Med regnbågen som sällskap, 11

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 11

III

Den unge Takemiya tog ett vedträ i vardera handen och lade in dem i den öppna spisen.

”De här är precis som dom vi hade i Karuizawa”, sade han med ryggen vänd mot Momoko. Det lät som om han läste repliker ur en teaterpjäs.

”Hade ni ett hus i Karuizawa?” frågade Momoko och fortsatte att titta ut över snön.

”Ja, det hade vi.”

”Hur känns det att tänka på det då? Bittert?”

”Nej, bittert är det inte. Inte det minsta.”

”Är du säker på det?”

Den unge mannen satte sig på huk och rörde i elden.

”Om man ska använda björk till ved ska man ta dom nedre delarna av stammen”, sade Momoko.

”Ja, då blir det vackert och brinner fint.”

”Ja, den här veden ska inte användas till att koka vatten med, eller för att värma upp badvatten ….”

”En hel annan sak, jag fick en gång en kyss av ryska, en dotter till en av motståndarna till revolutionen.”

”Va? Finns det någon som har kysst min lilla Miya före mig?” frågade Momoko och vände sig mot den unge mannens ryggtavla. ”Det var allvarligt, det kan jag inte tillåta. Var kysste hon dig någonstans?”

Han sade ingenting.

”Och var kysste min lilla Miya henne någonstans? Var det i en fjällstuga, vid en öppen spis kanske? …? Vad var hon för en? Dotter till en bagare? En rysk butik? Hon gammal var hon? Kan du inte berätta? Du får inte bara sitta tyst.”

”Jag ska berätta ikväll.”

”Ikväll? Hade du tänkt stanna en natt till?”

”Här snöar det ju. Jag åker hellre till Atami.”

”Nej, det går inte. Min far och min syster är där.”

Den unge mannen vände sig plötsligt om. Momoko tittade ut genom fönstret. Han vände också blicken mot snöfallet över sjön.

”Det snöar som bara den. Det är farligt att ta bussen på bergsvägarna. Det gör inget om jag ramlar ned i dalen och dör, men du kommer att överleva. Det är bara jag som kommer att dö. Det vill jag inte.”

”Varför skulle bara du dö?”

”Därför att du inte älskar mig.”

”Va?” Momoko tittade på honom. ”Kom hit.”

”Mm.”

Den ungen mannen kom och satte sig bredvid henne på bänken. Momoko vände hans axlar mot sig och lutade sig mot honom, som om hon ville hålla om honom mot sina knän.

”När den ryska flickan kysste lilla Miya, vad fick du för smak i din söta lilla mun?”

”Vad menar du?” Han såg förbluffad ut.

När kvinnor är kära doftar deras andedräkt på ett särskilt sätt, sögs det.” Momoko log mjukt. ”Men Miya måste ha varit liten då hon pussade honom. Hon måste ha gjort det helt plötsligt, eller hur?”

Hon lutade sig fram.

”Vilken kall näsa”, viskade han.

”Det är för att du inte är vid brasan.”

Han höll händerna om hennes hals och slöt ögonen.

”Miyas cigaretter luktar illa. Sluta och rök är du snäll.”

”Ok.”

”Gör det. Låt mig få känna doften av en som älskar första gången….”

Hon drog till  händerna som höll om henne. De korta hårstråna stacks, men de kändes helt naturligt oskyldiga. Ögonlocken och ögonfransarna luktade också fräscha. Hon drog den andra handens fingrar genom hans lugg. ”Lilla Miya är duktigt på att ljuga. Vad gulligt.”

”Jag ljuger inte.”

”Jaså? Är det sant det där med ryskan? Det hade varit så gulligt om det inte hade varit sant.”

”Jag är inte lika skicklig som du på att ljuga.”

”Jaså minsann.” Momoko höll om honom från sidan.

”Du är så lång. Du får inte bli för lång.”

”Nu är du helt omöjlig”, muttrade han och stärkte greppet om hennes hals med sin tumme.

”Miya, vet du hur man stryper någon? Vet du det?”

”Det är klart.”

”Ok, stryp mig då …” Momoko slöt ögonen och lutade huvudet bakåt.

”Du kommer att lämna mig, eller hur?”

”Nä, det kommer jag inte att göra.”

”Gör inte det.”

”En man som pratar om att bli övergiven, det är inte riktgt passande.”

”Du bara leker med mig, eller hur?”

”Tja.”

Momoko tog tag i hans händer och avlägsnade dem från sin hals.

”Det finns inte en kvinna i denna värld som bara leker med män. Jag vet det. Det kan du lita på.”

Momokos andning blev litet rosslig och tårar började välla fram. Röda märken från fingrarna syntes på halsen. Den unge mannen tryckte in sitt ansikte mot henne.

”Men du övergav ju Nishi efter att ha lekt med honom.”

”Har Nishi-san sagt det?”

”Javisst. Han sa att du var som djävulen själv. Att du var en trollpacka …”

”Han har ingen skam i kroppen. Det var inte jag som övergav honom. Var det inte han som bara utnyttjade mig kanske?”

”Men nu kommer du att bara kliva över mig?”

”Om det är någon som utnyttjar andra så är det Nishi själv. Han rymmer ju iväg med flickor ur samma årsklass och har sig. Eller hur?”

”Det är kanske för att du övergav honom. Hittade han inte dig på värdshuset i Ikao kanske?”

”Jag tycker illa om en person som kan ta med sig andra kvinnor till samma ställen där han har varit med mig.”

”Någon annan kvinna känner inte jag till.”

”Nähä. Nu pratar vi inte mer om Nishi tycker jag.” Momoko satte sin mun mot hans huvud. ”Vilket härligt hår. Det luktar mycket bättre än din mun. Vilka minnen det framkallar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s