Med regnbågen som sällskap, 13

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 13

Vår i Kyoto

I

Mizuhara tog sina två döttrar till ett Kyoto i blomning. Många som hade fått sina hem nedbrända i Tokyo under kriget och flyttat till Kyoto, där de köpte nya hem, vände sig till Mizuhara när de ville göra tillbyggnader i form av ett tehus eller ändra på husets design.

Mizuhara hade lockat med sig sina döttrar genom att förklara för dem att han hade blivit inbjuden av en person som påminde om att det var sju år sen sist han hade varit där: ”Nu har dansfestivalen miyako-odori fått liv igen också. Det vore trevligt om herr Mizuhara kunde komma på besök med sina döttrar för att titta på vårt hus.”

Men, Momoko och Asako hade bara tittat på varandra.

”Far har väl ytterligare en?” sade Momoko.

Asako nickade. ”Kommer han att introducera oss för henne kanske?”

”Introducera oss? Det är verkligen inget jag ser fram emot. Jag har ingen lust att träffa henne.”

”Men du åker väl med?”

”Jag har ingen lust att åka.”

Asako tittade på Momoko.

”För ett tag sedan tog han med mig till Atami. Ska jag behöva åka ensam med honom igen, den här gången till Kyoto? Det är ungefär som om du skulle vara en styvdotter. Blir det inte litet synd om far?”

”Men du vill ju träffa dottern i Kyoto. Så åk du. Men jag vill inte träffa henne. Jag behöver inte åka.”

”Men då kan väl bara du åka … Jag kan avstå i stället.”

”Jaha, men då blir det väl verkligen synd om honom?”

”Om jag inte åker, utan bara du, då kommer han ju inte att vilja presentera den yngre dottern för dig, eller hur?”

”Vad pratar du om? Det är väl snarare mig han vill introducera för vår yngre syster? Du åkte ju själv ner till Kyoto för att försöka träffa henne, så du är ju aldrig något problem för honom. Men eftersom jag inte vill ha med henne att göra försöker han hitta ett sätt att introducera henne för mig.”

”Nej, så komplicerat det blir”, sade Asako och skakade på huvudet. ”Det blir för jobbigt, eller hur?”

Momoko skrattade. ”Ja, jättejobbigt.”

”Tycker du att det är komplicerat på grund av mor? Hon var ju din styvmamma.” Asako försökte  prata så mjukt som möjligt, men Momokos leende försvann med en gång.

Asako fortsatte med samma tilltvingat mjuka röst. ”Var det inte så att du tyckte att jag började se på förhållandet mellan far och dig som ett styvförhållande efter det att  mor dog? Du visste inte hur det var och tyckte det var jobbigt.”

”Det var väl i stället du som tyckte det började bli komplicerat?” Momoko vill byta samtalsämne. ”Asako! Asakos mor var mycket bra mot mig också. Du litar väl på vad din mor sa? Om du börjar prata som du gör nu har jag har inte så mycket mer att säga. Du litade väl på din mor?”

”Javisst.”

”Men okej, jag åker väl till Kyoto jag med.”

”Gör du? Vad bra.”

”Far blev mycket ensam när din mor, som var så god, dog. Jag gör det bara värre för honom….”

”Jag blev också ensam.”

”Jamen, det blev ju jag med, självklart.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s