En fråga ansågs särskilt viktig av USA var tillgången till en telegrafisk kabelstation på ön Yap. USA hade redan kablar som band samman det amerikanska fastlandet med Hawaii, Guam och Filippinerna och kablarna till och från Yap skulle bli ett viktigt tillägg till detta nätverk.

I december 1920, ett och ett halvt år efter det att de allierade makterna hade beslutat ge Japan mandat över Mikronesien, bekräftade Nationernas förbunds råd återigen det japanska mandatet, men den amerikanska kongressen hade då sagt nej till amerikanskt medlemskap i Nationernas förbund.  USA hade redan i november 1920 valt att inte erkänna mandatet.

Yap var bara en av flera kontroverser som uppstod mellan USA och Japan efter slutet av första världskriget . Den massiva japanska insatsen i Sibirien för att hjälpa till att slå ned den ryska revolutionen, kollapsen av de bilaterala samtal man förde med USA om immigration, USAs upprördhet över Japans ockupation av Shandong-halvön, och mest av allt, den allt snabbare kapprustningen mellan de två makterna, kastade grus i det bilaterala maskineriet. För att bland annat lösa de problem man såg med en allt större japansk aktivitet i Stilla havet bjöd USA in de maritima makterna till en stor konferens i Washington om begränsningar av de internationella flottstyrkorna, 1921-22.

För att minska möjligheterna att bli isolerat och måltavla för amerikansk antagonism  försökte den japanska regeringen lösa så många problem som möjligt bilateralt före konferensen.  I samtalen gav Japan till slut med sig och USA fick tillgång till kabelstationen på Yap och användningen av kablarna där, liksom amerikansk principiell rätt till bosättning och handel och investeringar i Mikronesien. I december gick Japan med på fritt tillträde för amerikanska handelsfartyg i mikronesiska vatten och även på att utvidga det existerande handels- och navigationsavtal för Mikronesien man hade med USA. Samtidigt gav USA med sig och erkände Japans mandat över Mikronesien, mot upprepade japanska löften att inte bygga militära installationer inom mandatet.

Efter långa och besvärliga förhandlingar i Washington accepterade Japan till slut en ekvation för det tillåtna tonnage-förhållandet mellan de marina makterna i Stilla havet, där Japan hamnade i en till synes svagare position. USA och Storbritannien gavs tillåtelse till innehav av örlogsfartyg på sammanlagt 525 000 ton, medan Japans andel blev 315 000 ton. Slagskepp fick inte vara större än 35 000 ton och när det gällde de nya hangarfartygen skulle förhållandet mellan de tre vara 135 000 : 135 000 : 81 000 ton. För USAs del var det inte helt smärtfritt, eftersom man var tvunget att skrota 15 äldre slagskepp och två nya. 13 fartyg som höll på att byggas fick också skrotas. För Japan var det förstås en kraftig begränsning, men den japanska delegationen hade lyckats få en överenskommelse som kunde vara till dess fördel. Konferensen gick nämligen med på att inga fortifikationer fick göras på någon ö i Stilla havet väster om Hawaii. Denna eftergift gjorde faktiskt den japanska flottan dominant i västra Stilla havet och om krig skulle uppstå skulle såväl Filippinerna som Guam vara lika öppna och sårbara för attacker som Japans Mikronesien.

I Japan verkade det som om inte bara politiker och byråkrater, utan även viktiga delar av militären och flottans ledare, accepterade att Japan måste följa de internationella principer om öppenhet och samarbete som USA drev. Amerikansk syn på Japan förbättrades också avsevärt tack vare alla överenskommelser. Franklin Roosevelt (1882-1945) gick så långt att han 1923 sade att Japan och USA ”have not a single valid reason, and won’t have as afar as we can look ahead, for fighting each other”.

Efter att ha kämpat hårt för sina rättigheter på Yap och resten av Mikronesien visade det sig att USA varken använde sig av kabelstationen på Yap, eller sina avtalade rättigheter om bosättningar och handel i Mikronesien. Japans medgivande begränsades å andra sidan av krångel och nästan oöverstigliga byråkratiska hinder för amerikansk verksamhet. På 1930-talet blev de bilaterala relationerna återigen sämre och Mikronesien återigen föremål för internationella dispyter och fruktan för att Japan skulle befästa Mikronesien militärt, vilket också skedde.

