borde vara ganska enkel att lösa. Om ett bilateralt avtal har slutits borde det  efterlevas. Det finns förstås ingen anledning att förneka eller förringa det hemska som har skett, men det finns heller ingen anledning att stå handfallen när vissa grupper försöka använda frågan för sina egna syften och man därmed tänjer på principerna för respekt för och skydd av diplomatiska institutioner.

Historien är ju också något som hela tiden tas upp av från kinesisk sida när relationerna med Japan diskuteras. Den japanska militarismen var ansvarig för ett flertal hemskheter i Kina, men så har också det kinesiska kommunistpartiet varit sedan man tog makten 1949, inte minst under kulturrevolutionen. En god princip är att man skall lära av historien, men också sträva efter att göra den till historia. Det gäller framför allt för alla parter att vara öppna med vad man själva har gjort.

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 4

Asako fortsatte att stirra på Momoko.

”För vems skull reste Asako till Kyoto? För fars skull …? För min skull …? För Asakos mors skull …? För lillasysters skull … ?

”Det var inte fråga om att resa för någons skull.”

”Eller kände du kanske en moralisk förpliktelse?” Asako skakade på huvudet.

”Nåja, låt oss glömma det här nu och kalla det ett utslag av Asakos sentimentalitet”, fortsatte Momoko. ”Att Asako åkte och letade efter sin yngre syster i Kyoto berodde nog på känslor av kärlek. Oavsett om du hade hittat henne eller inte och oavsett om du hade lyckats förmedla kärleken eller inte, drevs du av sådana känslor. Det är bra för både henne och  för dig. Om du träffar henne nästa gång kommer kärleken tillbaka igen. Så vill jag se det i alla fall.”

”Syster!”

”Vänta lite … Varje människa simmar på sitt sätt. Det finns vatten som ger en damm sin speciella karaktär. Det är lite tveksamt att komma utifrån och tvinga sig på någon som är från Kyoto utan att tänka sig för. Vad ska man säga om det egentligen? Syskon är en bra utgångspunkt för att lära känna andra människor, men det vore bra om Asako också tänkte efter lite.”

”Men vad tycker far egentligen?”

”Jaa, var och en har sina erfarenheter, sitt hjärtas djup i tiden. Var och en har sitt djup, brukar han ju säga. Jag tror inte att det är något som Asako förstår, men så är det väl med far också.”

”Är det inget som far brukar prata om?”

”Jodå, när det passar honom som sämst pratar han”, fnittrade Momoko. ”Man måste ge sig den tid som krävs för att få reda på något om människors förflutna, eller om deras framtid, för att komma åt deras inre tankar.”

Asako nickade. Momoko iakttog hur hennes ansiktsfärg ändrades. ”Din mamma tänkte själv mycket på barnet i Kyoto innan hon dog. Var det inte därför du åkte till Kyoto?”

Asako kände sig mycket träffad.

”Men ingen vet vad hon egentligen tyckte innerst inne. Din mor var verkligen en vänlig människa, som också hade hjärta för ett barn utanför äktenskapet och som inte höll det på avstånd. Om barnet i Kyoto ändå skulle tas upp i familjen efter Asakos mors död kände hon säkert att hon ville lösa det hela medan hon ännu var i livet. Annars hade det varit för sorgligt. Det hade egentligen ingenting att göra med vad som fanns längst där inne hos henne. Och så ville Asako åka till Kyoto som mos goda lilla dotter. Vad dumt.”

Asako höll för ansiktet och började att snyfta. Till slut brast hon ut i gråt.

”Så var det slut på det här pratet. Nu ska jag gå ut.”

Asakos axlar rörde sig up och ned när hon grät. Momoko fortsatte sitt mästrande.

”Gråt inte! Då kan jag ju inte gå ut.”

”Syster!”

”Låt mig gå för Guds skull. Det kanske är synd om Asako, men … ta ett bad. Jag skall inte vara borta länge.”

”Ja, visst.”

Asako fortsatte att gråta och ramlade nästan omkull när hon lämnade vardagsrummet. Hon satte sig tårfylld vid badkarskanten. Hon kunde höra ljudet av porten som slog igen efter Momoko, sedan fortsatte hon med sitt gråtande. Momoko brukade alltid säga ‘Asakos mor’ och hon var verkligen Asakos mor, inte den mor som hade fött Momoko. Asako tänkte på vad som stod i hennes mors dagbok.

I dagboken fanns en passage som beskrev vad fadern hade sagt om Momoko: Att Momoko blev kär i den ene mannen efter den andre ‘berodde troligtvis att hon hade blivit så illa behandlad av den förste mannen hon hade varit med’. Det kanske rent av var så att hon hade haft ett lesbiskt förhållande i skolan. Eller att hon inte räckte till som kvinna.

Det var bara tvivel. Varken far eller mor visste något, hade modern skrivit. Nuförtiden var det också så lätt att fresta unga vackra pojkar, hade far skämtat. Hon undrade om han hade menat allvar.

