Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 12
”Vadå för minnen?”
”Den tid när jag var ung och oskyldig …”
”Du …” Han höll undan huvudet. ”Du älskar ju ingen, eller hur?”
Momoko lyfte plötsligt upp sitt huvud, men satte sedan sin kind mot hans huvud igen. ”Det gör jag visst.”
”Vem älskar du då, innerst inne?”
Momoko stirrade ut mot snön.
”Ingen alls, eller hur?”
”Jodå, min far till exempel.”
”Far? Vem är far?” Han satte sig snabbt upp.
”Vadå? Far är far. Min far så klart.”
”Vadå? Vad simpelt! Du är verkligen skicklig på att ljuga.”
”Jag ljuger inte. Jag älskar honom verkligen.”
Hon reste sig upp och gick över rummet. ”Men det är med den kärleken som det är med den här snön.”
Sydsidan av det rum som vette mot sjön var täckt av en fönsterruta, från golv till tak. När hon gick fram till fönstret kom allt fler stora snöflingor nedseglande ur det gråa djupet. Hon följde dem med sina ögon.
Momoko och den unge mannen åkte hem med halvfem-bussen.
Mizuhara och Asako beslöt sig för att ge sig av med den buss som klockan sex. Två anställda från värdshuset bar deras väskor till busshållplatsen och höll samtidigt upp paraplyer till skydd. Den ene av dem, en yngling som stapplade på höga träskor, snubblade och bröt av träskobandet. Mizuhara skickade tillbaka honom. Den andre gick barfota. Det tidiga mörker som snön förde med sig lade sig snabbt över lyktorna utmed sjöns stränder, vid såväl Moto-Hakone som Hakone-machi.
De väntade till klockan sju i Moto-Hakone, men bussen som skulle ha gått redan klockan sex kom aldrig. Den skulle ha kommit från Odawara, men lyckades inte ta sig över bergen.
”Bussen som gick halv fem råkade ut för en olycka av något slag och är fortfarande kvar uppe i bergen. Över två och en halv timme i den här snön …”, sade den ansvarige för bussbolagets turer.
”Syster var med på halvfem-bussen”, sade Asako och tittade på sin fars ansikte. Hon gick fram till mannen från bussbolaget.
”Olycka, vad då för olycka?”
”Det kan ha varit vad som helst. En lastbil från Odawara har tydligen halkat och vält.”
”Krockade bussen med lastbilen?”
”Det känner jag inte till. Vi har skickat dit en person för att undersöka det hela och vi försöker få fram information på annat sätt också, men det är mitt uppe i bergen och det saknas telefoner.”
Tjugo minuter senare fick de dock höra att bussen hade kommit loss, till Mizuharas och Asakos lättnad.
De var ensamma i väntsalen. Det gick inte att ta sig till något värdshus i bergen på de här vägarna i mörkret och de kunde inte heller åka hem. De tog därför in på ett värdshus i närheten av busshållplatsen.
Enligt kvinnan som kom för att göra i ordning bäddarna hade det fallit mellan en och en och en halv fot snö i trädgården.
”Man brukar tala om att det ligger som en kudde av snö. Så är det verkligen den här gången. Otroligt.” Mizuhara log ett tilltvingat leende.
”Här utanför fönstret ligger sjön. Det måste vara ett strandhus vi bor i.”
”Det verkar så.”
Det blåste upp ordentligt från vattenytan och såväl stormjalusierna som fönsterluckorna skakade. I det slitna rummet på sex stråmattor låg ett par hyrda madrasser. Snön blåste in i korridoren utanför.
”Far, det blir svårt att sova när det är så här kallt. Kan jag krypa ner hos far?”
”Gör så.”
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt heller. Men syster måste ha kunnat ta sig hem i alla fall. Jag är så orolig. Tre timmar i snön uppe i bergen …”
Asako låg och betraktade sin far från huvudkudden.
Lars Vargö 