Vid ett besök i Tokyo nyligen köpte jag den nyutkomna boken ”The People and Culture of Japan. Conversations between Donald Keene and Shiba Ryotaro”, 2016. Både Keene och Shiba är monumentala figurer på den litterära himlen. Keene (f. 1922) har skrivit bok efter bok om japansk litteratur, historia och kultur, medan Shiba (1923-1996) har skrivit en rad historiska romaner.

Mot slutet av boken frågar Keene: ”How do you think most Japanese would answer if they were asked to name the greatest person in Japanese history?” Shiba svarar Minamoto no Yoritomo (1147-1199), ”a good ruler, but he isn’t popular”, Minamoto no Yoshitsune (1159-1189), ”popular, but he was a fool”, Ôkubo Toshimichi (1830-1878), ”an excellent statesman” och Saigô Takamori (1828-1877), ”that spoiled brat”. Keene å sin sida säger att han är fascinerad av politiker som är litet egensinniga, som ”the very reckless Taira no Kiyomori (1118-1181)”, eller den härskare som gjorde slut på 1500-talets alla inbördeskrig, Toyotomi Hideyoshi (1536-1598).

Inte en enda kvinna… Jag vänder mig om och tar fram en annan bok ur bokhyllan, ”Great Historical Figures of Japan”, publicerad 1978 av The Japan Cultural Institute. Av 28 kapitel ägnas endast två åt kvinnliga personligheter. Ett av kapitlen handlar om Murasaki Shikibu (973 el. 978 – 1014 el. 1031), författaren till världens första roman, ”Berättelsen om Genji”, och den samtida författaren Sei Shônagon (966 – 1017 el. 1025), ett annat kapitel beskriver ”kvinnan bakom Kamakura-shogunatet”, det vill säga Hôjô Masako (1157-1225), den första Kamakura-shogunens, Minamoto no Yoritomo, hustru.

Kvinnans plats i den japanska historien har onekligen varit undanskymd, men en av de allra viktigaste historiska figurerna var den 33:e kejsaren, Suiko (554-628), en kvinna som regerade 593-621. Egentligen var hon inte kejsare, eftersom titeln började användas först under senare hälften av 600-talet. Hon kallades i stället  ”Den stora drottningen av Yamato” eller ”Den stora drottningen som regerar över allt under himlen”. Hur som helst, det var under hennes tid som buddhismen, trots betydande inhemskt motstånd, fick tillåtelse att verka, genom ett dekret av år 594. Det är ju en inte helt oväsentlig händelse med tanke på vilken framträdande roll buddhismen har haft i formandet av den japanska kulturen.

Sedan får man inte glömma att i den japanska mytologin är det den kvinnliga guden Amaterasu, solguden, som anses vara den viktigaste.