”Den ene after den andre” var kanske en överdrift, om det nu var fars eller mors uttryck, men Asako hade redan sett tre män som Momoko hade haft sällskap med. Asako blev både skamsen och rädd när hon tänkte på moderns dagbok. Hennes gråt upphörde.

I sitt nyårstal den 3 januari underströk premiärminister Abe återigen vikten av att prioritera den ekonomiska tillväxten. Trots att ‘abenomics’ blev hans prioritet nummer ett i samband med tillträdet i slutet av 2012 har den japanska ekonomin inte riktigt fått den fart som politiken gick ut på. Tillväxten för 2016 förväntas enligt The Economist ligga på blygsamma +0,7 procent. Statsskulden är fortsatt mycket hög, likaså budgetunderskottet och varje år måste regeringen låna till delar av budgeten. Däremot är arbetslösheten nästan lägst i världen, 3 procent. Bara Singapore med sina 2.1 procent ligger lägre. Besöker man Japan slås man inte heller av något utbrett krismedvetande. Både hushåll och företag har pengar att röra sig med.

Ett viktigt inslag i abenomics var strukturella reformer, inte minst inom utbildning och sjukvård, men också när det gäller barnomsorg, ökad andel kvinnor och äldre på arbetsmarknaden samt finansiering av pensionerna.  Där har arbetet bara börjat och vad premiärministern nu säger är att han vill driva sin politik vidare med dess blandning av en ‘lös’ penningpolitik, aggressiv användning av fiskala stimulanser och strukturreformer.

Många har spekulerat i att premiärministern skall upplösa parlamentet (underhuset) och utlysa nyval under det kommande året, eftersom opinionssiffrorna för oppositionen är fortsatt mycket låga. Men dessa spekulationer var till stor del baserade på antagandet att den ryske presidentens besök i december skulle resultera i någon form av framgång när det gäller territorialfrågan, ‘de norra territorierna’. Så blev det inte och regeringens opinionssiffror har snarare slutat att växa.

Ledamöterna i underhuset är valda på en period av fyra år, men det händer nästan aldrig att de sitter mandatperioden ut. Japanska premiärministrar har möjlighet att när som helst utlysa nyval och de brukar också göra det allt som oftast av taktiska skäl.

En ambition som Abe och många med honom inom regeringspartiet LDP har är att skriva om delar av konstitutionen. För att detta skall kunna ske krävs dock beslut av två tredjedelars majoritet i båda husen och en påföljande folkomröstning (artikel 96). Riktigt där är man inte, även om motståndet bland väljarna har minskat. Japan är ganska unikt i det att man har en konstitution som skrevs, eller rättare sagt, dikterades av ockupationsmyndigheter och det är därför inte bara ambitionen att ändra den omdiskuterade artikel 9 som ligger bakom viljan att skriva om delar av detta viktiga dokument. Artikel 9 förbjuder Japan att ha stridande trupp, det vill säga om man skulle följa formuleringarna till punkt och pricka också ett väpnat försvar. Enligt FN-stadgan är det ju alla suveräna staters rätt att ha ett eget försvar och även om officiella omtolkningar av artikeln har skett några gånger är ju formuleringarna ändå där. Konstitutionen har varit bra för Japan och åtnjuter också ett starkt stöd bland befolkningen, som inte önskar att Japan dras in i militära konflikter igen, men just detta, att den inte har skrivits av japanerna själva känns kränkande för många.

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 3

II

”Hoppas året skall bli bra”, sade Ôtani när de steg av tåget vid Tokyo station. Det var något man brukade säga till varandra de sista dagarna på det gamla året. Det var ord som kändes bra.

”Tack detsamma. Hoppas ni också får det bra. Barnet med …”, svarade Asako. Hon tänkte på regnbågen vid Biwa-sjön. För Ôtani måste det förstås bara ha varit ett sätt att säga farväl till någon han inte kände.

”Var är far någonstans?” var det första Asako frågade sin äldre syster när hon kom hem.

”Ute”, svarade Momoko korthugget.

”Är han?”

”Det fattar du väl?”

Asako sjönk uttröttad ner vid hibachin (hibachi 火鉢 är en kruka med glödande träkol i, övers. anm.) och började knäppa av sig sin kappa, samtidigt som hon iakttog sin syster.

”Ska syster också gå ut?”

”Ja.”

”Va?” Asako reste sig hastigt upp och gick ut i korridoren.

”Han är inte hemma har jag ju sagt … Gå och titta i hans rum om du vill, men det är ingen som är där” sade Momoko med hög röst.

”Ja, men …” mumlade Asako, utan att Momoko kunde höra det. Asako öppnade skjutdörrarna till faderns rum och släppte in ljuset.

”De vita kamelian från Iga ser hängig ut …”, sade hon och tittade på blommorna som låg på golvet. Hon gick in i rummet. Målningen på väggen var densamma som hade hängt där när hon hade rest till Kyoto. Det var blommorna som hade förändrats. Hon tittade på faderns skrivbord och gick ut ur rummet igen. Det var litet ödsligt, men det kändes ändå bra att ha tittat in.

