Med regnbågen som sällskap, 15

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 15

Det verkade som om Asakos mor och hennes egen mor stod i centrum för en kamp om faderns kärlek …

Nej, så är det inte, förnekade Momoko för sig själv. Det var inte så att deras mödrar hade stridit om faderns kärlek. Det var efter det att kärleken mellan hennes egen mor och fadern hade brutits som det uppstod kärlek mellan fadern och Asakos mor. Det var inte så att det var två kvinnor som hade varit kära i samma man samtidigt. Det fanns en tid där emellan.

Men även om Momoko själv var övertygad om detta brann det ändå inom henne en eld av tvivel. Hon kunde ana lågorna bakom sina slutna ögonlock och det skrämde henne. Var det hennes öde att den kärlek hennes mor hade känt före sitt självmord nu hade planterats hos henne själv? Faderns och styvmoderns kärlek, fadern och halvsysterns kärlek, var det orsaken till att hon kände svartsjuka? Momoko flyttade sig försiktigt bort från fadern och lutade sig mot tågfönstret. Han öppnade ögonen, men Momoko upplevde inte att han tittade på henne. Efter en stund slumrade han till igen.

Asako vaknade vid Maibara. Hon vaknade med ett leende, som hon alltid brukade göra efter att ha sovit.

”Nämen, vad nu? Är ni vakna? Ni ser så trötta ut, trots att ni borde ha sovit ni med. Och så stirrar ni på mig”, sade hon glatt.

”Unga flickor sover längre”, svarade Momoko leende och såg sig omkring.

De manliga passagerarna såg alla ut att vara redo för en ny dag. Momoko hade också redan sminkat sig. Det kom inget vatten i handfaten på toaletterna så Asako torkade av sitt ansikte med en kräm. För att komma åt nedre delen av halsen knäppte hon upp en knapp i blusen, vilket fick Momoko att se efter om någon runt omkring skulle passa på att tjuvtitta på hennes nakna hud.

”Vänd dig lite bakåt”, sade Momoko och rättade till systerns hår.

Asako tittade ut genom fönstret. ”Biwa-sjön. Det är molnigt.”

”Om det är så här molnigt på morgonen brukar det bli fint senare på dagen”, sade Momoko.

”Men om det är så här molnigt kan man inte se regnbågen.”

”Regnbågen …? Å, menar du den regnbåge du såg i slutet av föra året när du var på väg hem från Kyoto?”

”Ja, det var någon som sa att det är tveksamt om man kan se en regnbåge över Biwa-sjön mer än en gång, hur många gånger man än åker.”

”Det måste ha varit nåt speciellt med den där mannen som åkte ensam med sitt lilla barn och tog så väl hand om det. Du blev lite tagen eller hur?”

”Absolut. Han sa att det är ett lyckotecken om regnbågen visar sig samtidigt som vårblommorna vid Biwa-sjön. Det var fullt av rapsblommor och kråkvicker utmed stränderna.”

Fadern tittade också ut genom fönstret. Man kunde se slottet vid Hikone. Nedanför slottet  stod körsbärsträden i full blom. När tåget sedan kom till Yamashina var det också fullt av körsbärsblommor. Det var verkligen som om de snart var framme i ett blommornas Kyoto.

Gatorna i Kyoto var fulla av röda lyktor med reklam för den traditionella dansfestivalen och spårvagnarna åkte omkring med stora skyltar som förkunnade att guvernörsvalet var förestående.

Mizuhara och hans döttrar tog in på ett värdshus i närheten av Sanjô, ”Tredje gatan”. Där var de vänliga att bädda åt dem så att de kunde lura till litet. Men när Asako vaknade igen var fadern inte där. I stället låg en lapp med ett meddelande på hans kudde: ”Ni två verkade sova så gott, så jag ville inte väcka er. Jag har gått till Daitoku-templet och kommer tillbaka mot kvällen. Passa på och titta på dansfestivalen.”

På lappen låg två inträdesbiljetter till festligheterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s