Den japanska administrationen av Mikronesien var från första början emellertid kännetecknad av effektivtet och strikt disciplin. Tonen sattes vid övertagandet i oktober 1914 av Jaluit, Kusaie, Ponape, Truk, Yap, Palau och Saipan. Den tyske katolske biskopen i Ponape, Salvator Welleser, beskrev senare hur japanska trupper den 7 oktober gick iland och sökte igenom alla hus och kyrkor på jakt efter vapen: Ett par dagar efter ockupationen kom befälhavaren för ockupationsstyrkorna och förklarade, med artiga ursäkter, att Japan hade erövrat öarna och att man skulle administrera dem från och med nu. För tillfället skulle allt kunna vara som det hade varit. Privat egendom skulle respekteras och även intellektuell frihet. ”Vi lämnades i fred att sköta våra vanliga sysslor och ingenting saknades när de hade lämnat.” I Palau var det litet tuffare, eftersom de tyska myndigheterna där hade fängslat japanska medborgare i början av kriget. Där hotades tyskarna till och med med avrättning, men blev till slut endast bortkörda från öarna.

I mars 1922 tillskapades en civil japansk administration för Nan’yô, ”Söderhavet”, Nan’yôchô, ”Söderhavsverket”, vars chef fick titel som guvernör. Hierarkiskt stod den japanska byråkratin i Mikronesien långt under de regeringar man hade etablerat i Taiwan och Korea, men ungefär på samma nivå som i Karafutô, den södra halvan av Sakhalin. 1929 etablerade Japan till slut ett takumushô, ett kolonialt ministerium och guvernörerna i Mikronesien utsågs av kolonialministern.

All legislativ makt lades hos guvernören i Koror, Palau, som gjordes till huvudstad i Nan’yô. Denne kunde utfärda exekutiva order, chôrei, och straffa dem som bröt mot lagarna. Meiji-konstitutionen gällde inte på öarna.  Det fanns ett komplett domstolssystem, med en appelationsdomstol i Koror och tre distriksdomstolar. Domarna utsågs av de koloniala guvernörerna. Den japanska polisen i territorierna var okorrumperad, men behandlingen av brottslingar var hård.

I stort sett uppstod ingen mikronesisk nationalism som hotade det japanska styret, även om en icke-våldsam sekt, Modeknegi, uppstod i Palau omkring 1918. Den ville revitalisera den palauiska kulturen och var motståndare till allt japanskt. Ledaren fängslades emellertid mycket snabbt och rörelsen spreds aldrig utanför Palau.

NFs mandatsystem förbjöd slaveri och tvångsarbete i områdena. För offentliga arbeten kunde visst tvång användas, men endast om arbetarna gavs ekonomisk kompensation. Tvångsarbete förekom trots detta och många mikroneser tvingades flytta långa sträckor mellan öarna för att utföra påtvingat arbete. Det gruvarbete som förekom i fosfatgruvorna var inte heller till för lokalbefolkningens väl, utan en ren exploatering för kommersiell japansk vinning. Mandatet förbjöd också försäljning av spritdrycker till lokalbefolkningen, men fylleri var den vanligaste orsaken till arrestering under den japanska perioden. Nationernas förbund skickade dock aldrig några inspektörer till Mikronesien och Japan hamnade aldrig på de anklagades bänk.

Japan visade till en början flera prov på att vilja respektera religiös frihet. Vissa grupper, inklusive den katolska kyrkan fick till och med ta emot små ekonomiska bidrag. Men samtidigt började japanska missionärer sprida buddhistiska och shintoistiska läror. Stora tempel byggdes på flera ställen och på 1930-talet började den religiösa toleransen försvinna. 1940 fanns det inte mycket kvar av andra religioner än de japanska. Man underminerade också traditionella familjetraditioner, inte minst på Yap, där den mest ursprungliga kulturen fanns bevarad. Den påbjudna japanska patriotismen blev mer och mer aggressiv och i Palau organiserades skolbarnen varje månad i marscher under japanska flaggor till det stora shintôtemplet Kampei Taisha Nan’yô Jinja.

Japan tog samtidigt sitt ansvar när det gällde befolkningens hälsa. Man gav fri hälsovård till såväl lokalbefolkningen som till inflyttade japaner. 1922 byggdes nya sjukhus i Saipan, Yap, Palau, Angaur, Truk, Ponape, Jaluit och Kusaie. Obligatoriska vaccinationsprogram infördes också. Exemplariska ansträngningar gjordes även för att förbättra tillgången till dricksvatten och bygga allmänna bad och toaletter. Samtidigt började våg efter våg av japanska immigranter komma, varvid sjukvården i första hand prioriterade de inflyttade japanerna. Mortaliteten var högre för mikroneserna än för inflyttade japaner under hela den japanska perioden. Den allmänna levnadsstandarden höjdes, men den traditionella självförsörjningsekonomin förstördes.