När hon kom tillbaka till vardagsrummet höll hemhjälpen på att plocka upp efter maten. Det verkade som om systern hade ätit middag ensam.

Momoko tittade på Asako. ”Var du och inspekterade rummet?”

”Nja, någon inspektion var det ju inte precis.”

”Känns det inte konstigt att komma hem efter resan och finna att nästan alla är borta?”, frågade Momoko lugnt. ”Gå och byt om. Badet är varmt.”

”Ja.”

”Vad du verkar frånvarande. Är du trött?”

”Det var inte så mycket folk på tåget. Jag hade det bra.”

”Jamen sätt dig här då”, skrattade Momoko och hällde upp te.

”Det hade ju varit bra om du hade skickat ett telegram och berättat att du skulle komma idag. Då hade ju far kunnat vara hemma.”

Asako sade ingenting.

”Far gick ut vid fyratiden och de här dagarna brukar han komma hem sent”, sade Momoko.

Asako sken plötsligt upp.

”Nämen syster, du har ju satt upp håret! Får jag se!”

”Nä, lägg av.” Momoko höll händerna över nacken.

”Nämen får jag se.”

”Nej usch.”

”Vad är det? Det gör väl inget. När gjorde du det? Titta åt andra hållet är du snäll”, sade Asako och tittade bakom systern. Hon höll ena handen på hennes axel.

”Nej, snälla, det är så pinsamt.” Momoko rodnade ända ned på halsen, men det tog inte så lång tid förrän blygseln försvann. Hon gav upp sitt motstånd och satte sig alldeles stilla.

”Nacken blir så kort. Det är konstigt. Jag passar inte i den här frisyren, eller hur?”

”Nej, det gör du visst det. Det är gulligt.”

”Gulligt är det knappast.”

Momokos axlar stelnade till. Den unge mannen brukade alltid lyfta upp håret i nacken på Momoko och kyssa henne där. Det var precis vad han hade gjort tidigare på dagen. Momoko  brukade alltid pussa honom i nacken så han hade väl tagit efter. Det var därför Momoko var så rädd att det skulle bli fel. Men det kunde ju inte Asako känna till. Hon tyckte visserligen att det var litet märkligt att se systerns bara nacke, nackhåret var verkligen kort, men det såg fräscht ut. Halsen såg ut att vara smalare än vanligt, och längre. Nackgropen var djup och tecknade sig som en svag skugga.

Asako lyfte upp de hårstrån som hade fallit ned med sina fingrar.

”Nej, usch”, ropade Momoko och lyfte på axlarna. ”Du är så kall.”

Det var alldeles för likt den känsla hon fick när den unge mannen brukade vidröra henne med sin mun. Den yngre systern drog tillbaka sin hand i förvåning.

Beröringen kom litet för nära Momokos hemlighet, det vill säga den verkliga anledningen till att hon hade satt upp håret i nacken. På grund av att Asako hade kommit skulle det bli svårt att gå ut och träffa honom. Hon blev mer och mer irriterad på sin syster och började rikta sitt missnöje mot henne.

”Asako! Du har ju kommit hem från Kyoto. Ska du inte ringa till far så fort som möjligt?” sade hon och vände sig om. ”Tror du inte att jag förstår? De behöver inte dölja den verkliga anledningen till att du åkte. Det var inte sant att du åkte dit för att prata äktenskap. Du bara hittade på att du skulle till en väninnas hus. Var det inte så?”

”Nej, jag har inte hittat på.”

”Nä, du kanske inte har hittat på att du skulle till en väninnas hus, men orsaken var en annan.”

Asako slog ned blicken.

”Ska jag säga som det är? Ska jag berätta?” Momokos röst blev skarp. ”Hittade du den yngre syster som du åkte till Kyoto för?”

Asako ryckte till och tittade på Momoko.

”Hittade du henne, eller?” Asako skakade på huvudet.

”Inte?” Asako nickade bekräftande.

”Jaså?” Momoko undvek den yngre systerns stirrande ögon. ”Det var ju bra att du inte gjorde det. Tycker jag i alla fall”, sade hon som om hon hostade fram sina ord.

”Syster!” ropade Asako. Tårar började rinna.

”Vadå?

”Men far vet ju inte, att jag åkte till Kyoto av den anledningen …”

”Jaså, det tror du?”

”Det gör han inte.”

”Jaså, minsann. far är bra på att räkna ut saker och ting. Om jag kunde räkna ut var du var någonstans så …”

”Har far sagt något till syster?”

”Tror du att han skulle säga nåt? Nu är Asako lite korkad.”

Momoko tittade på Asako igen. ”Gråt inte. Sluta. Det är inget att gråta över.”

”Nej, men , jag tänkte att det var bättre att åka utan att säga nåt. Det kanske var fel? Förlåt jag sa inget till syster heller.”