Japan och Söderhavet

Stilla havet upptar cirka 32 procent av jordens yta. Ser man till jordens vattenyta står detta hav för nästan hälften, 46 procent. I detta enorma geografiska område hittar vi Söderhavet, som har en romantiskt klang och är ett område som många associerar med vajande palmer, harmoni och kanske också litet ukulele-musik. Vad begreppet Söderhavet omfattar geografiskt är inte alltid solklart, men beskriver i stort sett övärlden i sydvästra Stilla havet, både norr och söder om ekvatorn.

Även om det finns historiker och arkeologer som hävdar att den japanska befolkningen till viss del har sitt ursprung i Stilla havets övärld är det utan tvekan så att de flesta japaner härstammar från de människor som invandrade till de japanska öarna via nordvästra Kyûshû från det kinesiska fastlandet och den koreanska halvön. Men också i Japan har Söderhavet, Nanyô 南洋, haft ett romantiskt skimmer över sig.

Mot slutet av 1800-talet föddes konceptet nanshin, 南進, ”avancemang söderut”, och en positiv bild av de möjligheter som fanns genom att vinna nya territorier spreds. Frankrike hade erövrat Tahiti och Tuamotuöarna, Storbritannien hade efter viss tvekan gjort en koloni av Fiji, Spanien, som länge höll ett grepp över den ögrupp som kallades Marianerna, hade erövrat Karolinerna, men lämnade senare över såväl dessa som Marshall-öarna till Tyskland.

Enomoto Takeaki (1836-1908), amiralen som ledde shogunatets styrkor i de sista futila striderna mot den kejserliga regeringen efter Meiji-restorationen 1868 och som under ett halvår utsågs till president för ”republiken Ezo” (huvudsakligen vad som idag är Hokkaidô), benådades 1872 och erhöll en rad viktiga poster. Han blev sändebud i såväl Sankt Petersburg som i Peking och satt med olika ansvarsområden flera gånger i den japanska regeringen. Som regeringsmedlem tog han initiativ till att bilda organisationen Nanyô Kyôkai, “Söderhavsföreningen” 1885. Hans syfte var att i organiserade former leta efter obebodda öar som kunde göras japanska och föremål för japansk emigration.

I början av 1884 råkade en grupp japanska pärldykare på väg hem från australiensiska vatten hamna ur kurs och strandade på atollen Lae i ökedjan Ralik i Marshall-öarna. Där mördades de av den inhemska befolkningen. Deras skelett, kläder och en del flaskor med japanska etiketter upptäcktes några månader senare av besättningen på den brittiska skonaren Ada, som tog med sig nyheten om massakern till Yokohama. För många kom det som en överraskning att man över huvud taget kunde resa så långt, men samtidigt väckte händelsen både nyfikenhet och ytterligare tankar på kolonisering.

På 1890-talet började Enomoto Takeakis vision om handel, bosättning och maritim expansion i det tropiska stillahavsområdet tränga igenom i folkmedvetandet och fånga uppmärksamheten hos japanska romanförfattare, resenärer och upptäcksresande. Japanska handelsmän började också resa runt, först i Bonin, därefter längre söderut i Mikronesisens vatten. I början av 1900-talet hade redan en hel del handel med de tyska delarna av Mikronesien kommit igång, men det var fortfarande få personer och företag som som var engagerade i handeln. Vid det  första världskrigets utbrott hade inte heller mer än ett hundratal japaner bosatt sig i Mikronesien, ungefär hälften av dem i Karolinerna och hälften i Marianerna.

Varken Japan eller USA hade ägnat Stillahavsöarna särskild stor uppmärksamhet och Tysklands annektering av Marshall-öarna 1886 gick nästan obemärkt förbi. När Tyskland köpte resten av Marianerna och Karolinerna av ett belägrat Spanien höjde knappast någon i USA rösten. Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 blev dock såväl Guam som Filippinerna amerikanska besittningar. USAs Naval War Board tog också initiativet till att etablera koldepåer för förbipasserande amerikanska fartyg på öar i Marianerna. Under de år som gick innan första världskriget bröt ut var den tyska marina närvaron av symbolisk storlek. Den största ansamlingen av fartyg fanns i deras bas i Qingdao på den kinesiska Shandong-halvön. Efter det rysk-japanska kriget (1904-1905) blev dock både USA och Japan på det klara med Mikronesiens potentiella betydelse.

Någon verklig rivalitet rådde inledningsvis inte mellan Japan och USA, men de första japanska stridsövningarna i den japanska flottan, med USA som hypotetisk fiende, hölls utanför Kyushu redan 1908 och de första konkreta stridsplanerna för ett anfall på Filippinerna och mot en amerikansk flotta som rörde sig västerut började ta form 1910. Den taktik man arbetade med gick ut på att anfalla i plötsliga småskaliga attacker i syfte att först reducera den samlade amerikanska flottans omfattning för att sedan anfalla i massiv skala när det bedömdes finnas en möjlighet att besegra den.

Den 7 oktober 1914 hade Japan ockuperat hela Mikronesien, förutom Guam och the brittiska Gilbertöarna. Det gick snabbt, enkelt och utan blodspillan. Men det mått av hemlighetsmakeri som ockupationen hade föregåtts av ökade misstänksamheten hos andra makter, inte minst USA. De brittiska och japanska regeringarna kom i oktober 1914 överens om att ekvatorn skulle vara den operativa gränsen mellan japanska och brittiska flottstyrkor i Stilla havet. Öppnandet av Panama-kanalen 1914 ökade USAs kapacitet att röra sig i Stilla havet betydligt och 1916 påbörjade USA en uppbyggnad av sin flotta så att den skulle vara ”second to none”.

Efter det första världskrigets slut, när segrarmakterna samlades i Paris 1919 för att diskutera hur man skulle skulle skapa villkor för att kriget inte skulle kunna upprepas hade Mikronesien i praktiken redan varit en japansk koloni i fem år. Ett beslut togs vid Paris-konferensen att Japan skulle få Nationernas förbunds mandat att administrera de tidigare tyska besittningarna norr om ekvatorn, på villkor att de inte militariserades och att satsningar gjordes på att utveckla öarna ekonomiskt och infrastrukturellt. President Woodrow Wilson (1856-1924)  var egentligen motståndare till mandatet, men kunde inte stå emot den samlade viljan hos Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau (1841-1929)  och Storbritanniens premiärminister David Lloyd George (1863-1945), de andra två medlemmarna av den egentliga beslutsgruppen i Versailles.

Den japanska kontrollen över Mikronesien tog sig allt tydligare former. Det var meningen att det skulle vara ett temporärt engagemang, som syftade till att göra Mikronesien kapabelt att stå på egna fötter, men för varje dag som gick blev det allt tydligare att Japan snarare strävade efter att vid rätt tillfälle förklara dem vara delar av japanskt territorium.

(forts. följer)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s