In på 1930-talet hade det japanska ”Söderhavsverket” låtit bygga 24 allmänna skolor och mer än hälften av alla mikronesiska barn gick där. På Palau gick nästan hundra procent av alla barn i skolan. Men skolsystemet blev mer och mer diskriminerande och kulturförstörande. Alla lärare var till att börja med japaner. Till en början respekterades mikronesisk äganderätt till mark, men ju mer tiden gick började den japanska militären expropriera mark för att bygga militära installationer.

Den japanska migrationen hade mycket gemensamt med kaukasiers utvandring till Hawaii, Australien, Nya Zeeland och Nya Kaledonien. De nya invandrarna kände sig helt överlägsna och visade det på alla möjliga sätt. I mitten av 1920-talet skapade de ekonomiska möjligheter söderhavsöarna erbjöd en japanska immigrationsvåg, särskilt tack vare sockerindustrin i Marianerna. Inte bara japanska arbetare anlände. De tog även med sig sina familjer. Den japanska befolkningen i Marianerna ökade från knappt fyra tusen personer år 1922 till omkring tjugo tusen år 1930 och mer än sextio tusen år 1937. Japanerna tog över alltmer och på Palau fanns det till slut dubbelt så många japaner som palauer. I Marianerna blev de hela tio gånger fler och i Mikronesien som helhet var den japanska befolkningen sammanlagt 20 procent större än lokalbefolkningen 1937.

Flera små japanska företag gick samman 1908 och bildade Nan’yô Bôeki Kaisha, ”Handelsbolaget Söderhavet”, NBK. Första världskriget blev mycket lönande för NBK, särskilt 1915 då man fick flottans tillåtelse att bedriva gods-, passagerar- och posttrafik såväl mellan öarna som till och från Japan. 1917 beordrades företaget att överlämna rutten mellan Japan och öarna till det stora Nippon Yûsen Kaisha (NYK, Japan Mail Steamship Company), men fick behålla trafiken mellan öarna. Sjöfarten blev i sig mycket lönande, inte minst tack vare handeln med kopra. Den hade börjat redan under den tyska tiden, men japanska handelsmän hade armbågat sig in 1914.

De japanska entreprenörerna började utveckla sockerindustrin på Saipan i början av mandatperioden, utan tidigare erfarenhet av verksamheten. Man tog in arbetare från Korea, småbönder från Japan och fattiga fiskare från Okinawa som arbetskraft. Efter flera år av inkompetens, korruption och plötsliga prisfall lämnade ägarna sina projekt och kvar blev arbetarna, som fick klara sig bäst de ville. Men en entreprenör vid namn Matsue Haruji, som redan hade gjort sig förmögen på sockerindustrin i Taiwan, tog över och lyckades till slut få industrin att blomstra. Ett nytt företag vid namn Nan’yô Kôhatsu, KK (”Södra havens utvecklingsföretag”), förkortat Nankô eller NKK, bildades. Särskilt efter 1922, då man hade lockat flera tusen låginkomstbönder från Okinawa växte industrin till enorma proportioner.

Fostfatgruvorna fanns huvudsakligen på Angaur, en ö i Palau. På 1930-talet exporterades i medeltal 3 500 ton fosfat per dag till Japan. Där användes den till gödningsmedel och litet senare också i produktionen av explosiva varor till den japanska militären. I mitten av 1930-talet hade fosfatindustrin blivit en dominerande verksamhet på öarna, den andra i storlek efter sockerindustrin, men större än kopraproduktionen. Tillsammans bidrog dessa tre näringar till att den koloniala administrationen kunde åtnjuta ett avsevärt nettoöverskott.

1936 bildades Nan’yô Takushoku KK (”Söderhavets koloniseringsaktiebolag”), förkortat Nantaku, med huvudkontor i Koror (huvudstad i Palau) och filial i Tokyo. Nantaku skötte en rad ekonomiska aktiviteter, från hotellskötsel till sjötransporter. De tre företagen – NBK, NKK och Nantaku – dominerade utvecklingen av Mikronesien under den japanska perioden, men det fanns även andra viktiga aktörer. Nettai Sangyô Kenkyûjô (”De tropiska industriernas forskningsinstitut”) etablerades på Palau 1922. Man experimenterade i olika former av tropiskt jordbruk och blev rent av världsledande på sitt område. Ananasproduktionen drog stora fördelar av forskningen och de japanska vetenskapsmännen skapade en mycket välsmakande produkt genom att korsa jamaicanska och hawaiianska varianter. Hade inte kriget förstört allt hade Mikronesien kunnat bli ett mönsterexempel för tropisk odling.

