Med regnbågen som sällskap, 10

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 10

II

Det enda som hördes var det svaga ljudet av den fallande snön, som rörde lätt vid skjutdörrarnas pappersfönster. Eftersom det saknades fönsterrutor var det som om snöfallet letade sig in i rummet och kylde ner det i tystnad. När de strax före lunch lade märke till ljudet och öppnade skjutdörrarna hade det börjat snöa ordentligt. Bergen på andra sidan sjön var gömda i snö och vattenytan blev allt svårare att urskilja. Snön hade samlats på träden vid stranden och över gräsmattan låg ett vitt täcke.

”Nu är det nog bäst att åka tillbaka”, tänkte Mizuhara.

”Vi kan ge oss av när dom har åkt hem. Det är väl inte så roligt för far att stöta ihop med dom här. Syster skulle nog också bli alldeles ifrån sig.” Fadern log bittert.

”Det känns som om det är vi som gör fel. Som om vi gömde oss.”

”Ja, så är det. Ungefär som om far endast ville ta med sig mig på resan. Det är inte rätt mot syster.”

Medan de satt vid hibachin och väntade på att Momoko skulle lämna värdshuset kände Mizuhara hur kylan kröp upp utmed ryggen. Han förlorade sig i tankar kring sina tre döttrar och deras mödrar. De hade alla sina mammors ansiktsdrag och de tycktes också ha deras karaktärsegenskaper.

Men även om döttrarna hade vissa likheter med mammorna gällde detsamma även Mizuharas drag. Framför allt hans öron, hans hållning och tårnas form hade smittat av sig. Mödrarnas tre ansikten hade var för sig kombinerats med pappans drag på ett subtilt sätt.

Även barn som har fötts av samma mor, men med olika fäder, har naturligtvis också drag som både skiljer sig och liknar varandra, men i Mizuharas fall var de döttrar till tre olika mödrar, som var markant olika. Samtidigt som det där mystiskt gemensamma inte gick att förneka.

Tre kvinnor hade fött hans barn. Eller om man så vill, de tre kvinnorna hade fött sina egna barn och han råkade vara deras far. Inte ens nu, när han hade nått en ålder då han inte längre förväntades bli far igen kände han någon överdriven ånger över vad som hade hänt. Snarare en sorts tacksamhet över kvinnornas och himlens godhet. Att döttrarna hade kunnat utveckla fina sidor gick inte att bestrida. De var inte några syndens barn.

Mammorna till äldsta dottern Momoko och till Asako var döda. Kvar av dem var döttrarna och minnena av deras kärlek. Såväl Mizuhara som de två kvinnorna hade upplevt hur kärleken kunde skapa både smärta och vemod. Men för Mizuhara var det nu något som låg långt tillbaka i tiden. De döda kvinnorna var borta.

De tre döttrarna hade inte heller haft det lätt på grund av vad som hade skett. Men han trodde ändå på döttrarnas kärlek. Han visste inte vilka spår och hur djupt de sorger och glädjeämnen människan upplever sätter sig. Denna osäkerhet ökade med åren. Det var nog alla bara bubblor eller små krusningar på ytan av livets stora flöde.

Vad gällde mamman till dottern i Kyoto hade det varit ombytta roller. Innan hon blev mor till Mizuharas barn hade hon fött en annan mans barn. Och inte nog med det, ytterligare en man och ett barn skulle komma in i hennes liv. Denna kvinna levde fortfarande. För Momokos och Asakos mödrar hade Mizuhara varit den ende mannen i deras liv.

På ett sätt som är typiskt för människorna i Kyoto rådde inga bittra känslor mellan kvinnan i Kyoto, hennes dotter och Mizuhara. Snarare kände de en viss närhet till varandra.

Mizuhara visste att Asako hade  varit i Kyoto för att söka upp sin yngre halvsyster. Han ville prata om henne med Asako och hade därför bett Asako följa med på resan. Men i Atami hade Asako hunnit före med att ta upp frågan och i Hakone hade närvaron av Momoko rört till det. Asako hade ju redan listat ut hur det förhöll sig. Det kanske räckte med det?

Av de tre kvinnorna hade Mizuhara varit mest fäst vid Asakos mor. När även Sumiko, som hon hette, hade dött återstod bara kvinnan i Kyoto. Mizuhara var osäker på vad Asako skulle tycka och hade därför svårt att prata om henne. Hade inte Asako haft för avsikt att också träffa mamman till den yngre systern när hon hade åkt till Kyoto? Det subtila ljudet av fallande snö fick honom att känna en viss längtan efter kvinnan i Kyoto.

”Asako, om du slumrar till blir du förkyld”, sade Mizuhara och rörde vid hennes axlar. Asako öppnade sin rödsprängda ögon. Hon hade legat med ansiktet lutat mot armarna på hibachins kant.

”Har inte syster åkt än …? Det är nog bra om hon inte vet att vi är här. Det blir väl lugnare utan att hon vet något? Far skulle nog också bli lite ställd om ni träffades.”

”Det går inte att ta sig hemåt i den här snön.”

”Men syster är väl här, på värdshuset? Hon ger sig väl inte av och dör mitt i snöstormen?”

”Ska du börja nu igen …?”

”Jag trodde verkligen att de skulle ta dubbelt självmord. Far pratade ju om självmord också. Det var inte bra.”

Mizuhara kom att tänka på Momokos unga mor och hennes självmord. Han skakade på huvudet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s