Även japanska fiskare sällade sig till immigranterna och den mikronesiska industrin. Tillverkningen av den populära ingrediensen i japansk matlagning, katsuoboshi,  torkade ”tonfiskflingor” blev mycket lönande. 1937 skeppades närmare sex tusen ton årligen till Japan, vilket gjorde den till den den fjärde största exportprodukten från Mikronesien. Fiskeindustrin med alla dess variationer och pärlfisket förvandlade Koror från en sömning kolonial huvudstad till en välmående liten stad på några få år. Pärlodlingarna tog fart när man upptäckte att pärlorna kunde odlas betydligt snabbare i Japan i Palaus vatten än i Japan.

Även turismen från Japan började visa potential innan kriget förstörde alla möjligheter att gå vidare. Den japanska flottan var pionjär i flygförbindelserna, med sina tvåmotoriga flygande båtar, som gick i trafik mellan de mikronesiska öarna, men inte förrän 1939 började Great Japan Airways sin reguljära förbindelse till Palau från Yokohama.

När flottan inledningsvis styrde Mikronesien var prostitution strikt förbjuden, men med ökad immigration kom också den till öarna. 1924 skapade Söderhavsverket ett licenssystem uppbyggt på liknande sätt som det som fanns i Japan. På 1930-talet hade varje stad i Mikronesien sina hanamachi, ”blomsterkvarter”, med sju, åtta kvinnor som arbetade vid varje ryôriya, ”restaurang”. Den största faciliteten, i Koror, anställde ett sextiotal.

Med Japans plötsliga intrång i Manchuriet 1931 förändrades situationen även för Mikronesien. I maj 1933 gjorde Matsuoka Yôsuke (1880-1946), Japans delegat till Nationernas förbund, sitt dramatiska uttåg ur NF. I parlamentet förklarade Japans utrikesminister, Hirota Kôki ( 1878-1948), att även om Mikronesien inte tillhörde Japan som en formell del av imperiet hade man rätt att styra området. Mikronesien kom att därefter att kallas ”Inre Söderhavet” (uchi nan’yô) till skillnad mot områdena söder om ekvatorn, som var ”Yttre Söderhavet” (soto nan’yô). Med ”inre” avsågs förstås att det var en region som i själva verket tillhörde Japan.

1935 gjordes ett sista försök i London att fortsätta systemet med begränsningar av de internationella sjöstridskapaciteterna. Japans representant förklarade emllertid att Japan hade för avsikt att säga upp alla existerande avtal vid slutet av 1936. Systemet kollapsade. Den 1 januari 1937 trädde därför stormakterna in i ett avtalslöst förhållande och man kunde rusta hur man ville. Japan började bygga sina jättelika hangarfartyg, Yamato och Musashi.

Flottbaser och andra militära faciliteter byggdes nu också i rask takt i Mikronesien. 1937 hade även den japanska flottan tagit på sig beslutsrätten för allt som gällde byggandet och förbättrandet av existerande faciliteter i regionen. Söderhavsverket blev maktlöst. Förbättrandet av flygplanstekniken, särskilt det tvåmotoriga flygplanet Mitsubishi 96, ett bombplan som kunde utföra långdistansuppdrag och som visat sig effektivt i Kina 1938, ändrade synen på Marshallöarna, där man nu började bygga baser för dessa flygplan. 1939 flyttades så den japanska Fjärde flottans huvudbas till Truk i Mikronesien. Med hjälp av en särskild lag som antogs 1939 blev det också möjligt att använda tvångsrekryterad arbetskraft från Korea för byggandet av de militära faciliteterna. Även lokalbefolkningen användes mycket aktivt. I oktober 1939 fick militären dessutom tillstånd att använda två tusen japanska fångar från centralfängelset i Yokohama till dessa arbeten. Krigsfartyg och försvarsstyrkor placerades över hela Mikronesien.

I slutet av 1940 drog därför befälhavarna i såväl den japanska flottan som i den amerikanska slutsatsen att en militär storkonflikt var oundviklig.

 (Ovanstående text är hämtad ur min bok ”Det olyckliga århundradet. När Öst och Väst möttes”, Carlssons, 2016).